VI MOT DEM!

Imorgon är det åter dags att stifta bekantskap med de bittra blå från andra sidan Manchester. Kan vi vinna den matchen? Absolut. Tror jag att vi kommer göra det? Nej. Kommer vi ändå göra tillräckligt för att Ole ska få behålla jobbet och efteråt kunna prata om en hedersam förlust? Förmodligen. Önskar jag att City vinner för att snabba på processen med att få in en elitmanager (läs mer om detta längre ner i dagens inlägg)? Nej verkligen inte, fullt så sjuk är jag inte. Vill jag att Ole kliver av och vi plockar in en manager som kan få ut max av laget? Ja. Hatar jag Ole? Verkligen inte.

 

 

Så, nu tror jag att jag har besvarat de flesta frågorna som många verkar fundera på inför morgondagens Manchesterderby. Tänker inte orda så mycket mer om den matchen utan koncentrerar mig mer på den rådande situationen i den röda klubben i Manchester.

 

 

Men när ni nu har surfat in här och börjat tagit er an min dynga ska jag självklart inte lämna er helt lottlösa. Njut och har gärna en liten näsduk till hands!

 

 

 

OLE...

Jag har hela tiden önskat att Ole ska lyckas i United som manager men nu står det helt klart för mig att han kommer inte göra det. Han har gjort fantastiska saker för oss på planen och han har gjort ett bra jobb som manager. Men tyvärr så räcker det inte i den europiska fotbollseliten. Sen vet jag att jobbet inte underlättas av att ha ett gäng kukhuvuden och parasiter i ledningsrummet, men det finns en anledning till att han på Red Issues sidor kallas "Mr Just Enough". Hans ledarskap går i cykler och när han står på botten så lyckas han skaka fram något resultat, så går det lite lättare, vindarna börjar vända och folk tror på honom igen, då börjar det om, pang! En ny käftsmäll. När han väl lämnar jobbet som Uniteds manager så kommer hans medelmåttighet att tydligt visa sig, för inget europeiskt topplag kommer vara intresserad av hans tjänster.

 

 

Jag skriver inte det för att verka "edgy" eller hård, det är bara den krassa sanningen. Han fick jobbet för att klubben behövde få in lite positivitet, han var (och är) älskad av fansen och det var knappast troligt att han på något sätt skulle sätta sig upp mot asen i slipsrummet. Ingenting i den anställningen handlade om hans kvaliteter som manager och förmåga att leda klubben tillbaka till den absoluta toppen igen. Och med ägare som är nöjda så länge en topp 4-placering säkras är han perfekt. Problemet är att nu är det fler lag som utmanar om de platserna och i och med de böghatande, journalistslaktande saudiernas intåg kommer det bli ännu tajtare där uppe.

 

 

Nu låter det som att jag bara riktar spyhinken mot Ole och ägarna, så är det inte, det är många spelare som ska skämmas över vad de presterar ute på planen. Men när det inte finns något system att vila mot, utan de bara förväntas gå ut och lösa saker och ting med individuell briljans, ja då blir ju inte uppgiften lättare. Kolla förvandlingen Chelsea har genomgått efter att ha gjort sig av med gamla klubblegendaren och äckliga Tory-anhängaren Frank Lampard och istället plockat in en riktig elitmanager. Jag blir inte förvånad om Tottenham får till en vändning under Conte och hur mycket det än tar emot att säga så är ju den tyska kompostkäften och det katalanska ollonet ligans två bästa managers.

 

 

Jag har även försvarat Ole och verkligen velat att han ska få chansen, men nu är det för mig solklart att han inte har det om krävs. Ska även säga att jag hoppas att det inte får gå så långt att fansen börjar vända sig emot honom, det vore oerhört tråkigt. Sen gör han det inte alltid så lätt för sig, inte minst med hans eviga prat om det gamla United, eller sån här idioti som han levererade på presskonferensen innan bortamatchen mot Tottenham (då han pratade om överkörningen vi åkte på mot scouserna):

 

 

"Det kändes som att vi var en boxare som fått massor av slag mot huvudet. Vi blev nerslagna i första. Vi hade en chans, vi släppte in ett mål, vi ville fixa till det men vi blev öppna. Se Tyson Fury när han blir nerslagen. Det är anmärkningsvärt hur lugn han är. Han räknar till 6, 7, 8, reser sig. Vi reste oss för tidigt."

 

 

Det är ju en lysande jämförelse, förutom den enda lilla skillnaden då att Fury inte däckades fem gånger, lyckades däcka sin motståndare fler gånger än han själv blev däckad och så är han världsmästare.

 

 

 

KLOCKREN KOLUMN OM DAGENS SITUATION I UNITED OCH HELT BRILJANT LIKNELSE

Innan vi kastar oss utför stupet och går vidare bara måste jag introducera en för mig ny stjärna på den brittiska journalisthimlen, det är en helt briljant kolumn av den för mig tidigare helt okända Malachy Clerkin på The Irish Times. Och det är alltid snyggt att se alla bli påminda om den "initiala synden", som han uttrycker det. Det är komprimerat, går direkt på poängen och summerar dagens situation i United på ett helt lysande sätt, mina damer och herrar: läs:

 

 

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2021/11/04/11738143-manchester-uniteds-stjarnor-ser-till-sa-att-solskjaer-komedin-rumlar-vidare/

 

 

På Red Issue fortsätter ordsmederna att leverera och jag måste säga att den här liknelsen med dagens United är svårslagen och helt jävla briljant:

 

 

Det [United] är som en hopplös komapatient, som hålls vid liv av infusioner från en heroisk frisk donator, med hela familjen samlad runt sängen men faktum är att de i hemlighet hoppas att personen i sängen snart ska dö och befria alla inblandade från misären så att de alla kan gå vidare med deras liv. Då och då ger någon ifrån sig ett föga övertygande 'kom igen kompis, du klarar det', eller 'du sitter fortfarande vid ratten pappa' men det är ingen som tror på det.

 

 

Blommorna i vasen vid sidan av sängen har inte bytts ut på två veckor. Ingen tänker spendera pengarna som krävs för att få in fräscha blommor. De har redan hittat en ny husse och matte åt hans hund och uthyrningsrepresentanterna befinner sig i hans hus för att mäta gardinerna.

 

 

Och ute på fotbollsplanen bär Pogba DNR-märket*.

 

 

* DNR (Do Not Resuscitate, på svenska: "Nollad", "0 HLR" eller "Ej HLR"). https://sv.wikipedia.org/wiki/Nollad

 

 

 

ATALANTA BORTA

Atalanta är inte dåliga och man får ju ändå beundra jobbet som managern il signore Gian Piero Gasperini har gjort där, men att Duván Zapata, en fattig mans Lukaku, orsakar vår defensiv sådana stora problem fyller mig inte direkt med tillförsikt. Sen återvänder man hela tiden till frågan hur många gånger Ronaldo kan rädda poäng eller vinst åt United under en säsong?

 

 

 

KLARAR OLE ATT LEVERERA TOPP 4 DEN HÄR SÄSONGEN?

Det som är så irriterande med Uniteds brist på aktion kring managern är att den här säsongen fortfarande ganska lätt skulle kunna räddas. Ny gubbe in som chef innan nästa fönster e t c, e t c.

 

 

Jag har nämligen en otäck känsla av att Conte kommer att bevisa detta i Tottenham och vi kommer få uppleva ett av dessa 'kolla vad ni hade kunnat vinna'-ögonblick. Liverpool, Chelsea och Manchester City kommer ta de tre första platserna med oss vs Tottenham i kampen om plats 4 (om vi har tur). Eller - om ironin väljer att vara riktigt ironisk - så glider fucking Moyes West Ham in som fyra och lämnar oss båda flämtande. Och om det sistnämnda inträffar hoppas jag att Fergie klarar av att motstå lockelsen att hoppa upp och skrika 'vad var det jag sa?!'

 

 

 

UNITEDS BACKLINJE

Varane måste vara förstavalet bland mittbackarna tills vi verkligen har fått reda på om han är en föredetting eller inte. Bredvid honom handlar det om en längre-än-Danny-DeVito-tävling, men just nu skulle den svenska ynkryggen vara mitt val för tillfället. Mitt andraval skulle vara den där bedragaren till mittfältare McTominay. Även om han knappast glänser så tror jag att han kanske skulle kunna bli en genomsnittlig mittback (vilket är mer än man kan säga om spelare som Maguire för tillfället).

 

 

Efter att ha skrivit dessa rader kan jag därför inte göra annat än att skratta när jag på Twitter läser följande:

 

 

 

 

 

ROY KEANE!

Ni vet alla hur mycket jag beundrar och saknar den mannen. I dessa tider då United så ofta serverar skit ute på planen drömmer jag mig ofta tillbaka till tiden då han styrde vårt mittfält. Det är även helt fantastiskt att följa honom i rollen som expert i studion i engelsk tv, snacka om att säga precis vad han tycker, oavsett vem det handlar om och jag hade verkligen inte förväntat mig något annat.

 

 

Vid förra helgens match mot Spurs satt irländaren i studion och självklart fick han en fråga om insatsen mot scouserna och nej, han var inte helt nöjd!

 

 

Hans imitation av Harry-Huve är ren världsklass!

 

 

 

 

SNYGGT UNION BERLIN!

Tack och lov är det inte alla klubbars fans som reagerar som Citys, PSG:s och nu Newcastles när det kommer in blodiga oljepengar i klubben. Jag uppskattar verkligen Bayern München-fansens motstånd mot klubbsponsorn Qatar Airways. De visar där att man inte behöver bända isär skinkorna och ta emot dessa stenåldersdiktatorer ända in till roten.

 

 

Och det finns även många andra exempel på tyska klubbars fans som gör bra saker. Senaste exemplet såg vi igår (torsdag 4/11) då Union Berlins supportrar gjorde ett ställningstagande mot skandalen som kallas fotbolls-VM 2022 i Qatar under en match i Europa Conference League.

   

 

 

 

 

DAGENS TV-TIPS

Egentligen ska det väl heta dagens streaming-tips, men skit samma, om ni har lite tid över så rekommenderar jag The Men Who Sold The World Cup på Discovery+:

 

https://www.discoveryplus.se/program/the-men-who-sold-the-world-cup

 

 

Här under kan ni läsa the Mail on Sundays heluppslag om dokumentären:

 

 

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2021/10/19/11736525-hur-de-kopte-fotbolls-vm/

 

 

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2021/10/19/11736524-drinkar-med-drottningen-gavor-fran-putin-och-20-000-175-464-kr-fran-resor-till-zurich-varje-manad/

 

 

 

MANCHESTER UNITED v LIVERPOOL 0-5

Ja, det är sant, det hände, det var ingen mardröm.

