AV: DAVID BRENNAN, Newsweek, måndag 8:e juli, 2019:

   

President Donald Trump pratar med Saudiarabiens kronprins Mohammed bin Salman under en fotosession vid G20-mötet i Osaka, Japan, den 28:e juni, 2019.

KIM KYUNG-HOON/AFP/GETTY

 

 

 

 

Det första halvåret under 2019 har varit blodigt i Saudiarabien, detta då i genomsnitt mer än en fånge har avrättats av regeringen varje dag.

Antalet avrättningar under årets första sex månader är det högsta som bokförts under de senaste fem åren, och mer än dubbelt så många som från samma period 2018, detta enligt en ny rapport från the European Saudi Organisation for Human Rights.

Från januari till slutet av juni har 122 människor avrättats i det ultrakonservativa kungadömet. Bland dem återfinns sex minderåriga och 58 utländska medborgare, från nationer som inkluderar Pakistan, Jemen och Syrien. Tre kvinnor har fått sätta livet till, en från Saudiarabien, en från Nigeria och en från Jemen.

 

Femtioen av dem avrättades för drogbrott, men ESOHR noterar att i många andra länder hade dessa brott inte återfunnits bland de mest allvarliga.

Bland de övriga hittar man politiska fångar - inklusive flera shiamuslimska medborgare som ofta förföljs i den sunnidominerade nationen - dömda i relation till protester mot regeringen. Vissa av dessa åtal dateras tillbaka till den arabiska våren, när oroligheterna spred sig till Saudiarabien 2011 och 2012, bara för att snabbt krossas av regeringen.

Under endast en dag - den 23:e april - avrättades 37 människor. ESOHR förklarar att majoriteten av dessa hade dömts för brott sammanlänkade med shiamuslimska antiregeringsdemonstrationer. Landets nya fokus på politiskt oliktänkande visar att de "upplever en särskilt brutal period av förtryck," säger rapporten.

De skenande siffrorna gällande antalet avrättningar i den auktoritära staten har kommit trots kronprinsen Mohammed bin Salmans löfte - avlagt i april 2018 - om att reducera användandet av dödsstraffet till en så låg frekvens som möjligt.

Salman, vardagligt kallad MBS, är son och tronföljare till den nu ganska gamla kungen Salman. Även om han inte än sitter på tronen är det många som anser att han är den faktiska ledaren bakom kungen och han har samlat på sig en formidabel samling statsposter sedan han tog sin position i en palatskupp 2017.

Då han pratade med Time sade MBS att kungafamiljen skulle försöka "minimera" användandet av dödsstraffet. "Det finns några områden som vi kan ändra eller sänka straffet från avrättning till livstids fängelse," sade han. "Så vi jobbar i två år genom regeringen och även det saudiska parlamentet för att bygga nya lagar på det området. Och vi tror att det kommer ta ett år, kanske lite mer, för att slutföra det."

Men MBS har inte levererat. Sedan han kom med det löftet har 221 människor avrättats. Samtidigt som han är enormt inflytelserik är han också en del av ett större problem - 714 individer har avrättats sedan kung Salman tog över tronen i januari 2015.

Den saudiarabiska regeringen svarade inte omedelbart på Newsweeks förfrågan om en kommentar gällande de senaste avrättningssiffrorna.

Ali Adubisi, director hos ESOHR, sade till Newsweek att det inte verkar finnas "någon signal" om att MBS kommer genomföra sitt löfte.

Den unga prinsen kom till maktens front hyllad som en välbehövlig reformator, han lovade att liberalisera nationen och hitta nya inkomstkällor till den oljeberoende ekonomin. Vision 2020-initiativet skulle, berättade han, öppna upp Saudiarabien för global handel, erbjuda nya friheter för landets medborgare och fasa ut en del av de mer föråldrade elementen i det saudiska samhället.

Men många av hans aktioner har gått helt emot projektet. Han ledde Saudiarabien in i ett förödande krig i Jemen, sammanlänkades med det brutala mordet på Washington Post-journalisten Jamal Khashoggi, arresterade och pressade ut miljarder från påstått korrupta saudiska affärsmän samt att han har slagit ner hårt mot shiamuslimska aktivister som kämpar för mänskliga rättigheter och för demokrati.

Trots allt detta har världens ledare till största delen stått kvar bakom honom. Särskilt president Donald Trump har hyllat sin "vän" MBS, som han förra månaden sade gör ett "fantastiskt jobb." Saudiarabiens djupa fickor, enorma oljereserver och strategiska värde mot ett aggressivt Iran får många västerländska ledare att se mellan fingrarna när det handlar om huset Sauds brott mot de mänskliga rättigheterna.

Faktum är att nästa G20-toppmöte - i november 20202 - är inbokat att hållas i Riyadh. Det verkar som att oavsett vad MBS och hans kungliga släktingar gör så är nyckelspelarna på den internationella scenen inte beredda att ta avstånd från dem.

För inhemska grupper som kämpar för mänskliga rättigheter sänder det här stödet ut ett tydligt budskap. "En av de huvudsakliga svårigheterna de står inför kommer från stödet till MBS från det internationella samfundet, särskilt från USA och Storbritannien," förklarade Adubisi. "Det stöttar helt klart MBS trots alla dessa kriser inom de mänskliga rättigheterna."

För Adubisi är MBS motorn bakom Saudiarabiens expansion av dödsstraffet. Endast genom att öka pressen på kronprinsen kan det internationella samfundet minska avrättningarna.

Särskilt Trump-administrationen täcker konstant upp för MBS, menar Adubisi. Men det är inte bara presidenten, utan även hans rådgivare Jared Kusher, statssekreteraren Mike Pompeo och National Security-rådgivaren John Bolton, samtliga dessa personer står MBS nära.

En talesperson från utrikesdepartementet berättade för Newsweek att de uppmanat den saudiarabiska regeringen, och alla andra regeringar, "att garantera rättvisa rättegångar, ta bort alla godtyckliga domar och utomrättsliga interneringar, ha transparens och följa rättsstatsprincipen."

Talespersonen sade att departementet även hade "uttalat sig offentligt gällande våra bekymmer om rapporterna om mänskliga rättigheter och internationell religiös frihet, något vi även fortsätter att göra i vårt privata diplomatiska engagemang."

ESOHR noterade deras "allvarliga bekymmer gällande omfattningen med vilken den saudiska regeringen i år använder dödsstraffet." Om den nuvarande avrättningsnivån behålls kommer 244 människor att avrättas under 2019.

"Trots bristen på transparens i den saudiska regeringens hantering av detta har ESOHR dokumenterat 23 fall som just nu väntar på dödsstraffet, i den siffran inkluderas åtminstone tre barn," sade organisationen.

"I tillägg till detta står många av dem åtalade för att utövat sina legitima rättigheter som att uttrycka åsikter och delta i demonstrationer," tillade uttalandet.

"Flera av dem har förnekats rättvisa rättegångsvillkor och i många fall har fångarna som står inför dödsstraffet torterats och fråntagits rätten till juridisk rådgivning."

 

Den här artikeln har uppdaterats så den nu inkluderar kommentarer från utrikesdepartementet.

AV: nowt much to say, söndag 16 juni, 2019:

   

 

 

 

Hört den om fotbollsklubben i röda tröjor från Manchester som anställde en klubblegendar som tillfällig manager och fick se en omedelbar vändning av resultaten med ett ungdomligt lag som spelade offensiv fotboll innan allt gick åt helvete efter det att anställningen gjordes permanent? Ja, det måste du, men kanske inte lågbudgetversionen där huvudpersonen kommer från Yorkshire, och inte från Norge. FC United of Manchesters start på säsongen 2018-19 var riktigt dålig och innan slutet av augusti hade Tom Greaves, klubbens bäste målskytt genom alla tider, lämnat oss, mindre än ett år efter det att han initialt anställdes som tillfällig manager, klubben låg då näst sist i tabellen med endast tre poäng på deras första sex matcher.

 

 

Säsongens första vecka var chockerande då laget släppte in ett dussin mål då vi blev överkörda med 5-1 mot blivande mästarna Stockport i premiären och sedan, efterföljande tisdag, kastade vi helt oförklarligt bort en 3-1 ledning i halvtid hemma mot nyuppflyttade Ashton United, och förlorade med 4-3. Detta följdes av en 3-0 slakt mot Boston United helgen efter. Allt detta kom efter en hyfsat imponerande försäsong efter FC:s standard och det fanns hopp om att Greaves nykomponerade trupp skulle gå in i den nya säsongen med alla cylindrar påslagna i klubbens fjärde säsong i National League North. Men till en viss grad fanns varningsskyltarna där redan innan ens en enda boll hade sparkats, detta med en obalanserad trupp med unga kontrakterade spelare som inte lämnade något stort manöverutrymme för en av de minsta spelarbudgetarna i ligan om någon nyckelspelare skulle dra på sig långvariga skador.

 

 

Så långt tillbaka som i mars 2018 var två styrelsemedlemmar bekymrade över att ungefär halva spelarbudgeten för nästa säsong redan hade lagts på sju kontrakterade spelare. Oron handlade om att 2018 var det tre år sedan klubben flyttade in på Broadhurst Park och det var nu klubben var tvungen att börja betala tillbaka en del av skulden som ackumulerats i och med bygget av arenan, vilket inte lämnade något utrymme för att spräcka spelarbudgeten. Detta till skillnad mot säsongen 2017-18 när styrelsen röstade för att spräcka den budgeten under säsongens sista veckor för att undvika nedflyttning. Dårskapen i att ta med så många kontrakterade spelare (då säsongen startade hade totalantalet vuxit till elva spelare) blev snabbt tydligt då målvakten Lloyd Allinson, årets spelare förra säsongen, skadade sin hand, tydligen medan han gjorde ett nytt hål i sitt bälte, vilket innebar att han inte kunde börja spela förrän i oktober. Och när vi sedan sparkade igång säsongen borta mot Stockport, i säsongspremiären, ådrog sig ett av Tom Greaves sommarnyförvärv en allvarlig knäskada efter bara några sekunder och missade hela säsongen.

 

 

Greaves uttåg följdes snabbt av vd:n Damian Chadwicks avgång, några veckor senare, efter nästan två år vid rodret. Han kom till FC United när klubbens finanser befann sig i en riskabel position, men han lyckades etablera en mer professionell operation som passade en klubb på sjätte nivån, samtidigt som han började få fart på klubbens intäkter utanför matchdagarna genom att sträcka ut sig bortom vår egen supporterbas. Men då ett team av frivilliga tittade över klubbens ledningsstruktur kände Damian att det var ett bra tillfälle att kliva åt sidan. Han ersattes senare under säsongen av en deltidsoperationsledare med stöd från ett ledningsteam bestående av frivilliga som har fokuserat på ekonomiska och kommersiella problem. Det är en mycket magrare ledningsstruktur, men den har ofta känts hårt belastad och överdrivet beroende av de frivilligas goda vilja. Det ska påpekas att omfattningen på involveringen av klubbens delägare i den dagliga skötseln av klubben förmodligen är större än någonsin i dess historia - vilket sparar klubben sanslösa £276,000 (3,25m kr) per säsong, eller ungefär 23% av dess årliga omsättning, enligt en nyligen genomförd beräkning.

 

 

En ljuspunkt under inledningen på säsongen var öppningen av det omkonstruerade området under the St Mary's Road End-läktaren till en yta som kan användas av lokalsamhället de dagar då det inte spelas match på arenan. Och det blev även det nya hemmet för Course You Can Malcolm, FC:s klubbnatt på eftermiddagen, som fortsatte att tillhandahålla musik- och poesifester innan matcherna under hela säsongen, alla som uppträdde gjorde det gratis, inklusive det lokala bandet Callow Youth som jag är säker på att ni kommer få höra mer om i framtiden. Under en säsong där det inte fanns mycket att jubla åt ute på planen gav CYCM regelbundet de Röda något att känna glädje över samtidigt som det gav oss näring, både kulturellt och kulinariskt. Du lär få jobba hårt för att hitta något liknande inne på en fotbollsarena på en lördagseftermiddag någonstans i Europa.

