Anfallarens stötande men gamla tweets tar upp problem som sporten har svårt med, från homofobi till ras till sexism, till priset Burnley kan komma att få betala för brott som begåtts på annat håll

Andre Gray var inte glad efter Burnleys EFL Cup förlust borta mot Accrington i onsdags men anfallaren har annat att oroa sig för nu. Fotograf: Ed Sykes/Reuters

AV: Daniel Taylor, the Guardians sportblogg, lördag 27 augusti, 2016:

Den första engelska landslagstruppen under Sam Allardyces ledning presenteras på söndag och oavsett vad du tycker om Andre Gray - huruvida du har bestämt att han har samma personliga charm som huvudlöss, eller om du har en mer sympatisk hållning - så kan vi förmodligen anta att om han någonsin skulle ha en liten, liten chans, eller ses som en möjlig back-up spelare, så har nog ett svart streck temporärt nu dragits över hans namn.

Men det är inte orimligt att tänka sig att Gray till sist kommer bli en del av Allardyce eran om han kan behålla flytet i sin karriär.

Gray var den målfarligaste spelaren i the Championship förra säsongen, han gjorde 24 mål som hjälpte till att ta tillbaka Premier League fotbollen till Burnley. Ytterligare nio kom under försäsongen och målet mot Liverpool förra helgen indikerar att han inte kommer ha alltför svårt att ställa om den till den högre nivån.

Kanske kommer det t.o.m att komma en dag när han och Jamie Vardy spelar i samma landslag och tittar tillbaka på tiden, i april 2012, när de mötte varandra för Luton Town mot Fleetwood Town i the Conference Premier.

Men nu känner du förmodligen till Grays internethistoria och den sortens story som får dig att längta tillbaka till mer oskyldiga dagar när twittrande var något för sparvar, troll bodde i grottor i sagoberättelser och fotbollsklubbar behövde inte oroa sig för skadan som skulle kunna orsakas av spelare med smarta telefoner som, tydligen, var mycket smartare än deras ägare. Eller, som Mick McCarthy en gång uttryckte det, "twits (dumskallar) who tweet".

Det finns ingen poäng med att gå igenom allt innehåll men det mest slående exemplet innehåller en nivå av hashtagshat - "Är det bara jag eller är det bögar överallt? #Brinn #Dö #FårMigAttMåIlla" - som helt klart går bortom det vanliga användandet av onlinesmädelser och tyvärr för Gray så tycker kanske många personer att det inte räcker att gå ut med en schablonursäkt, bekänna att man är en förändrad person och haspla ur sig standardmeningarna som försvarsadvokater använder i domstolen när de försöker få ett reducerat straff till sina klienter.

Även om vi för ett ögonblick ignorerar högaffelshomofobin så framstår Gray som en svår man att omfamna. "Rasande," skriver han. "Sitter fast i trafiken för att någon sorglig svag idiot bestämde sig för att bli överkörd på motorvägen. #IngenSympati." Det finns minnen från skolan ("Min lärare sa till mig att jag var en skithög.. såg henne häromdagen då hon körde en skithög"), en trohetsförklaring till Arsenal ["Jag hatar Theo Walcott") och flera andra skrivelser på 140 tecken som går emot honom innan vi kommer till dem som har fångat FA:s disciplinavdelnings uppmärksamhet.

Det kan t.o.m komma att bli värre för Gray nu när det också visar sig att anklagelselistan, som täcker en åttaveckorsperiod från 9 januari 2012, har förlängts och inkluderar en annan tweet - som inleds med deklarationen "Jag hatar lightys!" - från juli 2014, strax efter det att han hade skrivit på för Brentford från Luton. En "lighty" är slang, ofta betraktat som stötande, för att beskriva en ljushyad person av blandras. Om du tänker tillbaka på Rio Ferdinands disciplinfall efter att han retweetat någon som beskrivit Ashley Cole som en "chokladglass" (vilket betyder svart på utsidan, vit på insidan) är det förmodligen säkert att anta att Gray behöver en bra advokat.

Är det rättvist för Burnley att bestraffas för något som hände förut och var fullständigt utanför deras kontroll? Inte det minsta och det är lätt att förstå varför de relevanta personerna på Turf Moor har svårt att förstå hur FA kan bestraffa tweets från mer än fyra och ett halvt år sedan, det börjar nämligen när Gray spelade i Hinckley United, men titta åt andra hållet när det handlar om kvällen då Vardy hade invändningar mot närvaron av en japansk man på hans lokala casino.

