Ögonblick som dem då West Ham-stjärnan vägrar att spela är när folk i andra lagsporter måste fundera på varför fotbollsspelare finner det så svårt att upprätthålla den professionella anständigheten

Bubbel-trubbel: "Dimitri Payets offentliga uttalanden och kroppsspråk från i somras och framåt har gjort det alltmer klart att han haft en blick som spanat efter något annat." Fotograf: Jason Mitchell/IPS/Rex/Shutterstock

AV: Daniel Taylor, the Observer, söndag 15 januari, 2017:

Det finns ett avsnitt i en av Sir Alex Fergusons senaste böcker som framstår som medvetet utformat för att plocka ner West Ham några pinnhål och, utan tvekan, precis som intentionen var, sticka hål på några egon på sättet på vilket han gör det bättre än någon annan. Vad, ville Ferguson veta, var "the West Ham way" och varför stod klubben fast vid att använda det uttrycket när han, under alla sina år i Manchester United, aldrig mötte ett lag från Upton Park som han var rädd för. West Ham, påpekade han, hade inte vunnit någon pokal sedan 1980 och verkade alltid precis överleva, eller hade tur så in i helvete, när de besökte Old Trafford. Så vad var den här West Ham way? "Jag hoppas," skrev Ferguson, "att innan jag dör kan någon förklara det."

Ferguson misstog ofta sin penna för en bajonett men det fanns en agenda här med tanke på att det var en del av ett långt försvar av Sam Allardyce, en av managerna som flockas runt hans fötter, och jag misstänker att han förmodligen vet, djupt där inne, att West Ham, oavsett hur mycket de än besvärar poängen ibland, har en tradition av att spela fotboll på ett visst sätt.

De omsätter det kanske inte alltid i praktiken och ja, det finns ett argument för att allt som klubben måste uppleva just nu p.g.a Dimitri Payet-förvirringen - ilska, frustration och den obekväma känslan av att lyckliga tider passerar alldeles för snabbt - är en mer exakt version av the West Ham way.

Men det är inte helt ett påhitt av vår fantasi och det är förmodligen därför den här senaste veckan har varit så stressande för alla sammankopplade med klubben när Payet, den sortens fotbollsspelare som fick en att öka på promenadtakten för att få se honom spela, var mannen som förkroppsligade allt de ville ha från sitt lag.

Istället kommer hans eftermäle i West Ham att bli något helt annat och allt känns väldigt otillfredsställande nu när han inte ens kan bita ihop och gå igenom de alldagliga kraven för en Premier League-match mot Crystal Palace, oavsett hur mycket hans klubb än må ha varit beroende av honom, oavsett skadorna på hans rykte och oavsett hur mycket folk hostat upp för att vara där.

Det här är den sortens ögonblick när utövarna av andra lagsporter måste fundera på vad det är med fotbollsspelare som gör det så svårt för vissa av dem att se gränslinjen mellan allmän professionell anständighet och skandalös egoism.

Och Payets inställning kan inte beskrivas som en engångsföreteelse när utanför Premier League en annan story har mullrat på som kanske inte fått samma exponering, men som ändå berättar vad som kan hända när fotbollsspelare erbjuds en alternativ anställning, med en större inkomst, och på något sätt tycker det är rimligt att deklarera sig själva tjänstlediga tills saken är löst.

Chris Marin har åtminstone haft anständigheten att göra sig själv tillgänglig igen för Fulham, han satte en straff i lördagens vinst mot Barnsley, men det finns inte mycket mer som kan sägas till hans fördel med tanke på att han missade deras tre tidigare matcher p.g.a hans vilja att ta en slägga till sitt säsongslånga lånearrangemang från Derby County.

Martin hade nätat sju gånger på hans 11 framträdanden innan det dödläget och allt hade, om man tittade in utifrån, gått bra. Problemet var att Steve McClaren tog över i Derby i oktober, förvirrad över att klubben hade låtit en av deras huvudsakliga anfallare lämna, och Martin informerades innan jul att det fanns ett nytt kontrakt som väntade på honom, med en rejäl löneförhöjning, om han återvände till Pride Park. Martins förfrågan till Fulham om att ge honom samma pengar, och där den högre inkomsten skulle börja gälla omedelbart, avböjdes och spelaren tog saken i egna händer, utan några som helst tankar på de där irriterande detaljerna som att hans kontrakt med London-klubben inte hade någon återkallnings-klausul.

Och det stannar inte där, ni minns kanske att Henri Lansbury för tillfället är ursäktad från tjänstgöring i Nottingham Forest då han inte är i rätt mental balans p.g.a att andra klubbar, i synnerhet Aston Villa och Derby igen, har försökt locka bort honom.

Inser Lansbury att på den tiden då Forests mittfält var fyllt av spelare med äkta talang såg John Robertson på något sätt till att vara i rätt mental balans för att spela i en semifinal i Europacupen, bara några dagar efter det att Hughie, brorsan som han avgudade, hade dött i en bilkrasch som även dödade spelarens svägerska och lämnade hans åttaåriga brorsdotter, som satt i baksätet, med allvarliga skador?

Äntrade det Martins tankebanor att Slavisa Jokanovic, managern på Craven Cottage, kanske hade ett legitimt argument när serben påpekade att Fulham var den äldsta klubben i London och att den har alltför mycket historia och professionella stolthet för att bli ett tåg där fotbollsspelare med kontrakt värda flera miljoner pund kan hoppa på och och av när det passar dem?

Kommer Payet att förstå varför många West Ham-supportrar insisterar på att den enorma tröjan med hans namn på vid ena kortsidan av deras nya arena borde ersättas av en till ära för den avlidne Dylan Tombides och det som var nära nog ett mirakel som gjorde att en pojke på 18 år kunde spela för klubben medan hans kropp var härjad av cancer?

