Sun, Express, Mail och Mirror menar att Manchester United-spelaren inte kan ta emot alkoholpriset p.g.a hans muslimska tro

   

Romelu Lukaku ses frekvent fira mål genom att göra det kristna korstecknet över sitt bröst. Getty

 

 

 

 

AV: May Bulman, the Independent, torsdag 27 juli, 2017:

 

 

Brittiska tabloider har anklagats för att göra försök som beskrivs som en "allvarlig besvikelse" att peka ut en toppspelare i Premier League för att vara muslim - trots det faktum att han faktiskt är kristen.

 

 

Manchester Uniteds Romelu Lukaku dök den här veckan upp i artiklar i Daily Mail, Daily Express, The Sun och Daily Mirror där det påstods att han inte kunde ta emot ett Man of the Match-pris p.g.a att han var en "hängiven muslim" och därför "inte kan posera med alkoholhaltiga gåvor".

 

 

Men läsare var snabba att påpeka att Lukaku fanns med i en artikel upplagd förra året i Christian Today med rubriken "Fem kristna superstjärnor i EM 2016". Fans i anfallarens tidigare klubb - Everton - påpekade att Lukaku regelbundet kunde ses göra ett korstecken över sitt bröst både innan matcher och vid hans målfirande.

 

 

Och t.o.m bilder på spelarens senaste framträdanden under Manchester Uniteds försäsongsturné i USA, som det refereras till i tabloidartiklarna, visar Lukaku när han gör korstecknet.

 

 

En källa uttryckte misstro mot de nyligen publicerade artiklarna och berättade för The Independent att belgaren "definitivt är en katolik" och tillade att: "Han läser bibeln varje kväll."

 

 

The Mail Online skrev i tisdags följande: "Romelu Lukaku gick miste om ett potentiellt man of the match-pris efter Manchester-derbyt i USA p.g.a hans muslimska tro." Artikeln fanns även med i Daily Mails pappersutgåva.

 

 

The Mirror rapporterade samtidigt att han funnits med på en lista över muslimska spelare och U21-spelare som "inte kunde posera med alkoholhaltiga gåvor [...] p.g.a hans muslimska tro".

 

 

The Express och the Sun publicerade samma story dagen efter och rapporterade att Lukaku "gick miste om att bli utsedd till man of the match i en av Manchester Uniteds turnématcher i USA för att han är en muslim."

 

 

Faktum är att the Sun har rapporterat om Lukakus tro tidigare. 2014 observerade tidningen att fotbollsspelaren rest till Lourdes, en populär destination för katolska pilgrimsfärder och citerade ett Instagram-inlägg där Lukaku sade: "Tro har alltid varit viktigt för mig. Live från Lourdes. Gud är stor."

 

 

Miqdaad Versi, assisterande generalsekreterare för Muslimska rådet i Storbritannien, som har fått fram ett antal rättningar från nationella tidningar för att de publicerat felaktiga artiklar om muslimer, sade att felen verkar vara exempel på "bedrövligt dålig journalistik" samt försök att representera muslimer som "åtskilda från resten av samhället".

 

 

Han sade följande till The Independent: "Det här senaste felet gällande en sak som relaterar till muslimer verkar bero på bedrövligt dålig journalistik som saknar t.o.m den mest grundläggande efterforskningen hos en tidning, för att sedan få storyn replikerad utan faktakoll av andra mediaplattformar."

 

Romelu Lukaku har gått långt sedan han upptäcktes som åttaåring då han spelade för en byklubb i Belgien.

 

 

 

 

AV: Sam Wallace, chefsskribent för fotboll på Daily Telegraph, i Bryssel, fredag 21 juli, 2017:

 

 

Huset han växte upp i är nummer 71 på en gata i den lugna byn Wintam, mellan Bryssel och Antwerpen, och bakom de få gatorna med subventionerade bostäder, om du vet vart du ska leta, kan man hitta en gräsplätt omgärdad av träd där Romelu Lukaku spelade fotboll varje dag under hans unga år.

 

 

Det här är berättelsen om målskytten som kommer bära Uniteds tröja med nummer 9 på nästa säsong, den belgiska stjärnan som gjorde sin proffsdebut 16 år gammal och vars karriär har varit på en häpnadsväckande uppåtgående bana sedan han upptäcktes som 12-årig fotbollsspelare med en ovanlig storlek och snabbhet.

 

 

Wintam är ett bekvämt ställe, lätt att glömma bort - inte den tuffa, storstadsmässiga scenen som fostrar så många fotbollsspelare - och vår guide heter Vinnie Frans, 23. Han har varit Romelus bästa vän enda sedan de två pojkarna var sex år. Frans minns familjen Lukakus första besök till deras troliga nya hem, han stod på gatan då de åkte i deras bil, vinkade tillbaka till Romelus mamma Adolphine.

 

 

"Jag knackade på dörren på första skoldagen och sade, 'Låt oss spela lite fotboll' och det gjorde vi varje dag därefter, bara jag, han och hans bror Jordan [nu i Lazio]. Rom var stor redan då, men inga muskler, bara lång och väldigt snabb. Jag brukade säga till honom, 'Rom, du är stor men du kommer bli långsammare när du växer, du måste fortsätta jobba på din snabbhet'".

 

 

Romelu Lukaku spelar för Anderlecht, 13 år gammal, 2006. CREDIT: JOHN NGUYEN/JNVISUALS

 

 

Men Romelu skulle inte bli långsammare. Faktum är att han skulle förbrylla alla de som förutspådde att hans enorma fysiska fördel han avnjöt som pojke långsamt skulle försvinna under hans uppväxttid. Frans var med Romelu, 24, på semester den här sommaren i Los Angeles då han tog beslutet att skriva på för United istället för Chelsea. Frans minns att han diskuterade valet Romelu fick och de två barndomsvännerna kom till sist fram till att United hade jobbat hårdast med tre bud. "Jag sade till honom, 'Vem vill ha dig mest?' och han sade, 'Det är United'."

 

 

Bilderna på Frans telefon från den semestern är en annan värld jämfört med Wintam. Frans står i mål för den halvprofessionella klubben Zaventem i Belgiens fjärde högsta liga, hans dagsjobb är som säkerhetsvakt på Brittiska skolan i Bryssel och han sparar sin årliga semester för att besöka sin gamla vän.

 

 

Romelu Lukaku med Vinnie Frans, en barndomsvän och granne, i Los Angeles tidigare i somras. CREDIT: JOHN NGUYEN/JNVISUALS

 

 

Han råkar spendera sina semestrar med personer som Paul Pogba och NBA-stjärnan Serge Ibaka men det är hans vänskap med Romelu han omhuldar. "Romelu glömmer inte var han kom ifrån. Det är något man uppskattar med honom. Det finns en del killar som tjänar pengar och plötsligt känner de dig inte."

 

 

Han kommer också ihåg att det stundtals var tufft för Romelu som barn. "Det var många personer som snackade s--- om honom för att han var så snabb och gjorde så många mål. Föräldrar brukade säga att han var äldre än vad han var. Jag tycker det var lite rasism. Han och hans bror var de enda svarta ungarna här. Våra familjer var väldigt nära varandra. Om någon av oss hade problem med pengar gav de andra dem sina pengar och nästa dag var det återbetalt."

 

 

Romelu Lukaku med sin barndomsvän, Vinnie Frans. CREDIT: JOHN NGUYEN/JNVISUALS

 

 

Duon brukade titta på videos med Romelus pappa Roger, en professionell fotbollsspelare som flyttade från Kongo för att spela i Belgien och avnjöt en hyfsad karriär, inte minst lukrativt, som stor anfallare, en karriär som inkluderade en period i det lokala laget Rupel Boom. "Jag brukade säga, 'Djäklar, din pappa var en bra spelare'," säger Frans. "Då svarade Rom, 'Jag vill göra mål som han'. Till sist utvecklades han bortom sin pappa. Roger var en målmaskin med sitt huvud. Rom har allt, en vänsterfot och en högerfot."

