5/4-2020

 

 

 

 

 

AV: Jonathan Allsopp på bloggen nowt much to say (https://nowtmuchtosay.wordpress.com/), söndag 5 april, 2020:

Trots att det inte finns någon fotboll att prata om surrar vi ändå vidare om fotbollen det här och fotbollen det där. Eller fotbollsspelare, för att vara mer exakt. För det verkar som att vi har en huvudsaklig anledning till varför vårt kriminellt underfinansierade NHS har svårt att hantera antalet människor som blir allvarligt sjuka under Covid-19 pandemin; varför vi tävlar mot tiden för att förvandla utställningscenter till sjukhus; varför sjukvårdspersonal vid frontlinjen behandlar patienter utan adekvat skydd och utrustning och som ett resultat av det blir sjuka och, i vissa fall, dör; varför många traumatiserade doktorer och sjuksköterskor säger att när allt det här är över vill de aldrig mer arbeta för sjukvården igen; varför hundratals människor dör varje dag när vi för tre veckor sedan skulle tro att den bästa responsen på den här globala pandemin var att vi alla fortsatte som vanligt, blev infekterade, sjuka och utvecklade "flockimmunitet"; varför vi desperat sliter med att "plana ut kurvan".....

....well, tydligen har det ingenting att göra med det faktum att NHS just har uthärdat den största oavbrutna åtstramningen av dess finansiering i hela organisationens historia och nu står avskalat ner till bara benen. Underbetald och undervärderad personal lämnar i drivor (det finns för tillfället fler än 100,000 lediga tjänster inom hela det engelska NHS) och det är nätt och jämnt att de har kapacitet att hantera resultatet från en lokal husbrand och därmed än mindre en global pandemi (det är intressant att notera att Röda korsets bedömning 2017 som sa att sjuk- och socialvården i Storbritannien kommer ställas inför en "humanitär kris" till största delen bemöttes med ett alltför lätt att förutspå himlande med ögonen hos dem med makt)... nej, det har ingenting med det att göra.... för enligt Matt Hancock, mannen med ansvaret att se efter nationens hälsa, är allt Premier League-fotbollsspelarnas fel. Oh ja. Vid hans dagliga pressbriefing den 2:a april, efter att ha annonserat att fler än sexhundra människor hade dött på sjukhus under de senaste tjugofyra timmarna som ett resultat av att ha blivit infekterade av Covid-19, vände Hancock sin uppmärksamhet mot Premier League-fotbollsspelarna och uppmanade dem att "göra en insats" och "dra deras strå till stacken" i kampen mot coronaviruset genom att göra en lönesänkning.

Hancock gillar att köra med den sortens nonsens som "gör en insats". Under förra årets valkampanj hade han inga som helst problem med att flytta skulden för NHS ekonomiska lidanden till utländska besökare och invandrare då han twittrade det tröttsamma gamla "det är the National Health Service inte the International Health Service" mantrat som älskas av Little Englanders och sedan tillade han "alla bör bidra med ett rättvist bidrag till vårt NHS". Då ignorerade han bekvämt det faktum att NHS till stor del är en internationell tjänst när man tittar på det i kontexten av deras otroligt mångfaldiga arbetsstyrka - en av deras stora styrkor - som består av mer än tvåhundra nationaliteter (något som Hancock sent tvingats erkänna under den pågående krisen). Detta är något vi alltför tydligt har fått bevittna då många av de tidiga dödsoffren från coronaviruset bland de som jobbar på sjukhusen varit människor med svart, asiatisk eller etnisk minoritets bakgrund - enligt de senaste arbetskraftssiffrorna har 37% av NHS doktorer fått deras primära kvalifikation utanför Storbritannien.

Trots att de inte hade några sportnyheter att rapportera så hade BBC Breakfast's sportavdelning nästa morgon inga problem med att heja på hälsoministern i hans insatser för att få fotbollsspelare att hosta upp lite deg till NHS medan Dan och Mike eller vad de nu hette bladdrade på om hur allt det här handlade om moral och etik och "spelets integritet" ("integritet" verkar vara det senaste modeordet inom fotbollen) och beskrev hur det skulle kunna bli "en PR-katastrof för fotbollen". "PR-katastrof" eh? Möjligen inte det bästa ordvalet då vi befinner oss i en pandemi som ser ut att förkorta liven för hundratusentals människor världen över. Men hej, ni fattar - bara dyk ner med händerna i era fickor era giriga bollsparkande svin så kan vi lösa det här.

Premier League-fotbollsspelare är en enkel måltavla, eller hur? Titta bara på deras modellflickvänner, de uber-skarpa frisyrerna, dyra högpresterande bilarna och lönerna som består av så många siffror att det manglar ditt huvud bara du tänker på det - vad gör Harry Kane med £100,000 (1,25m kr) i veckan? Jag vet att L'Oreals hårprodukter kan vara dyra men kom igen nu. Och här har ni mig när jag klättrade upp på min lådbil för att avfyra ett billigt skott mot Premier League-fotbollsspelare i en artikel jag skrev för FC United-fanzinet Top of the World i december förra året som påpekade att "Manchester Uniteds genomsnittliga veckolön för deras spelare 2018-19 var sanslösa £160,000 (2m kr) - tillräckligt för att anställa ungefär fyra kvalificerade sjuksköterskor under ett helt år".