 

 

Jag kommer aldrig glömma Oles insatser för oss ute på planen och jag kan förstå att han tackade ja till sitt drömjobb när han fick möjligheten att bli Manchester Uniteds manager. Men jag tänker inte linda in det, han är nu ute på så djupt vatten att det är plågsamt att se och han måste stiga åt sidan. Jag vill självklart att han ska lyckas och leda oss till en ny framgångsera, men det kommer inte att hända och jag vill inte att det ska gå så långt att hans rykte som legendar i klubben ska börja solkas ner av det som händer nu.

 

 

För många är han känd som The Baby-Faced Assassin, men innan matchen mot scouserna döpte en av de briljanta ordsmederna på Red Issue helt klockrent om honom till the Basket-Case on Aspirin.

 

 

Det fanns många som trodde att om Liverpool skulle ge oss en riktig överkörning så skulle det kosta Ole jobbet. Jag var inte alls lika säker för han är verkligen "Mr Just Enough". Vändningen av 0-2-underläget till vinst med 3-2 mot Atalanta onsdagen innan gav honom tillräckligt med andrum, precis som det har gjort för honom under de föregående två och ett halvt åren.

 

 

Glöm inte att Moyes överlevde de rena 0-3-förödmjukelserna mot City och Liverpool tack vare resultaten mot "giganterna" Villa och Olympiakos. Så han lär inte få sparken så länge det finns ett skadedrabbat Atalanta och värdelösa klubbar som Spurs och Watford där som kan räcka över tre poäng till honom. Men om något går fel där så kan det bli jobbigt... Vi ska heller inte glömma att våra "underbara" ägare inte har siktet inställt på pokaler, utan på topp 4 och CL-stålarna.

 

 

Sen sitter ju ormen Woodward i ledningsrummet och han ska ju tack och lov snart avgå, men jag tror inte han är särskilt sugen på att sparka ÄNNU en manager innan det. Glöm inte att det är han som har anställt och sparkat Moyes, Van Gaalen OCH Mourinho.

 

 

Men efter att ha hört buropen i halvtid och efter matchen mot scouserna så var det nog i alla fall svettigt i Uniteds ledningsrum. Det tillhör ju inte direkt vanligheterna att publiken på Old Trafford öppet vädrar sitt missnöje mot laget, men det skedde verkligen denna hemska söndag. Inte bara det, stora sjok fick även nog på riktigt och lämnade arenan långt innan slutsignalen:

   

 

 

 

Man förstår ju hur långt det har gått och hur jäkla djupt vi har sjunkit när Liverpools fans står och sjunger "Ole's at the wheel..." på Old Trafford och förmodligen hoppades flera av de att förnedringen inte skulle bli alltför stor, för då hade ju risken funnits att norrmannen inte längre skulle få vara chef över Uniteds insatser ute på planen, något som för dem skulle vara dåligt. Såna insikter är inte trevliga att acceptera, men det är där vi befinner oss. Jag vet inte om det är någon tröst idag, men för 27-28 år sedan var rollerna omvända då scouserna hade en av deras klubblegendarer, Graeme Souness, som manager och han körde dem i skiten, varpå Red Issue drev en kampanj som de kallade "Souness Must Stay!"

 

 

Det känns som att många av dagens United-fans inte har så bra koll på vår historia, deras kunskaper om klubben sträcker sig på sin höjd till David Beckhams glansdagar. Därför känns det nästan bortkastat att skriva om det jag ska röra vid nu, men å andra sidan har jag svårt att se att särskilt många ungtuppar har klarat av att läsa så här långt då allt som inte kan sammanfattas i "ett Youtube-klipp" på 25 sekunder anses vara jobbigt och onödigt, därför skriver jag det ändå.

 

 

Den senaste United-bossen som lämnade klubben efter en 5-0-förlust (mot Crystal Palace) var irländaren Frank O'Farrell den 19:e december 1972. Men det är inte bara resultatet som har likheter med dagens situation, nej, precis som Ole så har O'Farrell också varit manager för Cardiff City och han fick också känna på hur det är att jobba under blickarna och skuggorna från en gigantisk företrädare med Europacupen på CV:et. Han hade också problemet att behöva göra plats åt en åldrad och underpresterande f d Ballon d'Or-vinnare på topp (Denis Law). Ok, Ronaldo erbjuder oss en hel del som ingen annan spelare kan erbjuda, men hans inkludering i startelvan är inte helt oproblematisk. Efter O'Farrell kom som bekant Tommy Docherty in och resten är så att säga historia, kan vi hoppas på en lika lyckad ersättare den dagen Ole äntligen frikopplas från posten som manager?

 

 

Jag vet inte om ni känner till Michael Crick, han är journalist och författare och dessutom ett stort United-fan. Om ni inte har läst hans bok "The Boss: The Many Sides of Alex Ferguson" från 2002, så se till att göra det, det är den bästa boken om Fergie som jag har läst. Hursomhelst så var förnedringen mot scouserna droppen som fick bägaren att rinna över för honom gällande Oles vara i United:

 

 

 

Det absolut jobbigaste med den här matchen var att scouserna gjorde fem mål på oss utan att behöva ta i. Det var ju knappast så att de överöste oss med bländade och briljant fotboll, långt därifrån. Det kändes som att de aldrig behövde lämna treans växel och ändå borrade de upp ett nytt rövhål på oss och förnedrade oss fullständigt inför hela världen. Den är tung att svälja. Med tanke på att jag har en vit period utan alkohol var det om möjligt ännu svårare att hacka i sig. Att ute på planen se 11 personer iklädda Uniteds matchdräkt vara så inkompetenta gör ont. Precis som insikten att vår manager tyvärr inte är i närheten av att ha de verktygen som krävs för att lösa det hela. Det känns verkligen som att man i omklädningsrummet och på träningsanläggningen bara pratar om Uniteds fornstora dagar och sen slänger ut bollen och hoppas på det bästa. Det finns ingen taktik, inget system förutom att lita på den individuella briljansen. Och den finns i överflöd, särskilt offensivt, men utan något mittfält, något grundmurat spelsystem och med ett försvar lika bräckligt som ett smörgåsrån så är det egentligen inte konstigt att det ser ut som det gör, synd bara att det gör så förbannat ont att se.

Nostalgi är en mäktig kraft i sportens värld och den betyder att norrmannen kommer fortsätta få sina chanser

   

Manchester United-managern Ole Gunnar Solskjaer skakar hand med Cristiano Ronaldo under Premier League-vinsten mot Tottenham Hotspur. Foto: Glyn Kirk/AFP via Getty Images

 

 

 

 

AV: Malachy Clerkin, The Irish Times, måndag 1 november, 2021

 

Fingerviftningen var magnifik, det måste man erkänna. Så fort Cristiano Ronaldos volleyskott hittade Spurs-målets låga hörn i lördags vreds kameran till Ole Gunnar Solskjaer för att fånga hans reaktion.

Man såg ingen glädjeexplosion från Manchester United-managern, inget knäglidningsfirande, inget utmanande vrål. Nix, bara en fingerviftning till ingen särskild och samtidigt till alla.

Du skulle döda en lång eftermiddag i en semiotikmodul på college genom att noga gå igenom den fingerviftningen. Vad exakt var det? En del av det var definitivt för att fira de två geniala bitarna som kombinerats vid målet - en underbar, millimeterperfekt boll från Bruno Fernandes som följdes av det där tillslaget i Ronaldo-avslutningen. Delvis måste det också ha varit en mild och för Solskjaer typisk hälsning till de tveksamma, som om han ville säga: 'det är en hyfsad kris vi befinner oss i, eh?'

Men även om det kanske hade varit förlåtligt under rådande omständigheter så behövde man bara titta på motståndarna i lördags för att reduceras till ett fnissanfall av det hela. Solskjaer kommer eller kommer inte att överleva de kommande veckorna som United-manager men oavsett hur man tittar på det kommer en svettfri överkörning av det sämsta Spurs-laget på många år troligen inte figurera så väldigt mycket bland sakerna som bestämmer utgången för honom.

Oavsett var just dina egna sympatier ligger så är Solskjaer-situationen både objektivt konstig och naket jätteunderhållande. Mel Brooks sa att tragedi är när jag skär mig i fingret. Komedi är när du ramlar ned i en kloak.

Men t o m de mest luttrade United-fansen måste skratta åt hur olyckligt det hela har blivit på Old Trafford. Och hur, på tre specifika och unika sätt, det är ett fiasko utan några paralleller i hela idrottsvärlden.

Till att börja med har för närvarande United en manager som inte är efterfrågad till något annat jobb inom den professionella fotbollen. Fundera på det - om och när de till sist sparkar Solskjaer, vad blir då hans nästa gig? Ett lag i mitten av Premier League-tabellen? Championship? Någonstans i Spanien kanske? Inget av det känns särskilt sannolikt.

 

Sentimentalitet

Kanske flyttar han tillbaka till Norge, kanske slutar han helt som manager. Man skulle inte ramla ihop i chock om han en dag kommer arbeta för United igen i någon slags ambassadörsroll. Vilket, med tanke på att han är managern som ledde laget i en 0-5-förlust hemma mot Liverpool förra veckan, säger en hel del om de tomma sentimentalitetskalorierna som tankar hela den här blandningen.

Vilket elegant för oss vidare till den andra United-specifika anomalin, nämligen att om det här var någon annan klubb eller om Solskjaer var någon annan manager, så hade det här lösts för länge sedan. Professionell fotboll brukar inte hålla på och krångla med sådant här. Antingen gör man det eller så gör man det inte. Om man inte gör det får man inte använda företagspengarna till att inte göra det längre.

Solskjaer har varit Uniteds manager i nästan tre år. Ingen pokal har vunnits. Vi har inte fått se någon titeljakt. Han vann priset som Premier Leagues bästa manager i januari 2019, hans första hela månad som chef, men har sedan dess inte vunnit det någon mer gång. Ändå har han belönats inte bara en gång, utan två gånger med treårskontrakt.

Detta trots en hel lista på vad som borde vara oacceptabla uppvisningar och resultat. Det är bara att välja och vraka bland komediförlusterna som skulle ha avslutat vilken annan manager som helst. 6-1-förlusten mot Spurs i oktober förra året. 2-1-förlusten borta mot Istanbul Basaksehir en månad senare som inkluderade insläppet av det som kanske var det strukturellt mest ovärdiga målet i europeisk turneringshistoria. Spola tillbaka ännu längre och vi hittar 4-0-förlusten mot Everton i april 2019 som dödade drömmen om Champions League-kvalificering. Två gånger har de varit det överlägset mest överdådigt finansierade laget i Europa League och ändå inte varit kapabla att vinna det.

