Wigan hemma i FA Cupen

Wigan Athletic hemma i fjärde rundan av A Cupen idag (sjätte rundan är kvartsfinalerna). De leds numera av en viss Warren Joyce, han som var så framgångsrik som reservlagsmanager hos United under många år. Igår gjorde han en väldigt intressant intervju i The Daily Telegraph med James Ducker. Den innehåller bl. a några intressanta rader om Januzaj, Wilson och Macheda. Rekommenderar den starkt och ni hittar den här:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/01/29/11411547-man-utd-vs-wigan-paul-pogba-ville-alltid-bli-bast-men-han-fortsatter-ha-korkade-frisyrer-sager-fd-ungdomstranaren-warren-joyce-infor-aterkomsten-till-old-trafford/

 

 

 

Wigan ligger för tillfället under nedflyttningsstrecket (på 22:a plats bland 24 lag) i the Championship, men det är ingenting att luta sig emot när det handlar om cupspel. Förutom Joyce så återfinns även spelarna Reece James, Ryan Tunnicliffe och Nick Powell i Wigans förstalagstrupp, samtliga med ett förflutet i United. Minns att herr Tunnicliffe framhölls som något alldeles extra när han slog igenom samtidigt som Pogba och Ravel Morrison. På tal om Morrison så tillhör han fortfarande Lazio, men lånades tidigare den här månaden ut till Wigan för provspel, men han lyckades inte övertyga Joyce om att han är värd en chans där.

 

 

 

Med tanke på hur dåligt vi spelat i våra tre senaste matcher hoppas jag att vi kan höja oss och boka en plats i femte rundan av cupen, för jag är ganska säker på att Wigan inte kommer behöva någon extra motivering inför den här matchen.

 

 

 

När det vankas FA Cupspel tänker jag ofta tillbaka på svunna tider. Det här är ju verkligen en cup där United har en storslagen historia. Vad sägs till exempel om det här nedslaget: Den 12.e mars 1983, kvartsfinal mot Everton på Old Trafford, inför 58,198 fans. När det gäller sådant här är Youtube oslagbart, njut såklart av Frank Stapletons briljanta volley, efter Lou Macaris nednickning, men titta även och lyssna på fansen på läktarna - snacka om att det är helt en annan tid vi skådar, trots att det "bara" är 34 år sedan:

 

 

Sen gick vi ju såklart hela vägen den säsongen och fick lyfta FA Cuppokalen på Wembley - underbara minnen.

 

 

 

Rooney kan komma att flytta i februari

Sent igår kväll dök den hyfsat insatta Simon Mullock på Sunday Mirror upp med den här storyn:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/01/29/11411550-manchester-united-redo-att-sanktionera-wayne-rooneys-flytt-till-kina-nasta-manad/

 

 

Jag ska vara ärlig och säga att jag inte visste att den kinesiska ligans transferfönster är öppet under februari månad. Så det innebär ju att det fortfarande finns en chans att Rooney packar innan sommaren.

 

 

The Suns Custis har skrivit samma sak under de senaste dagarna; att kineserna verkligen vill ha Rooney etc och att scousern kanske inte har något val för att:

a) han vet att Mourinho inte ser honom som en startspelare längre och

b) inget seriöst erbjudande från USA har kommit in, vilket är vad han verkligen vill.

 

 

Så än finns det hopp, men jag har svårt att föreställa mig att Coleen är så sugen på Kina. Men det kanske skulle gå att lösa med att han flyttar själv och flyger hem emellanåt. Men förstå vilket skick han kommer vara i efter att ha bott själv några månader, i ett land där mycket av maten på restaurangerna är stekt eller friterad, wow!

 

 

 

Bland det bästa jag läst på mycket länge!