Skillnaden är total. En vecka med Paul Pogbas Instagram-inlägg eller fyra kvalificerade sjuksköterskor som knegar på och ser efter de vi älskar i ett helt år? Valet är jättelätt, behöver inte ens tänka. Men vems fel är allt detta? Är det fotbollsspelarna själva (nej kompis, jag är inte värd £160k i veckan, ge oss en sjuksköterskelön istället) eller bör resten av oss ta lite ansvar för att vi fortsätter sitta på våra arslen framför våra idiotiska 76 inch (= 193,04 cm) stora idiotiska tv-apparater och betalar abonnemanget som tillåter kanaler som Sky att betala de uppriktigt sagt skrattretande pengasummorna för rättigheten att sända Premier League-fotbollen, något som i sin tur tillåter klubbarna att erbjuda sanslösa löner till spelarna. Detta samtidigt som man jämrar sig över dessa NHS-arbetare som går ut i strejk för att kampanja för bättre lön och pension för NHS-personal (låt oss för ett kort ögonblick spola tillbaka till när uber-fittan Jeremy Clarkson fräste ur sig fjädrar av ilska i The One Show i november 2011 och skröt om att han skulle ta ut alla NHS-arbetarna, som jag, som hade strejkat den dagen för att skydda deras "guldpläterade" pensioner "och skjuta dem inför deras familjer" - oj vad vi skrattade) och gång efter annan rösta fram ett politiskt parti till makten som innerligt tror på den reducerade inblandningen från staten i människors liv och som, helt ärligt, skulle föredra om NHS inte existerade överhuvudtaget. NHS är, precis som dess grundare Nye Bevan så berömt deklarerade, "ett exempel på riktig socialism".

Och där ligger problemets kärnpunkt för när han ber Premier League-fotbollsspelare att gå ner i lön för att skydda sjukvården vet Matt Hancock att han har något på gång. Precis som han gjorde när han skyllde NHS ekonomiska problem på utlänningar i november. Medan vi kollektivt piskar upp varandra till en upprörd stämning gällande unga arbetarklassgrabbar (och särskilt svarta sådana, som Raheem Sterling) som tjänar miljoner (vad gör det med alla pengarna?) har vi en förmåga att ge fotbollsklubbars miljardärägare, hedgefondsförvaltare och skattesmitande multinationella företags vd:ar en mycket, mycket enklare resa. Kanske kommer erfarenheten av att genomleva den här nuvarande pandemin att ändra på allt det? Vem vet.

Det är en besvikelse, självklart är det det, att inte en enda av Juan Matas Manchester United-lagkamrater har gjort honom sällskap och donerat 1% av deras lön till välgörenhetsorganisationen Common Goal som använder fotbollens universella popularitet för att jobba med missgynnade barn över hela världen - ett sätt för fotbollsspelare att ge något tillbaka till samhället. Men vi får inte glömma att det finns flera Premier League-fotbollsspelare som gör underbara saker i deras lokalsamhällen - ta Marcus Rashford t. ex, som lanserade sin In-The-Box-kampanj förra julen för att stötta hemlösa människor i Manchester och personligen hjälpte till att leverera trehundra boxar med livsnödvändiga saker till unga hemlösa människor - "vi anser att sport har kraften att positivt förvandla unga liv" skrev han på Instagram. Så det kom inte som någon överraskning att höra att långt innan hälsoministern klev upp på sin höga häst hade kaptenerna i samtliga Premier League-klubbar diskuterat deras respons på coronaviruskrisen - om det skulle ske genom lönesänkningar (med konsekvensen att det då, såklart, kommer in mindre skattepengar till allmänhetens kassa, detta då de här grabbarna, till skillnad mot många av fotbollsklubbarnas miljardärägare, faktiskt betalar sina skatter i Storbritannien) eller genom att göra stora donationer till deras lokala NHS-enheter.

Och här kommer en hjärtevärmande berättelse som du förmodligen har missat som handlar om några fotbollsspelare sex våningar under lyxlägenheten Premier League där veckolönerna mäts i hundratals pund istället för hundratusentals pund. Vi pratar om FC United of Manchester där supportrar fixade en insamling och drog in mer än £5,000 (62,870 kr) på knappt en vecka för att hjälpa klubbens kontraktslösa spelare (endast tre spelare i truppen har kontrakt). Flera av dem, som exempelvis försvararen Aaron Morris, har inte bara förlorat deras spelarlöner under de senaste sex veckorna av fotbollssäsongen som ett resultat av pandemin, utan även alla andra icke-fotbollsmässiga inkomstkällor också - många av dem är egenföretagare som personliga tränare, t. ex, och har inte en aning om varifrån nästa lönekuvert ska komma. I sin tur har spelarna visat sin uppskattning och generositet genom att donera hälften av dessa pengar tillbaka till klubben som för tillfället försöker fylla ett £100,000 (1,25m kr) stort hål i sina finanser efter det för tidiga slutet på the Northern Premier League-säsongen. En riktigt underbar gest det. Jävla fotbollsspelare eh?

