Den enda som överlevde i ett luftvärnsbatteri helt bestående av kvinnor nära Hanoi. De flesta var tonåringar. (Foto: John Pilger 1975)

AV: John Pilger, johnpilger.com, torsdag 21 september, 2017:

En av de mest hajpade "tillställningarna" i amerikansk tv, The Vietnam War, har börjat på PBS-nätverket. Regissörer är Ken Burns och Lynn Novick. Hyllad för sina dokumentärer om inbördeskriget, den stora depressionen och jazzens historia säger Burns följande om sina Vietnamfilmer: "De kommer inspirera vårt land att börja prata om och tänka på Vietnamkriget på ett helt nytt sätt."

I ett samhälle som ofta berövats på historiskt minne och där man blir en träl till propagandan från dess "exceptionalism" presenteras Burns "helt nya" Vietnamkrig som ett "episkt, historiskt arbete". Den överdådiga reklamkampanjen promotar projektets största stöttare, Bank of America, som 1971 brändes ner av studenter i Santa Barbara, Kalifornien, som en symbol för det hatade kriget i Vietnam.

Burns säger att han är tacksam till "hela Bank of America-familjen" som "länge har stöttat vårt lands veteraner". Bank of America var ett storföretagsstöd till en invasion som dödade kanske så många som fyra miljoner vietnameser och ödelade och förgiftade ett en gång i tiden rikligt land. Fler än 58,000 amerikanska soldater dödades, och runt samma antal beräknas ha tagit sina egna liv.

Jag såg det första avsnittet i New York. Redan från starten ger det dig inga som helst tveksamheter gällande dess intentioner. Berättarrösten säger att kriget "inleddes i god tro av anständiga människor p.g.a ödesdigra missförstånd, amerikansk tvärsäkerhet och Kalla kriget-missförstånd".

Oärligheten i det uttalandet är inte förvånande. Den cyniska fabrikationen av "false-flag-operationer" som ledde till invasionen i Vietnam är ett dokumenterat faktum - "incidenten" Tonkinbuktsintermezzot 1964, som Burns lyfter fram som sann, var bara en av dessa. Lögnerna skräpar ner en mängd officiella handlingar, i synnerhet Pentagonpappren, som den stora visselblåsaren Daniel Ellsberg släppte 1971.

Det fanns ingen god tro. Tron var rutten och sjuk. För mig är det - precis som det måste vara för många amerikaner - svårt att se filmens virrvarr av "red peril*"-kartor, oförklarade intervjuobjekt, olämpligt klippt arkivmaterial och sentimentala amerikanska slagfältssekvenser.

(*Red peril:Det politiska eller militäriska hotet som anses koma från kommunistiska organisationer eller stater, särskilt (nu historiskt) Sovjetunionen.)

I seriens pressrelease i Storbritannien - BBC kommer att visa den - finns inget omnämnande av de dödade vietnameserna, bara om amerikanerna. "Alla letar vi efter någon mening i den här hemska tragedin," citeras Novick säga. Så väldigt postmodernt.

Allt detta känns igen för de som har observerat hur det amerikanska media- och populärkulturmonstret har reviderat och serverat det stora brottet under den andra halvan av 1900-talet: från De gröna baskrarna och Deer Hunter till Rambo och genom att göra så har de legitimerat efterföljande aggressionskrig. Revisionismen slutar aldrig och blodet torkar aldrig. Man ömkar med den som invaderar och rensar bort hans skuld, samtidigt som man "letar efter någon mening i den här hemska tragedin". Slutorden från Bob Dylan: "Oh, where have you been, my blue-eyed son?"

Jag funderade på "anständigheten" och den "goda tron" när jag tänkte tillbaka på mina första upplevelser som ung reporter i Vietnam: då jag hypnotiskt såg på medan huden föll av napalmbombade bondbarn som gammalt pergament, och bombmattorna som lämnade träden avskalade och klädda med människokött. General William Westmoreland, den amerikanska befälhavaren, refererade till människor som "termiter".