 

 

Romelu Lukakus barndomshem i Wintam, norr om Bryssel. CREDIT: JOHN NGUYEN/JNVISULS

 

 

Pojkarna gick i grundskolan på Huveneers och båda började spela för den lokala proffsklubben Lierse SK, som drabbades av en skandal med uppgjorda matcher 2006, vilket betydde att de förlorade många unga spelare, inklusive Romelu och Jordan, till Anderlecht. Vinnie minns bilen som anlände varje dag för att ta Romelu till träningarna i Bryssel tills han till sist flyttade dit.

 

 

Under en period delade Lukaku-bröderna på en lägenhet i Molenbeek-distriktet i Bryssel, samma distrikt som senare blev ökänt som grogrund för islamistiska terrorister. Vinnie säger att bröderna bodde där i ett privat komplex - men hursomhelst så verkar Molenbeek vara många andra saker än dess olyckliga historia på senare tid, ett vänligt mångfaldsområde med många asfaltsfotbollsplaner.

 

 

Barn spelar fotboll i Romelu Lukakus gamla barndomsområde Molenbeek, ett distrikt som har blivit ökänt för islamistisk extremism. CREDIT: JOHN NGUYEN/JNVISUALS

 

 

"Jag kommer ihåg dagen då han debuterade för Anderlecht [A-laget]," säger Frans. "Jag knackade på hans dörr och hans mamma sade att han hade en match. Han var i A-laget och de spelade om titeln mot Standard Liege. Jag var mer stressad av det än vad han var. Det var en dröm för honom."

 

 

Skymningen rullar in på den lilla gräsplätten där de en gång i tiden spelade och Frans minns matcherna de brukade spela. "Det var jag, Jordan och Rom mot 20 ungar och vi vann." Han har just kommit tillbaka från träningen och måste gå och lägga sig - han måste nämligen kliva upp klockan 4 för att komma in till Bryssel när hans skift startar.

 

 

Vinnie Frans, barndomskompis och granne med Romelu Lukaku, på gräsplätten de använde som fotbollsplan när de var barn. CREDIT: JOHN NGUYEN/JNVISUALS

 

 

I den närliggande lilla staden Boom träffar jag Erwin Wosky och hans fru Ingrid. Wosky, 54, är en lokal brevbärare och var tränare för Rupel Booms U7-lag 1999 när en sex år gammal Romelu presenterade sig själv inför ett träningspass. Han gick vidare och spelade i ytterligare fyra år där tills familjens bil gick sönder och de inte kunde resa till Boom, vilket betydde att Romelu spelade en säsong i en klubb i Wintam där han till sist scoutades av Lierse SK.

 

 

"Han var väldigt blyg, inte så koordinerad och han var ett huvud längre än alla de andra pojkarna," säger Erwin. "Redan som sexåring hade han skostorlek 39 [motsvarande storlek 6 i Storbritannien]. Vad kan jag säga, han var lång, snabb och stark och när han avlossade ett skott, ja, då gick det in. Han ville hela tiden ha bollen och han ville alltid vinna."

 

 

Erwin Wosky, Romelu Lukakus f.d tränare i Rupel Boom, med sin fru Ingrid. CREDIT: JOHN NGUYEN/JNVISUALS

 

 

Paret Wosky skötte laget för deras son Nils spelade där och nu är han lärare på en lågstadieskola och spelar fortfarande där på amatörnivå. De har en berättelse som de gillar att berätta om Romelu när de senare ställdes emot varandra för olika lag: Nils spelade då för Beerschots akademi och hans gamla lagkamrat för Lierse.

 

 

"Min son spelade i försvaret och Romelu fick bollen i mittcirkeln," säger Ingrid. "Det var min son som var tvungen att tackla honom men han kunde inte komma åt honom så han tog tag i Romelus tröja. Romelu drog bara med sig honom efter sig. Till sist tappade min son greppet, ramlade och självklart gjorde Romelu mål. Domaren sade till min son efteråt att 'Jag blåste inte av för jag kunde se vad som skulle hända!'

 

 

"Vi såg Romelu spela för Belgien mot Serbien och en av deras försvarare försökte ta tag i Romelus tröja och misslyckades. Nils sade, 'Det är åtminstone inte bara jag.'"

 

 

Romelu Lukaku fotograferad, sex år gammal, i sin första klubb Ropel Boom. CREDIT: JOHN NGUYEN/JNVISUALS

 

 

Då Romelu var i Rupel Boom, under sin pappas tid i seniorlaget, försökte Erwin skydda honom så gott han kunde från tränare och föräldrar från motståndarlagen som ifrågasatte hans ålder. "Det fanns en tränare i Wilryk som gjorde en stor sak av det och det störde Romelu sig på. Han missade en chans och man hörde skratt från andra sidan. Jag sade till honom att inte glömma det och nästa gång vi mötte dem gjorde han fem mål.

 

 

"Folk brukade säga om Romelu att det inte var rätt att han var i den åldersgruppen som han spelade i. Att vi fuskade, men jag var tvungen att vara tydligt mot dem. Romelu föddes i Belgien, det fanns ingen fråga gällande hans ålder."

 

 

Romelu Lukakus storlek gav honom en stor fördel som 13-åring då han spelade för Anderlecht. CREDIT: JOHN NGUYEN/JNVISUALS

 

 

Erwin och Ingrid blev inbjudna för att se Belgiens landslag träna på deras center i Tubeke förra året och när Romelu fick syn på dem på läktaren vinkade han undan säkerhetspersonalen och tog ner dem på planen. De visar mig bilder på deras telefoner. "Han kallar mig fortfarande 'tränaren'," säger Erwin. "Vi skulle inte kunna vara mer stolta över honom. Han har ett stort hjärta och han glömmer inte var han kommer ifrån."

 

 

På Anderlechts träningsanläggning i Bryssel diskuterar två kloka män spelarna som har passerat genom deras akademi under de senaste åren. Bakom skrivbordet sitter Jean Kindermans, Anderlechts tekniske director för ungdomar, och på andra sidan hans kollega Dirk Gyselinckx, som är koordinator för deras program och mannen som upptäckte Romelu.

 

 

Jean Kindermans (t.v.) och Dirk Gyselinckx upptäckte Romelu Lukakus talang och utvecklade honom i Anderlecht. CREDIT: JOHN NGUYEN/JNVISUALS

 

 

Romelu var 12 år gammal när Gyselinckx fick ett telefonsamtal från Marck Van Hooymissen, en vän till hans syster, som sade att han hade sett en otrolig ung spelare i Wintam. Gyselinckx åkte dit för att titta och värvade omedelbart Romelu till akademin i Lierse SK där han jobbade då. Han flyttade senare till Anderlecht och när Lierse störtade ner i en kris rekryterade Gyselinckx Romelu och Jordan.

 

 

I Anderlecht finns det en lång lista över spelare som stuckit - många alltför tidigt enligt Kindermans. De inkluderar Adnan Januzaj till United och Charly Musonda till Chelsea. Andra, som den 20-åriga mittfältaren Youri Tielemans såld till Monaco för €25 miljoner (254m kr), stannade längre. Kindermans är en allvarlig person och när han pratar om "tragedin" att unga spelare lockas bort till Premier League-akademier innan de spelat för Anderlechts A-lag, då vet man att han menar det.

 

 

En 16 år gammal Romelu Lukaku spelar för Anderlecht 2009. CREDIT: JOHN NGUYEN/JNVISUALS

 

 

 

"Jag skäms inte att säga att Romelu var avtryckaren för vårt moderna ungdomsprogram 'Lila Talanger', säger han. "Jag minns att jag, Dirk och Roger träffades 2008 och Roger sade att han skulle kunna ta Romelu till Lille där de har sitt centre de formation. Han kunde studera och bo där. Så vi startade vårt program som lät våra pojkar gå i skolan i Bryssel och gå från fyra träningspass i veckan till sju. Vi tycker nu att vi är en av de bästa klubbarna när det gäller utveckling i Europa, och Romelu var den första att ge oss den publiciteten."

 

 

Med Romelu i dess kärna tog klubben deras utvecklingsprogram långt bortom vad det tidigare hade varit. På en del av dessa träningspass jobbade han och en tränare ensamma med att putsa till de kantiga delarna i hans tekniska spel. "Om han idag kan göra mål med sin vänsterfot, sin högerfot och sitt huvud," säger Kindermans, "så beror det på vad han gjorde här."

