Det känns kanske som ett steg neråt, men sju månader efter det att José Mourinho blev Manchester Uniteds manager framför honom kan det vara dags för Ryan Giggs att justera sitt manager-sikte

Ryan Giggs med José Mourinho, då Chelseas manager, 2013. Tre år senare fick portugisen Manchester United-jobbet istället för walesaren. Fotograf. Matt West/Matt West/BPI/Rex Shutterstock

AV: Daniel Taylor, The Observer, söndag 1 januari, 2017:

Det känns kanske något osannolikt nu, vid en tidpunkt då Ryan Giggs ser ut att glida mot spelets utkanter, men om det hade gått till en omröstning förra säsongen bland Manchester United spelarna gällande vem de ville skulle ersätta Louis van Gaal, en manager de fann både förbryllande och obegriplig, hade faktiskt inte majoriteten av rösterna lagts på José Mourinho.

Det fanns inga intentioner om ringaktning, tanken var hela tiden tilltalande och Mourinho hade en viss mystik som spelare finner fängslande. Mourinho talade en gång om gamla minnen gällande livet i Porto med dess "vackra blåa stolar, Uefa Champions League-pokalen, gud och efter gud, jag". Han skulle alltid bli en naturlig pusselbit för en klubb med Uniteds högdragna självaktning, där en banner, under lyckligare tider, förkunnade "inte arroganta, bara bättre".

Men konsensus var till Giggs fördel. Wayne Rooney var i Giggs-lägret. Rooney, lagkaptenen, är spelaren alla de yngre ser upp till på Old Trafford, men även om vi lägger det åt sidan är det lätt att se varför Giggs hade så mycket stöd i omklädningsrummet. Giggs var en fotbollskunglighet på Old Trafford. Han var pojken som spelade fotboll som en man, för att sedan bli en man som spelade fotboll som en pojke. Och under hans äldre dagar, då håret ovanför öronen vitnade, fick han den sortens vördnad som alla de stora spelarna som bara representerat en klubb - Maldini, Puyol, Totti o.s.v - får. Giggs kunde Old Trafford innan och utan. Och från spelarnas perspektiv var det också mindre troligt att han, jämfört med Mourinho, skulle vara osams med alla efter två år.

Att bli förbisedd var ett svårt bakslag - inte minst då det inte togs någon kontakt överhuvudtaget från Mourinhos sida under den följande avgångsprocessen - och det är inte lätt att veta vad som väntar härnäst för Giggs när det har nått punkten där Swansea City, en klubb i desperat behov av lite ny kraft, redan har vänt honom ryggen en gång och de har kanppt tittat på honom en andra gång nu när jobbet hos dem är tillgängligt igen.

Kanske borde det inte komma som någon överraskning, för vid det första tillfället kallades Giggs till en intervju gällande att ta över efter Francesco Guidolin, men tydligen brände han sina chanser för att klubbens amerikanska ägare inte imponerades av sättet han framställde sig själv på (ett avslöjande som, av vanligt hyfs, de relevanta personerna verkligen borde ha behållit för sig själva).

Det slutade med ett offentligt avslag från klubben som just nu ligger sist i Premier League och det kastar upp en fråga gällande vart, och när, någon annan möjlighet kan tänkas dyka upp i toppdivisionen, eller huruvida Giggs måste justera sitt sikte nu när det blir alltmer tydligt att potentiella arbetsgivare inte förförs av f.d spelare med stora namn på samma sätt som en gång var fallet.

Inte för att det nödvändigtvis är något dåligt att starta lite längre ner i näringskedjan. Sir Alex Fergusons managerkarriär började i East Stirling, där han ärvde åtta spelare och hans första nyförvärv var en målvakt, som efter en försiktig uppskattning, var två stone (= 12,7 kg) överviktig. Brian Clough startade i Hartlepools United, med deras läckande tak och överflödiga "s", och Bill Shankly var i Carlisle United, Grimsby Town, Workington och Huddersfield Town innan alla framgångar i Liverpool. Antonio Conte, manager för dagens Premier League-leadre, flyttades ner till Serie C1 med Arezzo under sitt första år som manager och om Giggs skulle vilja ha exempel som är mer relevanta för hans egen karriär kan han reflektera över att Steve Bruce, hans f.d United-kollega, hade perioder i tre olika klubbar i Englands andradivision, och i Wigan Athletic, ytterligare en nivå neråt i systemet, innan han arbetade sig uppåt.

Frågan är huruvida Giggs är villig att göra samma sak och även om det skulle innebära ett steg neråt för mannen som Van Gaal smörjde som sin naturliga efterträdare, är han nu på väg mot punkten där om han vill komma in från periferin så måste han kanske gå den vägen.

Totalt har 35 av de 92 klubbarna i Englands fyra toppdivisioner anställt nya managers - sex fler än en gång - sedan anställningen av Mourinho den 27 maj. Swansea intervjuade åtminstone Giggs, men Crystal Palace, Hull City, Everton och Sunderland gjorde det inte. Det kom en kort länk till Nottingham Forest i the Championship, men annars har det pratats så lite att det är lockande att fundera på huruvida Giggs indirekt får lida av Gary Nevilles misslyckande i Valencia. Eller, för att uttrycka det på ett annat sätt, hade potentiella arbetsgivare varit uppmuntrande om Neville, med samma sorts kvalifikationer och bakgrund, inte hade haft så svårt att transferera all den där insikten och alla åsikterna till den skarpa änden av den här sporten?