Danny Taylor på the Guardian/Observer står ju i en klass för sig själv när det gäller de brittiska fotbollsskribenterna. I princip allt han spottar ur sig är intressant och läsvärt (även det som inte handlar om United). Så det var roligt att hitta en helt ny tidskrift häromdagen, länkad till såklart av det helt briljanta Red Issue! Läs gärna denna text, jag håller det som en av de bästa artiklarna om fotboll som jag har läst på väldigt länge (säker på att många inte håller med mig):

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/01/29/11411556-har-fotbollen-utvecklat-en-ohalsosam-besatthet-av-sorg/

 

 

 

Mourinho vill förstärka - Eddy tror det kan bli billigare i sommar

Jag skrev om det igår (lördags) i Hörnan: Att Mourinho länge uttryckt en vilja att förstärka truppen under januari månad. Jones och Rojos fina spel i mittförsvaret har sedan redcuerat det behovet något, men med tanke på det monsterschema med matcher vi står inför vill portugisen åtminstone få in en ny spelare i januari. Men Eddy menar att det går att handla billigare i sommar, så nu verkar det handla om huruvida Mourinho kan övertyga vår "genialiske" chef, efter idag återstår det två dagar innan det europeiska transferfönstret stängs.

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/01/29/11411552-bekymrad-mourinho-pushar-ledningen-for-ett-nyforvarv/

 

 

 

Det stormar runt Klopp

Var igår eftermiddag ute på äventyr i en av Sveriges livsfarliga "no-go zoner" när jag fick ett meddelande från en polare som är scouser (ja, det är sant, han tillhör minoriteten som är helt ok) som indikerade att det inte såg bra ut för hans gäng.

 

 

Det gjorde det inte heller och det slutade inte bra för dem heller. Efter Klopps nästan oslagbara ursäkt efter förlusten hemma mot Southampton har jag hittat ett exklusivt klipp gällande vädret lokalt i Liverpool, som det såg ut alldeles runt Anfield under matchen:

 

 

Och av en ren tillfällighet så befann sig Ice-T:s fru Coco Austin i Liverpool igår, där hon hade tagit in på ett hotell i närheten av Anfield. Här vittnar hon om vädret, på plats, som stackars Jürgens mannar tvingades kriga i:

 

 

Nu har dessa titelfavoriter alltså förlorat tre hemmamatcher på en vecka, halkat efter Chelsea i toppen och åkt ur två cuper - helt underbart! Så nu har den vaniljtandade storrunkaren lite att tänka på, nästa match? Hemma mot Chelsea på tisdag.

 

 

Många scousers är i chock efter detta, andra gör det korkat lätt för sig:

 

 

 

Om Chelsea slår scouserna på tisdag skiljer det 13 poäng mellan lagen, det återstår visserligen 15 matcher, men det ska krävas ett ras av Chelsea av närmast episka proportioner om de ska tappa det. Men visst, vinner sopdykarna är det "bara" sju poäng upp. Sen ska vi inte glömma att varken de Blåa från London eller tysken med det brandbombade staketet i käften och hans gäng är involverade i något Europaspel den här säsongen. Chelsea avancerade igår i FA Cupen, så de har en turnering till att lägga energi på. Detta medan scouserna är utslagna ur allt och inte kvalificerade sig till något spel i Europa. Så efter matchen på tisdag har de spelat nio matcher i januari, men sedan har de endast 15 kvar under perioden februari till maj! 15 matcher på tre och en halv månad!

 

 

Så kan de skaka av sig januari, som blev en mardrömsmånad för dem, och få upp farten igen? Jag har svårt att se det hända, men man vet ju aldrig. Dessutom ser Chelsea "ganska" stabila ut, men även de kommer få svackor. Men troligtvis inte av samma dignitet som scouserna:

 

 

I januari har de spelat tre ligamatcher och tagit två av nio möjliga poäng. De har kryssat mot Plymouth Argyle i FA Cupen, för att sedan halta sig vidare med en 1-0 vinst (enda segern i januari) i returen. Och igår åkte de ur den cupen efter 2-1 hemma mot bottenlaget i the Championship Wolverhampton. Innan det hann de även förpassas ur Ligacupens semifinal med totalt 2-0 över två matcher mot Southampton. Så igår dök det upp ett konto på Twitter som uppmanar till en "Klopp out"-marsch innan matchen på tisdag och de drog igång en insamling för att flyga ett flygplan med en "Klopp out"-banner över Anfield! Kryddstarka tider, det har börjat blåsa runt Jürgen på fler än ett sätt.

