När en nyckelperson i en mäktig "ultra-grupp" dödade sig själv i juli, misstänkte polisen att maffian använt ultras för att ta sig in i spelet

AV: Tobias Jones, the Guardian, torsdag 1 december, 2016:

Den 7 juli i år hittades Raffaello Buccis kropp på botten av den s.k "självmordsviadukten". Endast en dag innan hade han intervjuats av polisen son undersökte länkar mellan fotbollen och organiserad brottslighet. Viadukten är en imponerande byggnad som binder samman Turin med Cuneo, en stad 100 km söderut, nära de sydöstra delarna av Frankrike. Valven som bär upp den tvåfiliga vägen över Stura di Demonte-floden är 45 meter höga. Det var samma plats som Edoardo, enda sonen till Gianni Agnelli (den numera avlidne ägaren av Fiat och Juventus), avslutade sitt liv på år 2000.

Buccis liv, liksom hans död, länkade honom till Agnelli-familjen. Trots att han växte upp i San Severo, en stad 850 km söder om Turin, så var Bucci - precis som många andra från södra delen av landet som flyttar norrut - en hardcore Juventus supporter. Han växte upp och såg storspelarna hos "den gamla damen" i italiensk fotboll: Platini, Baggio, Ravanelli, Vialli, Del Piero. Juventus var, enligt en av hans äldsta vänner, "en besatthet".

Bucci döptes till Raffaello men alla kände honom som Ciccio. Hans rötter var enkla: hans pappa var vaktmästare på en skola, hans mamma hemmafru. De var väldigt katolska och - enligt hans vänner - överseende. Efter allt vad man har hört var Bucci en älskvärd skojare: gladlynt, rolig och en "trascinatore", en naturlig ledare. Han gick på ett tekniskt gymnasium och studerade bokföring, där hade han en stor grupp kompisar - han valdes till studentrepresentant i skolrådet, men hängde även med lärarna och tippade fotbollsmatcher i baren.

Så fort han var klar med skolan flyttade han, under mitten av 1990-talet, till Turin i den nordvästra regionen Piedmont, hans älskade Juventus hem. Med alla sina gator inramade av två lugna floder och Alperna i norr är staden imponerande och storslagen. Det är även en plats för bon-viveurs (en som lever väl), känd för sina fina viner, chokladen och väldoftande drinkar (Campari, Martini och Cinzano).

Bucci hittade inget jobb som revisor, men han hade energi och fantasi och hittade snart en öppning i den lukrativa världen för försäljning av matchbiljetter. Han började fixa och sälja biljetter till sina vänner, och sina vänners vänner. Han såg sig själv som en tillförlitlig fixare för sina fanatiska Juventini-kompisar. På fotografier från de åren ser han inte lika tuff ut som många andra som gör affärer på svarta börsen: han hade ett långt, tunt ansikte, ett fräckt leende och ständigt närvarande solglasögon.

Fotbollsfans i Italien är ökända för sitt febriga stöd: det italienska ordet för fan, "tifoso", översätts till de som har feber. Men Bucci drogs till den ännu mer eldiga världen som tillhör "ultras" - tätt sammansatta firmor med fanatiker, inte enbart skapade för att stötta laget, utan även för att promota gruppens eget varumärke och affärsintressen.

De första ultras-grupperna bildades under den senare delen av 1960-talet, när supportrar från Milan, Inter, Sampdoria, Torino och Verona bildade högljudda och ibland våldsamma gäng. De första grupperna kom ofta från extremhögern, eller så influerades de av romantiken hos vänsterextrema gerilla- och partisanupprorsmakare (därav namn som "Brigader", "Fedayeen" och "Commando"). Med tiden så ökade huliganismen och namnen på ultras-grupperna blev alltmer anglofierade ("Fighters", "Old Lions", "Boys") eller vildare ("Deranged", "Out of Our Heads").

Vid mitten av 1970-talet hade alla stora klubbar i Italien sin egen ultra-grupp och ett årtionde senare hade de flesta ett dussintal. Firmorna hade spenderat de mellanliggande åren med att splittras, omgrupperas, ändra namn och återuppfinna sig själva - allt för ta de centrala delarna av curvan. Det här området, bakom målet, har traditionellt sett varit platsen där en klubbs fattigaste, men mest hängivna, fans samlas. Curvan är lika mycket territoriell som en knarklangares hörna, och ultras stakar ut sitt område på liknande sätt: slagsmål, skjutningar och ibland genom att knyta allianser och affärsöverenskommelser.