Allt som egentligen kan sägas är att 2017 håller en viss mängd osäkerhet för Giggs om han lämnade Old Trafford och hoppades att hans upphöjda status skulle hjälpa till att öppna några dörrar, och om han verkligen menade det i oktober då han påstod att det var hans beslut att avböja Swansea för att "deras ambitioner inte riktigt matchade mina".

Giggs försöker bryta trenden, på ett sätt, när det nu finns en naturlig misstanke inom hela sporten huruvida formidabla fotbollsspelare även kan bli excellenta managers. Pep Guardiola är det självklara undantaget och Zinédine Zidane, som närmar sig sin första årsdag i Real Madrid, har haft exakt den upplyftande effekten på Bernabéu som Giggs antagligen såg sig själv ha på Old Trafford.

Men totalt sett är det inget återkommande tema. Många fler har misslyckats och utan att önska att låta alltför nedslagen gällande Giggs chans, så finns det en risk här att han kommer gå genom resten av sitt arbetsliv med samma sorts ånger som alltid tärde på Phil Neal gällande stafettpinnen i Liverpool. Neal hade positionerat sig själv som näste man på tur efter Joe Fagan men arvtagandet han hade föreställt sig blev aldrig av och, till hans bestörtning, gick jobbet till Kenny Dalglish. "Drömmarna och ambitionerna jag hade strävat efter, i ett årtionde, krossades," skrev Neal senare.

I Giggs fall är Uniteds mest dekorerade spelare alldeles för smart för att ha antagit att det skulle bli en problemfri resa och även om någon med hans medaljsamling förmodligen har rätt till ett ganska högt självförtroende, så skulle det vara en besvikelse om han hade lagt allt sitt hopp på att bli manager på elitnivån.

Giggs är inte, till skillnad mot Neville, en naturligt passbar bricka i expertisvärlden och han tog inte alla dessa tränarmärken, då han blev den första individen att slutföra den obligatoriska kvalificeringen för Premier League och Champions League managers medan han fortfarande spelade, för något framträdande här och där för ITV med uppdraget att försöka få Englands senaste träningsmatch att låta spännande.

Men först måste Giggs ges en väg in och tyvärr, för honom, är han även associerad med de där svåra dagarna som tränare under David Moyes-eran, efterföljd av det blytunga framträdandet bredvid Van Gaal på tränarbänken, där han försökte förstå holländarens fotbollsfilosofi, men han lyckades bara med att se lika tom ut som resten av oss.

43 år gammal är Giggs i en ålder där nästa steg i hans karriär kan ha många år framför sig och han skulle kunna förlåtas om han tänker att det kan vara Swanseas förlust, med tanke på hur allt gick med Bob Bradley.

Men det har varit sju månader av glidningar bort från centrum och Giggs ska kanske även notera rådet som Ferguson brukade ge i sin roll i the League Managers Association. Spendera inte alltför mycket tid utan jobb, sade Ferguson, för det är helt otroligt hur snabbt folket inom det här yrket kan glömmas bort.

Varför är det annorlunda för Rooney?

Kan du föreställa dig de häftiga protesterna om Wayne Rooney hade tagits för rattfylla efter ett party i London, vilket nyligen hände Yaya Touré?

På samma sätt är det rättvist att säga att det kunde ha blivit hemskt mycket mer liv om det hade varit Rooney, och inte Liverpools Roberto Firmino, som hade tagits för samma påstådda brott frampå småtimmarna under julafton, men som sedan tilläts spela för sitt lag ett par dagar senare och nu står inför ett framträdande i domstol samma dag som toppmötet med Chelsea.

Rooney hjälper inte alltid sig själv, men vi ska inte glömma att Englands och Manchester Uniteds lagkapten släppte en offentlig ursäkt efter hans senaste urblåsning då han var iväg med landslaget. Men ändå har han en poäng när han säger att det verkar som att han bedöms annorlunda i jämförelse med i princip alla andra fotbollsspelare i landet.

Nu är t.o.m domarna med i fönstret

Transferfönstret står på vid gavel och redan, fruktar jag, kan vi ha nått höjden för snabbt i och med nyheten om att en av våra hårgeléinsmorda, solbrända, ultraframgångsrika superstjärnor - och jag pratar inte om Cristiano Ronaldo här - sammanlänkas med en flytt till Kina som involverar stora pengar, efter att ha förärats med hans industris motsvarighet till Ballon d'Or.

Fram tills nu, då Mark Clattenburg blygsamt avvärjt spekulationerna om en lukrativ flytt till the Chinese Super League, måste jag erkänna att jag inte insett att det fanns någonting som hette att domare skulle dra nytta av Bosman-regeln eller vara ämne för transferskvaller.

Vart allt slutar är inte helt klart. Kommer de att ha presskonferenser som annonserar deras ankomst? Kommer de att "avtäckas"? Allt som egentligen kan sägas är att Clattenburg, som låter väldigt mycket som en eftertraktad man, inte utesluter det, finner spekulationerna smickrande och, precis som Oscar, Carlos Tevez och alla de andra redan har klargjort, skulle hata det om någon trodde att flytten skett p.g.a pengarna.

"Om en möjlighet dök upp är jag kontrakterad till the Premier League men jag måste titta på min långsiktiga strategi för min karriär," sade Clattenburg. "Det finns inget erbjudande på bordet men om de kom med ett erbjudande skulle det övervägas."

Det lät misstänksamt mycket som ett kom-och-ta-mig rop. Och han borde förmodligen slå en signal till Jorge Mendes.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...