Som förmildrande omständighet finns det även lite bakgrund att betänka i Grays fall och det är kanske synd att han inte erbjöd mer kontext i sitt uttalande där han bad om förlåtelse och påpekade att "tack och lov så är jag inte killen jag var då".

Det där ärret som löper diagonalt från hans vänstra öra och hela vägen över hans kind är arvet efter att skurits av en kniv vid ett gatuslagsmål i Wolverhampton, runt julen 2011. De mest stötande tweetsen började komma ett par veckor senare och om Gray verkade vara arg på världen berodde det på att han förmodligen var det också. Grays självbiografi skulle absolut inte vara en genomsnittlig fotbollsberättelse. Han växte upp utan någon pappa och 13 år gammal förlorade han sin farfar, Terry, som hade tagit sin an rollen som fadersfigur. Efter det blev det en berättelse om gäng, våld och den sortens livsstil som de flesta av oss knappt kan begrunda. En del av personerna som han hängde med är idag döda och det var fotbollen, mer än något annat, som hjälpte honom att komma ut på andra sidan. Så ja, kanske är han en bättre människa nu vid 25 års ålder än vad han var när han var 21. Kanske kan vi tro på det han säger och Gray, 2016, är inte den hatfyllda individen han var 2012.

Tyvärr för sporten som helhet är den ett enklare byte för dessa fåtöljkolumnister som gillar att jämra sig över de elastiska principerna i Grays profession jämfört med dem hos folket vi såg tävla i OS. Det går faktiskt åt båda hållen - det finns saker som fotbollen kan lära sig från andra sporter, och vice versa - men Grays tweets, gamla eller inte, går verkligen emot den image som spelet gillar att framställa nuförtiden och det är inte alltid lätt att veta huruvida Robbie Rogers, tidigare i Leeds United, då han kom ut som gay 2013 har förändrat allt lika mycket som många trodde.

Det kändes verkligen inte så då jag nyligen besökte en Premier League klubb och det var dags att dela ut de olika samhällsengagemangen. Då fick vi se skräck i ansiktet på en spelare i truppen - en högprofilerad spelare - när hans namn sattes upp vid en LGBT tillställning. "Jag kan inte göra det," sa han, som om någon just hade bett honom att hoppa bungee från toppen av ett berg. Det kom ett försök att övertala honom - "Det är antidiskriminering, inte pro-homosexualitet" - men han såg skräckslagen ut. Att säga att han frös till is skulle vara en underdrift och trots ett försök till att övertyga honom om att det inte betydde att man skulle klä ut sig till the Village People, så stod det snart klart att det kanske var bättre att välja någon annan för det uppdraget.

Det säger någonting att antalet klagomål till Kick it Out gällande homofobiska smädelser faktiskt har ökat, inte minskat, trefaldigt under de tre senaste säsongerna och du har kanske hört vad som hände förra helgen när Rogers, i spel för LA Galaxy II mot Orange County Blues, påstod att en motståndarspelare upprepade gånger hade kallat honom en queer.

Spelaren? Richard Chaplow, född i Accrington och har tidigare spelat för Burnley, West Brom, Preston North End, Southampton, Millwall och Doncaster Rovers. Chaplow förnekade anklagelsen men erkände att han svurit och blev avstängd i två matcher, om det hade funnits bevis för anklagelserna hade det resulterat i tre matchers avstängning. Allt detta manar till en intressant jämförelse, för samma dag stängdes Hope Solo, USA:s damlandslagsmålvakt, av i sex månader och hennes kontrakt avslutades för att hon hade klagat på Sveriges defensiva taktik i OS och beskrivit dem som ett "gäng fegisar".

För Gray kommer skadan bli dubbel. Inom fotbollen har det alltid varit enklare att få ett dåligt rykte än att bli av med ett och om han faktiskt är en förändrad man kommer det inte bli någon trevlig upplevelse att bli hånad för något han förmodligen sedan länge hade glömt bort. Men först är det troligt att han får en lång avstängning - Gray måste svara på anklagelserna på onsdag kväll - och det skulle inte skada om han under den tiden ansträngde sig för att visa världen att han är ledsen, ställa sig upp framför kamerorna och detaljerat förklara hur han har förändrats och varför vi ska tro på honom. Mycket bättre att göra så än att vara en twit who tweets.

