AV: Alex Hess, https://sports.vice.com, onsdag 25 januari, 2017:

Fotbollen håller på att förtäras av sorg. Förra månaden höll Aston Villa en minuts applåder 20 minuter och 16 sekunder in i deras sista match för kalenderåret, en 1-1 match mot Leeds United. Anledningen? För att hedra "alla Villa-fans som gick bort 2016". Ett år tidigare gjorde Southend United samma sak för att uppmärksamma 2015 års "förlorade supportrar". Taktfullt och gripande, eller falskt, egenkärt och enbart väldigt konstigt?

Det här är extrema exempel på ett växande fenomen. Under samma månad som Villa sörjde de saknade, hölls minutlånga tystnader innan matcher i Ibrox (till minne av 1971 års katastrof på den arenan), Ayr United (efter ett ungt fans död), Port Vale och Clyde (båda för f.d spelare) och på varje arena över hela landet i svallvågorna av Chapecoense-flygkraschen.

På annat håll höll Southend en minuts applåder i den 17:e minuten för två fans i den åldern som dog i en bilkrasch tidigare den veckan; Sheffield United gjorde samma sak för att uppmärksamma ett åttaårigt fans bortgång; Crystal Palace höll en minuts applåder för ett offer för spårvagnsolyckan i Croyden; Bristol City uppmärksammade Aston Villas besök på Ashton Gate med en minuts applåder för ett Villans-fan som nyligen dött av cancer; West Ham, Middlesbrough och Leicester gjorde alla samma sak för nyligen bortgångna fans; Dunfermline för en f.d director; Hull City och Barnsley för f.d spelare.

Newcastle och Sunderland fans förenades i en minuts applåder för att uppmärksamma ett sexårigt fan som kämpar mot neuroblastom; Macclesfield Town arrangerade en minuts applåder för ett 20-årigt fan som hade hamnat på sjukhus (men inte dött) efter att ha ramlat från ett parkeringshus i stadens centrum.

Alla dessa arrangemang skedde enbart under december månad, och den månaden var inget undantag. Faktum är att om du var ett Newcastle-fan och närvarade vid matchen mot Nottingham Forest den 30 december, hade du dragits med till att delta i en minuts applåder innan avspark (för att uppmärksamma den första årsdagen av Pavel Srniceks död), sedan på nytt i den 17:e minuten (som hyllning till fansen ombord på MH17-flighten 2014) och sedan än en gång i den 19:e minuten (för en tonåring knivskuren till döds på julafton).

Det här är självklart ett känsligt ämne, och den första poängen att framhålla är att ingen av dessa hyllningar är utan förtjänst eller betydelse. Många är starkt genomsyrade av båda och alla som har deltagit i en fotbollsarena som förenas i absolut tystnad kan vittna om kraften som den gesten kan ha.

Men ändå finns det en känsla av punkten för det överdrivna sedan länge har nåtts, att fotbollen har utvecklat en ohälsosam upptagenhet med en vana som, för ett årtionde eller så sedan, inträffade endast en eller två gånger per säsong för att hylla en dubbelvinnande mittback eller en halvlegendarisk manager.

PA Images

Det finns ingen exakt vetenskap i detta, och ingen har rätt att avgöra vem som är värd en offentlig minnesstund och vem som inte är det. Men när 37,000 deltagare på Villa Park tvingas hylla den ytterst vaga kategorin "fans som dött under de senaste 12 månaderna", börjar anklagelser om att man njuter av sig själv kännas rättfärdigade. Självgratulerande sorg är ingen sorts sorg överhuvudtaget.

En del av anledningen till att en minuts applåder stadigt har tagit över från en minuts tystnad som förstavalet när det gäller minnesstunder är att fansen kan organisera det själva - det krävs inget intervall innan avsparken, annonserat via högtalarna och avslutat av domarens visselpipa. På många sätt är det en bra sak: det betyder att fansens hyllningar inte begränsas till de som föreskrivs av det officiella. Men den här friheten har en nackdel: den snabba spridningen av orkestrerat sörjande kopplat till tragedier som, i vissa fall, endast är svagt länkade till de som sörjer.

Det är en grundläggande ekonomisk princip att desto mer det finns av något, desto mindre är den saken värd. Då den här rutinen blir alltmer alldaglig kommer fler fans helt enkelt att bara rutinmässigt delta. Ett Newcastle-fanzine frågade nyligen huruvida det är dags för St James' Park att upphöra med deras vanliga applåder i den 17:e minuten till minne av John Alder och Liam Sweeney, av den anledningen att "fansens entusiasm verkar vara på tillbakagång". Med tanke på att det har varit en formalitet var fjortonde dag i två och ett halvt år borde det inte komma som någon överraskning, och skribenten är långt ifrån den enda supportern som noterat att meningen med en sådan ceremoni vittrar sönder av en våg av ren massa.

Dessa sorgeuttryck, i sin natur och med sin frekvens, börjar svänga mot den utförande, klappa-oss-själva-på-axeln varianten som totalt underminerar hela processen. Det är en njutning som även spelare kan göra sig skyldiga till. notera Manchester Citys absurda begravningshyllning till den skadade Ilkay Gundogan (i sig självt en kopia av den brasilianska truppens lika oförlåtliga hyllning till Neymar i VM 2014).

Det behövs inte ens sägas att samtliga de dödsfall (eller olyckor) som listats högre upp i den här artikeln var tragedier för de som påverkades av dem. Men det var inte alla som hade någon större relevans för de tusentals fans som deltog i deras minnesstund, förutom det faktum att de två parterna delar en kärlek för samma idrottslag. Det här är inte detsamma som att säga att banden som denna kärlek kan skapa är värdelösa - idrottens kraft att kunna föra människor samman är ovärderlig - men endast den gemensamheten är inte tillräcklig för att framkalla innerlig sorg i vartenda fan, vid vartenda fall.

Precis som den moderna fotbollens supporterskap har fött fenomenet falsk upprördhet - där fans måste spotta fradga av indignation gällande sådana skandaler som spelare som byter tröjor i halvtid, eller en manager som dekorerar sin julgran med en rivals färger - har det även gett upphov till en lika fejkad tvilling: falsk sorg. Den innebär att match efter match punkteras med 60 sekunders-applåder, varje gång levererade med den sortens uppblåsta högtidlighet som en gång i tiden var förbehållet Comic Relief-mellanspel och Robin Williams-filmer.

PA Images

Varför är vi så nödsakade att göra detta till ett regelbundet inslag i matchdagsrutinen? Är det för att vi känner en genuin ledsamhet inför en annan människas död? En vilja att bli sedd som sund och hederlig? En genväg till att känna oss själva duktiga? Är det ett symptom av post-Diana Storbritannien, där sörjandet har blivit lika mycket ett nationellt tidsfördriv som te och kakor eller Corrie?

Det mest troliga svaret är att element av allt det ovannämnda är inblandat. Kombinationen skiljer sig åt vid varje tillfälle, och tveklöst är den första av dessa förklaringar nästan alltid en drivande kraft. Men den snabba framväxten av dessa tillfällen gör sorg till en snabbt devalverad valuta, i fara att bli helt värdelös då det innerliga och det invanda är oskiljaktigt intrasslade av en virvelvind av förpliktelse.

"Det finns ingen sorg som den sorg som inte pratar," skrev en klok man en gång i tiden. Just nu skriker fotbollens sorg så högt den bara kan. Förr eller senare kommer folk att fullständigt sluta lyssna.

@A_Hess

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...