 

 

 

 

 

AV: Alex Hess, https://sports.vice.com, onsdag 25 januari, 2017:

 

Fotbollen håller på att förtäras av sorg. Förra månaden höll Aston Villa en minuts applåder 20 minuter och 16 sekunder in i deras sista match för kalenderåret, en 1-1 match mot Leeds United. Anledningen? För att hedra "alla Villa-fans som gick bort 2016". Ett år tidigare gjorde Southend United samma sak för att uppmärksamma 2015 års "förlorade supportrar". Taktfullt och gripande, eller falskt, egenkärt och enbart väldigt konstigt?

Det här är extrema exempel på ett växande fenomen. Under samma månad som Villa sörjde de saknade, hölls minutlånga tystnader innan matcher i Ibrox (till minne av 1971 års katastrof på den arenan), Ayr United (efter ett ungt fans död), Port Vale och Clyde (båda för f.d spelare) och på varje arena över hela landet i svallvågorna av Chapecoense-flygkraschen.

På annat håll höll Southend en minuts applåder i den 17:e minuten för två fans i den åldern som dog i en bilkrasch tidigare den veckan; Sheffield United gjorde samma sak för att uppmärksamma ett åttaårigt fans bortgång; Crystal Palace höll en minuts applåder för ett offer för spårvagnsolyckan i Croyden; Bristol City uppmärksammade Aston Villas besök på Ashton Gate med en minuts applåder för ett Villans-fan som nyligen dött av cancer; West Ham, Middlesbrough och Leicester gjorde alla samma sak för nyligen bortgångna fans; Dunfermline för en f.d director; Hull City och Barnsley för f.d spelare.

Newcastle och Sunderland fans förenades i en minuts applåder för att uppmärksamma ett sexårigt fan som kämpar mot neuroblastom; Macclesfield Town arrangerade en minuts applåder för ett 20-årigt fan som hade hamnat på sjukhus (men inte dött) efter att ha ramlat från ett parkeringshus i stadens centrum.

Alla dessa arrangemang skedde enbart under december månad, och den månaden var inget undantag. Faktum är att om du var ett Newcastle-fan och närvarade vid matchen mot Nottingham Forest den 30 december, hade du dragits med till att delta i en minuts applåder innan avspark (för att uppmärksamma den första årsdagen av Pavel Srniceks död), sedan på nytt i den 17:e minuten (som hyllning till fansen ombord på MH17-flighten 2014) och sedan än en gång i den 19:e minuten (för en tonåring knivskuren till döds på julafton).

Det här är självklart ett känsligt ämne, och den första poängen att framhålla är att ingen av dessa hyllningar är utan förtjänst eller betydelse. Många är starkt genomsyrade av båda och alla som har deltagit i en fotbollsarena som förenas i absolut tystnad kan vittna om kraften som den gesten kan ha.

Men ändå finns det en känsla av punkten för det överdrivna sedan länge har nåtts, att fotbollen har utvecklat en ohälsosam upptagenhet med en vana som, för ett årtionde eller så sedan, inträffade endast en eller två gånger per säsong för att hylla en dubbelvinnande mittback eller en halvlegendarisk manager.

 

 

PA Images

 

 

Det finns ingen exakt vetenskap i detta, och ingen har rätt att avgöra vem som är värd en offentlig minnesstund och vem som inte är det. Men när 37,000 deltagare på Villa Park tvingas hylla den ytterst vaga kategorin "fans som dött under de senaste 12 månaderna", börjar anklagelser om att man njuter av sig själv kännas rättfärdigade. Självgratulerande sorg är ingen sorts sorg överhuvudtaget.