 

 

F.d lagkaptenen Dave Chadwick tog över som tillfällig manager efter Tom Greaves uttåg och resultaten förbättrades men under en tid i höstas, då letandet efter en permanent ersättare drog ut på tiden och det verkade omöjligt för oss att avsluta våra matcher med elva spelare på planen, började många förlika sig med den grymma verkligheten om att den här säsongen skulle bli en enda lång kamp mot nedflyttning. Neil Reynolds anställdes till sist som manager för förstalaget sent i oktober, detta då han kom till klubben från Bamber Bridge som han hade lett till uppflyttning till the Northern Premier League med en minimal budget säsongen innan - därmed blev det den första gången som FC United anställt en manager med faktisk managererfarenhet och en UEFA B-tränarlicens på CV:et. Omedelbart stod det klart att den nye managern lägger stor vikt vid fitnessen och användandet av den senaste teknologin för att mäta utvecklingen och inom ett par veckor hade supportrarna samlat in mer än £4k (47,142 kr) så att klubben kunde köpa ett antal högteknologiska mätningsvästar till truppen.

 

 

Omedelbart började man prata om att titta uppåt i tabellen istället för neråt och efter två hedervärda kryss hemma mot Brackley och Alfreton avnjöt FC något av en formtopp under den första delen av november med imponerande vinster borta mot Blyth Spartans och Hereford, under den processen gjorde laget sex mål och spelade kanske den bästa fotbollen FC United någonsin har spelat på den här nivån då den nyligen utsedde kaptenen Mike Potts imponerade på mittfältet. Den komfortabla 3-1 vinsten borta mot Hereford, säkrad med en explosion av tre mål på fem minuter i mitten av den första halvleken, var enormt tillfredsställande både på och vid sidan planen, den insatsen gav en glimt av fotbollsstilen som Reno föredrar och när man i efterhand reflekterar var det kanske säsongens höjdpunkt. När man lämnade Edgar Street efter matchen kunde man inte hjälpa att man omfamnade managerns optimism gällande återstoden av säsongen och den Donna Summer-inspirerade sången till vår nye kapten åt sig in i min hjärna och stannade där i flera dagar efteråt.

 

 

Men det fortsatte inte och trots att vi till sist vann en hemmamatch i ligan i december mot Curzon Ashton, den enda vinsten på hemmaplan i ligan under hela säsongen, blev det inte mycket julglädje då ligaledarna Chorley två gånger blästrade in fyra bollar bakom oss. En vinst borta mot uppflyttningsjagande Bradford (Park Avenue) i januari höjde en kort stund hoppet men en bister 1-0 förlust borta mot Ashton United veckan efter gjorde att vi smärtsamt kraschade tillbaka ner i backen och stirrade nedflyttningen i vitögat. Om sanningen ska fram så spelade vi bra under stora delar av matcherna hemma mot formstarka Stockport och Altrincham men oförmågan att omvandla bollinnehavet till målchanser var frustrerande men till sist och syvende reflekterade det bristen på manöverutrymme i fotbollsbudgeten för Reynolds och hans möjligheter att plocka in spelare med tillräcklig kvalitet. Men det fanns i alla fall ingen brist på att försöka, detta då man efter säsongen kunde konstatera att fler än femtio spelare hade spelat för förstalaget vid något tillfälle under 2018-19.

 

 

Under en sådan dyster säsong är det svårt att peka ut det värsta lågvattenmärket. Vårt uttåg ur FA-cupen, hemma mot Witton Albion från divisionen under, då vi avslutade matchen med åtta spelare på planen kändes som ett nytt lågvattenmärke för FC just då, men det övertrumfades av skituppvisningen hemma mot bottenlaget Nuneaton i slutet av mars då vi blev överkörda med 4-0 av ett lag som endast vann fyra matcher under hela säsongen. Vi åkte i princip ur ligan där och då men Guiseleys oförmåga att vinna betydde att det dröjde till den näst sista matchen, på annandag påsk, innan nedflyttningen bekräftades. Men antalet tillresta och kvaliteten på bortaföljet berättade sin egen historia - en neutral supporter hade haft svårt att komma fram till vilket av lagen som var på väg till play-off-kvalet uppåt till the National League.

 

 

Så vart går vi härifrån, tillbaka i ligan under efter en fyra år lång vistelse högre upp? Vi skulle kunna börja med att titta mot framtiden istället för att vältra oss i vårt förflutna. Vi tittar väldigt mycket bakåt i FC, vilket jag antar är naturligt för en fotbollsklubb som delvis grundades som en reaktion på den passiva konsumtionen av stora delar av den moderna fotbollen i ett försök att ta tillbaka passionen och atmosfären till ståplatsläktarna som så många av oss kände igen från vårt förflutna med att följa United. Men ibland tar vi det till nästan pinsamt extrema längder; det ständiga snacket om 1974 under nedflyttningskamperna de fyra senaste säsongerna (förutom det faktum att vi åkte ur i år var det inte alls som '74, eller hur?); den regelbundna "för tio år sedan"-sektionen i programmet (vi är endast 14 år gamla för i helvete); nostalgimagasinet 1878 (men det ska sägs att det är en fantastisk läsning); minnena som diskuterades om 1977 när Martin Buchan bjöds in till klubben i september och ännu fler diskuterade minnen runt 20-årsdagen av den där kvällen i Barcelona då United säkrade trippeln när Andy Cole var gäst vid en nyligen arrangerad galamiddag vid klubbens största insamlingstillställning i år.

 

 

Självklart visar det stoltheten vi alla har för vår 141 år långa historia men vi måste blicka framåt för det finns en hel hög med anledningar att vara optimistisk gällande klubbens framtid, både på och vid sidan av planen. På planen må vi ha blivit nedflyttade men vi har en ung, hungrig och ambitiös manager som redan är igång med att samla ihop en trupp till säsongs spel i the Northern Premier League, detta medan supportrarna redan ser fram emot resor till platser som Matlock, Whitby och Scarborough. Samtidigt ska man även se framgångarna i klubbens akademi som en källa till rejäl stolthet i och med Elliot Simoes insatser i FC-tröjan under förra säsongens första veckor, insatser som lockade till sig Barnsleys intresse och de erbjöd sedan den 19 år gamle yttern ett långtidskontrakt. Sam Harding kallades upp och fick spela för Englands skolpojklandslag och flera akademispelare fick göra sina A-lagsdebuter under säsongen.

 

 

Vid sidan av planen finns det flera anledningar att vara positiv också, detta då klubben har etablerat ett grepp om sina finanser under de senaste åren så att de nu genererar ett hälsosamt rörelseresultat - vilket inte är något att fnysa åt på den här nivån, eller på någon nivå inom den moderna fotbollen. Och med arbetet i full gång med att etablera rejäla planer för att återbetala skulden som kom under bygget av arenan är det inte omöjligt att vi om några år minns 2019 som året då klubben säkrade sin långsiktiga överlevnad. Men det enskilt största hålet i de ekonomiska planerna för 2018-19, precis som fallet varit under de senaste åren, var oförmågan att hitta en huvudsaklig klubbsponsor. Vilken Manchester-baserad affärsverksamhet, med ett öga på sitt sociala ansvar, skulle inte vilja bli associerad med en klubb som gör så mycket bra i ett hörn av Manchester nedslitet av ett årtionde av åtstramningar? Men många av våra egna supportrar och medlemmar, för att inte tala om de lokala affärsverksamheterna, skulle förmodligen ha svårt att i sin helhet beskriva klubbens samhällsprogram - vi är inte fantastiska på att blåsa fanfarer i vår egen trumpet.

 

 

Ta en titt på klubbens hemsida, ett fönster in i klubben för många hundra och tusen potentiella supportrar och sponsorer, och du måste titta noga för att hitta några större bevis på vårt omfattande samhällsarbete. Det finns, t. ex, inte ens ett omnämnande om klubbens handikapps-team som nyligen vann the Adult Male League Disability-tävlingen i the FA People's Cup och tilldelades en pokal på planen på Wembley i halvtid i FA-cupfinalen för några veckor sedan. En helt fantastisk prestation av klubben men ändå kan du läsa mer om det på FA:s hemsida än på vår egen. På samma sätt nämnde en rapport av Amnesty gällande deras Football Welcomes-helg i april, ett firande av hur fotbollsklubbar över hela landet kan hjälpa till att generera välkomnande samhällen för flyktingar och asylsökande, deltagandet av Manchester United och Salford City bland många andra, men så nyligen som förra sommaren var FC United den enda fotbollsklubben som deltog i en fotbollsturnering för flyktingar i Manchester - men om du inte faktiskt var där eller inte tillhör en av de ca tvåhundra hard core-fansen som orkar granska styrelsens månadsrapporter, så vet du förmodligen inte ens om det. Precis som så mycket annat av det gör vi flyger det under radarn.

 

 

Men när PSG och Barcelona besökte Old Trafford i Champions League under våren såg vi franska och spanska journalister besöka Broadhurst Park, sugna på att få veta mer om utvecklingen hos "l'autre Manchester United" och skriva artiklar till tidningarna i deras respektive hemländer. Och precis som vanligt har vi under säsongen sett hundratals supportrar från olika länder i Europa, och ibland även ännu längre bort, på våra hemmamatcher, ständigt lika kunniga om klubbens och dess historia - betydligt mer så än the Barclays banter-grabbarna jag ofta stöter på på tågen till och från matcherna som regelbundet refererar till oss som "Gary Nevilles gäng". En grupp Schalke-fans som jag började snacka med i kön till 182:an från stan berättade att de åkt över och skulle stanna hela helgen, de hade varit till Aston Villa på fredagskvällen och hade först tänkt åka till Derby på lördagen, men istället valde de att komma och se ett nästan nedflyttat lag i division sex. Varför? "Det är alltid en bra atmosfär, så mycket passion, vi gillar det". Och på samma match beskrev fans från Slovakien FC United som "en inspiration för oss". Jag låtsas inte veta någonting om försäljning och marknadsföring, men ibland är det helt ofattbart att en klubb med en såhär stor profil och dragningskraft över en hel kontinent inte bara har svårt att hitta en affärsverksamhet beredd att pumpa in en femsiffrig summa som huvudsponsor, utan som även haltar runt och försöker sälja reklamskyltar på sidan av planen och matchsponsorpaket för några hundra pund.

 

 

Den här fortsatta oförmågan att hitta en huvudsaklig klubbsponsor är ett bekymmer och bristen på en långsiktig klubbstrategi hjälper tveklöst inte till. I deras översikt av klubbens ledningsstruktur förra året identifierade undersökningsteamet, bestående av frivilliga, ett akut behov för klubben att komma fram till sin långsiktiga strategi. Vart förväntar vi oss vara om fem eller tio år både på och vid sidan av planen? Vart är de ambitiösa planerna att sätta i händerna på potentiella stora klubbsponsorer så att vi kan bjuda in dem och göra oss sällskap på klubbens resa? Men nästan ett år efter genomgången verkar vi inte vara närmare att kunna presentera vår långsiktiga plan. Det är dags att stoppa undan de slitna matchprogrammen och trasiga gamla biljettstumparna, ställ tillbaka den där trippel-dvd:n i hyllan, sluta vältra dig i all den här nostalgin och börja fokusera på klubbens framtid.