Parlamentsvalets lastbil har sedan länge rullat ut ur stan och nu när Jeremy Corbyn också har lämnat kan skattesmitande finansiärer av Konservativa partiet och stenrika individer över hela landet dra en lättnadens suck. Men det är människors liv, inte röster, som står på spel nu och kanske mer än någonsin måste vi alla, kanske med hjälp av en eller två välavlönade journalister, dra nytta av en del av all fritid vi nu har för att titta bakom de konstgjorda rökridåerna som skuldfördelarna kastar upp och kika in i några av dessa mörka hörn för att ta reda på vad som egentligen pågår och börja hålla de mäktiga ansvariga. Det är så demokratin ska fungera. Men en sak är i alla fall säker - det är inte fotbollsspelare eller invandrare eller utländska besökare i Storbritannien som ska ha skulden för den offentliga sjukvårdens kris som hotar att överväldiga oss.

Det finns något oroande i att se premiärministerns mediestrategi för Brexit bli lätt återanvänd när det nu gäller en dödlig smitta

 

Coronaviruset: Boris Johnson säger att Storbritannien kan "vända tidvattnet" på 12 veckor - video.

 

 

 

 

AV: Marina Hyde, The Guardians Åsiktsavdelning om Coronavirusutbrottet, fredag 20 mars, 2020:

 

 

Storbritannien. En nation full av folk som slåss i affärer, styrt av en tidningskolumnist under en tid av dödlig fara som under tre årtionden har extraknäckt som sin generations ledande lögnare. Men, som orden som klöstes in på sidan av pestgropen förmodligen en gång sade: "Vi är där vi är."

 

 

Men var är det just nu? Det är en plats där, varje dag klockan 17:00, den sjukdomshotade befolkningen förväntas få profylaktiska råd från Boris Johnson. Från och med måndag kommer de flesta brittiska föräldrar ha hemundervisning med sina barn. Inte Johnson, såklart - jag föreställer mig att han inte vill bryta sitt eget löfte gällande klasstorlekar. Premiärministern fortsätter säga att det kommande testet som ska fastställa huruvida du har coronaviruset eller inte kommer vara "lika enkelt som ett graviditetstest", därmed spelar han ut sitt enda expertisområde ganska tidigt i vad som lär bli en lång kampanj.

 

 

Det var faktiskt orättvist skrivet. Hans andra expertområde är att dölja ganska grundläggande punkter med ett onödigt obskyrt språk. En gång i tiden gjorde detta honom till en rejält överskattad prosastylist; nu kan det göra honom till medbrottsling i dödandet av dina släktingar och vänner. "Det viktigaste budskapet," berättade Johnson i tisdags, är att folk följer rådet "sedulously". Ah, sedulously. Sedulously. Signalen till 10 miljoner hårt arbetande familjer att dra ner den läderbundna ordboken från deras hyllor och bläddra efter synonymer till ordet "twat".

 

 

Regeringens strategi för kriskommunikation skulle inte kunna gå sämre ens om den leddes av den senaste talaren av ett dött språk, med Tyfösa Mary på bas. Folk är helt klart fortfarande extremt förvirrade gällande vad rådet är. Aldrig tidigare har vi haft ett så stort behov av listpunkter och man skulle kunna tänka sig att någon som är så besatt av andra världskriget som Johnson är borde veta att ett effektivt informationsministerium var ofrånkomligt länkat till framgångarna i krigets ansträngningar. Men tyvärr, vilket tidigare indikerats, så är Johnson i princip bara en kolumnist. Jag vill inte alltför tidigt ge bort vad vi skulle kunna göra till en eufemism när det gäller mitt eget expertområde, men lita på mig när jag säger följande: han är programmerad att spinna ut den skiten med 1150 ord. Hur uttrycker man detta med ord så att t o m en enormt överutbildad premiärminister kan förstå? BARA BERÄTTA INFORMATIONEN FÖR OSS. Det är en briefing gällande allmänhetens säkerhet, ingen jävla ring quest.

 

 

Regeringens oförmåga att tydligt definiera väsentliga villkor betyder att vi befinner oss i en situation där "självisolering" bevisligen betyder väldigt många olika saker för olika människor. Samma sak med "social distansering". Dessa saker behöver en snabb, enkel och precis definition, och en kommunikations-blitz överallt från sociala medier till nyhetsbulletiner till korta reklaminslag i tv.

 

 

Istället föredrar Johnson att kasta nya soundbites* på högen. Det som gäller just nu är löftet om att "vi kan vända tidvattnet inom de kommande 12 veckorna". Om du missade det klippet, oroa dig inte. Min misstanke säger att du kommer få se det hundratals gånger i år. Det har en stark "Över till jul"-vibe i sig, och det är den sortens sak du kan föreställa dig på sidan av en buss.

 

 

(*Soundbite: En kort mening eller fras som är lätt att komma ihåg, ofta inkluderad i ett tal av en politiker och upprepad i tidningar och på tv och i radio).

 

 

Det finns något djupt oroande i att se Johnson och Dominic Cummings mediestrategi för Brexit bli lätt återanvänd när det nu gäller en dödlig smitta. Premiärministern korsar redan forsarna och i torsdags deklarerade han följande vid upprepade tillfällen: "Jag är väldigt säker på att vi kommer få den här saken gjord." Kompis... är inte det din slogan för det andra? Om ungefär tre dagar kommer vi få höra honom berätta för oss att vi kan återta kontrollen.