Det finns 382 ultra-grupper i Italien, några av dessa är fortfarande uttryckligen politiska (40 högerextrema och 20 vänsterextrema). Då Juventus har supportrar från hela landet är deras ultras mer eklektiska än de man ser hos de flesta andra lagen. Bucci blev involverad i en grupp som kallas the Drughi. Namnet är taget från the Droogs från A Clockwork Orange - unga män, kända för deras ökända och eleganta våld. Firmans logo, som visas upp på flaggor, banners, märken och mössor består av fyra silhuetter med batonger och styva filthattar, mot en vit eller orange bakgrund. En affisch med Benito Mussolini på utgör hjärtat i deras privata medlemsklubb i Mirafiori, tre busstopp bakom slutet på Turins metro.

I en sport karaktäriserad av den uppfattade illojaliteten från spelare och ägare ser ultras sig själva som det enda trogna elementet i en klubb. I en rotlös värld erbjuder de en känsla av tillhörighet. Det var definitivt en del av attraktionen för Bucci.

Men det har alltid funnits en mörk sida hos ultras. De har stått i centrum för det mesta av våldet på läktarna under de senaste 50 åren och de är involverade i olagliga affärer: biljettförsäljning på svarta börsen, förfalskade souvenirer och t.o.m narkotikahandel.

Till en början såg Ciccio Bucci inte den mörka sidan. Han levde ett förtjusande liv, tjänade pengar och fick många nya kompisar i den halvt olagliga miljön runt Serie A. Han såg t.o.m sin biljettförsäljning på svarta börsen som ett sätt att förverkliga sin dröm om att en dag få jobba för den stora klubben. Precis som så mycket annat i det italienska livet var relationen mellan Juventus och deras ultras inte en öppen konfrontation, utan fylld av hemliga kompromisser. Som tack för en säker och stöttande arena hjälpte Juventus ultras-grupperna att tjäna miljontals euro varje säsong på deras illegala biljettförsäljning. Det är som Michele Galasso, en jurist som har representerat både Juventus och ultra-ledare, säger: "Kompromissen mellan Juventus och ultras-grupperna var helt enkelt kompromissen mellan reglerna och verkligheten."

Även om ultras, på vissa sätt, går att jämföra med de gammaldags engelska huliganerna, så tar de sitt planerande till kvasimilitära nivåer. De anfaller rivaler genom bakhåll för att ta deras banner, som en fiendeflagga. De annonserar även sin närvaro på arenan genom att utföra exerciser och saluteringar, med flaggor och läktarsånger, genom att slå på trummor och tända bengaler. Varje firma har sin egen uniform och mötesplats - vanligtvis en bar eller privat medlemsklubb, fylld med logotyper, slogans och supporterprylar. Innan stormatcherna ser dessa klubbar ut som ett rum på en bank: staplar av biljetter och sedlar omger medelålders män med halvmåne-glasögon på sina näsor och miniräknare i högsta hugg.

När Ciccio först flyttade till Turin, under mitten av 1990-talet, verkade det som att ultras började bli ännu mäktigare. De kunde blockera köp av spelare de inte gillade (en liten, antisemitisk fraktion ultras som tillhörde den nordöstra klubben Udinese gillade inte klubbens försök att köpa den israeliska forwarden Ronnie Rosenthal), och försäljningarna av de som uppskattades - som den omdiskuterade transfern av Beppe Signori från Lazio till Parma - genom att hota med bojkotter av hela arenan som skulle kosta klubbarna miljoner i förlorade intäkter.

Då ultras blev alltmer inflytelserika ökade antalet skadade människor inne på och utanför fotbollsarenorna från 400 säsongen 1995-96 till 1,200 1999-2000. Namnen på "martyrer" från ultra-relaterat våld kunde ofta ses sprejmålat på väggarna i många italienska städer. Där fanns hyllningar till både ultra-medlemmar och vanliga fans. Claudio Spagnolo (knivhuggen på väg till en match); Vincenzo Paparelli (som dog när en nautisk raket avfyrad av en ultra flög över hela planen och träffade honom i huvudet); Antonio De Falchi (ett Roma-fan som mördades utanför arenan) Antonio Currò (dödad när ett Catania-fan kastade en hemmagjord bomb in i en grupp Messina-fans); Sergio Ercolano (som föll till sin död 2003).