 

 

 

 

AV: Nicholas McGeehan, Medium Sports, måndag 22 juli, 2019:

Följ Nicholas McGeehan på Twitter: https://twitter.com/ncgeehan

De säger att Alexander den store såg hur stort hans rike var och sedan började han gråta för det fanns inga fler världar att erövra. Manchester City directorn Simon Pearce såg hur stort hans rike var efter att City kört över Watford med 6-0 i 2019 års FA-cupfinal. Det kom inga tårar från Pearce, huvudförmyndare för Abu Dhabis varumärke och Manchester Citys roll inom det, men kanske kom det en första skavande känsla av tveksamhet. Kanske var det ingen bra idé att ha erövrat så mycket? Fotbollspokaler är inte Pearces måttstock för framgång, och det hade varit en svår vecka.

Inför cupfinalen hade det kommit störande rapporter om att UEFA funderade på att stänga av de engelska mästarna från Champions League p.g.a brott mot spenderingsreglerna, men grejen som förmodligen var mest pressande i Pearces tankar var mediaresponsen på Watford matchen. FA-cupen och den inhemska trippeln den säkrade hade levererats i fantastisk stil av en otroligt talangfull spelargrupp under ledning av deras innovativa och väldigt drivna tränare, Pep Guardiola, men saker och ting hade börjat surna till strax efter slutsignalen.

Först frågade Rob Harris från the Associated Press Guardiola på presskonferensen efter matchen om Citys segrar förminskades av UEFA-utredningarna, sedan följde han upp det med att fråga om han någonsin hade tagit emot utbetalningar från en tredje part i tillägg till sin lön från klubben, vilket hans företrädare Roberto Mancini hade gjort. Harris frågor såg verkligen ut att ta bort skenet från Guardiolas seger. "Samma dag som jag vinner trippeln och du frågar mig om jag tagit emot pengar från andra situationer?" replikerade han ilsket. Saker och ting sjönk sedan ännu djupare när Miguel Delaneys matchrapport i The Independent dök upp. "Det är vanligtvis i matchrapporter som denna som vi nu börjar gå in på detaljerna, vilka, varför, hur, men egentligen, vad är poängen?" klagade Delaney, som hittade utrymme i sin artikel för att adressera de etiska problemen kring Citys ägarskap i form av Abu Dhabis regering: "detta är större frågor att lägga till alla frågorna om den regimen och brotten mot de mänskliga rättigheterna och kriget i Jemen."

Det här var inte en del av comms-avdelningens strategi.

Vi befinner oss nu mer än tio år in i Abu Dhabis Manchester City-projekt, och nu står vi vid den mest intressanta korsningen.

På planen är de den framväxande stormakten inom den europeiska fotbollen, men den här dominansen har bara vässat fokuset på vad som pågår vid sidan av planen, och ur det hänseendet utkämpar City nu ett krig på två fronter. UEFA-undersökningen kommer än en gång att ställa dem mot ett maktorgan som har makten att stänga av dem från elitturneringen och med vilka de redan har en väldigt svår relation. Den andra kampen utkämpas mot en alltmer skeptisk och kritisk mediakår.

Om vi vill förstå hur Manchester City lär svara upp på dessa nya utmaningar är det viktigt att på nytt fokusera på vilka som styr klubben, istället för vad som driver på deras intressen. Det finns fortfarande grupper av flat-earthers där ute som tror att Manchester City inte har någonting med Abu Dhabis regering att göra, de ignorerar helt enkelt det faktum att klubben är symboliskt ägd av Förenade Arabemiratens vice premiärminister, shejk Mansour Al-Nahyan, att klubbens ordförande Khaldoon Al-Mubarak är consiglieri till Mansours allsmäktige bror, den karismatiske och hänsynslöse kronprinsen Mohamed bin Zayed Al-Nahyan, och att klubbdirectorn Simon Pearce också är Abu Dhabi-regeringens mångårige kommunikationsdirector och propagandachef. Männen som styr Manchester City är samma män som styr Abu Dhabi och stater, till skillnad från många fotbollsklubbar, uppför sig vanligtvis förutsägbart.

Så vi kan förvänta oss att Manchester City kommer spänna sina muskler på samma sätt som Abu Dhabi använder sitt inflytande både inhemskt och internationellt; med fantastiska rikedomar, aggressiv diplomati, skrämsel och propaganda - och allt detta uppbackat av en kapacitet för extrem kraft. Faktum är, vilket vi snart kommer få se, att det ser ut som att de redan har börjat.

Förenade Arabemiratens centrala roll i det katastrofala kriget i Jemen hålls helt rättfärdigat upp som det tydligaste exemplet på deras aggressivitet och brutalitet, men det finns en annan konflikt som berättar mycket om deras strategier och taktik. UEFA:s utredare som undersöker Citys uppförande gällande Financial Fair Play kan lära sig mycket av att titta på Förenade Arabemiratens roll i Libyens blodiga inbördeskrig.

 

Financial Fair Play och pansarvärnsmissiler

I november 2018 tillhandahöll Der Spiegel-ledda avslöjanden, baserade på en skattkista med e-mejls erhållna och släppta av Football Leaks, bevis för att Manchester City hade kanaliserat miljontals pund in i klubben på ett listigt sätt, vilket var ett brott mot UEFA:s Financial Fair Play-regelverk. Påståendena centreras kring händelser 2014 när City var helt uppsvullna av oljepengar - fotbollens motsvarighet till en chokladinsmetad August Glupsk som argt försökte hävda sin oskuld för Willy Wonka - men på något sätt lyckades de komma undan med böter på 20 miljoner Euro (210,6m kr) från UEFA. Der Spiegel lyfte på locket till hur City jobbade ekonomiskt, vilket bl. a inkluderade avslöjandet att de hade gömt en källa till sponsorpengar, startat skalbolag och årligen betalat managern Roberto Mancini ytterligare £1,75 miljoner (20,5m kr) utanför räkenskaperna - hans deklarerade lön var ynkliga £1,45 miljoner (17m kr) - via Al Jazira Club i Abu Dhabi. (Det var den här betalningen från en tredje part som fick Rob Harris att fråga Guardiola om hans löneutbetalningar inkluderade samma tillagda fördel). "Vi bryter ändå mot reglerna," skrev Citys ekonomichef 2011 i och med att City hade förlorat flera hundra miljoner pund och inte kunde följa FPP-reglerna. "Vi förlitar oss bara på förmildrande faktorer för att ta oss igenom det hela." 2012 frågade Citys ekonomichef Simon Pearce om det var ok att ändra datumet på sponsorbetalningarna i klubbens kassaböcker, Pearce svarade: "Självklart, vi kan göra vad vi vill." Der Spiegel presenterade även detaljerat hur City arbetade bakom scenen för att undvika några meningsfulla sanktioner. Enligt ett e-mejl skrivet av Citys jurist "sade Khaldoon att han hellre skulle spendera 30 miljoner på att de 50 bästa juristerna i världen skulle stämma dem [UEFA] under de kommande 10 åren" och pratade om "förstörelsen av deras regler och organisation."

Nu kanske du frågar dig vad något av det här har med Libyen att göra? Well, Libyen har befunnit sig i inbördeskrigets grepp sedan störtningen av överste Muammar Gadaffi 2011, och det har blivit brännpunkten för ännu ett ombudskrig mellan Förenade Arabemiraten, som stöttar auktoritära och antidemokratiska grupper, och Qatar, som stöttar politiska islamistgrupper som Muslimska brödraskapet. Det har varit en blodig och förödande konflikt. 2014 bombade stridande fraktioner "utan urskiljning civila områden" i libyska städer, detta enligt Human Rights Watch, och "tog människor till fånga, plundrade, brände och förstörde civila byggnader i attacker som i vissa fall utgjorde rena krigsbrott." Detta ledde till att FN godkände säkerhetsrådets resolution 2174, som kräver att en FN-kommitté måste godkänna all transferering av vapen till Libyen. Men the New York Times avslöjade (i en artikel baserad på ännu fler läckta e-mejls) att Förenade Arabemiraten bestämde sig för att helt enkelt ignorera resolutionen och skeppade in vapen till den starka ledaren de föredrog, f.d armégeneralen Khalifa Hifter. "Faktum är att Förenade Arabemiraten bröt mot FN:s säkerhetsråds resolution gällande Libyen och fortsätter att göra det," sade Ahmed al-Qasimi, en senior emiratisk diplomat, i ett e-mejl han skrev den 4 augusti, 2015 till Förenade Arabemiratens FN-ambassadör. Och de hade anledning att känna sig säkra på att de skulle komma undan med det, inte minst för att samtidigt som de skeppade in vapen i landet, satt de i hemliga förhandlingar med mannen utsedd för att medla fred i Libyen, FN:s specialrepresentant Bernardino Leon. Leon tjänar nu £35,000 (411,918 kr) i månaden som generaldirektör för det Abu Dhabi-baserade Emirates Diplomatic Academy. När nyheten om Abu Dhabi-regeringens regelbrott dök upp var mannen som kallades in för att hantera den negativa publiciteten, såklart, Manchester City-directorn Simon Pearce.

 

Ett av e-mejlen som dumpades online av okända aktörer som hackade e-mejlen tillhörande Förenade Arabemiratens ambassadör i USA, Yousef Al-Otaiba.

 

 

"En möjlighet presenterar sig själv att publicera - om tio till fjorton dagar - en full rapport om anklagelsen och de läckta e-mejlen för både FN och Leon," skrev Pearce den 13 november, 2015, dagen efter the New York Times rapporterade läckan.

I Pearces e-mejl till seniora ministrar i Förenade Arabemiratens regering - e-mejl som han signerar med ett enda och väldigt talande 'S' - ser vi på nytt hur Abu Dhabi litar på attack som den bästa formen av försvar. Pearce påstår att han kommer lägga fram bevis för att Muslimska brödraskapet (kodord för Qatar) hackade e-mejlen som avslöjade Förenade Arabemiratens skurkstreck. Pearce pratar inte om några ansträngningar för att gå emot påståendena, istället ska de fokusera på att attackera budbärarens motiv. Ur det hänseendet finns det en otrolig likhet med Manchester Citys respons på the Football Leaks avslöjanden om Citys financial fair play-lagvrängning: "försöket att skada Klubbens rykte är organiserat och tydligt." Likheterna reflekterar tveklöst det faktum att Pearce ledde båda strategierna.

 

Financial Fair Play hindrade Manchester City från att uppnå överlägsenheten de ville få i den europeiska fotbollen, precis som FN:s vapenembargo hindrade Förenade Arabemiraten från att uppnå överlägsenhet i Libyen. I båda fallen var Qatar deras nyckelmotståndare i ett ombudskrig. I båda fallen avslöjade läckta e-mejl, för vilka Förenade Arabemiraten håller Qatar ansvariga, Förenade Arabemiratens fullständiga åsidosättning av reglerna, och det faktum att de betalade involverade personer enorma summor pengar för att skada systemet. Och faktum är att de fortsätter att göra det. I juni 2019 avslöjade the New York Times att en gömma med kraftfulla USA-producerade pansarvärnsmissiler hittats i general Khalifa Hifters arsenal, Förenade Arabemiratens man i Libyen. Märkningen på missilernas fraktcontainrar avslöjade att de såldes till Förenade Arabemiraten 2008. Kom ihåg att de kan ju göra vad de vill.

Så vi har en ganska bra bild av hur City kommer svara till UEFA. Precis som de gjorde i Libyen kommer Abu Dhabi här också att gå sin egen väg. Men vad ska man säga om PR-kampen mot den skeptiska presskåren då? Här är det smart att titta tillbaka på hur och varför Citys smidiga PR-maskin har börjat fungera sämre och mer specifikt hur deras supportrar har svarat på kritiken som riktats mot deras ägare.