 

En del av anledningen till att en minuts applåder stadigt har tagit över från en minuts tystnad som förstavalet när det gäller minnesstunder är att fansen kan organisera det själva - det krävs inget intervall innan avsparken, annonserat via högtalarna och avslutat av domarens visselpipa. På många sätt är det en bra sak: det betyder att fansens hyllningar inte begränsas till de som föreskrivs av det officiella. Men den här friheten har en nackdel: den snabba spridningen av orkestrerat sörjande kopplat till tragedier som, i vissa fall, endast är svagt länkade till de som sörjer.

Det är en grundläggande ekonomisk princip att desto mer det finns av något, desto mindre är den saken värd. Då den här rutinen blir alltmer alldaglig kommer fler fans helt enkelt att bara rutinmässigt delta. Ett Newcastle-fanzine frågade nyligen huruvida det är dags för St James' Park att upphöra med deras vanliga applåder i den 17:e minuten till minne av John Alder och Liam Sweeney, av den anledningen att "fansens entusiasm verkar vara på tillbakagång". Med tanke på att det har varit en formalitet var fjortonde dag i två och ett halvt år borde det inte komma som någon överraskning, och skribenten är långt ifrån den enda supportern som noterat att meningen med en sådan ceremoni vittrar sönder av en våg av ren massa.

Dessa sorgeuttryck, i sin natur och med sin frekvens, börjar svänga mot den utförande, klappa-oss-själva-på-axeln varianten som totalt underminerar hela processen. Det är en njutning som även spelare kan göra sig skyldiga till. notera Manchester Citys absurda begravningshyllning till den skadade Ilkay Gundogan (i sig självt en kopia av den brasilianska truppens lika oförlåtliga hyllning till Neymar i VM 2014).

Det behövs inte ens sägas att samtliga de dödsfall (eller olyckor) som listats högre upp i den här artikeln var tragedier för de som påverkades av dem. Men det var inte alla som hade någon större relevans för de tusentals fans som deltog i deras minnesstund, förutom det faktum att de två parterna delar en kärlek för samma idrottslag. Det här är inte detsamma som att säga att banden som denna kärlek kan skapa är värdelösa - idrottens kraft att kunna föra människor samman är ovärderlig - men endast den gemensamheten är inte tillräcklig för att framkalla innerlig sorg i vartenda fan, vid vartenda fall.

Precis som den moderna fotbollens supporterskap har fött fenomenet falsk upprördhet - där fans måste spotta fradga av indignation gällande sådana skandaler som spelare som byter tröjor i halvtid, eller en manager som dekorerar sin julgran med en rivals färger - har det även gett upphov till en lika fejkad tvilling: falsk sorg. Den innebär att match efter match punkteras med 60 sekunders-applåder, varje gång levererade med den sortens uppblåsta högtidlighet som en gång i tiden var förbehållet Comic Relief-mellanspel och Robin Williams-filmer.

 

PA Images

Varför är vi så nödsakade att göra detta till ett regelbundet inslag i matchdagsrutinen? Är det för att vi känner en genuin ledsamhet inför en annan människas död? En vilja att bli sedd som sund och hederlig? En genväg till att känna oss själva duktiga? Är det ett symptom av post-Diana Storbritannien, där sörjandet har blivit lika mycket ett nationellt tidsfördriv som te och kakor eller Corrie?

Det mest troliga svaret är att element av allt det ovannämnda är inblandat. Kombinationen skiljer sig åt vid varje tillfälle, och tveklöst är den första av dessa förklaringar nästan alltid en drivande kraft. Men den snabba framväxten av dessa tillfällen gör sorg till en snabbt devalverad valuta, i fara att bli helt värdelös då det innerliga och det invanda är oskiljaktigt intrasslade av en virvelvind av förpliktelse.

"Det finns ingen sorg som den sorg som inte pratar," skrev en klok man en gång i tiden. Just nu skriker fotbollens sorg så högt den bara kan. Förr eller senare kommer folk att fullständigt sluta lyssna.