Ibland har ultra-stämpeln bara varit ett fikonlöv för nyfascism. När den nederländske spelaren Aron Winter - som till en muslimsk pappa och en judisk mamma - skrev på för Lazio 1992 sprejades graffiti utanför klubbens träningsanläggning som sade "Winter Raus" - ett eko av orden "Juden Raus" ("judar ut") från nazisttiden i Tyskland. 1997 kastade ultras från Juventus lokalrivaler, Torino, en marockansk man, Abdellah Doumi, i floden Po. En av männen ägde en hund med namnet Adolf. Flaskor och en dammsugare kastades på Doumi, som inte kunde simma. "Smutsiga svarta skit," skrek förövarna medan han drunknade.

2004 såg en grupp Roma-ultras till att en derbymatch mot Lazio fick avbrytas fyra minuter in i den andra halvleken, detta efter att ett rykte spred sig på läktarna om att en pojke hade dödats utanför av en polisbil. Fans från båda sidor protesterade ilsket mot polisen, även efter det att flera uttalanden gjorts i högtalarna på arenan om att inget sådant inträffat. Bilderna på Romas kapten, Francesco Totti, omgiven av ultra-ledare som sade till honom att inte spela, blev symboliska för firmornas makt över italiensk fotboll. Då han gick tillbaka till spelarna ropade Totti till managern: "Om vi spelar vidare kommer de att döda oss."

En del av de som dras in i ultras-gruppernas värld är inte fans, utan helt enkelt bara småbrottslingar som hoppas kunna tjäna enkla pengar. I ett av polisen nyligen inspelat telefonsamtal, som en del av utredningen gällande länkarna mellan ultras och organiserad brottslighet, frågas en ultra av en kompis om han skulle till arenan på söndag. "Om vi tjänar pengar, ja", blev svaret. "Varför skulle jag [annars] bry mig ett skit?" Det finns även några berättelser om ultras som byter lag, inte som fans men som investerare.

Men ingen kan anklaga Bucci för något annat än lojalitet till Juventus och the Drughi. Han var så bra på att sälja biljetter att han fick en guldstjärna i träbalken på the Drughis privatklubb: "R Bucci" skrevs det på den. Han var på arenan vid varje match. Det var ofta Bucci som ledde supportrarnas läktarsånger med en megafon.

2004 träffade Bucci Gabriella, en kvinna från Cuneo. De gifte sig och fick en liten pojke tillsammans. Paret bodde i Beinette, en by precis utanför Cuneo. Området är en konstig kombination av det rustika och industriella. Kossor betar mellan husen, och långt bort kan man se början på de mäktiga bergen i Alperna. Men mittemot Buccis hus ligger en metallåtervinningsdepå och vid flera vägkorsningar i närheten sitter prostituerade i minikjolar bredvid fält fyllda av åtta foot (2,43 meter) höga majsstjälkar.

Bucci pendlade fram och tillbaka mellan Beinette och Turin, en timme nordväst, där han hade en liten lägenhet ovanför en bar nära Juventus arena. Han var alltid i telefonen. Han var livrädd, berättade hans fru senare, för att bli av med den. Den ringde när som helst under dagarna och nätterna med folk som bad om biljetter.

Bucci kan ha varit mannen att gå till gällande biljetter, men han var aldrig The Man. Det var Dino Mocciola, ledare för the Drughis, som spenderade 20 år i fängelse för väpnat rån och mord på en polisman. Få människor kommer nära Mocciola: efter det att han släpptes från fängelset i februari 2005 var han portad från matcherna, så till skillnad mot andra ultra-ledare finns det inga fotografier på honom på läktarna - bara förbrytarfotot som togs när han arresterades 1989.  En källa inom Turins specialpolis som jobbar mot organiserad brottslighet beskriver Mocciola som Röda nejlikan: han har inte använt en telefon på många år. Inte ens hans jurister, säger de, vet hur man får tag i honom. Men sådan är hans ökändhet att strax efter det att han avtjänat sitt straff höll motståndarfans från en av Romas ultragrupper upp en banner på Juventus arena som sade: "Ciao Dino. Bentornato" (Hej Dino. Välkommen Tillbaka").

The Drughi blev marginaliserade medan Mocciola satt i fängelse, flyttade från mitten till utkanterna av curvan, med allt vad det innebar för deras prestige och deras affärsintressen. "Övermakt i curvan är guld värt," skrev en journalist då. "Det betyder att man är klubbens mellanhand. Det ger gratis biljetter, tjänster och reseersättningar."