 

Han Bar Ett Gult Band

Problemen började på riktigt efter en 3-0 vinst i Carabao Cup-finalen mot Arsenal i februari 2018, när Guardiola använde presskonferensen efter matchen som plattform för att uttrycka sin solidaritet med ledarna för den katalanska självständighetsrörelsen. Flera av dessa män hade fängslats några månader tidigare anklagade för upproriskhet, revoltering och missbruk av medel efter det att den katalanska regeringen deklarerat självständighet från Spanien. Efter att ha hanterat den vanliga rundan av frågor gällande själva matchen tog Guardiola tillfället att uppmana till en frisläppning av de tillfångatagna männen. Han talade artikulatoriskt om hur viktigt det är med demokrati, rätten för människor att uttrycka sina åsikter och han rasade emot orättvisan med frihetsberövning innan rättegången. Guardiolas minutiösa uppmärksamhet på vad som händer på planen verkar stå i rejäl kontrast mot ett ganska luddigt grepp om saker och ting vid sidan av den, och han misslyckades tydligen med att notera spänningen mellan hans kommentarer om Katalonien och det översvallande berömmet till Citys symboliska ägare, shejk Mansour Al Nahyan, som hade föregått dem. Mansour är vice premiärminister för en regering som inte tvekar inför att föra bort och tortera någon som antingen uttrycker en positiv syn på demokrati eller en negativ åsikt om hans familjs styre.

När Rob Harris frågade Pep hur han förenade sin inställning till Katalonien med sitt beröm till Mansour, kollapsade hans principer som Arsenal-försvaret. "Varje land bestämmer hur de vill leva själva," sade Guardiola. Enligt Guardiolas teori om demokratisk exceptionalism - som, om vi ska vara rättvisa, det verkade som att han kom på i stundens ingivelse utan att ha tänkt igenom det - är demokrati och yttrandefrihet bra för katalanerna, men inte för medborgarna hos regeringen som betalar hans lön. Det var den här incidenten som gav skeptiska journalister kroken de behövde för att ställa mer undersökande frågor gällande Abu Dhabis ledning av City, och den kom inte från brännande undersökande journalistik - City hade, med några få notabla undantag, fått en enkel resa av den brittiska pressen sedan övertagandet av klubben 2008 - utan från ett hycklerimisstag av deras egen manager. Nio månader senare, i november 2018, började detta bli ett allvarligt problem.

 

Pep Guardiola bär ett gult band till stöd för fängslade katalanska ledare och lyssnar på Rob Harris fråga om hans påstådda dubbla måttstockar vid presskonferensen efter Carabao Cup-finalen 2018.

 

Samtidigt som Der Spiegel publicerade ett antal stora artiklar som detaljerat återgav Citys kreativa bokföring, hamnade till sist Abu Dhabis benägenhet att arrestera och skymfa brittiska turister och affärsmän på den brittiska pressens förstasidor. Dåligt mottagande av brittiska medborgare i Förenade Arabemiraten är inte ovanligt. (Enligt en förfrågan gällande informationsfrihet klagade fyrtiotre brittiska medborgare på tortyr eller dålig behandling då de tagits i förvar i Förenade Arabemiraten mellan 2010 och 2015 och landets myndigheter vägrar fortfarande att lämna över viktiga bevis till brittiska obducenter i utredningen gällande Lee Bradley Browns död 2011 i en emiratisk fängelsecell. Och den brittiska turisten Ali Issa Ahmad kom nyligen med ytterligare anklagelser gällande allvarlig misshandel i ett förvar i Förenade Arabemiraten då han ska ha blivit slagen efter att ha burit en Qatar-tröja i Abu Dhabi i februari 2019.) Men vad som särskiljde det nya fallet var att det involverade en PhD-student, Matthew Hedges, och anklagelsen var att han hade spionerat för MI6. Hedges fördes till en ej redovisad plats utan tillgång till advokater eller brittiska konsulattjänstemän och utsattes för vad västerländska torterare troligen skulle referera till som intensifierade förhörsmetoder. Klubben drogs snabbt in i mediabevakningen av fallet och kritiken kom inte bara från uppriktiga kolumnister i de stora seriösa tidningarna. "Jag föreslår att varje Man City-fan som bryr sig om rättvisa för en brittisk medborgare kräver att deras klubbägare också gör det, eller bojkotta matcherna tills han gör det," stormade Piers Morgan.

Vid den här tidpunkten hade vi blivit vana vid att höra Manchester Citys fans argumentera - vissa mer intelligent än andra - gällande FFP, så det var ingen överraskning att se dem rasa mot Der Spiegel, men responsen från vissa City-fans i fallet med Matt Hedges bröt ny mark, vilket Guardian-journalisten Barney Ronay noterade. "Det händer faktiskt! Det är ingen parodi. Man City-fans på Twitter stöttar Abu Dhabis juridiska processer och menar att, well, det är inte alla som blir inlåsta vet du... människor är fördömda." Det skulle vara fel att säga att City-fansen kom ut en masse i försvar för Abu Dhabis illdåd mot en brittisk medborgare, men många gjorde det, och en majoritet av City-följet online verkade vara vansinniga på uppfattningen att det kanske till sist uttrycktes vissa bekymmer gällande uppträdandet hos personerna som styr deras klubb. "Så bisarrt att det är värt att upprepa," skrev Jonathan Wilson, när han reflekterade kring incidenten några månader senare. "En del av supportrarna till en fotbollsklubb i nordvästra England bestämde sig för att stötta den felaktiga juridiska apparaten i en förtryckande regim 4,500 miles (7,242 km) bort mot en brittisk man som, oavsett om han har spionerat eller inte, har behandlats på ett förfärligt sätt i sex månader. Det här är sportwashing i full aktion: Abu Dhabi-staten har finansierat Pep Guardiola-revolutionen och måste därför stöttas oavsett vad som händer, inklusive möjliga brott mot de mänskliga rättigheterna."

Den lätt förutsägbara responsen från Citys supporterbas online var att kalla alla som kritiserade deras ägare för hycklare. Detta var en legitim anklagelse att rikta mot Piers Morgan, som tydligen inte är medveten om att hans eget lag, Arsenal, sponsras av regeringen i Dubai, det näst mäktigaste emiratet i Förenade Arabemiraten efter Abu Dhabi, men City-fansen verkade i allmänhet missa poängen och ta kritiken mot deras ägares illdåd personligt.

Det skulle vara ett misstag att antingen trivialisera denna respons eller se den som extraordinär. City-fansen som riktade tveksamheter mot Hedges och uttryckte deras tilltro till Förenade Arabemiratens rättvisesystem uppträdde på många sätt som vi bör förvänta oss av dem - som passionerade fotbollsfans med en djup känsla av band till deras klubb.

 

En invärtes känsla av enhet

En person som fullt ut förstår den destruktiva (och konstruktiva) potentialen i banden mellan supportrar och klubbar är doktor Martha Newson, som forskar om kognitiv och evolutionär antropologi vid universitetet i Oxford.

Martha Newsons intresse för fotboll började på Selhurst Park när hon fortfarande var en magisterstudent. Fascinerad av publiken och högljuddheten plockade Newson fram sitt anteckningsblock och började ursinnigt skriva ner noteringar, till hennes dåvarande pojkväns förskräckthet. Men Crystal Palace-fansen runt henne var ivriga ämnen. "Alla fansen kom fram till mig och bad mig att skriva ner saker. Fotbollsfans har inga som helst problem att prata om erfarenheten av att vara ett fan och deras tillgivenhet," berättade hon för mig i ett telefonsamtal vi hade. Newson har gått in i den här entusiasmen med förtjusning, och nu är hon en ledande forskare i det psykologiska konceptet med identitetsfusion när det gäller fotbollssupportrar. Identitetsfusion är, för att citera en av Newsons många av kollegor granskade artiklar, "en särskilt potent form av pro-gruppengagemang" som har studerats i åtminstone 16 länder på sex kontinenter i grupper så olika som militärveteraner, medlemmar i dam/herrklubbar på amerikanska college, martial arts-utövare och religiösa eller nationalistiska fundamentalister. En studie från 2014 gällande uppror i norra Afrika kom bl. a fram till att det finns "familjeliknande band mellan krigare och deras bataljoner" och det tillskrevs identitetsfusionen. Enligt Newson och hennes forskarkollegor upplever människor som är starkt fusionerade till en grupp "en invärtes känsla av enhet" mellan deras personliga identitet och deras sociala/grupp identitet. Mest träffande uttrycker hon det när hon säger att "denna synergi motiverar ett brett spektrum av personligen dyra, pro-gruppaktioner för att för fusionerade personer tolkas hot mot gruppen även som personliga hot." Newson har tagit teorin och applicerat den på fotbollssupportrar, hon har forskat på brasilianska hardcore-supportergrupper och gjort empirisk forskning på engelska supportrar. Dessutom har Newson och hennes forskarkollegor identifierat att dysforiska erfarenheter (motsatsen till euforiska erfarenheter) skapar starkare band och högre fusionerade individer. Så jag frågar Newson om supportrar till en klubb som i årtionden associerades med tragiska, på gränsen till komiska, misslyckanden, kan vara mer mottagliga för identitetsfusion? Svaret är inte bara ett rungande ja, Newson har dessutom data att backa upp det hela med. "Manchester City-fans är högt fusionerade jämfört med de andra topp fyra-klubbarna i Premier League" - en upptäckt som hon kommer beskriva i detalj i en kommande forskningsartikel.

Nu är det viktigt att understryka att detta inte är någon attack på Manchester City-fans, vilka forskningen helt enkelt presenterar som mänskliga fotbollssupportrar, men fotbollssupportrar vars kollektiva trauman från innan Mansour-eran kan ha intensifierat deras band till deras klubb. Newson är noga med att notera att hennes forskningsupptäckter primärt demonstrerar City-fansens engagemang till deras klubb och påpekar att detta ofta kan gå vidare till väldigt positiva aktioner. Jag ska även klargöra att som någon med en bakgrund inom forskningen på mänskliga rättigheter och försvaret av dessa anser jag inte att City-fansen har något ansvar att leda opinionen i dessa frågor. Men uppfattningen att de inte har något inflytande över dessa saker är ren fantasi, och männen som leder City - kanske mer än några andra fotbollsklubbsägare - förstår styrkan hos fansen som en social grupp. Under styret av Mohamed bin Zayed Al Nahyan, shejk Mansours bror och den riktiga makten bakom Manchester City, har Abu Dhabi förvandlat Förenade Arabemiraten till en chauvinistisk krigarstat; dess medborgare förväntas demonstrera sin lojalitet mot de styrande, oavsett om det sker i form av deras attacker på grannen Qatar eller deras fullödade stöd för Förenade Arabemiratens involvering i regionala konflikter, mest notabelt i Jemen. Lojalitet och stöd ger en grund för maktutövande och det är otänkbart att makten i Abu Dhabi inte såg hur City-fansen agerade frontförsvar mot mediakritiken.

Särskilt Simon Pearce lär ha noterat existensen av en annan grupp Cityzens (ordlek med engelska ordet för medborgare) - namnet som klubben själv använder på sina supportrar - villiga att försvara deras ledare när det behövs. Pearce är kanske inte bekant med den dysforiska vägen för att identifiera fusion men han känner igen en möjlighet när han ser den och sedan 2018 har vi sett en ny fas i Citys PR-operationer, en fas som har sammanfallit med framväxten av en del iögonfallande aktivitet på sociala medier.

 

Välkommen till Trollerball

Då kritiken mot klubben intensifierades under vägen fram till trippeln började City komma ut ur deras skal på det mer aggressiva sättet som är karaktäristiskt för sättet på vilket Abu Dhabi agerar på den internationella arenan.