Men Solskjaer står ändå kvar. Och inte bara det, han beundras fortfarande av stora sjok av supporterskaran, t o m av dem som vill att han ska gå. Nostalgi är en så djupt mäktig drog att även om United blir krossade av City nästa helg och ridån till sist går ner så kommer Solskjaer förbli den överlägset mest populära av alla United-managers som kommit in efter Ferguson. Och det kommer han fortsätta vara ända tills någon vinner nästa titel åt dem.

Självklart är det fullt möjligt att de kommer besegra City på lördag och då kommer hela cykeln börja om igen. Detta beror på den tredje unika faktorn som gäller, nämligen det faktum att Uniteds spelare är alltför bra för att saker och ting ska bli alltför dåliga under alltför lång tid. Muskedundret man lagt ut på transfers betyder att det alltid finns en utväg. Det finns ingen annan manager inom fotbollen som skulle överleva den här sviten av resultat samtidigt som han tillåts lämna ett nyförvärv som Jadon Sancho, köpt för €85m (843,7 miljoner kr), på bänken.

 

 

Oinspirerande

Nuno Espírito Santo stod vid sidlinjen bredvid Solskjaer i lördags, en lika oinspirerande manager vars framtidsutsikter inte är ljusa. Det var en dödande match under den första halvtimmen där två lag gjorde så gott de kunde för att inte bli först med att hamna i underläge.

Men Nuno har inte Ronaldo och han har inte Bruno och han har inte Cavani. Så trots att han för en vecka sedan hade oddsen 12/1 för att bli nästa manager att få sparken då Solskjaer toppade marknaden på 7/1, så skulle du inte sätta huslånet på att Spurs-managern kommer bli kvar längre än United-mannen den här veckan, eller hur?

Allt detta sköljs ut i vad som har blivit ett väldigt United-dilemma efter Ferguson. Den initiala synden att anställa David Moyes för att Ferguson sa det istället för att rekrytera en riktig ersättare. Vinglandet till passerade bäst före-datum-versioner av Louis van Gaal och José Mourinho.

Den proustianska anställningen av Solskjaer, så doftande av de fina gamla dagarna att en ärlig bedömning av hans faktiska managerförmåga ansågs vara ett sekundärt bekymmer.

Så nu har en av de största idrottsklubbarna i hela idrottsvärlden en manager som inte kan få ett jobb någon annanstans, som är älskad av fansen trots fruktansvärda resultat och vars spelare inte är tillräckligt bra kollektivt för att vinna något, men för briljanta individuellt för att få honom sparkad.

Det är vad jag kallar komedi, Mel.

■ Qatar-representanter erbjöd mutor värda miljoner under hemliga hotellmöten

 

 

■ Regeringsagenter fick reda på att nationen vid Persiska viken hade hemliga möten med Putin för att fixa röster efter en oljeaffär

 

 

 

SPECIALRAPPORT AV: Nick Harris, chefskorrespondent på sportnyheterna, The Mail on Sunday, söndag 10 oktober, 2021

 

PHAEDRA ALMAJID minns dagen i början av 2010 då tre medlemmar av FIFA:s exekutiva kommitté klev in på ett hotellrum i Luanda, Angola, för att träffa teamet bakom Qatars försök att få fotbolls VM 2022. Som mediaspecialist för kampanjen hade Almajid ingen aning om motiven bakom de hemliga konversationerna. Men när hennes kollegor erbjöd varje representant $1,5 miljoner (16 422 071 kr omräknat i dåvarande pengavärde) i mutor mot deras röst kunde hon inte göra annat än att gapskratta åt fräckheten i det hela.

 

"Jag började bara skratta hysteriskt," säger Almajid då hon bläddrar genom sina dagböcker från den tiden. "Det var vid den tidpunkten jag förstod vad som hände, att det var mutor. Det fanns inget extraordinärt gällande ögonblicket för de männen. Som iakttagare, åskådare, var det ett extraordinärt ögonblick som jag aldrig kommer glömma."

Almajid, en visselblåsare som The Mail on Sunday tidigare arbetat utförligt med, kommer prata i den kommande dokumentären The Men Who Sold The World Cup.

 

Discovery+-produktionen i två delar, till vilken den här tidningen har fått utförlig tillgång, visar detaljerat de kriminella längderna som qatarierna gick för att se till så att de får arrangera nästa års turnering.

I tillägg till att ha pratat med Almajid, den f d FIFA-presidenten Sepp Blatter och chefen för Qatars team som jobbade för att få turneringen Hassan Al Thawadi - som förnekar att några som helt oegentligheter begåtts - säkrade filmskaparna även intervjuer med en FBI-agent som hjälpte till att ställa fotbollens styrande organ på knäna och en brittisk underrättelseofficer anställd som spion för Englands team som jobbade för att få fotbolls-VM 2018.

Chris Steele, 57, var en gång i tiden en MI6-operatör i Moskva och skötte deras avdelning för Ryssland i London från 2006 till 2009. Sedan jobbade han för Englands försök att få turneringen 2018 via hans underrättelsefirma, Orbis, och där fick han reda på så höga nivåer av hemliga överenskommelser mellan Qatar och Ryssland att han sa till FA att de inte hade någon chans.

"Vladimir Putin insåg till sist att Rysslands försök att få VM 2018 var ett prestigeprojekt och där krävdes av politiska orsaker en vinst, oavsett kostnaden," säger Steele.

"Det moderna Rysslands standardläge är att engagera sig i korruption och lömska affärer."

Steele säger att de hemliga överenskommelserna mellan Qatar och Ryssland på riktigt började när Rysslands vice premiärminister Igor Setjin och Rysslands VM-team samtliga flög till Doha, Qatar i april 2010.

Steeles källor berättade för honom att Qatar skulle investera miljarder i en affär för att utveckla oljefält på Jamalhalvön i Ryssland, och de två nationerna skulle göra vad som än var nödvändigt för att få stöd till deras respektive försök att få fotbolls-VM 2018 och 2022. Qatars Mohammed bin Hammam, då en medlem av FIFA:s exekutiva kommitté (ExCo), hjälpte till att mäkla fram den här Doha-pakten.

"Affären gällande Jamalhalvön säger allt, tycker jag," säger Steele. "Det är så operationen genomfördes och den sortens tillgång Ryssland och Qatar använde. VM är uppbundet med det osynliga sättet när det gäller hur världen verkligen fungerar. Opassande, skulle jag säga, och osynlig."

Steele gick vidare och assisterade FBI i deras jobb med att knäcka FIFA, först via underrättelser han samlat in under budprocessen 2018-2022 och sen med bevis på korruption av en annan ExCo-medlem, Amerikas Chuck Blazer.

Det hade, kan MoS avslöja, i sin tur lämnats över till honom via den undersökande reportern Andrew Jennings, som skrev om det på de här sidorna 2015 utan att namnge Steele.

"Blatter var verkligen Gudfadern för ett korrupt system som han hade skapat och övervakat," säger Steele.

* * * * * * * * * * * * * * *

DE extraordinära och misstänksamma händelserna som utspelade sig vid omröstningarna till 2018 och 2022 förutspåddes på de här sidorna innan de inträffade och har sedan dess även dokumenterats utförligt här.

På den sista söndagen i november för 11 år sedan publicerade The Mail on Sunday en specialrapport, informerad av Almajid - då skyddade vi hennes identitet - som förutspådde att en föga känd stat i Mellanöstern vid namn Qatar var på väg att chocka världen och vinna rättigheten att vara värd för fotbolls-VM 2022.

 

VISSELBLÅSARE: Almajid, medlem av Qatars team som jobbade för att få fotbolls-VM 2022, lyfter på locket till skandalen.

 

"Fotbollstraditionen i Qatar, placerat så lågt som på 113:e plats på världsrankingen, existerar i princip inte," skrev vi. "Men qatarierna har använt deras miljontals petrodollar för att skaffa makt och inflytande i spelets internationella cirklar."

Almajid citerades anonymt: "Jag tror inte att Qatar kommer vinna 2022. Jag VET att de kommer göra det."

Och sen hände det verkligen. Under en ödesdiger fredag i Zürich i början av december 2010 röstade en av historiens mest korrupta idrottsväljarkårer - de 22 männen som då omfattade FIFA:s ExCo - för att skicka VM 2018 till Ryssland, och tillställningen 2022 till Qatar.

Under de efterföljande åren har the MoS vid upprepade tillfällen avslöjat korruptionen och mutorna som har slagit rot bakom scenen under 2018-2022-processen, och knappt någon kom ut ren: inte Englands försök att få 2018 eller Spanien-Portugals bud på samma år, eller Sydkoreas försök 2022, eller Australiens.

Om vi tar England och Australien som exempel så försökte både att muta ExCo-medlemmen Jack Warner, en ökänd kriminell från Trinidad, när de utan framgång försökte fixa hans röst. Samtidigt var Spanien i maskopi med Qatar gällande deras egna förbjudna röstningspakt och deras teamledare kritiserades senare efter att ha vägrat delta i en officiell utredning av fallet.

Men de fräckaste episoderna av valfusk levererades av skuggiga krafter som jobbade för att se till så att Ryssland 2018 och Qatar 2022 blev verklighet - trots att deras officiella team som jobbade för att få turneringarna än idag insisterar på att de aldrig engagerade sig i några aktiviteter som gick emot FIFA:s regler.

F d FBI-agenten Michael Gaeta hjälpte till att samla in bevis på att miljontals dollar i mutor betalades ut. "Vad som har avslöjats hittills är ett maffialiknande brottssyndikat," säger Gaeta, vars jobb tittaren får reda på vanligtvis gick ut på att avslöja New Yorks gangsterfamiljer. "Min enda tvekan inför att använda det ordet är att det nästan är en förolämpning mot maffian."

De konkreta bevisen på de olagliga betalningarna inkluderar detaljer om banköverföringar på miljontals dollar som avslöjades i US-amerikanska åtalspapper förra året. Warner ska ha tagit emot en muta på $5m (43,6 miljoner kr) för att rösta på Ryssland, silad via offshore-konton avslöjade av FBI och IRS, USA:s federala skattemyndighet, från skalbolag anslutna till Ryssland 2018. Warner, som förnekar att han begått några felaktigheter, kämpar fortfarande för att undkomma utlämning till USA.

Warners ExCo-kollega Rafael Salguero erbjöds en muta på $1m (8,73 miljoner kr) för att rösta på samma kandidat. I åtalspapprena från 2020 kan man även läsa detaljer om hur Nicolas Leoz från Paraguay (som dog 2019), Argentinas Julio Grondona (som dog 2014) och den upprepat korrupte Ricardo Teixeira från Brasilien, samtliga ExCo-medlemmar, tog emot miljontals dollar för att rösta på Qatar 2022.