Med Mocciola ute ur fängelset började de återta makten igen. I april 2005 knivskars en ultra från en rivaliserande Juventus-grupp, the Fighters, av en Drugo, antogs det. Det resulterade i en fejd som varade i mer än ett år: sommaren 2006 knivskars två Drughi (inklusive Mocciola) och 50 fans arresterades i slagsmål mellan olika Juventus-ultras. Men då, under Mocciolas ledarskap, hade maktbalansen skiftat: the Drughi var nu herrarna på täppan. The Fighters splittrades och slogs ihop med andra grupper och Mocciola intog sin plats som den obestridda kungen av curvan.

Då han var avstängd från matcherna behövde Mocciola en ställföreträdare nära vändkorsen, någon som skulle vara boss på läktarna och upprätthålla förbindelserna med klubben. Bucci verkade känna alla och med sin bokföringsutbildning hade han bra koll på siffror. Han stod Juventus personal nära, ibland sov han t.o.m över i lägenheten som tillhör Stefan Merulla, chefen för klubbens biljettförsäljningsavdelning. Han var den perfekta kandidaten.

Ciccio Buccis kropp hittades på botten av den så kallade "självmordsviadukten". Från: Facebook.

Bucci hade anlänt. Han var nära sin älskade klubb och dess fans. Han hade en inkomst, och en familj. "När Ciccio kom tillbaka söderut," berättade en av Buccis vänner för mig att "han alltid pratade om Gabriella och hans son, och visade oss fotografier."

Men det kunde inte vara för evigt. Efter flera år där hennes man frenetiskt gjort affärer både högt och lågt och sent om nätterna var tvungen att sticka till Turin, ick Buccis fru nog. Han var sällan hemma och enligt Gabriellas syster bråkade de om hur han skämde bort deras son. Gabriella tyckte inte om det när Bucci tog med deras unga son till staden och stannade över natten. 2011 separerade paret, men de förblev kompisar. Bucci köpte en liten lägenhet i Margarita, en grannby med ett litet slott och en rostfärgad tegelkyrka.

Hans position som mellanhanden mellan den lagliga och olagliga världen var också på väg att bli svårare. 2007 dödades en ung polisman, Filippo Raciti, vid ett slagsmål mellan polisen och Catania-fans.

Mordet på Raciti övertygade till sist de italienska politikerna om att konfrontera hotet från de våldsamma fotbollsfansen. Alla matcher sköts upp en vecka. Stränga åtgärder mot ultras-grupperna inkluderade förbud mot bengaler, megafoner och trummor. Banners var nu tvungna att godkännas i förväg av klubbarna. Bepansrade fordon och säkerhetskameror var närvarande på alla arenor.

Juventus hade särskilda anledningar att vilja stoppa våldet. Klubben hade nyligen förvärvat Stadio delle Alpi från stadens kommun. Klubben planerade att bygga en ny stadion med plats för 41,000 personer på samma ställe, vilket betydde att de skulle bli en av endast tre klubbar i Serie A som ägde sin egen idrottsarena (alla andra ägs av städernas kommuner). Inkomsterna skulle bli enorma och säkerheten toppmodern. Det var så mycket pengar som stod på spel, det sista klubbens hierarki ville var att klubben skulle bötfällas, eller t.o.m av med poäng, som ett resultat av deras ultras uppträdande.

De högsta ledarna i Juventus behövde uppnå en kompromiss med deras hardcorefans. Det var en kompromiss som senare skulle bli ämne för en polisutredning: då han intervjuades i juli 2016 erkände chefen för Juventus biljettförsäljning, Stefano Merulla, att klubben tillhandahöll hundratals matchbiljetter, på kredit, till ledaren för varje ultra-grupp, genom en biljettagentur vid namn Akena, som motprestation fick de ett gott uppförande från dessa grupper. Detta stod klart i strid mot reglerna, som sade att inte mer än fyra biljetter kunde säljas till någon individ.

Juventus hade ihärdigt förnekat alla oegentligheter. I ett uttalande till the Guardian sade klubben: "Ingen manager eller anställd i Juventus är under utredning, och de som hördes av den rättsliga myndigheten var kallade som vittnen. Det bör även noteras att Juventus, vilket kom fram i undersökningarna, alltid till fullo har samarbetat med rättsväsendets myndigheter."