Den 15 maj anklagade City UEFA för "en otillfredsställande, stympad och fientlig process" och sade att UEFA:s kontrollorgan för klubbarnas finanser hade ignorerat "en omfattande hög med obestridliga bevis" då de hänvisade påståenden om financial fair play oegentligheter till UEFA:s dömande kammare. Dagen innan förnekade City att det fanns något opassande gällande en läktarsång som sjöngs av klubbens spelare på planet tillbaka till Manchester efter att ha vunnit matchen som säkrade dem den engelska Premier League-titeln. Sången handlar om Liverpool-fans som blev "battered on the streets" vid Champions League finalen 2018 i Kiev, den innehåller även textraden "victims of it all." Det mest generösa omdömet skulle bli att det var väldigt osmakligt. Citys offentliga uttalande bjöd på ett kraftigt försvar inte bara av spelarna, utan även av sången: "Sången vi pratar om, som har varit en regelbunden läktarsång under säsongen 2018/19, refererar till 2018 års Uefa Champions League-final i Kiev. Alla påståenden om att texten relaterar till Sean Cox eller Hillsborough-tragedin är helt tagna ur luften." Två veckor senare anklagade Citys ordförande Khaldoon Al-Mubarak La Liga-presidenten Javier Tebas för rasism efter att Tebas hade kallat Manchester City och Paris Saint-Germain, som ägs av Qatar, "en stats leksaker" finansierade av olja och gas. "Jag tycker det är något väldigt fel med att föra in etnicitet i konversationen," sade Al-Mubarak och förde då själv in etnicitet i konversationen. "Det här är bara fult, han kombinerar lag enbart p.g.a etnicitet. Jag finner det väldigt störande, för att vara ärlig."

 

"Vi kommer att bli dömda av fakta och enbart av fakta." Khaldoon Al-Mubarak svarar på kritiken från Javier Tebas.

(city mc4)

Samtidigt, på sociala medier, hände något genuint störande. Några månader tidigare loggade ett anonymt konto med en avatar föreställande City-anfallaren Sergio Aguero in på Twitter för första gången. Initialt var det mest vilande, men dess aktivitet ökade samtidigt som Man Citys PR-offensiv höjde takten och när jag skriver detta har kontot samlat 7,500 följare, många av dem hyllar mannen bakom kontot, känd som Rabin, återkomsten: en som talar sanning och exponerade hyckleriet i anti-City-presskåren och ledde resningen mot de som försökte svärta ner klubbens rykte.

"Jag kan ha fel men mediabehandlingen av klubben & fansen gick över en gräns, gick in i ett land där du kunde anklaga Citys ledningsrum för att vara fullt av blod, eller skicka in en formell artikel om Sportswashing utan några bevis," grubblade Rabin i en notabel tråd postad den 5 juni. "En reporter kunde resa sig upp och ställa en fråga till managern i ett ögonblick av en episk prestation om han hade tagit emot pengar på sidan om, med noll bevis och resten av media hyllade honom för det. Han kunde börja håna klubben och managern för brist på respons på hans Twitter-flöde," fortsatte han med hänvisning till Rob Harris. "Några gånger till och de frågorna gick från en maskerad anklagelse till att bli fakta. I och med att fansen har involverat sig har pikarna slutat." Tråden rullade vidare, anklagade Tariq Panja på the New York Times för att "spela snabbt och lätt med fakta" och för att ha förvrängt officiell respons till honom från Manchester Citys kommunikationsteam. Det hela avslutas med lite ödmjukhet, "Jag adderar bara min röst för att hjälpa till på det lilla sätt som jag kan" och en inkallning i form av "Jag adresserar elefanten i rummet. Jag hoppas att andra också gör det." Satsläran är underlig - Rabin kommer helt klart inte från någonstans i närheten av Manchester - men budskapet är tydligt: vi, fansen, kan slå tillbaka och tysta journalisterna som attackerar vår klubb.

Och det är Rabin som har lett stormningen, pressat ut långa konspiratoriska trådar som saknar substans, men som tillhandahåller undsättning och uppmuntran för folk som desperat vill tro att kritiken mot Citys ägare är rotad i fördomar, inte i rim och reson. Vad som gäller nästan alla som är mest mottagliga för Rabins olycksbådande resonemang är att de har avatarer och Twitter-namn som är indikativa för vad Martha Newson kanske skulle kalla en ganska porös gräns mellan deras personliga jag och deras sociala identitet som en Manchester City-supporter, och dessa personer kan sedan stängas in i en fålla och sedan attackera och smutskasta journalister. När man går igenom attackerna på journalister handlar det mesta om att de... ehh... är journalister. Till exempel så frågade Rob Harris Guardiola obekväma frågor enbart för att han varit med i ett Al-Jazira-program (det ägs av Qatar, det gör automatiskt Harris till en Qatar-finansierad anti-City nickedocka). Barney Ronay skrev en bok om VM i Ryssland 2018 och inte en bok om brott mot mänskliga rättigheter i Tjetjenien, så han är självklart en hycklare. Miguel Delaney, som har drabbats av de värsta smädelserna, är en hycklare helt enkelt för att han skriver för The Independent, detta då deras ägare sålde 30% av sitt holding-bolag till en grupp med länkar till den mycket kränkande saudiarabiska staten och gav licens för användande av Independent-varumärket till samma grupp. Listan över personer som fått någon form av Rabin-behandling är såklart mycket längre och inkluderar Nick Harris, Ewan MacKenna, James Montague, Duncan Castles och John Nicholson, samtliga har ställt obekväma frågor om Manchester City-projektet. Bland de orkestrerade attackerna mot journalister finns det några mer intressanta trådar, som tråden som handlar om allvarliga anklagelser gällande misskötsel riktade mot UEFA:s chefsutredare Yves Le Terme, som, precis som vanligt, slutar med att Rabin taggar ett antal inflytelserika online-konton.

Så vem är Rabin? Well, detta är något som han - eller hon - inte gillar att diskutera. Hans identitet kan aldrig avslöjas, detta av anledningar som han aldrig har klargjort. I juni, då frågor gällande hans identitet och motiv började väcka misstankar, ledde en incident som nästan resulterade i att han avslöjades till ett kort uttåg från Twitter, ackompanjerat av flammande videoinspelade anklagelser och motanklagelser som jag inte skulle uppmuntra någon att titta på i sin helhet.

Internet är en konstig plats och det är möjligt att Rabin bara är ett högt fusionerat City-fan med en talang för att missleda och mycket fritid, men han är inte det enda misstänksamma anonyma kontot som vrider ur sig attacker och det finns en betydligt mer rimlig förklaring till hans aktiviteter. Det är en som inte är så lätt att förstå om du tänker på Manchester City som en traditionell fotbollsklubb, men det är väldigt lättbegripligt om du tänker på Manchester City som ett propagandaverktyg för Abu Dhabis regering.

Doktor Marc Owen Jones är en expert på gulfstaternas propagandakampanjer på sociala medier och det finns meningar från hans text från 2019 "Propganda, Fake News and Fake Trends: The Weaponization of Twitter Bots in the Gulf Crisis" som får en att på allvar haja till, mest notabelt är karaktäriseringen av propaganda, vilket tjänar som en otroligt perfekt beskrivning av Rabins tidslinje: "det avsiktliga, systematiska försöket att forma uppfattningar, manipulera kognitioner och direkt uppträdande för att uppnå respons som förstorar den önskade intentionen hos propagandisten"; och "en ensidig framställning av affärer som kan inkludera partiskhet, uppenbar falskhet, avsiktlig desinformation och ogrundade anklagelser". Jones länkar skickligt dessa koncept till gulfstaternas beväpning av sociala medier inom regionen, vilket tjänar både som en centralpelare i deras styre och ett medel att attackera deras fiender med.

Botarméer i gulfstaterna är en sak, men skulle Abu Dhabi gå så långt att de använder onlinepropaganda som ett medel för att systematiskt attackera brittiska journalister som har kritiserat Manchester City? Well, det enkla svaret på den frågan är, ja, det skulle de nästan garanterat göra. Förenade Arabemiraten har ett långt facit av att smutskasta sina kritiker, vilket dokumenterades i en rapport 2018 av den brittiskbaserade organisationen Spinwatch som detaljerat beskrev Förenade Arabemiratens välfinansierade försök att "underminera, förtala och smutskasta grupper och individer som utgör ett uppfattat ideologiskt och politiskt hot mot det landet." Det är inte förvånande att Khaldoon Al-Mubarak och Simon Pearce får hedrande omnämningar i den rapporten. Det betyder inte att den här online-aktiviteten är en del av en smutsig Abu Dhabi-trickkampanj, självklart inte, men det stämmer definitivt in på deras modus operandi. Marc Owen Jones är bättre kvalificerad än någon annan när det gäller at bedöma möjligheten att Rabin är en inhyrd onlinekrigare. "Hans språk är väldigt målinriktat och nästan manusskrivet, och hans försök att verka genuin blir nästan banala," säger Jones. "Hans [Rabins] anonymitet är inte vettigt och skapar misstankar... och de retoriska enheterna han använder och de logiska vanföreställningarna han sprider är en huvudbeståndsdel för PR-företag". Jones påpekar att onlinekrigare och fejkade gräsrotskampanjer - något som kallas astroturfing - numera är en del av paketet som erbjuds av västerländska PR-företag. Han refererar sedan till avslöjandena från februari 2019 om att Tory-strategen Lynton Crosby hade erbjudit sig att köra just en sådan kampanj som en del av ett £5,5 miljonerspaket (64,7m kr) designat för att ta bort fotbolls-VM 2022 för värdlandet Qatar. Och självklart är regeringen som har varit mest sugen på att få bort fotbolls-VM från Qatar samma regering som driver Manchester City.

Så om Rabin inte är en del av en online-propagandakampanj betald för av Abu Dhabi, då borde han skicka sitt CV och en faktura till Simon Pearce. Om han är en del av kampanjen, då måste folk - inklusive beslutsfattare och de som bestämmer över fotbollens styrning - börja bli uppmärksamma.

Den europeiska elitfotbollen är nu dränkt i oljepengar och engelsk fotboll är farligt nära att göra likadant. Den föreslagna investeringen från Qatar i Leeds United skulle nästan garanterat göra dem till en mäktig kraft, precis som en eventuell gulfinvestering i Newcastle United skulle göra med dem - oavsett om de pengarna kom från Förenade Arabemiraten eller Saudiarabien - och apokalypsscenariot är den sedan länge omtalade försäljningen av Manchester United till Saudiarabiens kungafamilj. Gulfstaternas despoter har talang för att ge dystopier liv och det är fullt möjligt att engelska Premier League blir nästa ombudsslagfält för deras fejder. Om det blir så kan vi förvänta oss att de tar med sig sina botarméer och vi kan se fram emot det osmakliga skådespelet med legioner av högt fusionerade fans som försvarar deras respektive ägares hemskheter. Välkomna till Trollerball.

Mordet på Jamal Khashoggi var ingen tillfällighet. En Vanity Fair-undersökning avslöjar hur Saudiarabien försöker föra bort - och ibland mörda - medborgare de ser som fiender till staten.

 

 

AV: Ayman M. Mohyeldin, Vanity Fair, tisdag 29 juli, 2019:

   

Saudiarabiens Mohammed bin Salman har befäst sin makt - och tystat kritiker - enda sedan han utsågs till kronprins 2017.

AV RYAD KRAMDI/AFP/GETTY IMAGES

 

 

 

 

DÜSSELDORF

Prins Khaled bin Farhan al-Saud satt i ett av de safe house han frekventerar i Düsseldorf och beställde en kopp kaffe till oss alla. Med sitt välansade getskägg och sin krispiga kostym såg han överraskande avslappnad ut för att vara en jagad man. Han beskrev sin konstanta rädsla för att bli bortförd, försiktighetsåtgärderna han vidtar när han går ut och hur det tyska rättsväsendet rutinmässigt kollar till honom för att se till att han är ok.