 

 

Men kontrollen ser än en gång något svag ut. Enorma delar av den här veckan har ägnats åt att manipulera nationen om att förra veckan fanns det ingen i en maktposition som sade "flockimmunitet" högt. Men det gjorde de. Samtidigt kan Dominic Cummings, överstepräst för 20,000-ordsbloggen, berätta allt för dig om vad Manhattanprojektet lärde oss, men han kan tydligen inte räkna ut att om man låter en "London kommer omedelbart stängas ner"-story bli viral i 18 timmar innan du förnekar det, då KOMMER folk att fysiskt slåss om toalettpappersrullar. Sjuksköterskor som kliver av 48 timmar långa skift KOMMER att gråta i videor för att de inte kan köpa något i affärerna. Jag gissar att Cummings är intresserad av beteendevetenskap på samma sätt som jag är intresserad av olympisk konståkning. Det vill säga, jag gillar det, men jag är otroligt, letalt skitdålig på det.

 

 

Samtidigt, rent fysiskt, åldras Johnson något fortare än den där killen i Indiana Jones och det sista korståget som dricker från fel graal och går från medelålders till urgammal till ett exploderat skelett på ungefär sex sekunder. Det verkar finnas någon ohelig symbios mellan honom och Rishi Sunak, som verkar bli yngre och yngre i takt med varje nytt framträdande. Kanske är det så att för varje år som premiärministern lägger på sig, förlorar finansministern ett. Om två veckor kommer Sunak behöva hemundervisning, medan Johnson kommer vara över 70 och följaktligen tillåten att inte längre behöva utföra sitt jobb.

 

 

Självklart är vi inte den enda nationen som utför ett intressant socialt experiment för att slå fast vad som händer om du väljer en klinisk narcissist till att leda ett land som senare ställs inför en allvarlig fara. För tillfället ser det ut som att USA:s experiment går något sämre, och man kan absolut inte utesluta att Donald Trump anser att valet i november är något som under rådande omständigheter bör skjutas upp.

 

 

Med detta i åtanke har det varit en syn att se Johnsons leda och ihållande ironiska flin komma tillbaka, live i tv, medan veckan fortgått, t o m synligt medan folk frågade honom om den snart stundande ventilatorkrisen på intensivvårdsavdelningarna. "Operation Sista Andetaget" ska Johnson enligt rapporterna ha kallat behovet att adressera utrustningsunderskottet vid ett konferenssamtal med tillverkare tidigare den här veckan.

 

 

Vad kan man säga? Om det fanns någon slags filmrättvisa skulle nyckelkomponenten för coronavirusvaccinet dyka upp naturligt endast i Johnsons hjärnbalk. Men t o m i den eventualiteten skulle han avböja att göra det rätta för allmänhetens bästa. Johnson har aldrig någonsin vid något enda tillfälle indikerat att han gick med i det här spelet för att tjäna allmänheten. Hans bild av heroiskt uppoffrande är att låta någon annan uppfostra hans avkomma.

 

 

Att musiken skulle sluta spela när Boris Johnson av alla människor är premiärminister är den mörkaste av alla kosmiska ironier. Vi ombeds att lägga vår tillit - våra liv - i händerna på en man vars hela karriär, den journalistiska och politiska, har byggts på en serie lögner. Det tar bara sekunder att skrapa fram Johnsons kolumner om radikal befolkningskontroll, eller Johnsons buss gällande NHS och EU. Vem vet vilken av dessa, om någon, han någonsin verkligen trodde på.

 

 

Gång efter annan har jag den här veckan påmints om de där fantastiska meningarna från förra årets dramaserie Tjernobyl. "När sanningen skaver ljuger vi och ljuger tills vi inte ens minns att den finns där. Men den finns fortfarande där. Varje lögn vi drar leder till en skuld till sanningen. Förr eller senare ska den skulden betalas."

 

 

 

• Marina Hyde är en Guardian-kolumnist

 

 

 

 

AV: www.football365.com, söndag 5 april, 2020:

 

När jag skrev min bok Can We Have Our Football Back? hörde jag att en av dagens Premier League-spelare ville prata med mig om det rådande tillståndet i spelet, och särskilt om pengar. Han ville endast prata med mig om jag garanterade hans anonymitet, vilket jag inte hade några problem med att göra. Så jag kan inte berätta för er vilka han spelar för, eller någonting om honom förutom att han inte har några problem med att säga att han befinner sig i slutet av sin karriär och att han har spelat i högsta divisionen i flera år.

 

Han är en väldigt intressant person, väldigt självutplånande och vänlig. Han har gett bort hela sin månadslön på £200,000 (2,47m kr) i ungefär tre år nu, donerat den till olika välgörenhetsorganisationer och investerat i projekt, anonymt när det är möjligt. Hans inställning är att fotbollsspelarna i Premier League är massivt överbetalda och att något måste göras åt det, helst ett radikalt lönetak. Han är väldigt kritisk mot folket inom fotbollen, från agenter till klubbägare och directors och "alla flugorna som cirklar runt skiten", han säger vidare att nästan alla dessa är "hemska giriga svin".

Med tanke på debatten runt lönerna som skärs ner för personal som inte spelar fotboll i Spurs och Matt Hancocks prat om att spelarna måste hosta upp lite pengar ringde jag upp honom i fredags morse för att få hans perspektiv.

 

Johnny: "Till att börja med, hur är det med dig?"

