Everton-anfallaren gjorde sig stundtals impopulär hos Manchester United-fansen men medan andra storheter i klubben har fått sina synder snabbt förlåtna, verkar hans dröja kvar längre

Wayne Rooney pratar med Cristiano Ronaldo efter att Real Madrid slog ut Manchester United ur Champions League 2013 vid portugisens återkomst till Old Trafford. Fotograf: Back Page Images/Rex/Shutterstock

AV: Daniel Taylor, the Observer, söndag 17 september, 2017:

Det är konstigt i fotbollen, en industri där de superrika ofta ger intrycket att pengar är det som räknas och att t.o.m de mest ekonomiskt starka klubbarna ibland gör sig skyldiga till att ha suddiga prioriteringar när det gäller att kunna spara några pund bakom scenen.

Under lyckligare tider i Manchester United, när Sir Alex Ferguson och hans lag girigt kammade hem alla dessa pokaler, visste du då att Englands största klubb valde att inte göra några extramedaljer till hans tränare? Det ändrades när Ken Ramsden tog över efter Ken Merrett som klubbsekreterare 2007 men, fram tills dess, fick tränarna några hundra pund (£100 = 1,146 kr) som en bonus istället för en silverbit som hade känts ovärderlig. Varje medalj kostade runt £1,000 (11,460 kr) - småsmulor för en klubb av Uniteds ställning - men det var helt enkelt för mycket och Fergusons personal fick klara sig utan.

Tony Coton, tidigare klubbens målvaktstränare, berättar om detta i sin självbiografi, There to Be Shot at, och minns det som den "grejen man verkligen kunde beklaga" under sin tid på Old Trafford. Coton var där under två Champions League-vinster, FA-Cupen två gånger, Ligacupen, Interkontinentalcupen, tre Community Shields och sex Premier League-titlar. Fotografierna och minnena kommer finnas där för evigt men det är inte samma sak, påpekar han, som att faktiskt ha en medalj att värdesätta.

En kväll snackade Wayne Rooney med Coton och Mike Phelan, förstalagstränaren - "Ännu en till samlingen, eller hur, grabbar?" - då spelarna och tränarstaben var ute och firade titeln 2007. "När vi berättade för honom om Mr Merretts medaljpolicy blev han upprörd," minns Coton. "Han kunde inte fatta att en klubb som Manchester United kunde vara så småaktiga när det kom till att dela med sig av framgångarna."

När alla berörda personer kom tillbaka efter sommarsemestern, på försäsongens allra första dag, låg det identiska paket och väntade på Coton och Phelan på deras skrivbord på träningsanläggningen. Inget konstigt med det. Varje dag anlände leveranser till Carrington från sponsorer och sportklädestillverkare med erbjudande och gratisgrejor och alla möjliga andra förmåner. Men de här lådorna var extra tunga. Inuti låg det en kopia i äkta silver av Premier League-pokalen, bredvid en notering om att de, för försäkringsändamål, var värda £5,000 (57,299 kr). Allt detta tack vare Wayne Rooney.

Det är en fantastisk berättelse. Rooney hade precis vunnit sin första mästerskapsmedalj. Han var 21 år då och oavsett vad du tycker om honom så säger det en hel del om honom att det var en spelare i hans ålder - inte Ferguson, en manager som frekvent skröt om sättet på vilket han såg efter sin tränarstab; inte David Gill, eller någon annan director - som bestämde sig för att göra något åt det. "Vi blev chockade," skriver Coton. "De är helt fantastiskt vackra pjäser. Men för mig är inte deras riktiga värde mätt i monetära termer. Det är det faktum att de fixades av Wayne som gör de så dyrbara."

Det här är förresten inget lovtal till Rooney. Inte alla av oss tror på det romantiska PR-spinneriet gällande hans anledningar för att flytta tillbaka till Everton och hans professionella liv har stundtals varit en komplicerad historia utan att ens betänka bakgrundsscenen till hans återkomst till Old Trafford idag, med ett framträdande i Stockports tingsrätt inbokad morgonen efter, åtalad för rattfylleri.