 

@A_Hess

 

Den bekymrade: Man United-bossen Jose Mourinho försöker förstärka sitt lag inför det stentuffa spelschemat. ALEX LIVESEY

 

 

 

AV: Duncan Castles, The Sunday Times, söndag 29 januari, 2017:

JOSE MOURINHO försöker övertyga Manchester Uniteds ledning om att låta honom få addera åtminstone ett januari-nyförvärv till en trupp som står inför det mest överbelastade spelschemat av alla Premier League-klubbar. Old Trafford-managern anser att hans spelartrupp behöver förstärkas för att kunna hantera en säsong som - till skillnad mot alla andra engelska klubbar - fortsätter att utkämpas på alla fyra fronterna.

United har initierat diskussioner om att köpa Benficas mittback Victor Lindelöf och AS Monaco-mittfältaren Tiemoue Bakayoko i det här fönstret, men dessa närmanden har avvisats av två klubbar som för närvarande leder den portugisiska respektive den franska ligan. Exekutiva vice ordföranden Ed Woodward tror att de två transfermåltavlorna kan säkras till ett lägre pris efter den här säsongen och han föredrar att vänta med köpen.

Även om Mourinho, som har ett facit med kloka transfermarknadsaffärer, förstår det ekonomiska argumentet, är han bekymrad över att en trupp som redan reducerats av två januariförsäljningar av seniorspelare kommer bli överansträngd utan något nyförvärv. United har redan sålt Morgan Schneiderlin till Everton och Memphis Depay till Lyon för rejäla avgifter, och de förväntar sig även att tappa Ashley Young kommande vecka då den allsidiga engelska landslagsmannen bett om en flytt.

Mourinho har fått i uppdrag att se till så att United spelar i nästa säsongs Champions League - en kvalificering som är ekonomiskt sett väldigt viktig p.g.a straffklausulerna som skrivits in i klubbens nyckelkommersiella kontrakt. Portugisen måste klara det samtidigt som topp sex i Premier League är det mest konkurrenskraftiga divisionen någonsin skådat - och i tillägg till detta så har två av Uniteds direkta rivaler om en plats i Europa, Chelsea och Liverpool, helt sluppit bördan av något spel i Europa den här säsongen.

United, i stark kontrast mot detta, har nått Ligacupfinalen, 16-delsfinal i Europa League och de är kvar i FA Cupen. Om de lyckas undvika omspel i den sistnämnda turneringen står Mourinhos mannar inför en säsong där 66 tävlingsmatcher ska spelas. Sir Alex Fergusons trippelvinnare 1999 uthärdade 63.

Det sägs att Mourinho skulle föredra att addera en central mittfältare, helst den franska U21-landslagsmannen Bakayoko. Även om Ligue 1-ledarna höjde Uniteds hopp tidigare den här månaden då de försökte rekrytera en ersättare till den kraftfulla nummer 6:an, så har United inte lyckats komma överens med dem om någon avgift.

Den oförväntat starka formen under mitten av säsongen från Marcos Rojo och Phil Jones har reducerat behovet av förstärkningar defensivt, vilket fått Lindelöf att skriva på ett förbättrat kontrakt för Benfica med ögonen på en sommarflytt. De portugisiska mästarna säger att de har "stängt dörren" för fler vinterförsäljningar efter Goncalo Guedes £25m (297,7m kr) flytt till Paris Saint-Germain förra veckan.

Det kinesiska transferfönstret är öppet till slutet av februari och de Röda Djävlarna är villiga att låta Rooney lämna

   

Rooney kan ha lämnat United då det kinesiska transferfönstret stängs nästa månad. (Foto: Offside Sports Photography)

 

 

 

 

AV: Simon Mullock, the Sunday Mirror, söndag 29 januari, 2017:

 

 

Manchester United är redo att sanktionera Wayne Rooneys transfer till Kina nästa månad.

 

 

Och kontraktet som ligger på bordet innebär att Englands lagkapten kommer tjäna mer pengar under tre säsonger i Fjärran östern än han har gjort på 17 år i Premier League med United och Everton.