En argentinsk vd för ett sportmarknadsföringsföretag, Alejandro Burzaco, som erkänt sig skyldig till att ha mutat flera fotbollsrepresentanter, vittnade om att Grondona själv hade erkänt mutepisoden med Qatar 2022 för honom.

Andra ExCo-väljare anklagade för felaktigt uppförande i relation till Qatar inkluderar Jacques Anouma från Elfenbenskusten, som hela tiden har förnekat att han har tagit emot någon pengamuta; Hany Abo Rida från Egypten, en nära medarbetare till Bin Hammam som en gång gjorde honom sällskap på en tripp till Karibien då pengamutor på $40 000 (349 318 kr) gavs till lokala fotbollsrepresentanter för att stödja qatarierns försök att bli FIFA-president; och Worawi Makudi från Thailand, även han med på den trippen och senare avstängd från fotbollen för förfalskning och förfalskning av konton. Alla tre ska ha röstat på Qatar 2022.

Åtminstone fyra ExCo-medlemmar från Europa ska ha röstat på Qatar 2022. Michel Platini från Frankrike, då chef för UEFA, gjorde det efter att den franske presidenten Nicolas Sarkozy sa att det skulle vara bra för handeln. Angel Maria Villar Llona från Spanien gjorde det efter att hans land och Qatar skapade en samordningspakt för röster.

Marios Lefkaritis från Cypern ska ha röstat på dem som en del av en överenskommelse där hans familj sålde egendomar till Qatar för £27m (321,1 miljoner kr), vilket var mycket högre än egendomarnas värde. Han förnekar alla oegentligheter.

Vitalij Mutko från Ryssland, ökänd för sin nyckelroll i Rysslands statssponsrade doping, ska ha röstat för Qatar 2022 som en del av "Doha-pakten" från 2010.

Blatter själv minns att han blev chockad när han inför omröstningen fick reda på att Qatar skulle vinna rättigheterna till 2022. På frågan om han tror att Qatar hade betalat mutor säger Blatter: "Jag vet inte om de betalade, för jag har inte sett [detaljer], men inom fotbollen, för att få VM, är allt möjligt."

Blatter säger att Platini ringde honom en vecka innan omröstningen i december 2010 för att berätta att åtminstone fyra medlemmar av UEFA:s ExCo, inklusive han själv, skulle rösta på Qatar trots att de visste att Blatter ville se USA som värd för den turneringen.

"[Platini] sa följande till mig: "Något har hänt, nu kommer du hamna i svårigheter [som supporter av USA:s ansökan]," säger Blatter. "Han berättade för mig att fyra [UEFA-röster] skulle gå till Qatar, och att det inte var möjligt för USA att vinna. Platini förlorade mod, han borde ha sagt: 'Nej, vi kommer göra något för världen och inte något endast för ett land'."

Men trots att Blatter tvingades bort från FIFA 2015 och till sist även portades från fotbollen efter en utredning gällande en betalning på £1,3m (15,5 miljoner kr) till Platini dömdes han aldrig som skyldig till några oegentligheter runt VM-skandalen.

Men mot slutet av dokumentären framförs anklagelsen till den schweiziske administratören gällande att han förbisåg korruption för att kunna behålla en maktbas inom förbundet. Efter en lång tankepaus säger han: "De har fel när de säger att jag lät dem göra göra det för att behålla min makt. Vi försökte stoppa det. Det var inte möjligt."

 

 

• "The Men Who Sold the World Cup" har premiär i Storbritannien den 21 oktober på discovery+.

FIFA-chefernas lyxliv då de uppvaktades av olika länder

   

TUMMARNA NER: Chuck Blazer, Sepp Blatter och Franz Beckenbauer.

 

 

 

 

AV: Nick Harris, The Mail on Sunday, söndag 10 oktober, 2021

 

CHUCK BLAZER förkroppsligade FIFA:s två olika ansikten, han var både en charmerande, briljant försäljare som alltid letade efter nästa affär, men han var också en seriell skurk, ibland våldsam, involverad i ett spektrum av otrevliga aktiviteter från förbjuden biljettförsäljning till bedrägeri och mutbrott.

Med tanke på hans status inom fotbollens hierarki - han var medlem av FIFA:s elit, den allsmäktiga Exekutiva kommittén [ExCo] från 1996 till 2013 - gjorde han allt i första klass, med en årslön på $200 000 (1,75 miljoner kr) för ett deltidsjobb, plus påkostade utgifter som förbundet också betalade.

"Vart vi än åkte hade vi en tilldelad bil och chaufför, vi flögs mellan olika platser med privatflygplan och varje gång vi åt middag uppträdde en gupp musiker och vi fick en flaska vin för $400 (3 508 kr), eller två eller tre," säger Mary Lynn Blanks, som var Blazers flickvän under mer än ett årtionde. "Det var helt fantastiskt, summorna pengar som spenderades för att hålla oss glada."

Blanks reste till 40 länder som FIFA VIP-medlemmen Blazers partner. De träffade medlemmar ut kejsarfamiljen i Tokyo och drack cocktails med drottningen på Buckingham Palace. Vidare träffade de även prins William, David Beckham och David Cameron i Zürich. Hon tog emot gåvor från Vladimir Putin och delade en gång en 21 timmar lång flygresa med privatplan tillsammans med Nelson Mandela.

Hon säger: En gång köpte, till min födelsedag, Chuck en Adenauer, en Mercedes [av klassisk årgång] till mig, värd runt 100 grand (877 020 kr) och jag sa: 'Well, fantastiskt, hur ska vi få den tillbaka till New York?' Och han sa: 'Vi kan inte köra den här i New York, den är för värdefull.' Så jag sa: 'Så vi ska behålla den här i Zürich?' Och han svarar: 'Ja'."

Blanks får stort utrymme i en kommande discovery+-dokumentär i två delar som undersöker korruptionen inom FIFA och sedan organisationens dramatiska fall 2015, när en lång utredning av FBI och USA:s federala skattemyndighet (IRS) kulminerade i dussintals gripanden och åtal gällande IT-bedrägeri, utpressning och pengatvätt.

Blazer, som dog 2017, 72 år gammal, var bl a berömd för att han hade två lägenheter i Trump Towers, en av dem för hans katter, och senare i livet körde han runt med sin permobil på trottoarerna på Manhattan med sin papegoja på ena axeln.

Det var på en sådan utflykt som han stoppades av FBI och IRS, som hade ett ultimatum att framföra till honom. De hade nämligen fått reda på att Blazer inte hade betalat någon skatt på 14 år och de hade säkrat bevis på att han illegalt tagit delar av summorna betalda för tv-rättigheterna till fotbollsturneringar och sponsoravtal. Då han konfronterades gällande detta 2011 började han jobba undercover för FBI där han spelade in flera kollegor då de berättade om deras kriminella aktiviteter.

Blazer var känd för att vara flamboyant, en stor nallebjörn, men han hade även en ondskefull sida. I det första mötet med Blanks på 1970-talet var han våldsam mot henne, vilket fick henne att lämna honom. Men rik, berömd och tydligen ledsen lyckades han 2002 locka tillbaka henne och även om han ibland kränkte henne fysiskt och känslomässigt så var hon enormt fascinerad av FIFA-livsstilen.

 

SNYGGA SALLY: Blazer levde sin bisarra parodi till liv genom att segla på ett hav av pengar.

 

 

"Mina resor till Zürich blev som att pendla, varje månad och varje gång vi åkte hem tog vi med $20 000 (175 464 kr) i kontanter från FIFA," berättar hon.

"FIFA:s Exekutiva kommitté behandlades som kungar för de avgör var VM hamnar så alla vill smöra för dem, så de gör vad som än krävs för att se till så att den personen blir din nya bästa vän."

Blanks minns att när Blazer inledde sitt hemliga jobb för FBI var den initiala planen att han skulle bära en gömd avlyssningsenhet under kläderna.

"Det började med en kabel som de fäste med tejpbitar, men då han var så överviktig och svettig fick de inte tejpbitarna att sitta fast," berättar hon.

"Så de gav honom en nyckelring och de sa: 'När du går ut och äter middag med några av dessa personer vill vi bara att du lägger nyckelringen på bordet'. Då sa han: 'Det tänker jag inte göra, det är så låg klass att lägga din nyckelring på bordet.' Men då svarade de bara: 'Herr Blazer, du kommer göra allt vi säger till dig att göra'.

"Jag kände mig krossad för [att de som blev avlyssnade] var våra vänner - det här var människor vars barn jag var barnvakt åt, det här är kvinnor som jag har hängt med, det här är deras familjer och han säger: 'Jag bryr mig inte om dem, den enda jag bryr mig om är mig själv'.

"Folk sa alltid att FIFA är som en mobb och gangsters och sådana grejor, men jag tänkte aldrig på Chuck som en sådan. Men jag antar att han var det."

PARTERNA LÄR KOMMA ÖVERENS OM ETT SAUDIARABISKT ÖVERTAGANDE AV NEWCASTLE UNITED INOM DE KOMMANDE 24 TIMMARNA

 

 

AV: Martyn Ziegler, Matt Lawton och Martin Handy på The Times, klockan 19:10 (svensk tid), onsdag 6 oktober, 2021:

 

En annonsering av ett Saudiarabien-stöttat övertagande av Newcastle United är nära förestående efter att landet vid Persiska viken har upphävt deras förbud mot den qatariska sportkanalen beIN Sports.

 

Källor har berättat för The Times att övertagningen, värd £300 miljoner (3,58 miljarder kr), bör gå igenom under de kommande 24 timmarna efter ett Premier League-godkännande och det kommer nästan garanterat sparka igång en ursinnig reaktion från grupper som arbetar för mänskliga rättigheter.

 

Men Newcastles fans har firat utvecklingen och hoppas att de ska få se hur klubben får liknande spenderarkraft som Manchester City och Paris Saint-Germain, som ägs av Abu Dhabi respektive Qatar och för att det kommer innebära slutet för ägaren Mike Ashleys 14 år år långa regeringstid.

 

I tillägg till upphävandet av förbudet har den saudiska regeringen lovat att stänga piratsidor som opererar i landet, samtidigt som beIN Sports, som sitter på Premier League-rättigheterna för Mellanöstern, har gått från att vara våldsamt emot Newcastle-övertagandet p g a piratsidorna till att nu ha informerat the Premier League om att de inte har några som helst invändningar mot ett eventuellt övertagande.

 

Signifikativt är att Saudiarabiens beslut att upphäva förbudet mot beIN Sports kom som ett resultat av att det nya övertagandet i princip har godkänts.

 

Övertagningen för £300 miljoner (3,58 miljarder kr) av klubben kollapsade i juli förra året efter att saudierna drog sig ur efter att ha pekat på förseningar och pandemin som anledningar. Men budet plockades aldrig av bordet helt och man har behållit kontakten under hela tiden med Newcastleägaren Mike Ashley.