Matchbiljetterna var bara brödet och smöret i kompromissen. Det riktiga skrovmålet låg i säsongsbiljetterna. I början av varje säsong gick en fotsoldat från en av ultra-firmorna runt i hela staden och hyrde id-kort från folk så de kunde dupliceras. Han fotokopierade sedan hundratals id-kort eller pass och använde dem för att köpa en trave säsongsbiljetter från Juventus. Då den namngivna biljettinnehavaren inte hade något intresse av att gå på matcherna, kunde gängen hyra ut säsongsbiljetten, match för match, till den som lade det högsta budet. (Allt som krävdes var att säkerheten vid vändkorsen inte noterade diskrepansen mellan säsongsbiljettsinnehavarens namn och namnet på personen som gick in. Då det fanns skåpbilar fyllda med ultras parkerade utanför Curva Sud så hände det såklart aldrig).

I ett uppseendeväckande erkännande till polisen några år senare sade Merulla att han visste att ultras-grupperna "gjorde affärer" med dessa biljetter: "Kompromissen," sade han, "var en bra lösning för alla." Juventus hade en vibrerande men säker arena och vann fem raka mästerskap mellan 2011 och 2016. Agnelli-familjen - delvis beroende på deras ägarskap av stadens tidning, La Stampa - fortsatte att vördas som Turins kvasikungliga familj. Samtidigt gjorde alla de mäktigaste ultra-firmorna rejäla, problemfria vinster.

Med så många som 300 matchbiljetter, och 300 säsongsbiljetter, som alla gav i genomsnitt €50 (511 kr) per match och med 30+-matcher varje säsong (beroende på hur det gick i cuperna), kunde varje ultra-gäng tjäna i närheten av €1m (10,2m kr) om året. Det var bra pengar för en minimal risk (att sälja biljetter på svarta börsen är inte en straffbar handling enligt italiensk lag, utan endast en "illecito amministrativo" - administrativt bedrägeri, som bestraffas med böter). Inte konstigt att Bucci alltid hade reda pengar. Inte konstigt att olika maffiafamiljer började kasta ett avundsjukt öga på Juventus ultras.

Under perioden efter kriget bestämdes det att det bästa sättet att minska maffians makt på i södra Italien var att förvisa deras värsta element från deras hemmaterritorium och flytta dem till det mer laglydiga norra Italien, långt ifrån deras kriminella kollegor. Det hela startade 1956 och kallades "soggiorno obbligato" - en "obligatorisk vistelse". Självklart så istället för att ta bort maffian från söder exporterade endast dessa åtgärder det hela till norr.

Maffian från Kalabrien - känd som "Ndrangheta" - från regionen som bildar tå på Italiens stövel, visade sig vara skickligare än alla de andra på att manövrera in sig i norra Italien. De började med försäljning av förfalskad bergamottolja (originalet odlas i Kalabrien och används som smaksättare i Earl Grey-te) och sedan exporterade "Ndrangheta" sin affärsverksamhet till norr: pengautlåning, utpressning, illegal spelverksamhet, byggkarteller och droghandel. Piedmont, som gränsar till Frankrike och Schweiz, var ett av de industriella naven i Italien, och en magnet för maffian från Kalabrien.

2013 var två särskilda medlemmar av gänget från Kalabrien av intresse för antimaffia-utredare: Saverio Dominello och hans son, Rocco. De misstänktes för att vara en del av den mäktiga Rosarno-klanen, involverade i utpressning i små städer mellan Turin och Milano. Utredarna trodde att Dominellos även var inblandade i nattklubbar och handeln med narkotika. Pappan, Saverio, var en gammaldags, butter typ, men Rocco beskrevs ofta som garbato - "smidig" eller "graciös".

Från inspelade konversationer under våren det året kom utredarna fram till att Dominello-familjen planerade att gå in i biljettförsäljningen på svarta börsen i Turin och de ville bilda sin egen ultra-grupp, med namnet "Gobbi" (eller "puckelryggarna", ett smeknamn på Juventus supportrar). Saverio och Rocco Dominello visste att de var tvungna att gå försiktigt fram och få godkännande av de andra ultra-grupperna. "Om tallriken är rund," spelades Saverio Dominello in då han sade, "kommer den att skäras upp i fem delar." Det här var gammaldags spartizione (uppdelning): att skära upp vinsterna mellan olika karteller.

Långsamt hörde andra intresserade parter sig för gällande den nya ultra-gruppen. Chefen för Viking ultras-gruppen, en pokerspelare känd för att ha känningar på Sicilien, gav sitt samtycke. "Ndrangheta"-fästen i söder var också med på det. Mannen som frontade den nya ultra-gruppen stod under polisövervakning, och skröt på telefon om att han hade stöd av maffiaklaner: "Vi har våra ryggar uppbackade, vi har grabbarna som räknas. Vad i helvete mer vill du ha?"