 

 

Ett antal kinesiska klubbar har klargjort att de är beredda att erbjuda Rooney ett kontrakt värt banksprängande £140 miljoner (1,66 miljarder kr).

 

 

Det är mindre än de rapporter som pratat om en veckolön på £1 miljon (11,9m kr), men Roo kommer ändå att gå om de £650,000 (7,74m kr) i veckan som Carlos Tevez drar in, och han är världens överlägset bäst betalde fotbollsspelare.

 

 

Sunday Mirror Sport förstår att flytten har godkänts av bossen Jose Mourinho och United-hierarkin.

 

 

Rooney har haft svårt att ta sig in i startelvan den här säsongen. (Foto: Alex Livesey)

 

 

Medan det europeiska transferfönstret stänger på tisdag, kan Kinas megarika klubbar fortsätta rekrytera till och med den 28:e februari.

 

 

Under de kommande fyra veckorna kommer en auktion att utvecklas för att locka över den 31 år gamle Rooney innan nästa Chinese Premier League-säsong startar i mars.

 

 

Marknadsvärdet på att köpa Uniteds och Englands lagkapten är massivt i Kina.

 

 

Rooneys f.d lagkamrat i United Carlos Tevez passerade både Lionel Messi och Cristiano Ronaldo i superstjärnornas löneliga då han nyligen skrev på för Shanghai Shenhua.

 

 

Tevez och Rooney kan komma att återförenas. (Foto: Getty)

 

 

Det har funnits en växande känsla inne på Old Trafford om att Rooneys flytt varit nära förestående, trots att han har 18 månader kvar på sitt nuvarande kontrakt, som ger honom £300,000 (3,57m kr) i veckan.

 

 

Det betyder att United kommer spara mer än £20 miljoner (238,1m kr) enbart på lönen då de försöker sätta ihop ett paket som ska locka Atletico Madrids Antoine Griezmann i en världsrekordaffär för £100 miljoner (1,19 miljarder kr) i sommar.

 

 

United och Rooney vill skiljas åt som goda vänner.

 

 

Seniora United-representanter accepterade nyligen att de skulle gå igenom Rooneys framtid så fort han hade slagit Sir Bobby Charltons målrekord som klubbens bästa målskytt.

 

 

Med det rekordet nu säkrat är Rooney redo att ta sig en titt på sina valmöjligheter. Det är troligt att det blir en klubb i Shanghai eller Peking som har pengarna för att kunna rekrytera honom - men alla möjligheter övervägs.

 

 

Såvida inte United drabbas av några stora skador på deras offensiva talanger när transferfönstret stängs på tisdag ser det ut som att Rooney kommer ansluta sig till den lukrativa fotbollen i Kina.

 

 

Flytten kommer att placera frågetecken gällande Rooneys framtid i Englands landslag.

 

 

Rooneys framtid med England kommer hamna under mikroskåpet. (Foto: PA)

 

 

Rooney har spelat 119 landskamper - fler än någon annan utespelare - och han har även tagit nationens målrekord av Sir Bobby med 53 landslagsmål.

 

 

Han är bara sex landskamper ifrån att slå Peter Shiltons landskampsrekord för England.

 

 

Rooney har redan annonserat att han kommer sluta med landslagsfotbollen efter VM 2018 i Ryssland.

 

 

Men den nya Tre Lejonen-bossen Gareth Southgate visade sig på styva linan då han petade Rooney ur sitt landslag i kvalmatchen mot Slovenien i oktober.

 

Warren Joyce och Manchester Uniteds U21-lag firar deras titelvinst från 2016. CREDIT: PA

 

 

 

 

AV: James Ducker, Daily Telegraph, lördag 28 januari, 2017:

Det är lätt att förstå varför Warren Joyce var osympatisk mot alla ungdomar under hans ledning i Manchester United som var motvilliga att springa de där extra metrarna. Som tonåring bröt han en gång nacken med skollaget i rugby på turné i Australien, men han spelade vidare med olidlig smärta i ytterligare 10 matcher under en sexveckorsperiod innan han återvände hem och fick reda på hur allvarlig skadan var. "De sade till mig senare att jag hade kunnat förlama mig själv," säger han, nästan helt sakligt.