Wenger och Levys planer går inte ihop

För två klubbar som vill få oss att tro att de har höga ambitioner har det inte varit lätt att förstå rörelserna på transfermarknaden från Arsenal och Tottenham Hotspur under de senaste dagarna.

Till att börja med var det verkligen en egendomlig aktion från Arsène Wenger att, efter att ha klargjort hela sommaren att han inte skulle pressas till att spendera, gå in för Lucas Pérez från Deportivo La Coruña när det här är en anfallare som har funnits på marknaden hela sommaren utan att Arsenal tyckt det var dags att lösa ut hans utköpsklausul på £17m (201,4m kr).

Leicester City var den första klubben att undersöka en potentiell flytt tidigare i somras efter ett tips från Steve Walsh, deras rekryteringschef. Everton trodde att de hade en transfer klar när Walsh senare flyttade till Goodison och Wenger måste kanske förstå anklagelserna om panikköp när, tre veckor in på säsongen, Arsenal plötsligt anfaller affären i ett bakhåll.

Ännu mer förbryllande är det varför Tottenham lämnade det så sent innan de gick in för Wilfried Zaha om de var seriösa gällande att köpa honom från Crystal Palace. Efter ingenting under hela sommaren, var det då vettigt att vänta tills Yannick Bolasie hade slutfört sin flytt till Everton innan de lyfte på luren?

Palace har precis förlorat en av deras bättre offensiva spelare. De kan knappast väcka någon ilska för att de inte vill släppa en till, särskilt med så lite tid kvar att hitta någon ersättare på innan onsdagens deadline.

Och när det gäller erbjudandet på £12m (142,1m kr), trodde verkligen Spurs ordförande, Daniel Levy, på allvar att det skulle säkra affären på dagens uppumpade marknad? Bolasie gick för £25m (296,2m kr) och Zaha, 23 år gammal, är fyra år yngre och därför en mer värdefull tillgång.

Levy gillar att tro att han opererar efter sina egna regler men det får mig att undra huruvida det här är det bästa exemplet hittills på vad han kallar "pragmatisk spelarhandel" nu när klubben har en ny arena att finansiera - eller, för att uttrycka det på ett annat sätt, han försöker göra allt så billigt som möjligt.

Sunderland står i skuld till Allardyce

Inför det första landslagsuppehållet den här säsongen undrar jag om Sunderlands ordförande, Ellis Short, och klubbens medieavdelning kanske kommer att erkänna nu att det var ganska småaktigt och opassande att annonsera att Sam Allardyce hade tagit Englandsjobbet i ett stympat 49 ord långt uttalande som inte lyckönskade honom eller uttryckte någon tacksamhet för bedriften som höll de kvar i Premier League.

När David Moyes senare tog över i Sunderland var det också intressant att se Shorts beröm till den nya managern och det tydliga budskapet att han hellre hade haft honom än Allardyce till att börja med. Moyes, sa han, var "min managermåltavla nummer 1 vid de fem senaste anställningarna, men hans vilja att hedra existerande kontrakt betydde att vi inte kunde ta honom till Sunderland tidigare."

Ett problem bara: Paolo Di Canio fick sparken av Sunderland den 23 september 2013 och ersattes ett par veckor senare av Gus Poyet. Vill Sunderland verkligen få oss att tro att deras toppmåltavla var en man som befann sig tre månader in på ett sexårskontrakt som Manchester Uniteds manager?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...

Även om fler och fler nu faktiskt inser vad det är Israel håller på med så är det fortfarande en lång väg kvar att vandra. Tidigt i morse (fre 19/4) kom rapporter om att Israel beskjutit mål inne i Iran: http://beansontoast.bloggplatsen.se/2024/04/...

Amerikanska tjänstemän har bekräftat att Israel har utfört en militär operation mot Iran, medan statlig media rapporterar att luftvärnet är aktiverat nära staden Isfahan   AV: Jonathan Yerushalmy, The Guardian live, fredag 19 april, 2024, 06:04 (...

            AV: Daniel Taylor, The Athletic, tisdag 12 september, 2023     Under sin första dag med husletande förstod Kevin Keegan att det inte var någon vanlig by då mäklaren föreslog att de skulle käka lunch för att diskutera va...