 

 

 

 

 

 

 

SAUDISTÖTTAD ÖVERTAGNING AV NEWCASTLE NÄRA FÖRESTÅENDE EFTER 18 MÅNADERS KÄBBEL

 

 

• Mike Ashleys 14 år långa ägarskap av klubben på väg att ta slut

 

 

• Premier League försäkrade om att den saudiska staten inte kommer vara involverad

 

 

AV: Sean Ingle och Louise Taylor på The Guardian, klockan 20:44, svensk tid, onsdag 6 oktober, 2021

 

Ett konsortium lett av Saudiarabien är nära att till sist ta över Newcastle United och avsluta Mike Ashleys 14 år långa ägarskap av klubben, detta då ett godkännande av affären är nära förestående.

 

Vissa källor menar att övertagningen, värd £300m (3,58 miljarder kr), kan komma att slutföras inom de kommande 24 timmarna - men andra är mer försiktiga - och Amanda Staveley, den brittiska affärskvinnan, lär bli affärens ansikte utåt på tillfällig basis innan hon flyttas åt sidan.

 

Utvecklingen följer nyheterna om att Saudiarabien har upphävt deras fyra år långa förbud mot sportkanalen beIN Sports och kommer därmed låta Premier League, Uefa och Fifa-matcher sändas lagligt igen - samt att de har lovat att stänga piratsidor som opererar i landet.

 

Det sägs även att Saudiarabien sitter i diskussioner gällande beIN Sports yrkan om skadestånd på totalt mer än $1 miljard (8,8 miljarder kr) då landet stöttat ett privat nätverk, BeoutQ, som illegalt visat matcher i flera år.

 

Men lösningen av piratproblemet var inte den enda nyckelfaktorn i jobbet med att ta affären, som första gången presenterades i mars 2020, tillbaka upp på bordet igen.

 

Det handlade även om att den saudistöttade Public Investment Fund (PIF) - statens suveräna förmögenhetsfond som övervakas av kronprinsen Mohammed bin Salman - har kommit med försäkringar till the Premier League om att den saudiska staten inte kommer vara involverad i den dagliga driften av Newcastle. Det var ett signifikativt hinder när den initiala affären körde fast i juli förra året eftersom the Premier League såg the PIF som den saudiska staten när det gällde att klara ligans ägar- och directorstest.

 

Det problemet har varit ämne för en lång juridisk dispyt av Ashley, som förväntades lösas i en skiljeförhandling i januari, men som nu kommer släppas.

 

Nyheten om den sittande Newcastleägarens förestående uttåg kommer leda till glädje och lättnad bland fans som har lidit länge, fans som anser att detaljhandelsmagnaten har kört klubben i botten under hans utan krusiduller-tid vid makten. Chansen att klubben ska få återupplivas av nya investerare med djupa fickor är nu lockande nära att bli verklighet.

 

Men det lär komma ett rejält bakslag från grupper som jobbar för mänskliga rättigheter, mest notabelt Amnesty International, som sedan länge har varnat för att den saudiska regimen försöker "sporttvätta" sitt rykte.

 

Amnesty har även varnat för att civilsamhället har tystats i Saudiarabien och att "alla som är kritiska mot regimen har förvisats, gripits eller hotats".

 

Det US-amerikanska underrättelsedepartementet har signifikativt namngett prins Mohammed som den som godkände mordet på journalisten Jamal Khashoggi vid Saudiarabiens turkiska ambassad i oktober 2018.

 

Det saudiska konsortiet kommer äga 80% av klubben medan 10% går till byggherrarna Simon och David Reuben och de återstående 10% går till Staveleys PCP Capital Partners.

 

Ett av de första uppdragen för den nya styrelsen lär bli att anställa en ny manager för att ersätta den väldigt impopuläre Steve Bruce. Trots att den f d Manchester United-mittbacken har hållit kvar Newcastle i högsta ligan sedan han efterträdde den mycket älskade Rafael Benítez i juli 2019, ses han som en "Ashley-marionett" av stora delar av supporterskaran och han har fortfarande inte lett laget till någon seger efter sju spelade matcher den här säsongen. Då laget för tillfället ligger näst sist lever Bruce garanterat på lånad tid där.

 

Det är en öppen hemlighet att saudierna till en början planerade att återanställa Benítez som manager på St James' Park om övertagandet hade fortgått som planerat förra året, men sedan dess har spanjoren tagit över hos Everton och kommer inte, trots allt, att göra någon känsloladdad återkomst till Tyneside.

 

Den f d coachen för Italien, Chelsea och Internazionale Antonio Conte och den f d Real Madrid-coachen Zinedine Zidane återfanns bland de dekorerade namnen som på onsdagskvällen sammankopplades med posten. Men källor nära den saudiledda affären har hela tiden stått fast vid att samtidigt som nedflyttning är otänkbart så kommer de initialt att koncentrera sig på att uppdatera och förbättra klubbens trötta infrastruktur.

 

En ny träningsanläggning och en förbättrad akademi lär finnas med bland de tidigaste prioriteringarna, precis som hundratals miljoner pund (100 miljoner pund = 1,19 miljarder kr) i investeringar i det bredare samhället och regionala regenereringsprojekt i nordöst.

 

Lokala parlamentsledamöter och kommunledare har sedan länge stöttat en potentiell övertagning som står i samklang med regeringens "levla upp"-agenda. Faktum är att det sägs att diskreta diskussioner gällande hur man bäst återupplivar köpet har ägt rum mellan förmedlare från den brittiska regeringen och deras saudiarabiska motsvarigheter under de senaste veckorna.

 

 

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor, The Athletic, onsdag 15 september, 2021

Det finns en berättelse i Mark Hodkinsons bok, Blue Moon - Down Among The Dead men with Manchester City, som påminner om hur det är att vara en Nottingham Forest-supporter nuförtiden.

Hodkinson hade fått tillgång till klubben på insidan för att bevaka berättelsen om Citys säsong 1998-99 i den gamla Tredje Divisionen, när det var Macclesfield Town, inte Manchester United, som var deras lokala derby och Jamie Pollock på mittfältet istället för Kevin De Bruyne.

En scen kom från klubbens årsstämma när en av supportrarna ställde sig upp för att konfrontera ledningen. "Frustrationen tar över honom," skriver Hodkinson. "Han pratar snabbt, väldigt snabbt, utan någon andningspaus. 'Jag är så trött på att höra min pappa och hans polare tjata om Colin Bell och Francis Lee och alla dem där. Allt det hände för flera år sen. Jag är 24 år och hela mitt liv har matats med...' Han lugnar ner tempot, rösten blir gäll, 'Skit, 20 år av skit'. Han skriker nästan nu."

I Forests fall är det 24 år utanför the Premier League. Det har gått ett kvarts sekel sedan klubben nådde kvartsfinalen i någon klubbturnering. Men under en säsong fick man uppleva den ganska spektakulära prestationen att åka ur Ligacupen mot Macclesfield Town, the LDV Vans Trophy mot Woking och FA-cupen mot Chester City.

Gardinerna rycker till, vinden tjuter. Med tiden inser man att klubben fortfarande pratar om deras Europacuper, från 1979 och 1980, för det finns inte mycket annat för dagens supportrar att omfamna. "Champions of Europe, you'll never sing that," sjöngs det på läktarna när Arsenal rullade in i stan för en cupmatch för några år sedan. "Champions of Europe, you weren't even born," var responsen från bortasektionen.

Men till skillnad mot City har Forest ingen årsstämma. Det finns ingen riktig tillgång till folket i toppen av kedjan. Dane Murphy, den nye vd:n, har gett fler intervjuer på två månader än hans företrädare, Ioannis Vrentzos, och klubbens ägare, Evangelos Marinakis, gjort tillsammans under de fyra föregående åren. Men det har inte synts något riktigt ansvarstagande sedan övertagningen gick igenom 2017 och under större delen av tiden har de relevanta personerna aldrig riktigt utmanats.

Allt detta fick det därför att kännas ännu mer extraordinärt när David Johnson, den f d Forest-anfallaren, i helgen bestämde sig för att han hade sett och hört tillräckligt.

"Bara så arg och besviken på hur den här klubben sköts," skrev Johnson på Twitter. "Det är pinsamt (hela ledningen borde ha avgått) de är en skam. Senast jag sa något dåligt om klubben ringde Giannis mig. Jag kommer få vänta på hans samtal, antar jag, eftersom jag hade rätt första gången."

Det var en skaplig tweet (fullständig med en arg emoji och allt) om du tar med Johnsons historia i klubben i beräkningarna, hans popularitet bland fansen och det faktum att hans son, Brennan, är en av spelarna i dagens lag.

 

David Johnson nätar mot Preston North End i augusti 2002. (Foto: Clive Brunskill/Getty Images)

(DT Forest2)

Det är faktiskt svårt att komma på något tidigare tillfälle, någonstans, då en spelares pappa, med så många länkar till den klubben, har ropat på att styrelsen ska avgå. Men Johnson senior bor i staden, går på varje match och har kontakt med supportrarna. Han har 30 år inom affärsverksamheten, han har även jobbat som en agent, och har alltid föredragit att säga det han ser.

"Giannis", för att introducera honom ordentligt, är Vrentzos, vars yrke på Nottingham Forests sida på Companies House (Englands motsvarighet till Bolagsverket) är listat som vd. Men Forest plockade in Murphy i somras för att vara vd. Forest tog bort Vrentzos från rollen på "Vem är vem"-sektionen på klubbens hemsida. Ändå sitter Vrentzos kvar i styrelsen och är fortfarande aktivt involverad bakom scenen, som Marinakis högra hand, trots att han har återvänt till Grekland efter fyra år i Nottingham.

Förvirrad? Det är absolut en ovanlig serie händelser. Hypotetiskt kanske, men föreställ dig att man plockar in en ny manager för att den senaste misslyckats, men sedan behåller man den tidigare killen på avbytarbänken. Skulle den nye managern verkligen vilja att hans företrädare fanns med och lade sig i? När Forest agerar och plockar bort Chris Hughton som manager, vilket känns oundvikligt efter klubbens sämsta start på en säsong på 108 år, kommer han då stanna kvar i bakgrunden?

Det låter absurt, vilket är anledningen till att det aldrig händer. Men ändå är det här Forest på styrelserumsnivå: Det Mystiska Fallet med de Två VD:arna. Och om du har följt den här berättelsen kommer du inse att Vrentzos, mer än någon annan, har varit centralfiguren sedan Marinakis, Olympiakos ägare, tog kontroll mitt i en blitz av PR.

Den sommaren bjöd den nyligen anställda ordföranden, Nicolas Randall QC (brittisk jurist), in the Nottingham Forest Supporters' Trust till ledningsrummet på kaffe och kakor. Jag var på samma möte och när jag tittar tillbaka var det ett misstag att gripas av det jag hörde.