 

 

Romelu Lukaku, 8 år gammal, i sin första klubb Rupel Boom. CREDIT: JOHN NGUYEN/JNVISUALS

 

 

Bland sina jämnåriga i Lierse hade han varit omöjlig att stoppa, i ett ungdomslag som Gyselinckx minns "spelade 10 man bakom bollen och bara rensade upp den för Romelu att jaga efter." I Anderlecht var han tvungen att vänja sig vid att spela med ett lag som dominerade bollinnehavet och även vid att ta emot bollen i boxen istället för att galoppera med den vid sina fötter. Han spelade även två eller tre åldersgrupper upp - för i början fanns en rädsla för att så fort andra mognade fysiskt skulle Romelu få det svårt. Vid 16 års ålder var han med i Anderlechts A-lag och när han gick till Chelsea, 18 år gammal, hade han spelat 98 seniormatcher och gjort 41 mål.

 

 

"Vi började utveckla hans tekniska sida," säger Kindermans. "Vi tyckte att hans största kvaliteter var hans snabbhet och hans instinkt att göra mål. Men desto längre tid vi hade honom insåg vi att hans största kvalitet var hans hunger. Trots hans fördelar ville han bli bättre. Han kunde knappt duscha när han förlorat en match eller inte hade gjort fem mål på träningen.

 

 

"Han skrev på sitt första proffskontrakt på mitt kontor utan att ens titta på någon sida. Hans pappa hade gått med på det och sagt till mig, 'Jean, låt honom skriva på, men visa honom ingenting'. Så jag visade bara stället på varje sida som skulle ha hans signatur. Romelu var inte intresserad av vad han tjänade. Han kunde inte komma ut därifrån tillräckligt snabbt för träningen var på väg att börja."

 

 

 

 

Gyselinckx minns med glädje tveksamheterna hos vissa gällande Romelu, t.o.m hos det belgiska fotbollsförbundet när han började representera landet på juniornivå.

 

 

"Landslagstränaren för U16 försökte övertyga mig och Roger om att Romelu endast kunde bli uttagen om han ville spela ute till vänster," säger Gyselinckx. "Roger såg honom i ögonen och sade: 'Om du tycker att det finns en bättre anfallare än min son ska du inte ta ut Romelu överhuvudtaget. Men han är en anfallare.' Åtta av 10 föräldrar skulle bara ha varit glada att ha fått med sina söner i laget. De skulle ha sagt, 'Visst tränaren, han kan t.o.m stå i mål!' Men Roger visste att hans son var en målgörare och han hade fullständig tilltro till honom."

 

 

Romelu Lukaku, åtta år, med hans Ropel Boom-lagkamrater - och födelsedagskalas med pizza. CREDIT: JOHN NGUYEN/JNVISUALS

 

 

Romelu hälsade på förra säsongen och då han pratade med Anderlecht-tränarna fick han reda på att det fanns bekymmer gällande attityden bland U21-spelarna. "Han frågade om han kunde prata med truppen," säger Kindermans. "Han kom in efter träningen och satte sig i mitten, på massagebordet. Jag smög in i bakgrunden för att lyssna och jag kan säga att håret på mina armar reste sig. Han sade till dem, 'Ni måste arbeta hårt, ni är här i en av de bästa utvecklingsklubbarna i Europa. Tro inte att det är lätt om ni lämnar. Jag gjorde det, och jag kan berätta för er att det inte var lätt'.

 

 

"Ibland är det svårt för en kille som jag som är i femtioårsåldern att få kontakt med pojkarna. Men den dagen hade man kunnat höra en mus gå över golvet. Låt mig säga att allihop lyssnade på Romelu."

Den här artikeln var med i Red Issue-magasinet [R.I.P. du är med änglarna nu etc] i oktober 2014

 

 

 

Regelbundna läsare av RI kan vid det här laget känna till idén om kognitiv dissonans: den intressanta mentala processen där en person strävar efter att tro på två motsägelsefulla idéer, eller står ut med fakta som inte överensstämmer med hans existerande åsikter. Du vet också att det vanligtvis dyker upp när det gäller Liverpool FC.

 

 

Men det är bara de mest extrema exemplen. De allra flesta supporterskapen inom fotbollen kräver ett nästan ständigt tillstånd av kognitiv dissonans av en sort eller en annan. United-fansen behövde en hel del av det för att förena Fergies facit som manager efter Glazer-övertagandet med hans roll som den antagna väktaren av klubbens intressen. Eller, för den delen, vårt berömda insisterande på blixtrande, offensiv fotboll med det funktionella, effektiva och, under större delen av tiden, tråkiga spelet som gav en överpresterande trupp två titlar under Fergies fyra sista år.

 

 

Den speciella hallucinationen matades av media, mest av tv-kommentatorer, som gång på gång berättade för oss, medan vi såg resultaten malas fram, att det vi såg var Uniteds bästa traditioner i aktion. "De känner inte till något annat sätt att spela på," och så vidare. Med Fergie borta har även rädslan för att dela ut en känga mot United försvunnit. Kommentatorer och analytiker som tidigare inte hade sagt bu till ens en gås med ett United-truppnummer har nu inga problem med att ge sig in och veva. Och det kan de mycket väl göra. Det finns mycket att kritisera.

 

 

Men en helig ko återstår. Om du skulle välja ut en individuell spelare vars prestationer mest frekvent misslyckas med att matcha förväntningarna, hans lön och status i klubben, måste det bli Wayne Rooney. Men sätt på United på tv:n, med ljudet på och bilden av (såklart motsatsen till det optimala sättet), och du kommer tro att han fortfarande är en klasspelare.

 

 

Jag säger "fortfarande", för även om det tveklöst är så att Rooney aldrig blev spelaren han borde ha blivit, så var han en gång i tiden briljant. Att han inte blomstrade som han kanske skulle ha gjort har haft mycket att göra med en av hans bättre kvaliteter: hans osjälviskhet som lagspelare. Lionel Messi och Cristiano Ronaldo - hans samtida kollegor som folk en gång i tiden antog skulle vara hans jämlikar - har länge dragit nytta av att få lag byggda runt dem. Rooney var en del av ett av dessa lag, och han fick frekvent pliktskyldigt spela i mindre omtyckta roller både för att hjälpa till att befria Ronaldo (vilket fungerade) och för att kompensera för bristande kvalité på annat håll i truppen. Inte konstigt att han till sist började avsky Fergie. Det kan mycket väl vara så att han tittar på Messi och Ronaldo och tänker att där, om det inte varit för hans f.d manager, hade jag kunnat vara.

 

 

Men det är bara en del av berättelsen. Man har inte sett samma frågor gällande de andra två spelarnas fysiska form eller livsstilar som ställts till Rooney. Och varken hans talanger som offrats för lagets bästa, eller hans fläsk och förkärlek till en cigg, kan förklara varför, nu när har ser ut att vara i god fysisk form och omtyckt på alla sätt och vis av sin senaste manager [Louis van Gaal], han har spelat så dåligt, så ofta.

 

 

Rooney var en gång i tiden den där sällsynta fotbollsspelaren, en som var både excellent och mångsidig. Som centerforward kunde han vara förödande; lite längre bak, i speluppläggarrollen, hade han blicken för att se passningarna och skickligheten att slå dem. Louis van Gaal, efter att ha gett honom kaptensbindeln, startade honom i varje ligamatch där han var tillgänglig, och efter att ha gett honom chansen uppe på topp i vad som Rooney en gång sade var hans favoritposition bestämde sig holländaren sedan för att - rättvist efter det han sett - Rooney inte klarade av spelet som frontman. Så van Gaal flyttade honom till kanske truppens mest omstridda position - den han kallar Nummer 10-rollen, bakom anfallarna - och behöll honom där trots ännu ett antal frustrerande svängar. Det krävdes Rooneys egna dåliga omdöme mot West Ham för att få bort honom från den positionen [Rooney drog på sig en tre matcher lång avstängning efter att ha blivit utvisad i Uniteds 2-1 vinst på hemmaplan i slutet av september].