Joyce är en kille utan krusiduller. Ärlig, rak, en fotbollsman rakt igenom och man kan förstå varför Sir Alex Ferguson litade på honom när det gällde att leda framtiden för så många unga spelare under två perioder som totalt sträckte sig över 18 år på Old Trafford. Joyce återvänder till sitt andliga hem på söndag som manager för Wigan Athletic, där flera av hans skyddslingar, mest notabelt Paul Pogba, kommer blockera Championship-klubbens väg till FA Cupens femte runda.

Joyce är oerhört stolt över sitt facit när det gäller att ha producerat ett antal talanger. Vid ett tillfälle under en timme av upplysande konversation räknar han upp en 25-mannatrupp, ordnad efter positioner, med spelare som spelar i Premier League och som dök upp under hans ledning i United. Han krävde inställning och minns hur mittfältaren Oliver Norwood, nu i Brighton, "alltid hade svårt att göra sig av med övervikten" så han "svalt nästan sig själv" efter att han fått reda på att han hade dubbelt så mycket kroppsfett som Paul Scholes. Men det är de som inte har uppfyllt sin potential som får honom att bli lika livlig.

"Det frustrerande är att se spelare som Adnan Januzaj, James Wilson eller Federico Macheda ta sig upp till den nivån och sedan sluta göra jobbet som de gjorde för att nå den nivån," sade den Oldham-födde 52-åringen. "Inte spela matcherna, inte träna lika hårt, sitta i jacuzzis och inte följa samma viktprogram och träningsprogram som de gjorde för att komma dit. Det är de som frustrerar mig, för det kunde ha undvikits.

 

Joyce spenderade 18 år på Old Trafford. CREDIT: REX FEATURES

"Om du kan komma upp till den nivån när du är ung, måste du fortsätta arbeta hårt. Man hoppas att de blir tillräckligt intelligenta så att de styr sig själva. Titta på Leicester-laget som vann ligan förra säsongen. Det var fem spelare med där som var med i Uniteds reserver. Om du lägger till Jeff Schlupp, som kom på provspel under tre månader, tränade med oss och öppet säger att det förändrade honom, så är det en stor grupp."

En annan källa till frustration är Ravel Morrison, den begåvade mittfältaren som höll sig med fel sällskap, hamnade i trubbel med myndigheterna och såldes till sist av United och har precis avslutat ett kortlivat provspel i Wigan från Lazio efter att ha haft svårt att övertyga Joyce om att han var värd en chans under resten av säsongen. "Det fanns tider då vi turades om att göra Ravels samhällstjänst med honom," minns Joyce. "Jag har skyfflat hästs*** med honom under en eftermiddag för att försöka hjälpa honom igenom det."

Joyce brukade köra vad han kallade ett "litet gammalt skjul" till bil hos United i protest mot den så kallade "baby Bentley"-kulturen bland unga fotbollsspelare som Roy Keane, den f.d United-kaptenen, offentligt förlöjligade. "Om man predikar den sortens vanor till spelare, måste du ha de vanorna själv, eller hur?" sade Joyce. "Jag hade den sämsta bilen i klubben för de [United] var snåla och betalade inte mycket [skrattar] men också för att det finns för många ungdomar nuförtiden som har stora flashiga bilar och de har inte gjort någonting inom sporten. Antingen vill man vara i ett pojkband i en popstjärnemiljö, eller så vill man vara en fotbollsspelare."