 

 

Nyligen retade bin Farhan, som sällan går med på intervjuer med västerländska reportrar, upp kungadömets ledare då han ville få till reformer för mänskliga rättigheter - ett ovanligt önskemål bland saudiska prinsar. Dessutom pratade han öppet om sin vilja att etablera en politisk rörelse som till sist kanske kan installera en oppositionsledare, vilket skulle vända upp och ner på kungadömets dynastistyre.

 

 

Då vi satt med vårt kaffe återberättade han en historia som först lät ofarlig. En dag i juni 2018 ringde hans mamma, som bor i Egypten, honom med vad hon trodde var goda nyheter. Den saudiska ambassaden i Kairo hade kontaktat henne, sade hon, och de hade ett förslag: kungadömet ville reparera sina relationer med prinsen och var villiga att erbjuda honom $5,5 miljoner (52,1m kr) som en gest av välvilja. Då bin Farhan hade det svårt ekonomiskt (enligt rapporterna berodde det delvis på en dispyt med den styrande familjen) välkomnade hans mamma den här chansen till försoning. Men oavsett hur lockande anbudet än var påstod han att han aldrig såg det som ett seriöst erbjudande. Och när han kollade upp det hela med saudiska representanter insåg han att affären hade en farlig hake. De sade till honom att han bara kunde få sina pengar genom att personligen komma till en saudisk ambassad eller ett saudiskt konsulat. Det fick omedelbart alarmklockorna att ringa och han avböjde erbjudandet.

 

 

Två veckor senare, den 2 oktober, 2018, såg bin Farhan en uppseendeväckande nyhetsrapport. Jamal Khashoggi - den saudiarabiska journalisten och Washington Post-kolumnisten som hade skrivit kritiska artiklar om sitt hemland och i hemlighet arbetat för att underminera en del av regeringens initiativ på sociala medier - hade gått till det saudiska konsulatet i Istanbul för att hämta papper nödvändiga för hans väntande bröllop. Minuter efter hans ankomst - vilket avslöjades i läckta ljudbandstranskript sammanställda av turkiska myndigheter - torterades och ströps Khashoggi av en saudisk dödspatrull. Man utgår från att hans kropp sedan styckades med en bensåg innan resterna av honom fördes bort. Mordet fördömdes av länder över hela världen men Donald Trump, Jared Kushner och andra i Trump-administrationen står fortfarande det saudiska ledarskapet nära och har fortsatt med "business as usual" med kungadömet. Faktum är att president Trump i juni t o m stod som värd för en frukost för Mohammed bin Salman, landets kronprins och de facto-ledare, och vid en pressträff gick han långa vägar för att berömma honom: "Jag vill gratulera dig. Du har gjort ett verkligt spektakulärt jobb."

 

 

Bland de närvarande på konsulatet den dagen då Khashoggi mördades var Maher Abdulaziz Mutreb, en närstående medhjälpare till Mohammed bin Salman, i vardagligt tal refererad till som M.B.S., som sedan 2015 stadigt har befäst sin makt. Enligt transkripten ringde Mutreb flera samtal under kaoset, möjligtvis till Saud al-Qahtani, kungadömets cyber-säkerhetschef och arbetsledare vid hemliga digitala operationer. Han kan t o m ha ringt självaste M.B.S., som i våras pekades ut i en svidande FN-rapport som hittat "trovärdiga bevis" för att han troligen var delaktig i den "överlagda avrättningen" av Khashoggi - en anklagelse som landets utrikesminister kallade "grundlös". Mutreb - välkänd i diplomatiska kretsar och en av rådgivarna som ackompanjerade M.B.S på hans besök i USA förra året - gav en väldigt kylig avmönstring: "Berätta för de dina: Saken är klar. Den är klar."

 

 

Bin Farhan blev chockad då han tittade på tv-nyheterna och såg bilder från övervakningskameror som fångat Khashoggis sista timmar i livet. Prinsen insåg nu väldigt tydligt en sak: Genom att ha vägrat åka till det saudiska konsulatet för att ta emot pengarna kan han med liten marginal ha undvikit samma öde som väntade på journalisten.

 

 

MONTREAL

Precis som bin Farhan är Omar Abdulaziz en saudisk dissident. Han är en aktivist som bor i Kanada och var tidigare kollega med Khashoggi. Tillsammans hade de tänkt publicera den svåra situationen för kungadömets politiska fångar och de försökte sabotera saudiernas propagandaansträngningar online genom att skicka ut videos med antiregeringsmaterial, mobilisera följare och utforma system på sociala medier som kunde programmera om meddelanden som regimen postat.

 

 

Abdulaziz träffade mig på ett hotell i Montreal där han, under föregående år, hade bott för att gömma sig. Han återberättade aspekter av en incident som han inte hade diskuterat så detaljerat förut. Han sade att i maj 2018 hade två representanter från den kungliga domstolen dykt upp i Kanada, med ett meddelande från M.B.S Paret, ackompanjerat av Abdulaziz yngre bror Ahmed, som bor i Saudiarabien, arrangerade ett antal möten på kaféer och i offentliga parker i Montreal. De uppmuntrade honom att sluta med sin aktivism, återvända hem och de uppmanade honom att besöka den saudiska ambassaden för att förnya sitt pass. Den underliggande förståelsen var, berättade han för mig, att om han fortsatte med sina politiska aktiviteter skulle hans familj kunna hamna i fara.

 

 

Men under deras diskussioner blev Abdulaziz övertygad om att hans bror stod under tvång av hans saudiska följeslagare. Han spelade in deras konversationer. Han bestämde sig för att avböja deras erbjudande. Men han förstod att hans val kom till ett väldigt högt pris. När hans bror återvände till kungadömet hamnade han, enligt Abdulaziz, i fängelse, där han antagligen sitter än idag. En månad efter hans brors besök - och fyra månader innan mordet på Khashoggi - upptäckte Abdulaziz att hans telefon hade hackats, den innehöll bl. a känsliga planer han hade utvecklat med Khashoggi.

 

 

Saudiska representanter svarade inte på VANITY FAIRS frågor huruvida kungadömet med våld försökte få hem Omar Abdulaziz och flera andra personer nämnda i den här artikeln. Vidare så har varken den saudiska regeringen eller deras ambassad i Washington DC svarat på flera förfrågningar gällande en kommentar om försvinnandet och fängslandet av flera saudiska medborgare som tas upp i den här artikeln.

 

 

AL-TAIF

Yahya Assiri hade inga större förväntningar när telefonen ringde den där morgonen 2008. Det var en högt rankad militärofficer som kallade honom till ett viktigt möte på hans kontor på den militära al-Taif-flygbasen. Sådana telefonsamtal var vanliga för Assiri, en betrodd logistik- och leveransspecialist för det kungliga saudiska flygvapnet.

 

 

Trots att Assiri var stationerad vid al-Taif hade han gjort det till en vana att lämna basen och besöka de närliggande marknaderna och träffa lokala bönder och handlare som, precis som deras förfäder, njöt av det tempererade klimatet i deras by, inbäddad på Sarawat bergens sluttningar. Hans utflykter hade även öppnat ögonen på honom inför landets enorma fattigdom. Och Assiri, bekymrad av de ekonomiska svårigheterna och skillnaderna runt honom, började spendera kvällarna med att logga in på olika chat-rum online. Han postade sina utvecklade tankar om sociala orättvisor, regeringskorruption och livets tuffa verklighet under den saudiska kungafamiljens styre.

 

 

Att besöka chat-rum var då inte förbjudet. Sociala medier befann sig fortfarande i sin tidiga barndom i stora delar av arabvärlden, och medborgare letade reda på sådana forum för att hitta en yta för den allmänna diskursen, en väg som inte var tillgänglig via statskontrollerad tv eller radio. I chat-rummen träffade Assiri andra likasinnade saudier och ibland flyttade de deras vänskap och oliktänkande utanför internet och träffades hemma hos varandra och skapade starka band - långt borta från statens vaksamma öga. Eller det var i alla fall vad de trodde att de gjorde.

 

 

DISSIDENTPRINS: Khaled bin Farhan al-Saud, en kunglig person som lämnat Saudiarabien för Tyskland; SKURKOPERATION: Den saudiska 737:an som transporterade prins Sultan bin Turki på en landningsbana i Frankrike; BORTFÖRD AKTIVIST: Feministen Loujain al-Hathloul, sitter numera fängslad.

 

TOPPEN AV ROLF VENNENBERND/PICTURE ALLIANCE/GETTY IMAGES; BOTTEN, AV NINA MANANDHAR.

 

 

Dagen då hans överordnade ringde och kallade honom till sitt kontor satte Assiri plikttroget på sig sina militärkläder och åkte över till basens högkvarter. "Yahya!" sade generalen när Assiri anlände. "Sätt dig."

 

 

Han satte sig på stolen, men inte innan han kastat en snabb blick på generalens skrivbord och sett en hemligstämplad mapp märkt "ABU FARES." Generalen frågade honom tillspetsat, "Vet du bra hur man använder internet?"

 

 

"Inte alls, sir," sköt Assiri tillbaka. "Du använder inte internet?" frågade generalen.

 

 

"Min fru använder det ibland för att titta på recept, men till största delen vet jag inte hur."

 

 

Generalen plockade upp mappen och började bläddra i den. "Jag fick den här mappen från Utredningskontoret och den innehåller många postningar och online-artiklar skrivna av någon med användarnamnet Abu Fares. Han kritiserar kungadömet. De sade till mig att de misstänker att det är du som skriver dessa artiklar." Sedan frågade han rakt ut: "Är du Abu Fares?"

 

 

Assiri förnekade häftigt att han var författaren, men generalen fortsatte att förhöra honom. Efter ett tag backade han, det verkade som att han övertygats om Assiris oskuld. Assiri fick senare reda på att tydligen hade hela al-Taifs toppledning trott på hans förnekelser. När han lämnade kontoret den dagen började en plan ta form i hans huvud. Han ansökte om att få gå ett militärt träningsprogram i London. Han gömde sina privata besparingar. Och han lämnade in sin uppsägning från flygvapnet - något som är väldigt sällsynt med tanke på ställningen och lönen militära officerare belönas med i det saudiska samhället. 12 månader efter det där ödesdigra mötet lämnade Assiri och hans fru deras föräldrar och syskon och begav sig mot England, där han började ett nytt liv. Han må ha varit 3,000 miles (4,828 km) från Riyadh, men han var inte utanför kungadömets kontroll.

 

 

DRAGNÄTET

Prinsen, aktivisten och officeren är de som har haft tur. De är bara tre exempel på det otaliga antalet dissidenter som har dragits in i ett långtgående dragnät som kungadömet Saudiarabien använder för att tvinga, muta och snärja sina kritiker. Ibland skickar saudierna operatörer till andra länder för att tysta eller neutralisera dem som de uppfattar som fiender. Av de som blir tagna och fängslade är det många som "försvinner" - en fras som blev populär i Latinamerika under de dödliga razziorna på 1970- och 80-talet. Vissa hamnar i fängelse; andra hör man aldrig mer från igen. Det första kända saudiska bortförandet skedde 1979 (när en prominent dissident försvann i Beirut), men under M.B.S tid på tronen har den metoden endast eskalerat.