 

 

Men både kommentatorerna och, vilket är konstigt, majoriteten av fansen har behållit tron på honom, precis som om det som händer och det de ser är två olika saker. Gång efter annan tappar han kontrollen över bollen, passar den till en motståndare, besparar det andra laget svårigheterna med att bryta upp ett lovande anfall - och männen på tv:n babblar på om hur "hans arbetsmoral, hans inställning, är otrolig," då han rusar runt och försöker avhjälpa ännu ett misstag. Fortfarande sjunger fansen hans namn när han nätar, vilket är den grejen han kanske kan åberopas för att göra. Är inte det tillräckligt? Är inte det hela poängen med spelet? Well, inte riktigt. För det första så är poängen med Uniteds matcher att de ska vara bra att titta på. För det andra, för varje mål han gör, hur många potentiella chanser tar han bort innan de hinner utvecklas? Någon har förmodligen någon statistik på det, men de kan behålla den. Jag pratar här om vad som för åskådaren känns som ett väldigt högt förhållande av frustration kontra tillfredsställelse, särskilt för en stjärnspelare som är tänkt att stå på sin topp, och som firas och betalas därefter.

 

 

Rooneys betydelse för Englands landslag har tveklöst något med det att göra; det är en båt som ingen vågar sätta i gungning. Om vi lämnar tv:n en stund så har några röster i pressen noterat Rooneys nedgång: Paul Scholes (som då ändrade sin tidigare åsikt något); The Mirror's Derek McGovern, en wind-up merchant* som, träffande för en tipsare, i allmänhet har rätt av misstag. Men till störst del regerar Rooney Villfarelsen. Det är som att varken Uniteds eller Englands fans kan med att erkänna sanningen för sig själva: att Rooney inte bara inte är den storslagna spelaren han skulle kunna vara, han är inte ens den hyfsade spelaren han fortfarande skulle kunna och borde vara just nu.

 

 

 

 

* Wind-up merchant: En person som gillar att skämta med andra genom att driva med dem eller genom practical jokes.

Black sites* i det krigshärjade landet hjälper till att se till så det förblir bördig jord för terrorister under många år framöver

   

Anklagade fångar bakom galler i en statlig säkerhetsdomstol för överklaganden i Sanaa den 10 februari 2015. Domstolsrepresentanter har sagt att domstolen i tisdags stod fast bakom fängelsedomarna som sträcker sig från tre till sju år för 13 personer dömda för att ha stöttat al-Qaida-gruppen i Jemen. Khaled Abdullah / Reuters

 

 

 

 

AV: Cori Crider, The Atlantic, söndag 25 juni, 2017:

 

 

(* Black Site = hemliga ställen där exempelvis CIA förhör/torterar misstänkta terrorister).

 

 

 

2010 träffade jag en amerikan som satt fångad i vd som då var Jemens mest ökända hemliga fängelse: Political Security. Den här mannen hade aldrig blivit formellt arresterad. Ett gäng jemeniter i rånarluvor sköt honom mitt på ljusa dagen på en gata nära hans hem, kastade in honom i en skåpbil och körde snabbt därifrån.

 

 

Då jobbade jag som jurist och director på Reprieve en NGO** för mänskliga rättigheter. Mitt team var specialiserat på missbruket av "kriget mot terrorismen" - från Guantánamo till "black sites," hemliga US-amerikanska fängelser där misstänkta satt tillfångatagna och torterades utanför rättsstatsprincipen. Det här var tidigt under Obama-eran, men det stod redan då klart att många tvivelaktiga taktiker med terroristbekämpning från Bush-åren aldrig hade tagits bort. Vi började undersöka Jemen när vi hörde att US-amerikanska underrättelseofficerare drev så kallade "ombudsinterneringsoperationer" - de drog i trådarna medan en hänsynslös lokal paramilitär styrka plockade in någon, spöade honom och gjorde honom tillgänglig för amerikanska förhörsledare.

 

 

Den här amerikanens familj hade bett mig att ta reda på vad som hade hänt honom, och erbjuda honom juridisk hjälp. Han hade försökt lämna Jemen med sin fru och deras barn och sökt hjälp från den US-amerikanska ambassaden för att komma hem i säkerhet. Förfrågan misslyckades. Det här var bara veckor efter det att Al-Qaida på den arabiska halvön (AQAP), Jemens lokala gren, utförde en misslyckad terrorattack mot ett flyg på väg till Detroit på juldagen. I den efterföljande paniken vidgade US-amerikanska representanter deras nät i Jemen. Även om det var jemeniter som fysiskt tog honom till fånga, ska det ha varit amerikansk underrättelsetjänst som styrde det hela från skuggorna.

 

 

Medan han kämpade emot tårarna berättade han för mig hur han spenderade veckor fastkedjad i en sjukhussäng, med ögonbindel på, medan han bara väntade på att någon när som helst skulle döda honom. När två amerikanska förhörsledare dök upp frågade han om sin konstitutionella rätt till en advokat; de flinade och sade: "det finns ingen konstitution här, grabben." Istället förhörde de honom, tillsammans med den lokala underrättelsetjänsten: en jemenit dinglade med hans husnycklar i ansiktet på honom medan hans amerikanska motsvarigheter lovade att han skulle misshandlas och våldtas i ett jemenitiskt fängelse, och att hans fru och dotter skulle gå samma öde till mötes. Senare flyttades han till en annan hemlig plats, där vakterna upprepade gånger sparkade honom på benet på såret där han skjutits tills han svimmade.

 

 

Amerikanen hade tur, på ett sätt. Innan det här besöket från mig och min jemenitiska advokat hade ingen jurist släppts in i the Political Security-fängelset; och jag tvivlar på att någon varit dit efter oss. Men de US-amerikanska fingeravtrycken på den här mannens frihetsberövning och hans amerikanska medborgarskap gav honom en livlina till hjälp utifrån. På samma ställe satt flera jemeniter utan några resurser för att plocka in jurister. Då jag klev in gick mammor och barn omkring utanför fängelset och hoppades på nyheter från sina älskade.

 

 

Senare intervjuade jag andra som hade passerat genom hemliga fängelser i Jemen och jag jobbade med lokala rättighetsgrupper som representerade ännu fler intagna. Så fort de befrias är de flesta tidigare fångarna i de här faciliteterna tveksamma inför att beskriva deras erfarenheter. Men de pratade om fångar som satt där inne utan åtal eller rättegång, i elände och i smuts och vissa satt där i mer än ett årtionde. De ville veta huruvida jag kunde göra något för dem. De flesta fångarna var inte amerikaner och saknade en amerikans jämförbara juridiska (och diplomatiska) fördelar. Med skam i kroppen var jag tvungen att förklara att jag inte kunde hjälpa till.

 

 

US-amerikansk inblandning i black sites som dessa kvarstod under Bush- och Obama-åren, vilket hällde bensin på elden bland lokalbefolkningen som antog att Amerika inte hade några problem med att stötta Jemens mest laglösa och hänsynslösa paramilitärer. Trots all den höga retoriken från den säkerhetsinneslutna US-amerikanska ambassaden, verkade inte Washington, om sanningen ska fram, särskilt intresserat av att upprätthålla lagen.

 

 

Förra torsdagen rapporterade the Associated Press att en av de av USA stöttade krigsförande länderna i Jemens pågående krig, Förenade arabemiraten, har satt upp en kedja av black sites i södra Jemen. Än en gång verkar det som att USA är rejält inblandat i interneringen: försvarsrepresentanter erkänner att de "deltar i förhör med fångar på olika ställen i Jemen, lägger fram frågor som andra ställer och tar emot utskrifter från förhör från allierade från emiraten." För alla oss som har jobbat med hemliga fängelser i Jemen förut låter det hela väldigt olycksbådande och bekant.

 

 

Om man ska säga något så är förhållandena i de här nya fängelserna värre än det jag såg. Rapporterna från the Associated Press och Human Rights Watch målar upp scener från medeltiden. Ögonvittnen berättar om 15 eller fler fångar med bojor och ögonbindlar i en enda fraktcontainer i tryckande värme och insmorda med mänsklig avföring. De från emiraten har tagit oskyldiga - familjemedlemmar har tagits specifikt för att uppmuntra andra att "samarbeta" - tillsammans med ett flertal barn. Flera ögonvittnen beskriver att amerikanska förhörsledare opererar i faciliteterna, men de gör ingenting för att stoppa det fasansfulla som pågår där.