Spelare X: "Det är bra. Vi mår alla bra, tack kompis. Försöker bara hålla mig i form. Mår ni två bra?"

 

J: "Ja vi mår bra. Viruset verkar inte ha kommit hit än."

S: "Jag antar att det är fördelen med att bo lite avsides."

 

J: "Har klubben gett dig något träningsprogram för att hålla dig i form?"

S: "Ja, det har de, men jag känner min egen kropp. Jag vet vad jag behöver göra. Efter alla dessa år, man känner det t o m när man tappar bara 5% av den fysiska statusen. Men jag kommer att frusta ur mig bubblor nästa gång vi spelar."

 

J: "Så vad gör alla dina lagkamrater för att få tiden att gå?"

S: (skrattar) "Den vanliga skiten som involverar kvinnor och datorspel!"

 

J: "Ok, låt oss köra igång på allvar. Jag vill höra ditt perspektiv på debatten som rasar gällande huruvida spelarna borde gå ner i lön eller inte. Och Matt Hancock har just sagt att spelarna borde gräva djupt i deras fickor."

S: "Han? Jag litar inte på honom ens lika långt som jag kan spy. Han petar bara på en enkel måltavla. Varför säger han inte till alla hans rika kompisar att hosta upp? Alla dessa c**** som finansierar hans parti? Dra åt helvete."

 

J: "Så du tycker inte att spelarna bör donera pengar till the NHS eller hjälpa till att betala lönerna till personalen som inte spelar fotboll?"

 

S: "Du känner till mina åsikter om våra pengar. Summorna spelarna får är fullständigt vidriga. Det är urlöjligt. Vi är bara fotbollsspelare, inte hjärnkirurger. Det faktum att jag får mer betalt än en faktisk hjärnkirurg är så jävla korkat. Och samtidigt lever miljontals i fattigdom, får burkar med vita bönor från en matbank. Hur kan det vara så? Jag skulle inte kunna leva med det, det är därför jag ger bort alltihop numera.

"Men saken med den nuvarande situationen är den att det inte borde vara upp till grabbarna att göra individuella donationer. Lönelistan för personalen som inte spelar är inte så stor. Klubben borde punga ut det eller de jävla ägarna borde göra det; de är rikare än någon av oss.

"FA eller Premier League eller PFA eller vilka det nu är borde bara säga 'inga pengar på tre månader, vi sätter in allt det på ett konto som ska doneras till NHS och andra välgörenhetsorganisationer.' Gör det obligatoriskt och för alla, även directors. Så ingen har något val. För några kommer ge alla sina pengar och några bara ett fåtal quid (pund). Det finns giriga, själviska svin inom fotbollen precis som inom alla andra områden i livet och det finns underbara grabbar som skulle göra allt de kunde för att hjälpa till."

 

J: "Ja, det är en bra idé, för om du lämnar det till spelarna kommer det bli en häxjakt i pressen för att ta reda på vem som har betalat mest och vem som inte har betalat någonting."

S: "Exakt, ja. Jag hör folk försvara fotbollsspelare. De säger att det finns grabbar som redan donerar pengar till olika saker och gör ett bra jobb i lokalsamhället. Och det stämmer. Men låt mig säga något, det handlar verkligen inte om alla. Men jag ska säga detta, ingen i mitt förstalag skulle sakna tre månaders pengar."

 

J: "Men folk verkar vilja försvara fotbollsspelare från attacker som den från Hancock. Och man ser folk som säger att fotbollsspelare alltid är måltavlan, inte andra rika människor."

S: "Hancock är bara en korkad politiker. Men vi är en enkel måltavla för att pengarna är så dumma, eller hur? Det är därför det händer. Och vi är offentliga personer. Ägare och directors är mer anonyma. Men det borde vara samma regel för alla. Inga löner på tre månader för någon. Det är pinsamt. Du har killar som drar in £80,000 (990,230 kr) i veckan som bokstavligt talat inte har en aning om vad de ska göra med alla pengarna de fortfarande drar in, samtidigt som du har dessa NHS-arbetare som dör på sina knän och inte kan köpa sig ett mål mat. Det är jävligt fel. Om något bra kan komma ut ur den här nedstängningen kommer det vara att folk verkligen på riktigt förstår hur saker och ting är med pengar i det här landet."

 

J: "Men många säger att det inte borde vara upp till spelarna, att miljardärägarna och företagen borde hosta upp pengarna."

S: "Well, det borde de också, såklart. Den där c*** som sköter Spurs, Levy. Vilken girig skithög. Det faktum att hans första instinkt är att raka bort pengar från den lägst betalda personalen är så typiskt för många personer på den nivån. Onda lilla c***. Du har ingen aning. De skulle inte pissa på en sjuksköterska om de brann. De bryr sig bara om rika människor. De tror att de rika är bättre människor och viktigare. Seriöst, de gör det. De skulle inte förstå varför folk känner avsky inför vad han har gjort där. Men det betyder inte att spelarna inte ska vara med och betala också. Man hör mycket om det här nuförtiden, eller hur?"

 

 

J: "Vad?"

 

S: "Det där - det finns ett ord för det - när folk säger att du inte kan kritisera en grupp om du inte kritiserar alla de andra."

 

J: "Oh, du menar whataboutery?"