Samtidigt så slår den där berättelsen från Cotons memoarer, en av sportårets mer underhållande självbiografier, an en ton vid en tid då Rooney - ofta karaktäriserad som självcentrerad och pengaorienterad under sina år i Manchester - förbereder sig för sitt första framträdande mot sin gamla klubb och vi väntar på att få se hur han kommer bli mottagen.

Varmt, är det mest troliga svaret. Old Trafford är generellt sett ganska bra på att välkomna tillbaka f.d spelare och det skulle vara ganska absurt om det skulle ändras för en man som, i termer av rena prestationer, har mer på hyllan än någon av de tre männen - Sir Bobby Charlton, Denis Law och George Best - som förevigats i och med the Holy Trinity-statyn på Sir Matt Busby Way. Rooney går in i bortalagets omklädningsrum som Uniteds bästa målskytt genom tiderna. Rummen i hemmet där han förvarar alla sina pokaler och medaljer är uppdelade på två våningar för att få plats med den stora samlingen. Självklart kommer de jubla åt honom.

Samtidigt är det svårt att föreställa sig att Rooney får det konungsvälkomnande som Cristiano Ronaldo, till exempel, fick uppleva när han kom tillbaka med Real Madrid 2013. Vilket kanske känns konstigt med tanke på att Rooney var i klubben längre och vann betydligt mer. Men alla kommer inte vara uppe på benen för att välkomna honom tillbaka och det råder ingen tvekan om att Old Trafford aldrig kände samma värme mot Rooney efter hans försök att skära sig loss från klubben.

Flörtandet med Manchester City och Chelsea togs som en förolämpning och Uniteds supportrar var alldeles för kaxiga under de åren - Old Trafford var då den sortens plats som författaren Graham Turner kanske skulle ha refererat till i The North Country när han klagade på Mancunians för "löjligt självgratulerande" - för att stå ut med att en av stjärnspelarna hade blicken riktad åt ett annat håll. Särskilt, om vi ska vara ärliga, när spelarens accent var mer Jimmy Corkhill än Les Battersby.

Men José Mourinho har rätt när han säger att spelaren förtjänar publikens hyllningar nu när han kommer tillbaka i Evertons färger. De goda tiderna på Old Trafford uppväger mer än väl de dåliga och det känns ibland orättvist - kanske ett resultat av att spelarens nedgång sammanföll med Twitter-eran och oavbruten granskning - att Rooney verkar bli bedömd på ett sätt som inte gäller andra.

Än idag är Ronaldos namn fortfarande en del av sångboken vid Uniteds matcher, som en hyllning till de där åren när han förvandlades från en tunn grabb med tandställning till en av världens elitfotbollsspelare. Ronaldo bländade stundtals Old Trafford. Men han spenderade även ett år till 18 månader med att önska att han inte var där. Hans uppträdande var stundtals skrämmande och det finns fortfarande många av oss som minns den förlamande upplevelsen då han dök upp - klädd från topp till tå i vitt och såg, helt ärligt, ut som om han hade sett för många avsnitt av Miami Vice - för att störa en presskonferens där överlevarna från flygkatastrofen i München på dess 50-årsdag berättade om minnena därifrån.

En efter en hade dessa män dykt upp för att tala med stor värdighet och självklara känslor om tragedin som formade deras liv. Efter dem var det Rooneys tur att ge ett modernt perspektiv och även om det inte var hans specialistämne så hade han spenderat kvällen innan med att läsa på om det och hanterade frågorna med betydligt mer elegans och vältalighet än vissa kanske föreställer sig. Då dök Ronaldo upp vid dörren, knackade med knogarna mot fönstret och visslade otåligt, på ett sätt som en bonde kanske skulle ropa hem en fårhund på. Han ville ha skjuts hem och knackade på sin klocka och brydde sig inte om vilka som såg det. Det var ett förskräckligt litet framträdande.