 

 

Fängelser som misshandlar sina fångar på det här viset radikaliserar lokalbefolkningen och skapar ofta en härdad kader av motståndare. Storbritannien fick lära sig det den hårda vägen på Nordirland i och med Mazefängelset, där misstänkta IRA-medlemmar internerades under grymma förhållanden. Maze blev en lättantändlig träningsarena för några av IRA:s mest berömda soldater och efter det att Bobby Sands och nio andra tilläts dö medan de utkämpade en hungerstrejk innanför fängelsets murar blev det även en åskledare och bekväm snabbskrift över brittisk brutalitet.

 

 

Under kriget mot terrorismen har Amerika upprepade gånger misslyckats med att acceptera sin mörka historia gällande hemliga fängelser i Jemen, som har skapat nya fiender. Ledningen i AQAP, grenen som har placerat ut flera explosiva anordningar på passagerarflygplan, inkluderar f.d fångar i både jemenitiska black sites och Guantánamo, fakta som gruppen generöst sprider i deras propaganda. 2014 publicerade AQAP:s mediegren en video om fängelset the Political Security. I den kallar ett AQAP-befäl Jemens regering för "ett ombud för amerikanska intressen" och skyller de dåliga förhållandena där inne på USA.

 

 

Risken att det slår tillbaka är mycket större idag, med tanke på Jemens rena desperation. Sedan 2014 har Jemen, den arabiska halvöns fattigaste och mest tätbefolkade nation, stapplat genom ett antal eländen som nästan kan liknas vid plågorna ur gamla testamentet. Saudiska bombare, utrustade med amerikanska och brittiska vapen, låter elden regna ner på landmärken, skolor och sjukhus. Huthi-prickskyttar mördar barn på gatorna i Taiz. Den saudisk-emiratiska blockaden har stängt av leveranserna av mat och akutmedicin. Kolera har spridits som en löpeld och ungefär 124,000 fall har rapporterats endast under sex veckor. Hundratusentals liv är på gränsen till svält. Det är inte känt exakt hur många konflikten har dödat; beräkningar överstiger 10,000.

 

 

T.o.m militära experter erkänner att AQAP lyckas, delvis, genom att fokusera på "nationell kamp." Men den US-amerikanska responsen på gruppen verkar ignorera att de, i princip, på egen hand är en politisk spelare som kämpar om lokal legitimitet. Det är en hybridenhet, delvis en terroristgrupp, delvis ett lokalt uppror, som blandar sig med befolkningen och, på vissa ställen, försöker få till en nivå av talibaninspirerat styre. AQAP ligger i krig med den lokala grenen av Islamiska staten också. Usama bin Ladin hade inga självklara visioner om en regering; AQAP är annorlunda. Sedan 2014 har de utnyttjat kaoset i Jemen och tagit territorier i söder.

 

 

Det här är den förmodade ursäkten för emiratens black sites. Men t.o.m förutom förhållandena i fängelserna är ett nära samarbete med de från emiraten mer politiskt riskabelt än att stötta den förra regimens paramilitära fängelser. Vad USA ser som terroristbekämpning ser lokalbefolkningen som att man väljer sida i ett inbördeskrig.

 

 

Redan ses USA, korrekt, som garanter för den saudi-emiratiska koalitionen. Koalitionen har även lutat sig väldigt mycket mot emiratens specialstyrkor (försvarsministern James Mattis gillar att kalla Förenade arabemiraten "Lilla Sparta") för att bedriva terroristbekämpning i Jemen, med katastrofala resultat. I januari i år genomfördes den första terroristbekämpningsaktionen under president Donald Trump, och det gick inte bra. En räd utförd av US-amerikanska soldater och kollegor från emiraten mot en jemenitisk by dödade en Navy SEAL, tillsammans med åtminstone sex kvinnor och 10 barn under 13 års ålder. Journalisten Iona Craig åkte till platsen och hennes hemska vittnesmål beskrev en femåring som "satte två fingrar mot sitt bakhuvud och ritade en osynlig linje för att illustrera riktningen på kulan som gått in genom [hans mammas] panna." Senator John McCain kallade räden ett "misslyckande."

 

 

Amerikas koalitionsallierade, ledda av saudierna och emiraten (med olika grader av stöd från flera andra arabnationer), visar inga tecken på att avta med sin offensiv och de visar inget större intresse av att jobba för fred. Så sent som den här veckan utsågs, i Saudiarabien, Mohammed bin Salman, den 31-åriga prinsen med en förkärlek till superyachter och som Saudiarabiens försvarsminister är han "kriget i Jemens ansikte", till kronprins; han ersatte den mer försonlige Mohammed bin Nayef. Bin Salman är nu nästa man som ska inta tronen. Trumps toppmöte i Saudiarabien placerar USA i linje med mannen som de flesta jemeniterna ser som personligt ansvarig för deras plågor.

 

 

Dessa nyheter kommer vid en tid då US-amerikanska lagstiftare (helt rätt) ifrågasätter deras ställning gällande Jemen. Senatorerna Rand Paul och Chris Murphy tvingade nyligen fram en debatt gällande försäljningen av vapen till den saudiledda koalitionen. Åtgärden misslyckades, men den gjorde det först efter en hätsk debatt och en jämn omröstning med siffrorna 53-47.

 

 

Under min undersökning i Jemen 2010 stod det klart att US-amerikanska underrättelsepersoner snabbt förlorade intresset för amerikanen som jag hade kommit för att besöka. Andra rapporterade liknande erfarenheter: en fasansfull prövning, ett US-amerikanskt förhör och sedan, så fort det stod klart att de inte hade någon meningsfull information att komma med, dumpades de från the black site utan någon ursäkt eller förklaring. AQAP växte något enormt under Bush-Obama kriget mot terrorismen, till stor del p.g.a den här sortens behandlingar. Men ändå verkar det som att den här misslyckade politiken kommer fortsätta under Trump.

 

 

Det är uppenbart att dessa metoder, utförda idag i södra Jemen i stor skala, kommer leda till bitter vrede. De kan t.o.m komma att förlänga inbördeskriget. Koalitionen mellan Saudiarabien och emiraten har påstått att de vunnit kriget i Jemen fler gånger än en. Men det är långt ifrån säkert att de kan klara av att göra det.

 

 

 

 

 

**NGO = non-governmental organization) kan syfta på:

 

Icke-statlig organisation, en organisation utan statliga band, som kan verka antingen ideellt eller kommersiellt.

 

Ideell organisation, en icke-statlig organisation som verkar ideellt.

 

Internationell organisation, en organisation som verkar över nationsgränser och som kan vara ideell, kommersiell, icke-statlig eller statlig.

Rädsla för krig, dödsfall, slaveri... huvudläxan i Garcia-rapporten verkar vara att det inte finns någon tänkbar operation som skulle kunna få Qatars VM att spåra ur

   

Gianni Infantino och Fifa har inga problem med att låta Qatar 2022 fortsätta trots växande regionala spänningar, fruktansvärda arbetsvillkor och anklagelser gällande budprocessen. Fotograf: Roman Kruchinin/AFP/Getty Images

 

 

 

 

AV: Marina Hyde, the Guardian, onsdag 28 juni, 2017:

 

 

Tack vare den sedan länge försenade publiceringen av Garcia-rapporten gällande budprocessen för VM 2018 och 2022 vet vi nu att Englands ansträngningar att säkra turneringen 2018 kom i "en form av bestickning". Det enda som är mindre överraskande än det faktum att England bröt mot reglerna är hur dåliga de är på det. Om en grupp för Englands försök att få VM ens kommer nära att vinna ett VM-bud igen, bör inga ansträngningar besparas i utredningen gällande hur de gör affärer. De är riktigt fula fiskar.

 

 

Men för tillfället är det fortfarande lika troligt att England skulle vinna ett VM-bud som att de skulle vinna ett VM, och vi måste vända våra tankar mot mer brådskande frågor som ställs av rapporten från Fifa:s dåvarande ledande etikutredare. Nämligen - och jag vill inte visa någon bristande respekt för emiren och hans pinsamma vaginaarena - om VM i Qatar är ett tankeexperiment?