S: Ja, så heter det. Gör mig galen. Så jag kan inte säga att fotbollsspelare borde donera deras löner utan att göra en jävla lång lista med alla de andra i samhället som också borde göra det? Dra åt helvete, kompis, eh?"

 

J: "Vi får höra en del del av det nästan oavsett vad vi skriver om. 'Du har skrivit om det här men what about det där?' Det är som att jag inte kan skriva om någonting om jag inte skriver om allting."

S: "Jag fattar inte hur ni kan göra ert jobb. De okunniga kukarna skulle verkligen reta mig till vansinne."

 

J: "Ha! Jag slipper åtminstone höra 30,000 människor säga till mig att fuck off en lördag eftermiddag. Bara för att dra det här tillbaka till lönesituationen, varför tycker du att fotbollsspelarna bör ge bort hela lönen? 100%. Många kommer tycka det är extremt."

S: (stönar) "Kolla, kolla, spelarna får majoriteten av pengarna som kommer in i klubben, eller hur? Det mesta av omsättningen i varje klubb går till lönerna. Så om vi inte ska fixa det, vem i helvete ska då göra det? Killen som säljer pizza på hemmamatcherna? Dra åt helvete. Inga fotbollsfans borde leta efter ursäkter till fotbollsspelare på den här nivån. Jag förstår inte varför de gör det. Det är som att de står upp för oss av någon anledning. Dra åt helvete ditt äckel, förstår du? Usch. Jag hatar de personerna som går ut på sociala medier och säger skit som 'spelare har en rättighet att tjäna alla de pengarna'. Dra åt helvete kompis. Du vet inte ett skit så stäng din jävla käft. Jag har alltså en 'rättighet'? Dra åt helvete. Jag har ingen rättighet att tjäna mer än någon som vårdar de döende. Vilket monster skulle säga det? De som säger sådana saker har tappat perspektivet."

 

J: "Det är en intressant idé. Låt oss expandera lite gällande vad du menar med att ha tappat perspektivet"

S: "De kan inte greppa vad stora pengar verkligen betyder i det riktiga livet. Du vet att jag inte har tagit någon lön på nästan tre år nu. Jag brukade säga att jag har donerat det till välgörenhet, men någon sade att jag bara 'investerat det i andra människor'. Jag tycker bättre om det. Så det är omkring £8 miljoner (99,07m kr), och jag ska vara ärlig, jag har fortfarande miljoner på banken från min karriär. Jag har inte tagit några pengar på tre år och jag har inte saknat något. Varenda spelare skulle kunna göra samma sak. Föreställ dig hur mycket bra vi skulle kunna göra med alla de pengarna."

 

J: "Det är otroligt när man verkligen tänker på det. Att ge bort pengar sådär."

S: "Det är ingen stor sak. Det är det verkligen inte, Johnny. När du är rik är det bara siffror. Jag vill att dina läsare ska tänka på det här i deras egna liv. Ok? Få ett perspektiv på vilken sorts inkomst spelare i högsta divisionen tjänar och vad det verkligen, verkligen betyder. För det är bara kalla siffror annars, eller hur? Jag vill att de ska förställa sig att de har köpt ett fint stort hus som kostar £1 miljon (12,3m kr) och allt är betalt. Du och din fru har en BMW från 5-serien och en Land Rover Sport. Bilar för mer än £100,000 (1,23m kr). Föreställ er det. Jag köpte allt det där för några år sedan, när jag hade en större lön än nu, med endast 20 veckolöner och några bonusar. Ok, jag skryter inte eller vill visa upp det, det vet du, jag säger bara hur det är. Jag har gratis fysioterapi och sjukvård. Gratis gym. T o m gratis träningsoveraller och tennisskor.

"Så föreställ dig att du är jag. Vad ska du göra med £50,000 (619,220 kr) varenda vecka under året när du har allt det? Berätta för mig. Vad? Ok, du behöver kläder, en kostym kanske, snygga skor. Vad är kostnaden per år för det? Även om det var £30,000 (371,340 kr) - och jag ser inte hur det skulle kunna vara det - så har du ändå £170,000 (2,1m kr) kvar från dina första månadslöner.

"Räkningarna för mat och elektriker och gas är obetydliga. Vad i helvete kan någon spendera £200,000 (2,47m kr) i månaden på? Och jag ligger långt under genomsnittet med min lön. Föreställ dig att få in en halv miljon (6,19m kr) eller en miljon (12,38m kr) på kontot varje månad? Vad folk inte verkar fatta är att när du har massor av pengar, känns nästan ingenting dyrt. Förstår du mig, Johnny? Ingenting. Det är bara en siffra Alla dina läsare som tror att de skulle kunna spendera £200,000 (2,47m kr) i månaden varje månad under de kommande tre åren driver med sig själva. Man kan inte det. Normala människor kan i alla fall inte det. Om du vill köpa målningar av Warhol eller någon liknande skulle du kunna punga ut med det, men grabbar gör inte det. Min fru säger att fotbollsspelare är normala grabbar med abnorma pengar. Hon har rätt.

"Så där sitter du med ett stort fint hus, bilar, inga skulder och pengarna fylls på i stora högar. Varför inte ge bort det? Man behöver inte ens fundera på det. Varför inte hjälpa människor som inte har någonting eller inte tillräckligt? Ingen förtjänar alla dessa pengar, och just nu spelar vi ju inte ens fotboll för dem. Vi gör inte ett skit. Jag förstår bara inte varför du inte skulle hjälpa mindre lyckligt lottade människor. Fråga dina läsare hur de skulle leva med sig själva om de hade miljoner på banken och visste att miljontals människor knappt kan betala sina hyror eller måste använda en matbank för att deras barn ska få mat. Du har så mycket och så många har så lite."