Den 20 april 2013 mötte the Drughis toppman, Dino Mocciola, Dominellos och deras samarbetspartners. Dominellos anlände med uppseendeväckande ödmjukhet i en Fiat 500, medan Mocciola rullade in med en BMW ur 1-serien. De gick in på ett kafé i byn Montanaro för ett möte som varade i nästan två timmar. En avlyssningsgrej från polisen gömd i en ur Dominello-gruppens bilar fångade upp männen när de kröt om makten hos den nya Gobbi ultra-firman: "Du har haft äran att sitta till bords med Dino... ingen kan röra dig. Du är nummer ett... du kan bestämma lagen om någon uppträder illa." Nästa dag, i en stormatch mot Milan den 21 april 2013, annonserade gruppen sig själv med en enorm banner på arenan: "Gobbi".

Över hela Italien visade ultras-grupperna upp sig. Populariteten hos firmorna var på uppåtgående bland fansen, och en bristande politisk vilja betydde att deras inflytande aldrig utmanades av myndigheterna. 2012 stoppades en nedflyttningsmatch mot Siena i 45 minuter när Genua-ultras kastade in fyrverkerier på planen och skrek åt spelarna att ta av sig deras röda och blåa hemmatröjor i skam efter att de hamnat i ett 4-0 underläge. Alla utom en av spelarna tog fåraktigt på sig deras bortatröja. Andra matcher avbröts p.g.a uppror från fansen. 2013 i Lega-Pro, den italienska tredjedivisionen, stoppades en match mellan Salernitana och Nocerina när fem spelare från Nocerina, vars ultras hade portats från att närvara vid matcher, fejkade skador i protest. Matchen var tvungen att brytas.

Rocco Dominello blev snabbt inflytelserik bland Juventus representanter och olika ultra-grupper. Han introducerades för Stefano Merulla. Han blev även nära vän med Juventus säkerhetschef, Alessandro D'Angelo, och i juni 2013 gav han honom order. När D'Angelo berättade för Dominello att rivalen Vikings biljettilldelning hade reducerats, sade Dominello: "Precis som jag sade till dig". Han skröt även om att folk "är rädda för mig".

Napoli och Juventus ultras brakar samman på Neapels arena under en Serie A-match den 9 januari, 2011. Fotograf: Claudio Villa/Getty Images.

Juventus gjorde ingenting för att hindra Dominellos resning. I januari 2014 klagade en schweizisk medborgare till klubben för att han hade betalat €620 (6,335 kr) för en biljett som officiellt var värd €140 (1,431 kr). Interna utredningar av klubben visade att biljetten initialt hade levererats till Dominello av D'Angelo. Merulla började få misstankar gällande Dominello. "Jag vet inte vilket jobb han har, jag vet inte vilket inflytande han har," sade Merulla i ett telefonsamtal till en annan ultra-medlem, som spelades in av polisen. Dominello var, sade han, "mystiskt mäktig" - kod för mafioso. Men ändå, trots alla dessa farhågor, sade D'Angelo, endast en vecka efter det schweiziska fanets klagomål, till Dominello att de skulle hitta ett sätt att fixa biljetter till honom genom att använda "en annan kod".

Då man läser polisens utskrifter av D'Angelos svordomsfyllda konversationer står det snart klart att han handlade långt utanför sin kompetens. Han gillade att vara polare med ultras och verkade vara blasé gällande deras mörkare affärsverksamheter. En källa inom Turins specialpolis som jobbar emot organiserad brottslighet sade till mig att "det skedde en felbedömning [av Juventus ledning]. De trodde att de kunde hantera det." En domare skrev senare att D'Angelo och Juventus verkade uppträda med "underkuvande och underkastelse" gällande Rocco Dominello. En del av problemet, som alltid i Italien, var ett nepotistiskt system som promotade vänner istället för proffs. D'Angelos pappa hade varit Umberto Agnellis chaufför och Andrea Agnelli (Juventus nuvarande president) hade varit en barndomskompis.

Under 2014 blev ultras-gängen ännu mer besvärliga. Vid Juventus-Torino derbyt den våren uppmanade Mocciola till en supporterstrejk i en maktdemonstration till klubbens hierarki: han ville att the Drughi skulle få fler biljetter, till ett billigare pris. Under många år hade D'Angelo vänt sig till Bucci som bron som kunde stötta upp Juventus ultra-kompromissen, men nu ringde han mannen från Kalabrien, Rocco Dominello, istället: "Jag vill att ni [ultras] ska vara lugna och att vi [Juventus] ska vara lugna, och vi kommer att resa ihop." Det var tydligt att Buccis inflytande var på tillbakagång.