 

 

Det ska, trots allt, arrangeras i en region där man bygger skidresorter i öknen och drar upp hotellcitadell från havet och allt möjligt. Med tanke på den rena mängden och variationen av röda flagg som nu rests gällande Qatar 2022 borde vi väl åtminstone leka med tanken på att hela tillställningen och dess uppbyggnad är en enormt sofistikerad realtidssimulering som är specifikt designad för att reta ut de moraliska gränserna hos massvis av de styrande hos Fifa till vårt egna Football Association?

 

 

Och vet du vad.... jag tror inte att vi klarar testet här. Jag tycker inte att vi har besvarat många av frågorna på ett sätt som tillfredsställer vår fiktiva moraliska filosofiprofessor.

 

 

Desto mer vi får reda på om VM i Qatar, desto mer måste vi fråga: vad skulle faktiskt krävas? Vad skulle det faktiskt krävas för att Fifa och dess president Gianni Infantino skulle säga: det är möjligt att vi har gjort bort oss rejält här? Det är just möjligt att det värsta gällande ett fiktivt VM i Qatar inte var det faktum att landet frekvent är mer än 50 grader varmt på somrarna och har ungefär lika mycket genuint intresse för fotboll som din genomsnittliga idrottsminister från Conservative-partiet. Vad skulle det krävas?

 

 

Mer än vad vi har sett hittills, är det grova svaret. Jag menar, vi har gått igenom dödsfallen på slavarna. Det var ok med dödsfallen på slavarna. Trots bevisen krävde Fifa aldrig ett slut på Kafala-systemet, där rättigheterna för migrantarbetarna som arbetar med Qatars infrastrukturprojekt kränkts och förnekats, precis som rejält kritiska rapporter från organisationer som Amnesty och Human Rights Watch. Detta verkar ha varit ett pris Fifa var beredda att betala. Inte betala för själva, såklart - de har ansiktslös, kontraktsanställd hjälp från Filippinerna eller Nepal eller varhelst de nu kommer ifrån som betalar åt dem. Och vi vet inte hur många som har betalat i byggandet av arenorna och infrastrukturen p.g.a Qatars sekretess gällande de faktiska siffrorna, eller deras utstuderade likgiltighet inför att ens katalogisera dem. Men faktum kvarstår, turneringen kommer fortfarande att hållas där. Dödsfallen var inget som ändrade på det.

 

 

Med tanke på det var det ingen överraskning att få reda på att villkoren i migrantarbetarnas läger inte heller ändrade på det. En annan droppe som misslyckades med att få bägaren att rinna över är den här lilla, aktuella grejen med den saudiarabiskt ledda ekonomiska och diplomatiska blockaden av Qatar. Flera veckor in i den blir dispyten bara djupare och djupare. Det finns faktiskt vissa idrottsorgan som skulle läsa rapporter som innehåller fraser som "bunkra mat", "licensierad finansiering av terrorism" och "hotande risk för destabiliserande regional konflikt" och fundera på huruvida dessa fraser inte var vaga varningstecken gällande klokheten i att placera en fotbollsturnering där. Men dessa personer har helt enkelt inte vad som krävs för att jobba hos Fifa.

 

 

Det har inte kommit några meningsfulla kommentarer gällande den annalkande stormen från Fifa - som, vilket jag glömde nämna, sponsras av Qatar Airways (för ingen aspekt av det moderna idrottsindustriella komplexet anses vara ett riktigt skämt såvida du inte slås rakt i huvudet med det). Vad Fifa har gjort, istället för att släppa ett uttalande som säger att de allvarligt ser över sin turnerings lokalisering, är att de har släppt ett uttalande som försäkrar folk om att byggnadsarbetet går snabbt framåt för arenorna till Qatar 2022. Man balanserar upp det negativa med något litet positivt här, eller hur? Visst, det skramlar om krigen i Mellanöstern. Men på plussidan så följer byggandet av fittarenans matställe tidsschemat.

 

 

Så precis som det indikerats, dessa småproblem kommer inte att sätta 2022-båten i gungning. Och nu har vi äntligen fått se den hemliga Garcia-rapporten, tre år efter det att den offentligt "sammanfattades" så kontroversiellt av Fifa:s etiske domare, Joachim Eckert, att det ledde till Garcias avgång.

 

 

Vi har fått reda på att en f.d ExCo-medlem gratulerade medlemmar av det qatariska förbundet, tackade dem för deras "stöd" omedelbart efter det att Qatar fick 2022 års turnering. En månad senare hittade €300,000 (3,04m kr) in på hans bankkonto. Andra lågvattenmärken? De $2m (17,3m kr) som betalades, av en rådgivare till Qatar-budet, till sparkontot tillhörande en dåvarande Fifa ExCo-medlems 10-åriga dotter. De tre röstande ExCo-medlemmarna som flögs i privatflyg av Qatars förbund till en fest i Rio. Pengar från idrottsakademin Aspire i Qatar som användes för att "mjuka upp" röstande Fifa-medlemmar. Det bara fortsätter. Garcia kom fram till att Aspire-aktionerna "tjänade till att underminera budprocessens integritet". Men Eckert sammanfattade att de "inte äventyrade integriteten för budprocessen till Fifa:s VM 2018 och 2022". På detta är den rationella responsen: HAHAHAHAHAHAHAHAHA. Äventyra vaddå, ursäkta? Den enda budprocessen med mindre integritet än någon Fifa-budprocess är den som sker mellan rivaliserande karteller gällande ägandeskapet av en mexikansk rookiepolis.

 

 

Men ändå seglar Qatar 2022 bara vidare. Vad skulle möjligtvis kunna vara Fifa:s gräns i sanden? Var drar den värdelösa Infantino gränsen? Vid en pestsmitta? Ett faktiskt krig? Man skulle kanske kunna hoppas att vi är nära att få reda på det - men om vi tittar på formkurvan bör vi inte hålla andan för att det ska hända.

* Kvinnorna fick 15 månaders villkorliga domar i en domstol i Bryssel

 

 

* De friades från de allvarligare åtalen gällande inhuman behandling

 

 

* Fallet togs till domstol efter att en anställd smet ut från hotellet och gick till polisen

   

Åtta Abu Dhabi-prinsessor har dömts för människohandel p.g.a hur de behandlade anställda på ett lyxhotell i Bryssel. Ett av offren (tvåa från vänster) ses här anlända till domstolen.

 

 

 

 

AV: Emily Chan för MailOnline och Reuters, fredag 23 juni, 2017:

 

 

Åtta Abu Dhabi-prinsessor har dömts för människohandel p.g.a hur de behandlade anställda på ett lyxhotell i Bryssel.

 

 

Kvinnorna fick 15 månader villkorliga straff för människohandel och nedbrytande behandling i en domstol i den belgiska huvudstaden.

 

 

De friades på de mer allvarliga åtalspunkterna gällande inhuman behandling men beordrades även att betala 165,000 euros (1,67m kr), med halva summan villkorlig.

 

 

Prinsessorna, som kommer från Abu Dhabis styrande al-Nahyan-familj, fanns inte på plats i domstolen. Försvarsadvokaten Stepen Monod sade att han var nöjd att fallet äntligen lösts efter nästan ett årtionde.

 

 

Han sade i ett uttalande: "Belgisk rättvisa har på ett lämpligt sätt gått igenom det här fallet som har genererat många missuppfattningar."

 

 

Fallet togs upp efter att en anställd hos familjen smet ut från hotellet där kvinnorna bodde under flera månader 2007 och 2008 och gjorde en anmälan hos den belgiska polisen.

 

 

Prinsessorna fick 15 månader villkorliga domar för människohandel och nedbrytande behandling i en domstol i den belgiska huvudstaden.

 

 

Polisen gjorde en räd mot det dåvarande Conrad hotellet 2008 där prinsessorna Sheikha Hamda Al-Nahyan, 64, och hennes sju döttrar hyrde hela den 4:e våningen under några månader.

 

 

De ska ha haft folk som jobbade åt dem dygnet runt och tvingat dem att sova på golvet.

 

 

Prinsessorna närvarade inte i domstolen, det gjorde bara deras juridiska representanter.