 

J: "Well, du vet vad folk säger, eller hur? Vi har pratat om det här förut. De skulle säga att du är en elitspelare som får en sådan lön för att det inte finns så många riktigt bra spelare. De kommer säga att du måste vara hängiven spelet under stora delar av ditt liv och att det är en kort karriär, så du har en rättighet till de stora pengarna medan du kan tjäna dem."

 

S: "Folk som säger det kan dra hela vägen till helvetet. Kort karriär? Jag kommer att ha spelat i 20 år när jag lägger skorna på hyllan. Vem har ett jobb i 20 år längre? Ingen. Ja, jag har jobbat hårt, men det har min kusin som jobbar för the NHS också. Hon gnuggar på inne på avdelningarna 12 timmar om dagen och tar hand om folk som är döende - verkligen döende. Försök berätta för henne att hon inte är hängiven med sitt liv till det eller att hon inte har någon speciell talang. Hon kommer jävlar i mig att ge dig en smäll på käften. Samtidigt sprintar vi eller tävlar om vem som kan träffa ribban flest gånger och några grabbar tjänar mer på en dag än vad hon tjänar på ett år. Förstår du mig? Det är fel och ingen kan säga till mig att det inte är fel. Om du försvarar den situationen är du en mupp. Den här virusgrejen har bara gjort det tydligare för folk."

 

J: "Men alla människor kan inte tjäna samma summa pengar. Det är inte så samhället fungerar."

S: "Det är ingen perfekt värld, jag vet det. Kommer aldrig bli det. Men det måste inte vara såhär illa. Viruset har visat oss alla hur viktiga människor som gör alla de smutsiga jobben för låga löner är för alla. De ser till att allt rullar på. Gapet mellan rika och fattiga behöver inte vara så enormt. De med massor borde ha betydligt mindre och de som har väldigt lite borde ha mycket mer. Jag vet inte hur man gör för att få det att hända, men det är vad vi borde sikta på. Under tiden måste folk som jag göra sitt och ge tillbaka vad vi oförtjänt har dragit in till folk som behöver hjälp. Det är inte så galet, eller hur?"

 

 

J: "Jag tycker inte det, nej. Men skulle det inte hjälpa om jag kunde använda ditt namn? Då kunde du vara ett utmärkt exempel."

 

S: "Jag har tänkt mycket på det men jag är skitdålig med ord. Jag är ingen talare. Jag vill inte bli tvungen att vara med i tv och prata om det. Och du vet vad som skulle hända. Först skulle folk säga att jag bara förstorar mig själv. Sedan skulle tidningarna komma upp i arslet på mig och försöka bevisa att jag är en hycklare eller ännu värre. Tabloiderna skulle börja hitta på skit om att jag inte levde upp till mina ord. Sen skulle några killar tycka att jag var konstig, de skulle inte förstå vad jag snackade om, så det skulle bli dåligt för omklädningsrummet. I tillägg till det skulle jag få en massa konstiga typer efter mig som vill ha pengar av oss till galna idéer. Jag menar, jag frukar för ungarna också. Någon galning skulle kanske kidnappa dem när de vet att jag är rik och ger bort pengar. Man vet inte vad som skulle kunna hända. Det skrämmer mig ibland. Men det var därför, när jag hörde om din bok förra året, som jag ville att situationens sanning skulle komma ut, utan besväret som skulle komma om jag gick ut offentligt."

 

J: "Jag hade inte tänkt på att det skulle kunna bli farligt för dig och din familj."

 

S: "Varför skulle du? Rikedom fuckar upp så många saker. Det ändrar hur folk behandlar dig. Du är inte längre en vanlig kille. Att vara en fotbollsspelare i Premier League är inte som vilket jobb som helst. Om vi betalades normala pengar skulle livet vara mycket enklare. Bättre, faktiskt. Mycket bättre."

 

J: "Ok, så låt oss avsluta det här med hur du tycker att vi ska fortsätta framåt då virussituationen för tillfället tagit bort fotbollen... (avbryts)

S: "Det är inte komplicerat, Johnny. Klubbarna betalar de som inte spelar deras fulla löner under hela avbrottstiden. The Premier League eller vem det nu är som har makten tar spelarnas och directors löner i tre månader och donerar dem till nyckelarbetare och the NHS. Sex månader om det pågår längre. Det är det hela. Inte svårt. Inget krångel eller besvär. Bara gör det. Grabbarna kommer troligtvis bli glada för att få bort pressen som vilar på dem. Sen kan vi gå vidare till Hancocks hus och ta hans pengar av honom. The twat."

 AV: Stephen Grey och Andrew MacAskill, www.reuters.com, tisdag 7 april, 2020:

 

 

LONDON (Reuters) - Det var tidigt på våren när brittiska forskare presenterade den nakna sanningen för deras regering. Det var "högst troligt," sade de, att det nu fanns "långvarig överföring" av COVID-19 i Storbritannien.