Under det tidiga 1970-talet åkte jag till Quang Ngai-provinsen där amerikanska trupper i byn Son My mördade mellan 347 och 500 män, kvinnor och barn (Burns föredrar "dödade"). Då presenterades det som en avvikelse: en "amerikansk tragedi" (Newsweek). I den här provinsen uppskattas det att 50,000 människor slaktades under eran av amerikanska "fria eldgivningszoner". Massmord. Detta var inte nyheter.

Norrut, i Quang Tri-provinsen, fälldes fler bomber än i hela Tyskland under andra världskriget. Sedan 1975 har outlöst krigsmateriel orsakat fler än 40,000 dödsfall, mest i "Sydvietnam", landet som Amerika påstod sig "rädda".

"Meningen" med Vietnamkriget skiljer sig inte från meningen med folkmordskampanjen mot indianerna, de koloniala massakrerna på Filippinerna, atombombningarna av Japan, utplåningen av varenda stad i Nordkorea. Målet beskrevs av överste Edward Lansdale, den berömda CIA-mannen som Graham Greene baserade sin centrala karaktär på i Den stillsamme amerikanen.

Lansdale citerade Robert Tabers The War of the Flea när han sade: "Det finns bara ett sätt på vilket man kan besegra ett upproriskt folk som inte tänker ge upp, och det är förintelse. Det finns bara ett sätt att kontrollera ett territorium som bjuder motstånd, och det är att förvandla det till en öken."

Ingenting har förändrats. När Donald Trump adresserade FN den 19 september - ett organ etablerat för att skona mänskligheten från "krigets våld" - deklarerade han att han var "redo, villig och kapabel" att "totalförstöra" Nordkorea och dess 25 miljoner invånare. Hans publik drog efter andan, men Trumps språkbruk var inte något nytt.

Hans rival i kampen om presidentposten, Hillary Clinton, skröt tidigare om att hon var beredd att "fullständigt utplåna" Iran, en nation med mer än 80 miljoner människor. Det är the American Way; det är bara eufemismerna som saknas nu.

Då jag återvänder till USA slås jag av tystnaden och frånvaron av en opposition - på gatorna, inom journalistiken och konsten, som om meningsskiljaktigheter som en gång tolererades inom "mainstream" har återgått till ett oliktänkande: en metaforisk underjord.

Det hörs mycket ilska mot Trump den förhatliga, "fascisten", men knappt något mot symptomet Trump och karikatyren av ett varaktigt system av erövring och extremism.

Vart är spökena från de storslagna antikrigsdemonstrationerna som tog över Washington på 1970-talet? Var är motsvarigheten till Frysrörelsen som fyllde gatorna på Manhattan på 1980-talet och krävde att president Reagan skulle dra tillbaka kärnvapnen från Europa?

Den rena energin och moraliska ihärdigheten hos dessa fantastiska rörelser lyckades till stora delar; 1987 hade Reagan och Gorbatjov förhandlat fram INF-avtalet (Intermediate-Range Nuclear Forces; officiellt: Avtalet mellan USA och Sovjetunionen om att avskaffa medel- och kortdistansrobotar) som i princip avslutade Kalla kriget.

Snart kommer, enligt hemliga Nato-dokument som setts av den tyska tidningen Süddeutsche Zeitung, troligtvis detta viktiga avtal att överges då "kärnvapenplaneringen ökar". Den tyska utrikesministern Sigmar Gabriel har varnat för att "upprepa de värsta misstagen från Kalla kriget... Alla de bra avtalen gällande nedrustning och vapenkontroll från Gorbatjov och Reagan är i akut fara. Europa är hotat igen av att bli en militär träningsplats för kärnvapen. Vi måste höja våra röster mot detta."

Men inte i Amerika. De tusentals människor som stod upp för senator Bernie Sanders "revolution" i förra årets presidentvalskampanj håller kollektivt tyst om dessa faror. Att det mesta av Amerikas våld runtom i världen inte har utförts av republikaner, eller mutanter som Trump, utan av liberala demokrater, är fortfarande ett tabu.