Berättelsen om en massiv donation till the DUP är som en John le Carré-roman - men väljarna behöver fakta, inte fiktion

 

 

 

AV: Fintan O'Toole, the Irish Times, tisdag 16 maj, 2017:

 

 

Om Nordirland var en normal demokrati skulle valkampanjen domineras av en enda fråga: hur kom det sig att the Democratic Unionist Party fick föra fram kampen för ett enat Irland genom sitt stöd för Brexit? Mer specifikt: vilken roll spelade skumma pengar i det extraordinära beslutet? Den här berättelsen har alla ingredienser från en John le Carré-thriller men demokratin på den här ön behöver fakta, inte fiktion.

 

 

För att kort sammanfatta det hela: två dagar innan Brexit-folkomröstningen i juni förra året var gratistidningen Metro i London och andra brittiska städer inslagen i en fyrsidig glansig bilaga som uppmanade läsarna att rösta Leave. Helt bisarrt så betalades den av the DUP, trots att Metro inte finns i Nordirland. Då vägrade the DUP att säga vad reklamen kostade eller var pengarna kom ifrån.

 

 

Vi har senare fått reda på att Metro-inslagningen kostade sanslösa £282,000 (3,38m kr) - garanterat den största enskilda kampanjutgiften i irländsk politiks historia. För att sätta det i sitt sammanhang hade the DUP spenderat omkring £90,000 (1,08m kr) på hela sin kampanj vid sammansättningsvalet månaden innan. Men det var inte allt: the DUP erkände till sist att det här spenderandet kom från en mycket större donation på £425,622 (5,113m kr) från en mystisk organisation, the Constitutional Research Council.

 

 

Mysterium

Mysteriet ligger inte i att någon som försöker styra Brexit-rösterna skulle vilja göra det genom the DUP. Helt skamligt är Nordirland undantaget från Storbritanniens krav på att källan till stora donationer ska deklareras. Mysteriet ligger istället i vem som var källan till de här pengarna och varför det var så viktigt att hålla deras identitet hemlig.

 

 

The Constitutional Research Council styrs av en skotsk konservativ aktivist med uppenbart blygsamma medel, Richard Cook. Det har ingen rättslig status, medlemslista eller något annat att gå på och det finns ingen anledning att tro att Cook själv hade en halv miljon euro att kasta ur sig. Men the DUP har varit anmärkningsvärt ointresserade av varifrån pengarna i sista hand kom från. Peter Geoghegan och Adam Ramsay från den excellenta hemsidan openDemocracy gjorde ett litet grävjobb och det de har hittat är, milt uttryckt, intressant.

 

 

Vad de hittade var att Richard Cook har en historia av att involvera sig med en väldigt senior och mäktig medlem av den saudiska kungafamiljen, som också råkar vara en f.d director hos den saudiska underrättelsetjänsten. I april 2013 grundade Cook gemensamt ett företag vid namn Five Star Investments med prins Nawwaf bin Abdul Aziz al Saud. Prinsen, vars adress presenteras som ett kungligt palats i Jeddah, är listad på företagets initiala registrering som ägare till 75 procent av aktierna. Cook hade 5 procent. De övriga 20 procenten av aktierna tillhörde en man vid namn Peter Haestrup, en dansk medborgare med en adress i Wiltshire, vars egen färgstarka historia vi måste lämna åt sidan p.g.a utrymmesskäl.

 

 

Ingen tillfällig investerare

Prins Nawwaf, som dog 2015, var ingen tillfällig investerare. Han hade varit finansminister i Saudiarabien, regeringens talesman och diplomatisk fixare innan han blev underrättelsechef. Hans son, Mohammed bin Nawwaf har, dessutom, varit saudisk ambassadör i både Storbritannien och Irland sedan 2005. När Five Star grundades 2013 var prins Nawwaf 80, hade åkt på en stroke och satt i rullstol. Det känns ganska otroligt att han gav sig in i affärer med en väldigt liten och obskyr skotsk konservativ aktivist. Men vi har ingen aning om vad de affärerna handlade om. Five Star redovisade inget. I augusti 2014 hotade bolagsverket i Edinburgh att avföra dem och i december blev de också upplösta.

 

 

Det kan helt vara en tillfällighet att mannen som kanaliserade fram £425,622 (5,113m kr) till the DUP hade så extremt högt uppsatta saudiska kontakter. Vi vet helt enkelt inte. Vi vet heller inte huruvida dagens saudiska ambassadör hade någon vetskap om sin fars anslutningar till Richard Cook. Men här är grejen: the DUP påstår att de inte heller vet. Och det är i bästa fall besinningslöst och i värsta fall olagligt.

 

 

Arlene Foster sade sent i februari till BBC att hon inte ens visste hur mycket den mystiska donatorn hade gett till partiet. Sedan avslöjade, under press, partiet summan, men de insisterade på att det var tillräckligt att tillskriva donationen till Cooks Constitutional Research Council och att folk borde sluta ställa frågor. Sedan, tidigt i mars, sade Jeffrey Donaldson till openDemocracy att the DUP inte behövde känna till pengarnas sanna källa.

 

 

Men det är helt enkelt inte sant. Storbritanniens valkommission är tydlig: "en donation på mer än £500 (6007 kr) kan inte accepteras... om donationen kommer från en källa som inte kan identifieras". Den rättsliga bördan ligger på the DUP att fastställa att den riktiga donatorn var berättigad att sätta in pengar i en brittisk politisk kampanj. Om de inte kan göra det måste de betala tillbaka hela summan på £425,622 (5,113m kr). Då de inte har gjort det måste vi anta att de känner till att den sanna källan inte är, till exempel, en utländsk regering - vilket skulle vara olagligt.

 

 

The DUP har skadat Nordirland och äventyra unionen det existerar för att beskydda. Hur mycket influerade lockelsen av skumma pengar det galna beslutet? Alla väljare med självaktning skulle vilja veta det.

Från Wikipedias engelskspråkiga sida:

 

 

 

The Grand Hotel morgonen efter bombningen

 

 

 

Plats: Grand Hotel, Brighton, England

Datum: 12 oktober 1984, 03:54 (svensk tid)

Måltavla: Margaret Thatcher

Typ av attack: Bomb

Vapen: Tidsinställd bomb

Dödsfall: 5

Icke-dödliga skador: 31

Förövare: Provisoriska IRA

 

 

Bombattentatet i Brighton

Bombattentatet mot ett hotell i Brighton var ett mordförsök av den provisoriska Irländska republikanska armén (IRA) riktat mot toppskiktet av den brittiska regeringen 1984. Det missade sina huvudsakliga måltavlor men dödade fem andra. Det skedde den 12 oktober 1984 på the Grand Brighton Hotel i Brighton, England. En bomb med långtidstimer placerades på hotellet av IRA-medlemmen Patrick Magee, med syftet att döda premiärministern Margaret Thatcher och hennes kabinett, som bodde på hotellet för det Konservativa partiets konferens. Även om Thatcher precis klarade sig undan några skador så dog fem personer inklusive ett sittande riksdagsledamot för de Konservativa, och 31 personer skadades.

 

 

Förberedelser

Patrick Magee hade bott på hotellet under pseudonymen Roy Walsh under helgen 14-17 september 1984. Under sin vistelse där placerade han ut bomben under badkaret i sitt rum, nummer 629. Enheten försågs med en långtidstimer tillverkad av komponenter från videokassettspelare och en Memo Park Timer-säkerhetsapparat. IRA-mullvaden Sean O'Calan påstod att bomben som användes bestod av 20 lb (9 kg) Frangex (spränggelatin). Anordningen beskrevs som en "liten bomb enligt IRA:s standard" av en dåtida nyhetsrapport och den kan ha undvikit att blivit upptäckt av spårhundar eftersom den var inslagen i plastfolie för att ta bort lukten av de explosiva ämnena.

 

 

The Grand Hotel, Brighton, 1986 (restaureringen nästan slutförd efter bombskadorna).