Men till sist och syvende hyllas Ronaldo på Old Trafford p.g.a alla gånger han fick publiken att skynda på sina steg på deras väg till arenan. Best är ihågkommen för uppspeltheten han skänkte folks liv istället för de förlorade nätterna, den övergivna professionalismen och det faktum att han först lämnade United vid 26 års ålder. Det är Laws mål som hyllas på Old Trafford; ingen minns riktigt tiden då han transferlistades efter att ha hotat att lämna om han inte fick mer pengar. Och kanske med tiden så kommer Rooney att bli ihågkommen endast för det han uppnådde istället för allt annat som har en förmåga att fastna på honom.

Förbryllande att FA väljer samma person till den tredje Sampson-undersökningen

Vilken uppseendeväckande serie händelser som två separata utredningar gällande Mark Sampson-affären har avslöjat som bristfälliga, i bästa fall, och the Football Association tycker att den rätta personen att återutreda Englands damlandslags manager är advokaten vars arbete har tilldragit sig så mycket kritik.

Om FA ville reparera sin skadade trovärdighet hade den bästa aktionen såklart varit att plocka in någon ny och acceptera att nästa utredning inte bara måste titta på Sampsons påstådda beteende utan även undersöka vad som artigt skulle kunna beskrivas som flera stora hål, eller kratrar, i processen.

Istället fortsätter det styrande organet att korkat blinka när det gäller en story som involverar rasismanklagelser, mutpengar och nu det högst tveksamma beslutet att behålla Katharine Newton i fallet trots att hon är advokaten som inte intervjuade Drew Spencer eller någon av de andra spelarna som kanske hörde vad Sampson ska ha sagt vid the China Cup 2015.

Allt detta känns djupt otillfredsställande och poängen här är att det här inte längre bara är en berättelse om Sampsons påstådda kommentarer till Spence och, separat, Eni Aluko. Det går mycket högre inom FA och den nya processen bara måste gå till botten med vad som hände högre upp i kedjan. Hur kunde, på något sätt, de relevanta personerna tycka att den första utredningen var tillfredsställande? Försökte FA på allvar framställa det som att de inte kände till Spences identitet (svar: ja)? Och varför har det kommit så mycket motstånd bland de så kallade bevakarna av sporten när det gäller att göra något åt det tills Spence klev fram och frågade - visst, hon använde kanske inte exakt dessa ord - vad i helvete de höll på med?

Sampson, som förnekar alla anklagelserna och säger att Spence och Aluko hittat på det, har beskrivit den tre månader långa oberoende utredningen som en "otroligt grundlig process". Men sanningen är den att det har den inte varit. Newton kommer träffa Spence kommande vecka och efter det behöver man genomföra intervjuer med alla relevanta spelare från the China Cup. Börja med dem som var i rummet när de påstådda kommentarerna fälldes - Jill Scott, Jo Potter och Izzy Christiansen - och gå vidare därifrån. Det är exakt vad som borde ha hänt från allra första början.

Men det skulle ändå bara vara halva jobbet. Det krävs mer - en utredning av utredningarna - för utan en sådan kan du dra dina egna slutsatser gällande vad the Professional Footballers' Association menade när de beskrev den initiala genomgången (den involverade inte Newton) som "ingen genuin sökning efter sanningen" och "hyckleri som inte var utformat för att fastslå sanningen utan med intentionen att beskydda Mark Sampson".

Dan Ashworth, FA:s tekniske director, kan komma att bli kallad när den utvalda kommittén för kultur, sport och media försöker slå fast den sanna berättelsen. Jag har fått höra att Newton kanske också kommer kallas in och det är lätt att förstå varför Gordon Taylor och Herman Ouseley, ordförandena för the PFA respektive Kick it Out, har indikerat att hon borde plockas bort från processen.

Tyvärr verkar det inte ha inneburit någon skillnad överhuvudtaget. The FA - organisationen vars ordförande, Greg Clarke, utlovar transparens och sedan drar ner persiennerna - har sina fingrar i öronen, fabriksinställningen i kristider, och är tillbaka i sin favoritposition där de inte svarar till någon.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...