Barack Obama stod för apoteosen, med sju krig samtidigt, ett presidentrekord, inklusive förstörelsen av Libyen som en modern stat. Obamas störtning av Ukrainas valda regering har fått önskad effekt: mängdanhopningen av amerikanskt ledda Nato-styrkor vid Rysslands västra gränser, från vilka nazisterna invaderade 1941.

Obamas "svängning mot Asien" 2011 signalerade transfereringen av majoriteten av Amerikas marinstyrkor och flygvapen till Asien och Stilla havet av ingen annan anledning än att konfrontera och provocera Kina. Vinnaren av Nobels fredspris och hans världsomspännande mordkampanj är förmodligen den mest omfattande terroristkampanjen sedan 11:e september.

Vad som i USA är känt som "vänstern" har i princip allierat sig med de mörkaste vråerna av institutionell makt, nämligen Pentagon och CIA, allt för att få bort en eventuell fredsöverenskommelse mellan Trump och Vladimir Putin och för att återinföra Ryssland som en fiende, baserat på inga bevis för deras påstådda inblandning i presidentvalet 2016.

Den sanna skandalen är det lömska antagandet av makt av ondskefulla krigsskapande intressen som ingen amerikan röstade på. Den snabba uppstigningen av Pentagon och övervakningsagenturerna under Obama representerade ett historiskt maktskifte i Washington. Daniel Ellsberg kallade det helt rätt för en kupp.

Allt detta misslyckas med att penetrera dessa "liberala hjärnor som marinerats i identitetspolitikens formaldehyd", som Luciana Bohne så minnesvärt noterade. Kommofidierad och marknadstestad är "mångfalden" det nya liberala varumärket, inte klassen som folk tjänar oavsett deras kön och hudfärg: inte ansvaret hos alla att stoppa ett barbariskt krig för att stoppa alla krig.

"How did it fucking come to this?" säger Michael Moore i sin Broadwayshow, Term of My Surrender (Villkoren för min uppgivelse), ett vådevill för de missnöjda spelat mot en bakgrund med Trump som Big Brother. Jag beundrade Moores film Roger & Me, om den ekonomiska och sociala förödelsen i hans hemstad Flint, Michigan, och Sicko, hans undersökning av korruptionen i Amerikas hälsovård.

Den kvällen då jag såg hans uppträdande jublade hans happy-clappy-publik när han försäkrade dem om att "vi är majoriteten!" och ville "åtala Trump, en lögnare och en fascist!" Hans budskap verkade vara att om du hade hållit för näsan och röstat på Hillary Clinton skulle livet ha varit förutsägbart igen.

Han kan ha rätt. Istället för att bara håna världen, som Trump gör, hade kanske Den Stora Utplånaren attackerat Iran och skjutit missiler mot Putin, som hon jämförde med Hitler: en alldeles särskild hädelse med tanke på de 27 miljoner ryssar som dog vid Hitlers invasion.

"Hör upp," sade Moore, "om vi lägger vad vår regering gör åt sidan, så älskas verkligen amerikaner av världen!"

Hela salen var tyst.

Följ John Pilger på Twitter: @johnpilger

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...

Även om fler och fler nu faktiskt inser vad det är Israel håller på med så är det fortfarande en lång väg kvar att vandra. Tidigt i morse (fre 19/4) kom rapporter om att Israel beskjutit mål inne i Iran: http://beansontoast.bloggplatsen.se/2024/04/...

Amerikanska tjänstemän har bekräftat att Israel har utfört en militär operation mot Iran, medan statlig media rapporterar att luftvärnet är aktiverat nära staden Isfahan   AV: Jonathan Yerushalmy, The Guardian live, fredag 19 april, 2024, 06:04 (...

            AV: Daniel Taylor, The Athletic, tisdag 12 september, 2023     Under sin första dag med husletande förstod Kevin Keegan att det inte var någon vanlig by då mäklaren föreslog att de skulle käka lunch för att diskutera va...