Finalen i Coppa Italia den 3 maj det året, mellan Napoli och Fiorentina, fördärvades av våldsamheter innan matchen. En fascist och f.d AS Roma-ultra sköt tre Napoli-fans, en av dem dog senare. Napolis ultras blev så arga att de hindrade matchen från att starta i en halvtimme. Napolis ultra-ledare, Genny 'a Carogna (Genny Svinet) bar stolt en svart T-shirt som krävde att mannen som mördade polismannen Ispettore Raciti 2007 skulle släppas.

Den 25 november 2014 gjorde utredarna ett genombrott i deras letande efter länkar mellan ultras och organiserad brottslighet. Andrea Puntorno, en 39-åring från Sicilien som bodde i Turin, arresterades för att ha importerat heroin och kokain från Sicilien och Albanien. Puntorno var chef för en annan Juventus ultra-klan, Bravi Ragazzi ("The Goodfellas"/"Maffiabröder"). Mellan 2004 och 2011 hade Puntorno deklarerat en inkomst på endast €2,600 (26,567 kr) per år, men han ägde ett hus, en bil och en motorcykel. Bravi Ragazzi hade redan ett dåligt rykte: den 19 december 2011 hade ett antal medlemmar organiserat en våldsam pogrom då de tände eld på ett läger för resande i Continassa, i närheten av den nya Juventus-arenan, vilket tvingade 20 familjer att lämna området och rensa det så att exploatörerna kunde flytta in.

Arresteringen av Putorno var, skrev en domare senare, det första beviset på "en farlig och oroande affärslänk mellan medlemmar av ultras och individer som tillhör maffiaklaner".

Efter arresteringen av honom hotades och skrämdes Putornos fru av hennes mans affärspartners. Hon bestämde sig för att bli ett vittne vid åtalet. Hon beskrev processen där hennes man ibland tjänade €30,000 (306,540 kr) på en enda Juventus-match, en stor del av pengarna distribuerades sedan till släktingar till medlemmar av firman som satt av sina fängeslestraff. Vinsterna från biljettförsäljningen investerades i storskaliga drogköp och vice versa. "Den här affärsverksamheten pågick i många år," sade hon. "Säsongbiljetter levererades till Andrea... av Juventus vid början av varje säsong, samtidigt som Andrea lyckades fixa fler biljetter till varje match." Hon sade att vinstmarginalen på varje biljett låg mellan €30 (307 kr) och €100 (1,022 kr). Bravi Ragazzi hade även monopol på förfalskade souvenirer, eller vad som på italienska kallas "gadget": märken, tröjor, nyckelringar, bilklistermärken, halsdukar och så vidare. Utredare hade nu ingen tvekan om att det fanns flera kriminella gäng som cirklade runt den vinstrika affärsverksamheten att sälja biljetter på svarta börsen.

Samtidigt hade the Drughi vänt sig emot Ciccio Bucci. Det pågick en viskningskampanj mot honom, den gjorde gällande att han hade sålt biljetter online och att han var en polisinformatör. När det kortlivade Gobbi gick ihop med the Drughi fann Bucci sig själv åsidosatt av Rocco Dominello. Buccis f.d mästare Dino Mocciola vände sig emot honom, och misshandlade honom. Bucci retirerade, med fruktan för sitt liv, tillbaka till sin hemstad under hela säsongen 2014-15. Han hade alltid varit en mager man, men nu tappade han 8 kg och sade till Gabriella att folk försökte "göra sig av med honom".

Från San Severo försökte Ciccio planera sin comeback. Han ringde Alessandro D'Angelo i november 2014 och anspelade, om än med dolda ord, på Rocco Dominellos maffialänkar: han kallade Dominello "den typen av person". "Ah, ok," sade D'Angelo. "Först då," kommenterade den offentliga åklagaren i ett senare dokument, "verkar det som att D'Angelo förstår."

Vid det här laget förstod Juventus att de hade släppt in vargar i ladan, och att fler försökte komma in. Klubben var under press från utpressare för att de skulle ge byggnadsarbetet på den nya arenan till ett särskilt byggbolag, för att undvika vandalism och stoppa skrämmandet av arbetare. Klubben kände att Bucci var en av få ultras som de fortfarande kunde göra affärer med. Han hade varit med runt klubben länge och var väldigt omtyckt. Klubbens kommersiella director, Francesco Calvo, sade att Bucci var en man som "inger empati". Klubbens äldre jurist, Andrea Galasso, kallade honom "en enkel, solig, entusiastisk, ren kille".