I alla de här tre fallen är det svårt att tänka sig att någon av dessa spelare tittar alltför långt bort ifrån sig själva. Payets relation med West Ham verkar vara trasigt. Martin sade vid ett tillfälle till Fulham att han var skadad, medan Jokanovic sade att klubbens medicinska personal inte hade hittat något som skulle ta bort honom från spel, och när Forest åkte ut ur FA Cupen borta mot Wigan Athletic förra helgen dök Lansbury - klubbens kapten, till råga på allt - upp på Twitter efter en eftermiddag på driving rangen med sina kompisar.

I Payets fall kan hans förmildrande förklaring, att hans familj inte trivs i London, vara sann men den svåra prövningen att bo i London verkade inte avråda honom från att skriva på ett nytt fem och ett halvt års kontrakt med West Ham i februari förra året. Sedan dess har han tjänat £125,000 (1,46m kr) i veckan, det mest lukrativa avtalet som klubben någonsin har gett någon spelare, och det skulle vara intressant att se vad som skulle hända om, låt oss säga Chelsea, försökte dra nytta av situationen mellan nu och slutet av det här transferfönstret. Hypotetiskt, kanske, men jag kan inte hjälpa att jag misstänker att Payets klagomål skulle försvinna på samma sätt som de gjorde hos Luis Suárez, som en gång klagade på att han var tvungen att komma bort från Liverpool p.g.a paparazzi-fotograferna och sedan nästan flyttade till Arsenal, och en mycket lugnare stad.

Payet verkar även glömma bort att då han gick med på att skriva på det nya kontraktet deklarerade han att "kärleksaffären fortsätter" innan den långsamma, metodiska processen där hans offentliga uttalanden och kroppsspråk från i somras och framåt har gjort det alltmer klart att han haft en blick som spanat efter något annat.

På den fronten är han helt berättigad att anse att han hör hemma i ett mer skickligt lag då hans senaste framträdande, som inhoppare i den 58:e minuten i deras FA Cupmatch mot Manchester City, kom vid en tid då arenan tömdes på folk och det nästan var en överraskning att motståndarna begränsade sig själva till bara ett femte mål. Det är sättet på vilket han har gjort det på som känns som en förolämpning och intrycket han lämnar om att stjärnspelaren alltid får som han vill.

Payet fick en bonus på £1m (11,7m kr) i september och om West Ham verkligen vill bli en stor klubb, om de vill demonstrera att de har seriösa ambitioner och förtjäna godkännanden från män som Sir Alex Ferguson, då kan de garanterat inte böja sig här. Inte än, i alla fall - och inte utan att ta tillbaka någon form av kontroll. Det kan komma att kosta de en hel del pengar, men det här är den delen som de här fotbollsspelarna inte förstår - vilket pris har en klubbs ära?

Att isolera Costa kommer att ha sitt pris

T.o.m de människorna som följer den här sporten och försöker sitt hårdaste att inte vara överdrivet cyniska måste misstänka att Diego Costa är ännu en spelare som försöker orkestrera sin egen transfer nu när det finns mer lukrativa erbjudanden på annat håll.

Skillnaden i det här fallet var att hans frånvaro i Chelseas match mot Leicester City berodde på ett beslut fattat av Antonio Conte, inte spelaren själv, men det måste vara uppseendeväckande för Premier League-ledarna att få reda på att Costas representanter tydligen har varit i Kina för att undersöka vilka sanslösa siffror som är tillgängliga i landet där Carlos Tevez just har blivit världens bäst betalda spelare, med £615,000 (7,21m kr) i veckan.

Dessa misstankar blir oundvikligt hårdare när Costas förklaring till att han missat tre dagars träning är ett ryggproblem som inte har lokaliserats av klubbens doktorer och till sist ledde till hans utbrott med Conte. "Åk till Kina," ska italienaren ha skrikit. Men vart lämnar det laget?

Costas betydelse kan mätas av det faktum att han har nätat sju gånger i Chelseas senaste 10 bortamatcher. Han är ligans delat bästa målskytt, med 14 fullträffar, och han har stått för det avgörande målet i deras matcher mot West Ham, Watford, Middlesbrough, West Brom och Crystal Palace - vilket motsvarar 10 poäng.

Problemet för Chelsea, vilket José Mourinho kan vittna om, är att Costa är den sortens spelare som kan stöta sig med alla när han inte får som han vill. Det, mer än något annat, måste vara varför lagen som jagar Chelsea måste känna uppmuntran gällande det plötsliga sammanbrottet i relationerna på Stamford Bridge och varför Conte måste behandla sin spelare med extrem försiktighet.

Inte helt trevligt i Barcelona

Pere Gratacós, en Barcelona-tjänsteman sedan länge, pratade med reportrar efter lottningen till kvartsfinalerna i Copa del Rey och han fick, oundvikligt, en fråga om Lionel Messi. "Leo är en av de viktigaste personerna i laget, men det handlar inte bara om honom," sade Gratacós. "Han skulle inte vara lika bra utan Iniesta, Neymar och co - men Messi är den bästa."

Bara några timmar senare hade Barcelona släppt ett uttalande som sade att Gratacós, en director som tidigare tränat klubbens B-lag, hade tagits bort från sin position p.g.a det avskyvärda brottet att ha "uttryckt en personlig åsikt offentligt som inte går i linje med klubbens".

Konsulterades Messi? Allt som egentligen kan sägas är att den senaste veckan har visat att det ibland inte är någon trevlig erfarenhet när man tittar in i fotbollsbubblan.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...