Joyce minns hur Ferguson en gång sålde Nicky Butts Porsche bakom spelarens rygg för att han tyckte att den var för flashig. När Joyce kom till Wigan fick han en Mercedes ML 4 x 4. "Vi är sponsrade av Mercedes, och jag sade till de yngre killarna, 'Jag bryr mig inte om vilken bil jag har fått' och alla skrattade och sade, 'Se upp, du kommer bli lika flashig'. Nästa sak som händer är att en stor vit Mercedes-jeep anländer till mitt hus. Min son säger, 'Den bilen är sjuk'. Jag körde den nästa dag och tänkte, 'Det finns inte en chans att jag kan köra den'. Jag parkerade den inte ens i managerns parkeringsruta. Jag sade, 'Ge mig en bil som inte är flashig, vi ligger i botten av ligan'."

På tal om flashig så har Joyce observerat den kommersiella fanfaren runt Pogba, klädesmärket, Twitter-emojin och Old Traffords reklamsarger som marknadsför världens dyraste fotbollsspelare, och han hoppas att det inte skadar mittfältarens fokus.

"Han ville alltid bli den bästa spelaren i världen," sade Joyce. "Han satte sin standard för att bli det. Jag skällde ut honom ett par gånger för han tacklades aldrig. Men han har alltid haft det där inre drivet att vilja göra det." Kan han klara det? "Det beror på honom," tillägger Joyce. "Det beror på om han fortsätter ha de där korkade frisyrerna och om han är involverad i alltför många grejer vid sidan av planen." Joyce skrattar till en kort stund innan hans ton blir allvarlig igen. "Det är upp till honom, vad han gör. Det är jag som är kritisk mot honom för man kan inte minnas att Scholes och Ryan Giggs höll på med särskilt mycket med det där."

United betalade Juventus £89 miljoner (1,04 miljarder kr) för att köpa tillbaka Pogba men Joyce antyder att spelaren kanske aldrig hade lämnat om det inte varit för inflytandet från hans agent, Mino Raiola. "Det finns en story där men det är bäst att låta den vara," sade Joyce. "Det skrevs en hel del och det var inte i närheten av sanningen. Det var han och jag i ett rum och jag kan inte berätta mer. Allt jag vet är att han spelade för oss i the Manchester Senior Cup-finalen den 17 maj på the Etihad, fyra dagar efter att Manchester City hade vunnit ligan [2012]. Han var fortfarande desperat att få spela för Man United i en reservfinal när, om han bryter benet, går han inte till Juventus."

Joyce spelade cricket och rugby för England på skolpojksnivå men hans rugbykarriär slutade när han fick en fraktur på femte och sjätte kotan i nacken. "Man pratar om influenser från personer som Sir Alex men min lärare på den rugbyturnén var Ray French, som spelade för de Brittiska lejonen," sade Joyce. "De är som John Wayne-typer i karaktären. Man skämdes om man gick av, t.o.m med en bruten nacke. Om det hade hänt nu hade skolorna blivit sönderstämda."

Men fotbollen var alltid Joyces första kärlek och inte ens ett år efter att ha brutit nacken spelade han som mittfältare i Bolton Wanderers förstalag. Han avböjde mer än 10 erbjudanden om att lämna United under sin andra period i klubben. Men det glöms ofta bort att Wigan är hans tredje managerjobb. Vid hans första utförde Joyce en otrolig räddningsaktion i Hull City, som då, 1999, låg 15 poäng efter närmsta lag nere i botten på den fjärde nivån och stirrade non-League fotbollen rakt i ansiktet, och hans andra jobb var utomlands i Royal Antwerpen, Uniteds gamla samarbetsklubb i Belgien.

Joyces pappa, Walter, spelade för Burnley, men han utelämnades ur FA Cupfinalen 1962 mot Tottenham Hotspur, trots att han hade startat mot Fulham i semifinalen. De pratade aldrig om det. Men det var något hans pappa sade till honom när han var 10 år som skulle lämna ett bestående intryck. "Han sade till mig, 'Desto bättre tränad du är desto mer kan du göra, och desto mer du kan göra, desto bättre kommer du att bli'. Det har suttit kvar i mig genom hela livet."

Det finns många unga spelare som kan vittna om att ha fått det budskapet inpräntat i sig av Joyce.