Så en plan kläcktes där man skulle ge Bucci en officiell roll i klubben. Han skulle jobba som en konsult bredvid klubbens ansvarige för förbindelser med supportrarna. Buccis arbetsgivare var Telecontrol, en säkerhetsfirma i Turin. Nerifrån södern ringde Bucci D'Angelo för att berätta hur han skulle jobba med ultras-grupperna: "Det var inte min intention att sänka skeppet," sade han, "men lite vatten måste komma in." Det är oklart om han menade att klubben skulle tilldela ultra-gängen färre biljetter, men han verkade inse att när, som han uttrycker det, "folk får sina fötter våta", skulle de vända sig emot honom. "De kommer kalla mig vidrig," sade han.

Vid starten på säsongen 2015-16 var Bucci tillbaka i Turin. Det verkade som att hans barndomsdröm hade blivit sann: han arbetade för klubben han hade dyrkat sedan han var en pojke. Sista gången klubbens jurist såg Bucci, vid Torino-Juventus derbyt i mars i år, fick han en entusiastisk kram: "Jag är en officiell person," sade Bucci och log glatt.

Problemet var att Bucci, med sina egna ord, hade "en fot i båda floderna". Han spelade ett "dubbelspel": siktade på att tillfredsställa kraven från Juventus, vanliga fans, olika ultra-grupper och t.o.m polisen ("de ringer mig varje dag" för att bekräfta tips, klagade han vid ett tillfälle). Precis som han gjorde i skolan, försökte han bli kompis med alla. Men ultras-grupperna accepterade inga reduceringar av deras biljettilldelningar, och Bucci blev utstött och stämplad som en förrädare av the Drughis sak. Samtidigt som hans dröm om att få jobba för Juventus hade besannats var, efter ett år, jobbet inte längre riktigt så attraktivt som han hade föreställt sig. Under våren 2016 dog Buccis mamma. Han var isolerad och, trots alla dessa oavbrutna telefonsamtal, ensam.

Den 1 juli i år arresterades Rocco och Saverio Dominello och 13 andra för ett antal maffiarelaterade brott. De har förnekat alla oegentligheter. Dominello och sonen sitter i fängelse och väntar på en rättegång för samröre med maffian och mordförsök. Andrea Puntorno dömdes för droghandel i en rättegång och släpptes senare villkorligt med böter på €500,000 (5,10m kr). Den 6 juli frågades Bucci som "ett vittne till fakta". Utskriften av hans intervju dagen innan hans död ger inga hintar om förtvivlan eller skräck. En av utredarna berättade för mig att Bucci verkade "lugn och på bra humör". Han kom inte med några uppseendeväckande avslöjanden, utan bekräftade bara vad utredarna redn visste: "Jag förnekar inte att jag tagit emot biljetter. Det är inte så att Juventus gav dem till oss. Vi ringde och bad om upp till 300 biljetter. Vi köpte dem på kredit och betalade det vi var skyldiga efteråt."

Men den kvällen ringde han sin ex-fru och bad om ursäkt till henne och deras son för all eventuell "brist på respekt". Hon förstod inte och Bucci kunde bara säga att han var "fullständigt paranoid". Han var "100%" övertygad om att skulle arresteras och att Juventus skulle ge honom sparken. Hans livslånga ambition var över innan den egentligen hade börjat, och han fruktade att han skulle bli tvungen att sälja sitt hus. Han ringde henne igen klockan 11:30 dagen efter och sade att han skulle åka till jobbet. En halvtimme senare hoppade han från den berömda viadukten. Två arbetare bevittnade hans fall och kunde försäkra utredarna om att Ciccio inte hade, som det sägs i folkmun, "begått självmord".

Det är såklart ingen berättelse som reflekterar väl på Italiens största klubb. Juventus var delaktiga i storskalig biljettförsäljning på svarta börsen och bedrev verksamhet, om än omedvetet, med kriminella element. Ciccio Bucci, en man som alltid varit passionerad för klubben, offrades och blev t.o.m syndabocken. Han fann sig själv klämd inte bara mellan Juventus och deras ultras, utan även mellan polisen och den kalabriska maffian. Till sist kunde han inte se någon annan utväg än att avsluta sitt liv.

• Följ Långläsningen på Twitter på @gdnlongread

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...