Randall förklarade att Forest hade en femårsplan som skulle involvera uppflyttning till the Premier League och kvalificering till spel i Europa. Det skulle komma en ny toppmodern träningsanläggning för att klubben insåg att den dåvarande var liten och sliten. Forest skulle få "faciliteter på Champions League-nivå" på the City Ground och det skulle ske en förändring av kulturen, också, efter alla misstag som begicks av den f d ägaren, Fawaz al Hasawi.

Allt Forest skulle göra efter det mötet och framåt, lovade Randall, skulle göras med samma klass och värden som den gamla skolans Arsenal. Det lät fantastiskt. Hur skulle vi, som Forest-supportrar, inte kunna gilla det vi hörde?

Men innan något annat upplevde vi ett väldigt konstigt ögonblick när Randall vände sig till Andy Caddell, en av supporterorganisationens styrelsemedlemmar, och gick vidare genom att skälla ut honom på ett sätt som var genuint chockerande för alla närvarande.

Randall förklarade att han hade ett problem med Caddell och om de skulle jobba tillsammans ville klubben veta från dag ett att de kunde lita fullt ut på honom. Caddell, numera organisationens ordförande, sa inte mycket men såg rejält chockad ut. Och det var svårt att inte lämna det mötet utan att tänka att det här var Forest sätt att sätta grundreglerna: organisationen stod under klubben, inte tvärtom.

Fyra år senare är verkligheten kal. Forest har tagit en poäng på deras sex första matcher. Förra säsongen var det noll poäng på de första fyra och laget låg aldrig högre än på 14:e plats. Endast två andra klubbar i hela EFL - Derby County och Southend United - gjorde färre mål.

Hughton har vunnit uppflyttning från the Championship förut, men det har även Martin O'Neill och Aitor Karanka. De blev snabbt statistik på en sophög för managers. Allt pekar mot att vi nu ser Hughtons sista dagar som chef.

"Den här fotbollsklubbens supportrar är svarta och blåa från plågorna av tidigare år," så inleddes ett antal Twitter-inlägg från fansgruppen Forza Garabaldi efter 2-1 förlusten hemma mot Cardiff City i söndags. "Långt lidande är inte ens början på en förklaring till vad vi har varit tvungna att genomlida, och det bara fortsätter."

När jag åkte tillbaka till hemmamatchen innan slogs jag av vilket stort behov stället är av en ordentlig upprustning. Det var mitt första besök på the City Ground efter nedstängningen. Hela stället såg slitet ut. Man såg smuts på fönstren, spindelnät under min sittplats. Fotografier har dykt upp som tycks visa andra delar av arenan, inklusive säsongsbiljettsinnehavares sittplatser täckta av vad som ser ut att vara flera månaders tömningar av fågelspillning, möjligen ännu mer.

The Karaiskaki Stadium, Olympiakos hem, är förresten helt fläckfri.

 

 

 

När det gäller att uppträda efter det gamla Arsenals traditioner finns det förmodligen inte utrymme för att lista alla spelare och medlemmar av personalen som har lämnat Forest under svåra omständigheter och med väldigt lite positivt att säga om sättet på vilket klubben, innan Murphy, opererade bakom scenen.

Vissa fans verkar också ha upplevt den här hårdnackade naturen. En berättelse som fick en del dragning på Twitter nyligen involverade ett fan som mindes hur han, under eran innan Murphy, ska ha blivit tillsagd att be om ursäkt för hans kritik online mot klubben annars skulle hans dotter, då åtta år gammal, hindras från att vara maskot vid en kommande match.

Om du vill påminna dig själv om varför Forest är en sådan speciell klubb så ska du se den här videon av Copa 90 - "The Greatest Story in Football" - som handlar om framgångsåren och andra notabla delar av klubbens historia, inklusive en sektion om Nigel Doughty, klubbens tidigare ägare, som plötsligt dog 2012, 54 år gammal.

 

Fansen älskade den. Forest älskade den inte särskilt mycket. Faktum är att klubben var så irriterad på att den fokuserade på Doughty istället för dagens ägarskap att directorn Jonny Owen avfyrade ett e-mejl till Copa som klargjorde att deras relation med klubben var över.

Det är de här styrelsemedlemmarna Johnson menar - Vrentzos, Randall, Owen (och absolut inte Murphy) - när han tittar på klubben där hans son spelar, med all fotbollskunskap han har skaffat sig efter tre decennier i branschen och framför den berättigade poängen att allt startar i toppen.

Murphy, som tidigare varit vd för Barnsley, vill implementera en helt ny filosofi med ett yngre, mer vibrerande lag och en förståelse för att Forest inte kan fortsätta slösa bort miljontals pund på äldre spelare med långa kontrakt och utan något vidareförsäljningsvärde. Han vill införa en mer modern inställning, i linje med andra klubbar som har lämnat Forest bakom sig.

Det låter idealiskt. Anställningen av Murphy har firats av Forests supportrar, som vill tro att han kan rädda vad Simon Jordan, den f d Crystal Palace-ägaren, den här veckan beskrev som ett "misslyckande".

Murphys rykte inom fotbollen handlar om att vårda sunt förnuft, struktur och att plocka in kloka personer bakom scenen. Men det är också en signifikativ riktningsförändring för Forest och det har gått rykten på sociala medier om att Murphy - som är i USA den här veckan för att gifta sig - på allvar har funderat på att avgå. Som The Athletic förstår det är hans intentioner att hålla ut men att hans första månader har varit en ögonöppnare, minst sagt.

Trots det är det lockande att tro att han fortfarande inte fullt ut förstår tragikomedin som har utspelat sig innan hans intåg.

Som den där gången, t. ex, när spelarna återvände från deras sommarsemestrar och såg att fyra duschar hade plockats bort i deras omklädningsrum för att skapa ett isbad. Men ingen hade installerat isbadet. Så när spelarna kom till första matchen sägs det att där bara fanns ett plastskynke och inte tillräckligt med duschar.

Eller försäsongsmatchen när Forest insåg att de inte hade någon is till omklädningsrummen och skickade därför iväg någon till alla de lokala mataffärerna för att köpa så många påsar han bara kunde bära. Problemet var att han återvände precis när publiken började lämna arenan, fastnade i trafiken och satt i en kö och tutade, samtidigt som ispåsarna tinade upp och började rinna ut i hans baksäte. Och det här är bara berättelserna om is.

Sen har vi den där gången då, om vi går bakåt i tiden några år, om du skrev in Marinakis namn på Google så var den första nyheten som kom upp en artikel i the Guardian med följande rubrik: "Nottingham Forest-ägaren Evangelos Marinakis anklagad för droghandel".

Artikeln, skriven av tidningens grekiske korrespondent, förklarade hur den grekiske allmänne åklagaren hade anklagat Marinakis och tre av hans kollegor för att driva en kriminell organisation efter en tre år lång utredning gällande Noor 1, ett tankfartyg stoppat i Pireus hamn 2014 med 2,1 ton heroin ombord. Marinakis förnekade stenhårt alla anklagelserna och åklagaren verkar inte ha tagit detta något längre.

En av Forests directors hörde av sig (jag var the Guardians chefsfotbollsskribent då) en tid senare för att fråga om artikeln kunde plockas ner för att, well, det var inte idealiskt för klubben att ha en sådan rubrik så högt upp på en sökmotor. Det var en konstig fråga. Vilken tidning skulle plocka bort en berättigad story på det sättet?

Men Forest måste ha känt starkt för det för Randall, med sin QC-bakgrund (jurist), följde upp det med ett brev. Svaret från the Guardian var ett lite fundersamt "ledsen, men det är inte så det går till" och Forest var, kan man rättmätigt säga, rejält missnöjda med att inte få som de ville.

 

Marinkis tog över Forest 2017. (Foto: Clive Mason/Getty Images)

 

Men Marinakis verkade inte vara särskilt långsint. En tid senare hörde samma director av sig för att arrangera en separat konversation. "Herr Marinakis har bestämt sig för att han vill köpa the Guardian," sa han. "Om de inte vill sälja hela organisationen är han villig att stoppa in £10 miljoner (119,2 miljoner kr). Kan du fixa ett möte med de relevanta personerna?"

Jag fick förklarat för mig att Marinakis redan hade sitt eget medieimperium i Grekland och var sympatiskt inställd till the Guardians politik. Och för att vara rättvis mot killen så har inga av anklagelserna emot honom - den påstådda kriminaliteten, matchfusket, anklagelserna om att Marinakis var inblandad i sprängningen av ett bageri ägt av en fotbollsdomare - någonsin kommit längre. Marinakis har ett rent facit med ingenting emot sig bevisat och han har hela tiden förnekat att han gjort något fel.

Samtidigt var det lite förvirrande att tänka sig att en 200 år gammal institution som the Guardian, ägd av the Scott Trust sedan 1936, skulle kunna tänka sig att sälja till en fotbollsklubbsägare. Det krävdes en känslig konversation för att förklara att det troligen inte skulle bli något av det. Och tyvärr för supportrarna till den här förbryllande klubben - med några av de största publiksiffrorna i the Championship och, med de bevis vi nu sitter på, det sämsta laget - är det bara en av många berättelser som skapar föreställningen att med Murphy i toppen kan det förhoppningsvis komma ett utbrott av sunt förnuft.

Samtidigt berättar en annan titt på "Vem är vem"-sektionen på Forests hemsida sin egen berättelse. Francois Modesto, som var prominent involverad i det mest kaotiska rekryteringssystemet i klubbens historia, står listad som teknisk director trots att det sägs att han har gått tillbaka till att fokusera mer på Olympiakos.

Taymour Roushdi, tidigare Barnsleys sekreterare, följde Murphy från Oakwell och blev Forests chef för fotbollsadministration och satt bredvid honom i the directors' box i helgen. George Syrianos, tidigare Stuttgarts analyschef, har plockats in för att addera expertis till Forests rekryteringsavdelning. Han och Roushdi har imponerande rykten.

Chris Brass har anlänt från Wigan Athletic, där han var chef för klubbens fotbollsoperationer, för att hjälpa till med jobbet att hitta nya spelare. Flera positiva aktioner har skett bakom scenen. Men Forest har inte uppdaterat deras hemsida med något av dessa namn. Klubben, kontaktad av The Athletic, säger att de kommer ta tag i det, och att de gör sitt bästa för att hålla arenan ren. Forest hade ännu inte svarat på vår förfrågning om kommentarer gällande andra saker vid tiden för den här artikelns publicering.

Tills Murphy nämnde förändringarna i hans programnoteringar förra helgen började det kännas som en klubb som inte ville att supportrarna skulle veta vad som pågick bakom scenen. Det här är en klubb som initialt valde att säga att det var kategoriskt osant att Murphy var på väg in som vd. Och om inte något dramatiskt förändras kan den där drömska femårsplanen sluta med att laget går i sömnen hela vägen ner till League One.