 

 

Måltavlorna brukar bli dem som det saudiska ledarskapet anser jobbar mot statens intressen: dissidenter, studenter, tveksamma personer i kungafamiljen, prominenta affärsmän och M.B.S personliga fiender i nästan ett dussin olika länder, inklusive USA, Kanada, Storbritannien, Frankrike, Schweiz, Tyskland, Jordanien, Förenade Arabemiraten, Kuwait, Marocko och Kina. Självklart är saudiarabiska invånare inte immuna. I april i år avrättades 37 saudier anklagade för upproriska åsikter, bland dessa 37 människor återfanns en man som var minderårig när han deltog i en studentdemonstration. Och för två år sedan förvandlade M.B.S., som en del av en "korruptionsrensning", Ritz-Carlton i Riyadh till ett guldsmyckat gulag där nästan 400 saudiska prinsar, moguler och regeringsrepresentanter dömdes till fängelse. Men det som skulle vara stränga åtgärder visade sig även vara en form av utpressning: många fick nämligen gå efter att regeringen våldsamt krävt att de lämnade över mer än $100 miljarder (948,7 miljarder kr) i tillgångar. Men vart 64 av dessa fångar befinner sig idag är fortfarande oklart.

 

 

Genom intervjuer på tre kontinenter med fler än 30 olika individer - aktivister, nationella säkerhetsexperter, släktingar till människor som tvingats bort och regeringsrepresentanter från Amerika, Europa och Mellanöstern - har en tydligare bild framträtt gällande hur långt saudiska myndigheter har gått för att fängsla, återföra och t o m mörda landsmän som vågar protestera mot kungadömets politik, eller på något sätt baktalar bilden av nationen. På dessa sidor hittar ni historierna från åtta nyligen bortförda personer - och från fyra andra som lyckades undgå att bli tillfångatagna - alla del av ett systematiskt program som går långt bortom mordet på Jamal Khashoggi. Den saudiska kampanjen är hänsynslös och obeveklig. Och den har fler likheter med reglerna hos ett brottssyndikat än hos en traditionell, modern allierad till Amerikas förenta stater.

 

 

ETT VÄXANDE NÄT

I många fall började övervakningen av saudiska dissidenter online. Men internet var till en början en livlina för miljontals människor i regionen. Under den arabiska våren 2010-12 hjälpte sociala medier till att störta envåldshärskare i Egypten, Tunisien och Libyen. Monarker i ett antal stater runt Persiska viken började frukta dissidenterna i deras egna länder, där många hade vädrat sitt missnöje eller organiserat deras protester online.

 

 

I kontrast till detta såg den dåvarande härskaren i Saudiarabien - kung Abdullah - ett stort värde i sociala medier då han trodde att nätet faktiskt skulle kunna tjäna till att minska gapet mellan den styrande familjen och dess underkuvade. "I början berodde kungadömets besatthet av att följa sociala medier inte på att de ville övervaka dissidenter eller oppositionella, utan istället ville de identifiera samhälleliga problem tidigt," sade en västerlänning som numera bor i Saudiarabien och ger råd till den styrande eliten och olika departement i frågor om nationell säkerhet. "Det var för att ge kungadömet en chans att identifiera ekonomiska sårbarheter och blinda fläckar så att de kunde rätta till det innan den frustrationen exploderade."

 

 

Under det tidiga 2010-talet hette chefen för Abdullahs kungliga domstol Khaled al-Tuwaijry. Enligt flera olika presskonton jobbade han, i sin tur, med en ung, ambitiös man som tagit sin examen vid juristskolan, den mannens namn var Saud al-Qahtani, som hade uppdraget att samla ihop ett team som skulle övervaka alla former av media, med särskilt fokus på cyber-säkerhet. Precis som Assiri hade al-Qahtani varit en medlem i det saudiska flygvapnet.

 

 

Under åren lärde sig Assiri och andra regeringskritiker att ett av de populära chat-rummen på det uppkommande nätet faktiskt var riggat. Saudiska cyber-operatörer hade tydligen skapat det för att locka dit andra att fritt kommentera, bara för att bli lurade till att avslöja detaljer gällande deras identiteter. Flera aktivister har berättat för mig att ett sådant forum skapades av al-Qahtani, som tidigt hade instruerat monarkin om att behandla internet som ett hemligt, potent övervakningsverktyg. (Al-Qahtani har inte svarat på förfrågningarna om en kommentar.)

 

 

Sedan dess tror man att al-Qahtani har utformat landets bredare cyber-säkerhet. Hans arbete online - enligt övervakare från grupper som kämpar för mänskliga rättigheter och experter på IT-hot - har inkluderat att installera saudiska datadetektiver instruerade att leta efter regeringskritiker både på hemmaplan och utomlands. Precis som Vice's Motherboard först rapporterade arbetade al-Qahtani nära Hacking Team, ett italienskt övervakningsföretag som säljer intrångsresurser och "offensiv säkerhet" över hela världen. Andra har spårat saudiska regeringsband till det israeliska övervakningsföretaget NSO, vars signatur-spyware, Pegasos, har spelat en roll i försöken till gripanden av åtminstone tre dissidenter intervjuade för den här rapporten.

 

 

Den här aggressiva hållningen dök först upp runt den tiden då M.B.S blev en senior rådgivare till den kungliga domstolen, sedan ökade det hela 2017, då han installerades som kronprins. Samtidigt stod hans land inför störtdykande oljepriser, ett kostsamt krig i Jemen, som inleddes av M.B.S., ett växande hot från Iran, de kvardröjande effekterna från den arabiska våren och intern social oro. Som ordförande för landets två mäktigaste styrande organ, Rådet för politik- och säkerhetsfrågor och Rådet för ekonomi- och utvecklingsfrågor, "centraliserade kronprinsen makten uppåt till sig själv," berättade en insider som informerar den saudiska regeringen om säkerhet och politik. Snart nog hade M.B.S direkt kontroll över landets inhemska och utländska underrättelsetjänster, deras väpnade styrkor, nationalgardet och andra relevanta säkerhetsavdelningar. Prinsen var fri att sätta ihop sina egna team i de officiella underrättelsetjänsterna - och i deras mer specifika utlöpare, och det var där al-Qahtani frodades som chef för både Centrumet för studier och medieaffärer och den Saudiska federationen för cyber-säkerhet, programmering och drönarverksamhet.

 

 

EN SKURKOPERATION?

Bara några dagar efter mordet på Khashoggi rusade kungadömet ut för att hantera den diplomatiska krisen genom att kalla brottet en "skurkoperation." Men det var knappast någon anomali. Det kom snart till allmän kännedom att regimen hade skickat ut trupper över suveräna gränser för att fysiskt återföra saudiska dissidenter. Faktum är att strax efter det hemska avrättningsjobbet i Istanbul presenterades en journalist från Reuters, som briefats i Riyadh av en ej namngiven regeringsrepresentant, med vad reportern beskrev i en artikel som "interna underrättelsedokument som verkade visa initiativet att plocka tillbaka dissidenter, däribland nämndes specifikt Khashoggi. De finns en stående order att se till så att dissidenter återvänder fredligt; vilket ger dem auktoriteten att agera utan att gå tillbaka till ledningen." Dessa försök att kidnappa och återföra påstådda brottslingar var, enligt talespersonen citerad av Reuters, en del av nationens "kampanj för att hindra saudiska dissidenter från att rekryteras av landets fiender." (Två USA-baserade saudier som jag pratade med berättade för mig att federala agenter nyligen hade sökt upp dem, gett dem deras visitkort och varnat dem och tipsat, baserat på de senaste underrättelserna, om att höja deras privata säkerhet. F.B.I berättade för VANITY FAIR att byrån "regelbundet interagerar med medborgare i samhällena som vi jobbar i, detta för att bygga upp ett ömsesidigt förtroende gällande skyddet av den amerikanska allmänheten.") Representanten Adam Schiff, ordförande för Underrättelsekommittén, har sagt att han planerar att undersöka "vilka hot som finns mot [saudiska] individer som är bosatta i USA, men även titta på hur [den saudiska regeringen] jobbar."

 

 

Liknande hot har dykt upp i Kanada (vilket beskrivs högre upp i texten) och Europa. I april blev Iyad el-Baghdadi, en landsflyktig arabisk aktivist som bor i Oslo, överraskad när norska säkerhetspolisen kom till hans lägenhet. Enligt el-Baghdadi berättade de för honom att de hade mottagit underrättelser, överlämnade från ett västerländskt land, som påstod att han befann sig i fara. El-Baghdadi, som är palestinier, hade varit nära sammankopplad med Khashoggi. Månaderna innan mordet på Khashoggi höll de två männen, tillsammans med en amerikansk kollega, på att utveckla en bevakningsgrupp som skulle spåra falska eller manipulerade meddelanden som spreds till sociala medier och pressen av saudiska myndigheter och deras ombud. El-Baghdadi hade varnats om att M.B.S ledning såg honom som en statsfiende. Faktum är att enligt Baghdadi så hade han bara några veckor innan norska säkerhetspolisen besökte honom hjälpt Amazon att fastslå att deras vd, Jeff Bezos, hade varit ämne för en saudisk hacknings- och utpressningskomplott. Norrmännen tog inga risker, istället körde de iväg el-Baghdadi och hans familj till ett safe house.

 

 

Några av dessa uppdrag att tysta eller skada saudiska kritiker har skett i länder som är nära allierade med Riyadh. En fräck operation involverade prins Sultan bin Turki, som hade levt i Europa i flera år. Han är barnbarn till kung Ibn Saud, kungadömets grundare, och prinsen hade en långvarig fejd med mäktiga medlemmar av monarkin, detta efter att ha anklagat dem för korruption. Enligt en anmälan inlämnad till schweiziska åklagare av en Genève-baserad advokat som jobbade med bin Turkis amerikanska jurist Clyde Bergstresser hade prinsen drogats och i hemlighet flugits ut ur Schweiz till Saudiarabien. Under nästan ett årtionde åkte han in och ut ur husarresten och fick inte lämna landet.

 

 

Under tiden försämrades prinsens hälsa och han sökte medicinsk vård i USA. Han lämnade in en förfrågan om att få resa till Förenta staterna som godkändes och efter behandlingen återhämtade han sig så pass bra att han kände sig redo att slå tillbaka mot sina tillfångatagare. 2014 drog han igång en process mot regimen där han ville få till ett åtal mot de saudiska ledarna och ekonomisk ersättning för kidnappningen. Även om det inte hände någonting så hade något liknade aldrig hänt förut: en saudisk medlem av kungafamiljen vill starta en rättegång i en utländsk domstol mot sin egen familj. Bergstreser berättade för mig att han varnade prinsen om att en sådan aktion skulle kunna leda till en ännu allvarligare respons från kungadömet än kidnappningen 2003. "De har tagit dig en gång," sade han till sin klient. "Varför skulle de inte göra det igen?"

 

 

För resten av berättelsen vände jag mig till tre amerikanska medlemmar av prinsens entourage - som jag kommer kalla Kyrie, Adrienne och Blake, för att skydda deras identiteter. I januari 2016 anlände trion, tillsammans med medicinska vårdare och vänner, till flygplatsen Le Bourget, utanför Paris, för att borda prinsens privata charterflyg som var bokat att flyga från Frankrike till Egypten. Men när de kom fram till flygplatsen såg de ett mycket större plan, ett Boeing 737-900ER, på landningsbanan. (De tre amerikanerna minns att gruppen leddes till att tro att flygplanet hade körts dit med godkännande av den saudiska ambassaden i Paris.)

 

 

Ett fotografi av planet, som setts av VANITY FAIR och avslöjat här för första gången, visar orden "Kungadömet Saudiarabien" på skrovet. På stjärtfenan syns landets ikoniska emblem: ett palmträd vaggande över två korslagda svärd. Flygplansnumret, HZ-MF6, identifieras, enligt databasregister online, som flygplanet som ägs av den saudiska regeringen. I tillägg till detta så hade planets ägare dessutom bett om att flygspårningshemsidan FlightAware skulle ta bort den offentliga spårningen av planet.