 

 

Explosionen

Bomben detonerade ungefär klockan 2:54 (3:54 svensk tid) den 12:e oktober. Mittsektionen av byggnaden kollapsade ner i källaren, vilket lämnade ett gapande hål i hotellets fasad. Brandmän sade att många liv troligtvis räddades av att det välbyggda viktorianska hotellet förblev stående. Margaret Thatcher var fortfarande vaken när det inträffade, hon jobbade på sitt kommande tal i sin svit. Explosionen förstörde hennes badrum rejält, men lämnade hennes vardagsrum och sovrum intakt. Både hon och hennes make Denis klarade sig helskinnade utan skador. Hon bytte om och leddes ut genom ödeläggelsen tillsammans med sin make och hennes vän och medhjälpare Cynthia Crawford, och kördes sedan till Brightons polisstation.

 

 

Runt klockan 4.00, då Thatcher lämnade polisstationen, gav hon en oförberedd intervju med BBC:s John Cole, där sade hon att konferensen skulle bli av som planerat. Alistair McAlpine övertygade Marks & Spencer om att öppna tidigt klockan 8:00 så att de som hade blivit av med sina kläder vid explosionen kunde köpa nya. Thatcher åkte från konferensen för att besöka de skadade på the Royal Sussex County-sjukhuset.

 

 

Offren

Fem människor dog, ingen av dem var regeringsministrar. Men en konservativ riksdagsledamot, sir Anthony Berry, dödades, tillsammans med Eric Taylor (ordförande för det Konservativa partiet i nordväst), Lady (Jeanne) Shattock (sir Gordon Shattocks fru, ordförande för det Konservativa partiet i väst), Lady (Muriel) Maclean (sir Donald Macleans fru, ordförande för de Konservativa i Skottland) och Roberta Wakeham (fru till John Wakeham, som var parlamentarisk sekreterare på finansministeriet). Donald och Muriel Maclean befann sig i rummet där bomben exploderade, men mr Maclean överlevde.

 

 

Många fler, inklusive Walter Clegg, vars sovrum låg direkt ovanför explosionen, och Margaret Tebbit (fru till Norman Tebbit, som var den dåvarande ordföranden för Kommerskollegiumet) blev permanent handikappade. När sjukhuspersonalen frågade Norman Tebbit, som var mindre allvarligt skadad än sin fru, huruvida han var allergisk mot någonting, ska han ha svarat "bomber".

 

 

Efterdyningarna

 

 

IRA-uttalande

IRA tog på sig ansvaret dagen efter, och sade att de skulle försöka igen. Deras uttalande löd såhär:

 

 

Mrs. Thatcher kommer nu inse att Storbritannien inte kan ockupera vårt land och tortera våra fångar och skjuta vårt folk på deras egna gator och komma undan med det. Idag hade vi otur, men kom ihåg att vi bara behöver ha tur en gång. Du måste ha tur hela tiden. Ge Irland fred och det kommer inte bli något mer krig.

 

 

Thatchers svar

Margaret Thatcher inledde nästa session på konferensen klockan 9:30 följande morgon, precis som planerat. Hon frångick sitt tal och de flesta av hennes planerade attacker mot Labourpartiet och sade att bomben var "ett försök att omintetgöra Hennes majestäts demokratiskt valda regering":

 

 

Det är omfattningen på illdådet som vi alla har sett och det faktum att vi är samlade här nu - chockade, men lugna och bestämda - är ett tecken på att den här attacken inte bara har misslyckats, utan att alla försök att förstöra demokratin med terrorism kommer att misslyckas.

 

 

En av hennes levnadstecknare skrev att Thatchers "lugn, i det omedelbara efterspelet av attacken och under timmarna efter den, vann universell beundran. Hennes trotsighet var ännu ett Churchill-liknande ögonblick under hennes regeringstid som verkade kapsla in både hennes egna stålliknande karaktär och den brittiska allmänhetens stoiska vägran att vika sig för terrorismen". Omedelbart efteråt steg hennes popularitet nästan till samma nivåer som under Falklandskriget. Lördagen efter bombattentatet sade Thatcher följande till hennes väljare: "Vi fick lida av en tragedi som ingen av oss kunde ha trott skulle hända i vårt land. Och vi reste oss upp och fixade till oss som alla bra brittiska människor gör, och jag tänkte, låt oss stå tillsammans för vi är britter! De försökte förstöra den fundamentala friheten som är födelserätten för varje brittisk medborgare, frihet, rättvisa och demokrati."

 

 

Godkännande i Storbritannien

Thatcher var en hatad person i vissa delar av det brittiska samhället. Vid tiden för bombattacken pågick gruvarbetarstrejken. Morrissey, frontman i det populära engelska alternativrockbandet the Smiths, skojade strax efter attentatet: "den enda sorgen med Brighton-bomben är att Thatcher kom undan oskadd". David Bret skrev i boken Morrissey: Scandal & Passion att "Tabloiderna var fulla av sådana kommentarer; skämt om tragedin drogs i radio- och tv-program. En klubb för arbetarmän i South Yorkshire funderade allvarligt på att fixa en insamling 'som skulle betala bombmannen att göra ett nytt försök'." 1986 firade det engelska punkbandet the Angelic Upstarts IRA:s mordförsök med deras provokativa singel "Brighton Bomb". De släppte senare ett album med samma namn 1987.

 

 

Patrick Magee

 

 

Så fort utredarna hade lokaliserat explosionsplatsen till badrummet i rum 629 började polisen spåra upp alla som hade bott i det rummet. Det ledde dem till sist till "Roy Walsh" (IRA-medlemmen Patrick Magee). Den 24 juni 1985 arresterades han i Glasgow tillsammans med andra medlemmar av en aktiv IRA-enhet då de planerade fler bombattacker.

 

 

I september 1985 fann man Magee (då 35 år gammal) skyldig till att ha placerat ut bomben, detonerat den och fem fall av mord. Magee fick åtta livstidsdomar: sju för brotten relaterade till Brighton-bomben och det åttonde för en annan bombplan. Domaren rekommenderade att han skulle avtjäna åtminstone 35 år bakom galler. Senare förlängde inrikesministern Michael Howard detta till "hela livet". Men Magee släpptes från fängelset 1999 under villkoren för Långfredagsavtalet, efter att ha avtjänat 14 år (inklusive hans tid innan domen). En talesman för den brittiska regeringen sade att frigivningen av honom "var svår att ta" och en vädjan från den dåvarande inrikesministern Jack Straw om att ändra det beslutet avböjdes av högsta domstolen på Nordirland.

 

 

Fyra medlemmar av en IRA-enhet fängslades också för deras involvering i aktionen. Magee håller fast vid att fingeravtrycksbevisen på ett registreringskort från hotellet var fejkat, samtidigt som han erkänner att han var en del av IRA-enheten som var ansvarig för dådet.

 

 

2000 pratade Magee om bombattentatet i en intervju med The Sunday Business Post. Han berättade för intervjuaren Tom McGurk att den brittiska regeringens strategi då var att framställa IRA som enbart brottslingar medan de kontrollerade the Troubles (konflikten i Nordirland) inom Nordirland:

 

 

Så länge kriget hölls inom den kontexten kunde de upprätthålla åren av nötning. Men under det tidiga 1980-talet lyckades vi med att förstöra båda strategierna. Hungerstrejken förstörde idén om kriminalisering och Brighton-bomben förstörde idén om kontrollerande inneslutning [...] Efter Brighton var allt möjligt och britterna började för första gången se väldigt annorlunda på oss; t.o.m själva IRA började, tror jag, fullt ut acceptera prioriteringen av kampanjen i England.

 

 

Om de som dog vid bombattentatet sade Magee: "Jag ångrar djupt att någon var tvungen att mista livet, men då det hände, förväntade sig det styrande Tory-partiet att de skulle förbli immuna från vad deras trupper vid frontlinjen gjorde mot oss?"

 

 

Attityder gällande säkerheten

Daily Telegraph-journalisten David Hughes kallade bombattentatet "den fräckaste attacken mot en brittisk regering sedan Krutkonspirationen" och skrev att den "utgjorde slutet på en tid av relativ oskyldighet. Från den dagen framåt har alla partikonferenser i det här landet blivit tungt försvarade citadell".

 

 

I populärkulturen

Jonathan Lees roman High Dive, från 2015, är en fiktiv berättelse om bombattentatet, till störst del skriven från de olika perspektiven från hotellchefen, hans tonårsdotter och en IRA-bombtillverkare som hjälper Magee. Rättigheterna till boken har köpts och det finns potential att den kommer bli film.