Det ska utan omskrivningar sägas att det inte kommit någon ny träningsanläggning, inga faciliteter på Champions League-nivå (den föreslagna nya läktaren är en berättelse i sig själv) och det närmaste klubben har kommit uppflyttning var en sjundeplats under Sabri Lamouchi. Trots all goodwill mot Murphy verkar Forests supportrar vara alltmer skeptiska gällande en regim som har lovat för mycket och levererat för lite alldeles för många gånger.

Johnson har nu raderat sin tweet - och det är rimligt med tanke på att hans son är en del av omklädningsrummet - men hans kritik hade känts positivt mild om Brian Clough fortfarande levde idag och kunde påminna oss om vad han tyckte om folket i ledningsrummet som han brukade kalla bluffmakare som inte vet någonting.

Käre gamle Cloughie gillade aldrig klubb-directors i de bästa av tider. Han skulle ha velat kasta några av dessa personer i floden Trent.

 

 

 

(Fotot högst upp: David Rogers/Getty Images)

 

Idag är verkligen en sportdag plockad från översta godishyllan för mig!

 

 

 

 

 

• Man får väl ändå lov att säga att det här känns som en helt briljant lördag för en sån som mig, med det här eftermiddagsschemat är det svårt att ha några större klagomål:

 

 

• 15:15: Växjö v Färjestad

• 16:00: Man United v Newcastle

• 16:00: FC United v Stafford Rangers

 

 

Synd bara att i princip allt är samtidigt, men jag ska inte klaga.

 

 

• Det känns som en evighet sen United sist spelade match, men oj vilken fest det var på bortaläktaren på the Molineaux då, och det berodde inte enbart på den magnifike Mason Greenwoods underbara segermål och tre bärgade poäng i en erkänt tuff bortamatch. Dagarna sen den sköna 1-0-vinsten har varit en enda lång väntan, ackompanjerat av en gammal klassisk läktarsång om en viss portugis. Idag kommer Old Trafford att gunga då det äntligen är match igen och portugisen gör sin andra debut i den Röda tröjan, antingen från start eller från avbytarbänken. Det blir även hemmadebut för vår Rolls-Royce i mittförsvaret, monsieur Raphaël Varane.

 

 

• Nu ska jag inte tjata alltför mycket om portugisen, säker på att ni redan läst så mycket om honom sen han blev klar för United att ni så smått börjat tröttna på det. Det som avhandlas om honom här hittar ni under rubriken "RONNIE", vill ni inte läsa det kan ni bara scrolla förbi det segmentet

 

 

RONNIE

• Under det nyligen avslutade landslagsuppehållet slog han rekordet för flest antal gjorda landslagsmål genom tiderna och då jag inte har hört något prat om att han funderar på att sluta i landslaget inom den närmaste framtiden så känns det som att hans ledning i den toppen bara kommer fortsätta växa:

   

 

 

 

Innan dagens (11/9) hemmamatch mot Newcastle står han på 118 gjorda mål för United och tar vi oss en titt på listan över klubbens bästa målskyttar genom tiderna så kan vi slå fast att han har väldigt goda chanser att avancera från sin 18:e plats på den:

   

Fet stil = fortfarande aktiv i klubben.

 

 

• Sen ska han inte bara hyllas som något gudalikt, är min åsikt. Han har en sida som jag skrivit om tidigare som jag avskyr. Jag är även medveten om skiten han är anklagad för men man får väl någonstans följa rättsstatens principer och han är ju inte dömd, men nog skaver anklagelsen och man kan bara hoppas att det inte stämmer.

 

 

Vidare stör jag mig på alla som med hull och hår svalde hans blöta PR-skitsnack där han avslutade ett Instagram-inlägg med följande dynga: "PS - Sir Alex, this one is for you."

 

 

Det är alltså samma Ferguson som han, i rollen som hans manager, hade såååå mycket respekt för att han spenderade två somrar med att hota om strejk, kalla sig själv "slav" och krävde en flytt bort ifrån. Och det var under skottens ledning som han bjöd på den där skamliga, egoistiska, "allt-handlar-om-mig", storartade "insatsen" i Rom 2009.

 

 

Men med tanke på att han är ett fysiskt fenomen och en otroligt skicklig fotbollsspelare så kommer han självklart att göra United till ett bättre och farligare lag, det har jag inga tvivel om. Det är också roligt att höra den ena "experten" efter den andra lägga pannan i djupa veck och slå fast att det här inte är den Ronaldo som tidigare spelade för United som kommer tillbaka. Är de sant? Han var 24 år när han lämnade oss, nu är han 36, ni måste skoja?! Jävla nötter och det visar bara vilka idioter många av dessa pratkvarnar tar oss för.

 

 

• Oavsett vad man tycker om honom så får man konstatera att hans första sejour i klubben var helt ok:

 

 

12/8-2003: Kommer till United från Sporting Lissabon.

 

 

3 PL-titlar: 2007, 2008 och 2009

1 FA-cup: 2004

2 Ligacuper: 2006 och 2009

1 CL: 2008

1 VM för klubblag: 2008

 

 

1 Ballon d'Or: 2008

2 PFA Player of the Year: 2007 och 2008

PL Golden Boot: 2007

 

 

118 mål på 292 matcher

 

 

1/7-2009: Till Real Madrid

 

 

• När vi pratar om tidningar och mediebevakning överhuvudtaget så säljer United, det vet vi. Det är därför det så ofta dyker upp rent hisnande saker om oss och händer det något stort kring United, positivt eller negativt, så slås det upp 100 gånger större än om det hade handlat om någon annan klubb. Ronaldos flytt till United kommer inte minska det faktumet.

 

 

Redan den 28/8, när han var klar, och United inte hade match förrän dagen efter dominerade de Röda Viasats Premier League-studio. Klockan 13:00 startade den och där skulle Jihde, Niva och Åslund prata om matchen som hade avspark klockan 13:30: Manchester City v Arsenal. Men studiotiden (13:00-13:25) ägnades från 13:00-13:16 åt Ronaldo till United, sen fick "stormatchen" på det folktomma, blåa rymdskeppet nio minuters uppmärksamhet. Man United: hated, adored, NEVER ignored!

   

 Inför Man City v Arsenal diskuterade studion... Ronaldos flytt till United.

 

 

• Det är ofta väldigt roande att läsa eller lyssna på s k fotbollsexperter och deras utlåtande om Uniteds spelare kontra andra lags spelare. När Ronaldo var på väg till City var det genialiskt och han skulle göra 40 mål för de Blåa och utgöra den sista pusselbiten som till sist fullbordade deras Champions League-pussel. När allt sedan ändrades och det blev United istället, då vände allt och han var slut som spelare, det verkade nästan tveksamt om han skulle orka ta sig ut på planen p g a sin höga fotbollsålder o s v, o s v. Sen har det även skrivits spaltkilometer om åsnan Lukaku och hans £97,5 miljonersflytt (1,16 miljarder kr) till Chelsea. Den hyllas som genial och bla, bla, bla.

 

 

Intressant då att kasta en blick på Serie A-siffrorna från förra säsongen för den genialiske åsnan versus den slutkörde pensionären. Visst, åsnans klubb vann ligatiteln och Juventus floppade, men individuellt är det intressant att jämföra de två, med tanke på att den ene utmålas som den nye Gerd Müller och den andre som redo för ålderdomshemmet.

 

 

Lukaku, 2020/21:

Serie A: 32 starter - 24 mål

Coppa Italia: 2 starter - 2 mål

CL: 5 starter - 4 mål

Totalt: 39 starter - 30 mål

 

 

Ronaldo, 2020/21:

Serie A: 31 starter - 29 mål

Coppa Italia: 3 starter - 2 mål

CL: 6 starter - 4 mål

Totalt: 40 starter - 35 mål                                                                                      

 

 

• Skönt att se att det blir "Nicke" Holmgren och Glenn Strömberg som ska ratta Ronaldos andra debut på Old Trafford, gutturala läten och sanslösa vrål utlovas!

 

 

 

 

• Vill ni läsa mer om Ronaldo hittar ni några halvintressanta artiklar här:

 

 

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2021/09/04/11731395-att-fora-united-tillbaka-till-toppen-av-engelsk-fotboll-ar-ronaldos-uppdrag-och-vilket-slut-pa-hans-karriar-det-skulle-innebara/

 

 

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2021/09/04/11731392-ronaldos-aterkomst-till-manchester-united-hur-affaren-genomfordes/

 

 

 

BRÖDERNA RAFAEL OCH FÁBIO DA SILVA...

...har skrivit en bok om ni är intresserade:

 

 

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2021/09/05/11731517-pojkarna-fran-brasilien/

 

 

HUR DÅLIGA ÄR ARSE EGENTLIGEN?

Det är en befogad fråga som jag inte ägnar särskilt mycket tid, är mest fascinerad av deras otroliga fall från toppen till där de befinner sig nu. Skulle Norwich kryssa eller vinna mot dem idag så borde kukhuvudet som ständigt bär en svart hjälm sitta löst. Frågan är bara vem de som ska plocka in och få till en förbättring. Ola-Conny? Morgan? Eller kanske Anus Don Demina? Svårt att se att det skulle kunna bli sämre...

 

 

Det gör aldrig ont att förnedra Arse och det har vi sannerligen gjort några gånger, men kanske aldrig så grundligt som i den där matchen på Old Trafford den 28:e augusti 2011. Enligt maestron Danny Taylor var det matchen då dagens misär började, läs och njut:

 

 

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2021/09/03/11731256-fornedring-ar-inte-ratt-ord-manchester-united-8-2-arsenal-berattat-av-de-som-var-involverade-ett-artionde-senare/

 

 

Minns du inte? Det här kanske friskar upp minnet:

Da Silva-tvillingarna om flytten till United som tonåringar, respekten för Ronaldo... och hur de förvirrade Fergie!

   

Oskiljaktiga: Fabio (t v) tillhör Nantes, medan Rafael senast spelade i Turkiet. Rex/Getty Images

 

 

 

 

EXKLUSIV INTERVJU av: Ian Ladyman, Daily Mail, lördag 9 september, 2021

 

Under den nedstängda sommaren 2020 kunde man se två tvillingbröder springa på den franska landsbygden. Varje dag i fem veckor. Trettiofem dagar i sträck.

En av dem, Fabio da Silva, rehabiliterade sig efter en fruktansvärd knäskada han ådrog sig då han spelade för Nantes. Den andra, Rafael, var där för att han helt enkelt inte kunde tänka sig att hans bror skulle lida ensam.