 

 

När planet bordades noterade säkerhetsteamet att all ombordpersonal var manlig. Även om detta verkade underligt satte sig prinsen och hans entourage ändå på sina platser och gjorde sig redo för avfärd. Planet lyfte klockan 19:30 med destination Kairo. Efter några timmar i luften släcktes plötsligt belysningen och tv-skärmarna inne i kabinen. Planet dirigerades om till Riyadh.

 

 

När planet hade landat minns Kyrie att beväpnade soldater kom ombord och drog fysiskt med sig bin Turki ut ur planet. Då han drogs över landningsbanan skrek han flera gånger ett enda namn: "Al-Qahtani! Al-Qahtani!" Kyrie minns att prinsen var alldeles röd av ilska när hans kropp släpades iväg av soldaterna som tagit honom.

 

 

Kyrie och Blake sade att de återstående passagerarna fick lämna ifrån sig deras telefoner, pass och laptops innan de fördes till Ritz-Carlton i Riyadh. Dagen efter eskorterades entouraget, en och en, till ett konferensrum och beordrades att skriva på ett papper där de lovade att aldrig diskutera vad som hade hänt på flygplanet. De hölls kvar i tre dagar innan de kördes till flygplatsen och flögs ut ur landet.

 

 

De minns även att på the Ritz fanns en slätrakad, obeväpnad individ klädd i en traditionell vit thobe och en ghutra, den rödvita huvudduken som många arabiska män bär. Kyrie och Adrienne berättade för mig att den mannen faktiskt var Saud al-Qahtani: Båda kunde identifiera honom två år senare när de, efter mordet på Khashoggi, kände igen hans ansikte från nyhetsrapporterna. Sedan dess vet varken de tre amerikanerna ombord, eller de saudiska insider-personerna jag har pratat med, vart bin Turki befinner sig.

 

 

Precis som bin Turki blev två andra notabla prinsar, som båda bodde i Europa, kidnappade på ett liknade sätt. Prins Saud Saif al-Nasr twittrade, medan han bodde i Frankrike, ett meddelande som offentligt omfamnade ett brev från 2015 skrivet av aktivister som uppmanade till en statskupp. Han försvann sedan på ett mystiskt sätt. En landsflyktig saudisk vän till honom berättade för mig att han tror att prinsen hade lurats till att delta i ett tveksamt affärsprojekt som egentligen var ett trick skapat för att tvinga honom att komma till kungadömet mot sin vilja. En andra prins, Turki bin Bandar - en högt uppsatt person inom den saudiska polisstyrkan, som hade flytt till Paris - använde sin YouTube-kanal för att kräva politiska förändringar i sitt hemland. Han spelade t o m in och postade en telefonkonversation där man hör en saudisk tjänsteman försöka locka hem honom. Men 2015 stoppades han på en flygplats i Marocko i vad myndigheter i Rabat påstår var en häktningsorder utfärdad av Interpol innan han fysiskt transfererades till Saudiarabien.

 

 

Prins Salman bin Abdul Aziz bin Salman haffades på hemmaplan. Han är en högprofilig medlem av kungafamiljen, gift med den avlidne kung Abdullahs dotter och en person som med lätthet rör sig bland amerikanska politiker och europeiska kungligheter och, enligt en insider i palatset som känner honom väl, så är han en kritiker av M.B.S Förra året försvann bin Salman - som bara några dagar innan Trump valdes till president hade träffat donatorer till Demokraterna och Schiff, en Trump nemesis - efter att ha kallats till ett av de kungliga palatsen i Riyadh. Medan prinsen initialt hölls för att ha "stört freden", enligt ett saudiskt uttalande, åtalades han aldrig för något brott och sitter fortfarande i förvar, tillsammans med sin pappa, som jobbat för att hans son skulle släppas.

 

 

Ett av de få halvofficiella uttalandena som någonsin gjorts om kungligheterna kidnappade från Europa kom 2017 från den f.d chefen för Saudiarabiens utländska underrättelsetjänst, prins Turki al-Faisal, som avfärdade de "så kallade prinsarna" som "kriminella." Said al-Faisal: "Vi gillar inte att publicera de här sakerna för vi anser de vara våra inhemska affärer. Självklart fanns det folk som jobbade för att hämta hem dem. [Männen] är här; de försvann inte. De träffar sina familjer."

 

 

Oavsett trovärdigheten i al-Faisals uttalande så är inte rika prinsar de enda måltavlorna för regimens långa arm. De har även siktat in sig på flera andra, inklusive affärsmän, akademiker, konstnärer, islamistiska regimkritiker och, enligt Reportrar utan gränser, 30 journalister som just nu sitter i förvar.

 

 

INGEN ÄR SÄKER

Poeten Nawaf al-Rasheed, är en ättling till en prominent stam som har haft historiska anspråk på den saudiska tronen. Trots att han inte var någon politisk person och sällan gjorde några offentliga framträdanden eller uttalanden var hans härkomst, enligt experter och släktingar, tillräckligt för att M.B.S skulle anse honom vara ett hot - någon i exil som, teoretiskt sett, skulle kunna bli rekryterad för att hjälpa till att stärka en rivaliserande klan med siktet inställt på att avsätta huset Saud. Under en tripp till grannlandet Kuwait förra året stoppades al-Rasheed på flygplatsen då han försökte lämnade landet och fördes fysiskt tillbaka till Saudiarabien. Han hölls isolerad i 12 månader utan att åtalas för något brott. Även om det påstås att han tidigare i år släpptes så säger samma källor att upprepade försök att kontakta honom har misslyckats.

 

 

Även rådgivare till kungligt hovfolk har haffats. Faisal al-Jarba var en medhjälpare och förtrogen till prins Turki bin Abdullah al-Saud, en potentiell M.B.S.-rival 2018 var al-Jarba i sitt familjehem i Amman när jordanska säkerhetsstyrkor äntrade huset med dragna vapen och täckta ansikten och förde bort honom. Enligt familjemedlemmar som har starka band till landets ledning fördes han till den saudiska ambassaden i Amman, därifrån kördes han sedan i mörkret till gränsen och lämnades över till de saudiska myndigheterna.

 

 

Enligt akademiska och diplomatiska källor är det även riskfyllt för saudiska utbytesstudenter i utlandet. Vissa som har höjt rösten gällande kungadömets facit för mänskliga rättigheter har plötsligt fått deras ekonomiska stöd indraget. En doktorand informerades - vilket avslöjades i e-mejls erhållna från den saudiska ambassaden i Washington DC - om att det enda sättet att lösa en överhängande indragning av det ekonomiska stödet var att omedelbart återvända till Saudiarabien för att lämna in en överklagan.

 

 

BY RYAD KRAMDI/AFP/GETTY IMAGES.

 

 

 

Fallet med Abdul Rahman al-Sadhan är särskilt besvärande. Al-Sadhan är en saudisk medborgare - och son till en amerikan - som 2013 tog sin examen vid universitetet Notre Dame de Namur i Belmont, Kalifornien. Efter att ha fått sin examen återvände han till kungadömet för att vara en del av vad han trodde var en nation i förändring. Han arbetade i fem år för den humanitära rörelsen Röda halvmånen. Men plötsligt, den 12 mars, 2018, dök uniformerade män upp på hans kontor och sade att man ville träffa honom och ställa några frågor. Han lämnade kontoret med myndigheterna och enligt hans USA-baserade mor och syster har de inte hört något mer från honom sedan dess. Hans släktingar tror att hans försvinnande kan ha orsakats av hans online-aktiviteter, inklusive poster på sociala medier som ofta var kritiska mot staten. Men de kan inte bevisa någonting; al-Sadhan har aldrig åtalats för något brott.

 

 

Dagen efter al-Sadhans försvinnande försvann även en annan student, Loujain al-Hathloul. Hon var inskriven på Abu Dhabis Sorbonne-universitets campus och hoppade in i sin bil efter ett kort möte, bara för att aldrig dyka upp vid skolan igen. Al-Hathloul är en prominent aktivist bland Saudiarabiens feminister och har fördömt hur hennes land, trots de senaste reformerna, fortsätter att diskriminera kvinnor. Ironiskt nog var hennes vision för modernisering på många sätt en spegelbild av retoriken som kronprinsen använt, detta då han lovat väst att han är på väg att ta sitt land mot ett program för social liberalisering.

 

 

Al-Hathloul dök senare upp i ett saudiskt fängelse. Enligt vittnesmål lämnade av organisationer som kämpar för mänskliga rättigheter har hon utsatts för tortyr och sexuella trakasserier. Och under hennes periodiska besök från familjemedlemmar identifierade hon en av männen som var involverade i förhören av henne: Saud al-Qahtani. Den saudiska regeringen förnekar, trots flera vittnesmål som talar om motsatsen, att de har torterat sina fångar. (Ungefär samtidigt som al-Hathloul försvann hände samma sak med hennes man, Fahad al-Butairi - en av arabvärldens mest populära komiker - i Jordanien. Upprepade försök att kontakta honom för att få höra hans version av händelserna har hittills varit misslyckade.)

 

 

En del av al-Hathlouls kvinnliga aktivistkollegor har ställts inför rätta. Saudiska åklagare har åtalat dem för att ha samarbetat med "utländska agenter" - folk som jobbar för mänskliga rättigheter, diplomater, västerländsk press och Yahya Assiri. Deras påstådda brott: de har konspirerat för att underminera stabiliteten och säkerheten i kungadömet. Som bevis säger saudierna att de har använt elektroniska kommunikationsverktyg som togs tack vare cyber-attacker mot dissidenter och aktivister, några av dessa har intervjuats för den här artikeln.

 

 

EFTERDYNINGARNA

De som begått dessa brott kommer kanske aldrig att ställas inför rätta. Även om flera medlemmar av teamet som mördade Jamal Khashoggi enligt rapporter har ställts inför saudiska domare, så har processen ägt rum bakom stängda dörrar. Al-Qahtani har tillrättavisats efter att ha varit inblandad i mordet på Khashoggi, tortyren av kvinnoaktivister och fångar på the Ritz-Carlton, försvinnandet av saudiska kungligheter och planerandet av cyber-tillslag mot dissidenter. Men trots dessa anklagelser, som ännu inte är bevisade - och sanktioner riktade mot honom av USA:s finansdepartement p.g.a hans involvering i Khashoggi-operationen - menar vissa saudiska experter att al-Qahtani fortfarande är en fri man med ett rejält inflytande bakom scenen.

 

 

För egen del känner Assiri, officeren inom det saudiska flygvapnet som senare blev en online-dissident, ingen ånger när det gällde att lämna hemlandet. Efter att ha flyttat till London gjorde Assiri - som hade frekvent kontakt med Khashoggi under hans sista månader i livet - det otänkbara. 2013 avslöjade han sig själv online som Abu Fares. På senare har han blivit en av Saudiarabiens mest respekterade och inflytelserika försvarare av mänskliga rättigheter och han har startat en liten organisation med namnet ALQST. Han har ett nätverk av aktivister och researchers inne i kungadömet som i hemlighet undersöker bevis för tortyr, brott mot de mänskliga rättigheterna och information gällande försvunna medborgare.

 

 

Assiris öde, erkänner han, förseglades den dagen då han konfronterades av sitt överordnade befäl. Om han inte hade ljugit så övertygande hade han kanske tynat bort i ett saudiskt fängelse istället, som hans vän Waleed Abu al-Khair, en aktivist han först träffade i ett chat-rum för 13 år sedan. Idag hänger en bild på Waleed på Assiris kontor och tjänar som en isande påminnelse för farorna associerade med att vara en av Saudiarabiens jagade människor.