"Vi gömmer oss inte för någon," sa Fabio till Sportsmail den här veckan. "Vi har ett väldigt, väldigt speciellt band. Att veta att han reste med sin familj bara för mig. Det inte bara motiverade mig, det räddade mig."

Det har alltid varit så. Från fem års ålder spelade Da Silva-bröderna för samma pojklag nära deras hem i Petropolis, norr om Rio.

När de var 11 bodde de tillsammans i en sovsal i Flumineses akademi, inhysta med större, äldre pojkar.

"Under de tre första veckorna grät min bror varje kväll," sa Rafael. "Ibland grät jag också. Det var svårt. Vi var bara tvungna att hålla ihop, precis som vi alltid gjort."

Da Silva-tvillingarna är kända i England för tiden då de spelade tillsammans för sir Alex Fergusons Manchester United. De upptäcktes av klubben då de var 12 år och anlände i Manchester när de endast var 17 år gamla.

För båda ytterbackarna var vägen in i A-laget spärrad av Gary Neville, Patrice Evra, John O'Shea och Wes Brown. Neville ska ha sagt följande: "Rafael har köpts för att pensionera mig."

Fabio fann utmaningen och miljön tuffare än brorsan. Han tror att hans medfödda nervositet hindrade honom från att uppnå allt det han hade kunnat uppnå. Han led av ångest innan matcherna.

Ändå spelade han i Uniteds finalförlust i Champions League mot Barcelona på Wembley 2011 och vann Premier League. Rafael - den yngste brasilianaren att spela Premier League-fotboll - vann titeln tre gånger.

"I Brasilien sågs vår berättelse som otrolig," log Fabio i ett Zoom-samtal från Frankrike. "Det var inte många unga spelare som flyttade till England från vårt hem som de gör nu.

"Men trots att vi båda spelade för Brasilien några gånger (de har två landskamper var) tror jag att vi nu är mer ihågkomna i Manchester."

* * * * * * * * * * * * * * *

FABIO DA SILVA var i föräldrarnas hem i Petropolis en regnig eftermiddag 2005. Båda pojkarna hade tränat lite med United men hade även ett erbjudande från Arsenal. Då ringde telefonen.

"Först var det en portugisisk hälsning," minns Fabio. "Sen säger rösten: 'Det är Cristiano Ronaldo.' Jag tror det är ett skämt, men då säger han: 'Nej, det är Cristiano här. Jag ringer för att säga till er att komma till United. Jag kan hjälpa er så ni måste komma. Ni kommer gilla det.'

"Sir Alex Ferguson måste ha känt till Arsenals intresse. Det här var hans sätt att se till så att vi kom till Manchester. Det fungerade."

Tvillingarna delade omklädningsrum med Ronaldo i endast 18 månader men det var tillräckligt. Rafael brukade försöka härma Ronaldos självförtroende. "Han gjorde extraordinära saker och vi fick båda bättre självförtroende av det," sa han.

För Fabio ligger tillgivenheten ännu djupare. "Han är min hjälte, den bästa," sa han. "Han hjälpte mig mycket och sa: 'Oroa dig inte, spela bara. Lugn, cool. Jag kommer vara här för dig.'

"Det betydde så mycket och självklart är hans talang något jag aldrig sett i hela mitt liv.

"Jag älskar honom för han är en väldigt stor förebild för unga pojkar som oss. Det är vad han kommer göra för spelarna den här andra gången.

"Sakerna jag tog från Cristiano är för livet. Spelarna som ska få spela med honom nu i United borde vara tacksamma varje dag."

Da Silva-brödernas berättelse berättas varsamt i deras nyligen publicerade bok. The Sunshine Kids framstår ibland som en saga. Men utmaningarna de mött i deras karriärer var på riktigt. För Fabio gick hans väg efter United till Frankrike via sejourer i QPR, Cardiff och Middlesbrough. Rafael stannade på Old Trafford efter Fergusons pensionering 2013 bara för att få genomlida David Moyes och Louis van Gaals regeringstider.

"Van Gaal hatade instinkt, hatade one-touch-fotboll," säger Rafael i boken. "Han saktade ner oss så mycket att man inte kände igen vår fotboll. Han ville inte ha något hjärta, bara huvud. Allt kändes som ett arméläger."

Efter att ha spenderat fem år i Lyon är Rafael nu en free agent efter en kort tid i Turkiet. Kärleken till United sitter

kvar.

Båda spelarna namnger Rio Ferdinand - som Rafael kallar "professorn" - Darren Fletcher och Michael Carrick som formativa influenser.

Men när det gäller Carlos Tevez finns det ingen större kärlek. "Han respekterade inte mig och sättet som han pratade med mig på ute på planen var inte trevligt," säger Rafael. Under tiden verkade Michael Owen "mer intresserad av hästar än fotboll".

På deras allra första träningsdag i januari 2008 lobbade, av misstag, Fabio bollen över huvudet på Paul Scholes, ett "trick" som mottogs vilt av en kiknande Ferdinand.

"I det ögonblicket trodde jag verkligen att jag var i en dröm," skrattade Fabio.

Ferguson å sin sida älskade båda pojkarna så mycket att han har skrivit förordet i deras bok och när Rafael återvände till Old Trafford i Champions League med Istanbul Basaksehir i november förra året ville han träffa honom efter matchen.

"Han ville bara se så att jag var ok," minns Rafael. "Vi pratade inte om fotboll, bara om livet. Jag hade fortfarande fotbollsskorna och matchstället på mig. Vilken man."

Men Ferguson kunde inte alltid se skillnad på de två Da Silva-bröderna. Rafael brukade sätta på sig sin brors bröllopsring bara för att förvirra deras manager men snart insåg han att det inte var nödvändigt. Ofta var det, i allvarliga ögonblick, fel tvilling som fick sig en utskällning av Ferguson.

"Inte ens efter fem eller sex år kunde han någonsin se skillnad på oss," skrattade Fabio tidigare i veckan.

"Grabbarna - Fletch, Rio, de kunde. Men managern? Aldrig."

De tidiga månaderna i Manchester spenderades i ett litet hus med deras föräldrar, Laurinda och Jose Maria, nära Uniteds träningsanläggning i Carrington vid sidan av motorvägen M60. Knappast en boendesituation förknippad med fotbollsspelare.

Men under deras tid där växte de från pojkar till män. De blev riktigt tävlingsinriktade.

I Liverpool avskydde Steven Gerrard dem, vid ett tillfälle beskrev han dem för Wayne Rooney som "a pair of p*****" (ett par kukar).

 

ANTECKNING TILL SIR ALEX: DET HÄR ÄR FABIO... Getty Images

 

 

... OCH DET HÄR ÄR RAFAEL! Getty Images

 

Nu skrattar Fabio och Rafael åt det. Samtidigt pekar de på standarden som de introducerades för under Ferguson. Det var en standard som Fabio såg mycket lite av i andra klubbar, medan Rafael såg hur saker och ting började glida utför under Moyes och Van Gaal.

"Jag tycker det är den stora skillnaden," sa Fabio.

"Talangen fanns i dessa klubbar men de hade inte engagemanget eller arbetsmoralen. I Cardiff jobbade jag för Ole Gunnar Solskjaer. Jag älskar Ole. Han hade varit manager för reserverna åt mig i United. Han är en snäll kille och jag hatade det för jag kände att vissa spelare utnyttjade det.

"Jag och min bror hade alltid en vilja men vi lärde oss också mycket av Cristiano och Fletcher, Carrick, Patrice. Alla gjorde de det annorlunda men alla jobbade så hårt. Jag uppnådde en del saker men jag gjorde inte mer - jag skulle inte säga att jag var svag - men jag var aldrig tillräckligt modig. Jag spelade aldrig fritt.

"Min bror var annorlunda. Han gick efter tröjan. Men kanske kände jag att jag aldrig var lika bra som de andra."

* * * * * * * * * * * * * * *

DA SILVA-TVILLINGARNA är bara 31 och har en del speltid framför sig. Fabio är nu tillbaka i Nantes A-lag.

Efter det kommer de kanske bli tränare. Den osäkra planen är att Rafael, som redan går tränarutbildningen, ska bli manager och hans bror hans assistent.

Fotbollen har varit fundamental under de senaste 20 åren men kanske mer än det är det resan de gjort tillsammans som de värdesätter.

När Fabio lämnade United för QPR en vecka innan han skulle fylla 22 var det första gången de två någonsin hade varit ifrån varandra.

Allt detta väcker följande fråga: skulle en av dem någonsin ha funderat på att komma till United utan den andra?

"Det är väldigt svårt att säga," svarade Fabio. "En gång hade min bror testspel någonstans medan jag var med U15-landslaget. Även om det bara var två veckor så var det väldigt svårt för oss."

 

 

Under tiden i Cardiff körde Fabio regelbundet 200 miles (321,8 km) till Manchester för att träffa Rafael, ofta med sin höggravida fru.

Än idag kvarstår ett gemensamt syfte. Att försörja deras föräldrar där hemma och att göra de stolta. De var städare när pojkarna växte upp, arbetade sju dagar i veckan. Att betala tillbaka och ta hand om dem har alltid varit deras fokus. "Varje gång vi spelade tillsammans i United-laget var det nästan så att min mamma och pappa grät," ler Fabio.

"Där vi kommer ifrån, om du åkte dit skulle du förstå hur otroligt det var för oss att göra det vi gjorde. Allt handlade om att komma bort, att hjälpa vår mamma och pappa. Att göra så de inte behövde arbeta.

"Om du hade sagt till oss då att allt det här skulle hända i våra liv, då hade vi sagt nej. Allt vi gjorde är otroligt. Vi drömde aldrig om något av detta."

Båda tvillingarna tror att det moderna United kommer bli ok under Solskjaer.

"Men han behöver en titelvinst," skrattade Fabio.

Dagens United-manager var en del av ansträngningarna med att integrera de unga brasilianarna 2008 och det har de inte glömt. Men vissa saker gjorde de alltid på deras egna sätt.

Efter det att de blev A-lagsspelare t. ex, då tilldelades tvillingarna varsitt rum vid bortamatcherna. Till sist fick Ferguson reda på det faktum att ett av dem inte användes.

"Vi är enkla pojkar," log Fabio. "Vi behövde inte två rum. De var massiva! Så vi brukade dela. Vi är bröder. Vi ville vara tillsammans. Jag älskar den berättelsen. Den visar exakt vilka vi är."

 

 

 

 

 

The Sunshine Kids av Fabio & Rafael Da Silva med Wayne Barton från Pitch Publishing finns ute nu för £19,99 (237 kr).

 

 

Om du är intresserad av att köpa boken i Sverige (engelsk text) så hittar du den här för 229 kr (frakt ej inräknat):

 

https://www.bokus.com/bok/9781785318788/the-sunshine-kids/