   

FOTO: Storbritanniens chefsläkare och professor Chris Whitty (t.v) och vetenskapliga chefsrådgivaren Patrick Vallance tittar på medan den brittiske premiärministern Boris Johnson gestikulerar medan han pratar under en nyhetskonferens om coronavirussjukdomen (COVID-19) inne på 10 Downing Street, London, Storbritannien den 19 mars, 2020. Leon Neal/Pool via Reuters/File Photo

 

 

 

Om det inte begränsas och om viruset uppträder som i Kina kan upp till fyra femtedelar av alla britter bli infekterade och en av hundra kan dö, skrev forskarna, medlemmar av en officiell kommitté startad för att göra en modell av spridningen av pandemisk influensa, den 2 mars. Deras bedömning sa det inte rakt ut, men det var en förutsägelse med över 500,000 dödsfall i den här nationen, som har nästan 70 miljoner invånare.

 

 

Men nästa dag, den 3 mars, var premiärministern Boris Johnson sitt muntra jag. Han skojade om att han fortfarande skakade hand med alla, inklusive på ett sjukhus där de behandlade coronaviruspatienter.

 

 

"Vårt land är fortfarande extremt väl förberett," sade Johnson då Italien nådde 79 dödsfall. "Vi har redan ett fantastiskt NHS," den statliga organisationen som ansvarar för den offentliga sjukvården i Storbritannien, "fantastiska testsystem och fantastisk övervakning av sjukdomars spridning."

 

 

Bredvid honom på presskonferensen på Downing street stod Chris Whitty, regeringens medicinske chefsrådgivare och själv epidemiolog. Whitty vidarebefordrade modellkommitténs breda slutsatser, inklusive prognosen om möjligheten att 80% skulle få infektionen och de efterföljande dödsfallen. Men han tonade ner dem och sa att antalet människor som skulle infekteras troligtvis var "mycket mindre" och att prata om en totalsiffra var "mest spekulativt."

 

 

Den muntra tonen på den briefingen stod i skarp kontrast mot den växande oron hos många av regeringens vetenskapliga rådgivare bakom scenen. De var redan övertygade om att Storbritannien stod på randen till ett katastrofalt utbrott, detta har en Reuters-undersökning fått reda på.

 

 

Intervjuer med fler än 20 brittiska forskare, nyckelpersoner och seniora källor i Johnsons Konservativa parti och en studie av protokoll från rådgivande kommittémöten och offentlig vittnesbörd och dokument visar hur dessa vetenskapliga rådgivare tidigt drog slutsatsen att viruset kunde vara förödande.

 

 

Men intervjuerna och dokumenten avslöjar också att under mer än två månader signalerade inte forskarna, vars råd vägledde Downing street, tillräckligt tydligt deras värsta fruktan till allmänheten eller regeringen. T o m den 12 mars stod risknivån, satt av regeringens medicinska topprådgivare, kvar på "måttlig", vilket pekade på endast en liten möjlighet till ett bredare utbrott.

 

 

"Du vet, det finns en liten kader av människor i mitten, som absolut insåg vad som pågick och vad som troligen skulle hända," sade John Edmunds, professor i infektionssjukdomar och en nyckelrådgivare till regeringen, känd för sitt arbete med att spåra Ebola. Edmunds återfanns bland dem som uppmanade regeringen att höja varningsnivån tidigare.

 

 

Redan från början, sade Edmunds, hade jobb från forskare visat att, med endast ett begränsat ingripande, skulle viruset utlösa en "överväldigande epidemi" där Storbritanniens sjukvård inte skulle "komma i närheten av att kunna hantera den. Det stod klart från första början."

 

 

Men han sade: "Jag tror att det finns en liten oro när det gäller att inte i onödan ge folk panik."

 

 

Johnson, som själv har blivit sjuk av viruset, agerade långsammare än ledarna för många andra välmående länder när det gäller att ställa om till en nedstängning. Han har kritiserats för att han inte agerat snabbare med att organisera masstestningar och mobilisera leveranser av livräddande utrustning och sjukhussängar. Johnson lades in på sjukhus den 5 april och flyttades till intensivvården nästa dag.

 

 

Det är för tidigt att döma den ultimata sundheten i Storbritanniens tidiga respons. Om historien drar slutsatsen att den inte räckte till, då kan kritiken riktad mot premiärministern handla om det, istället för att ignorera råden från hans vetenskapliga rådgivare ifrågasatte han inte deras antaganden.

 

 

Intervjuer och uttalanden som hittills publicerats pekar på att de vetenskapliga kommittéerna som gav råd till Johnson inte förrän i mitten av mars tittade på möjligheten till den sortens stränga nedstängning man använde i Kina, där sjukdomen uppstod i december, och som sedan följde i stora delar av Europa och till sist även i Storbritannien. Forskarnas resonemang: man antog att många britter helt enkelt inte skulle acceptera sådana restriktioner.

 

 

De brittiska forskarna var även de flesta övertygade - och många är det fortfarande - om att så fort det nya viruset lämnade Kina skulle karantänåtgärder troligen inte fungera. Protokoll från tekniska kommittéer som Reuters gått igenom indikerar att nästan ingen uppmärksamhet ägnades till att förbereda ett program för masstestningar. Andra protokoll och intervjuer visar att Storbritannien noga följde en välplanerad plan för att bekämpa en influensapandemi - inte den här dödligare sjukdomen. Men de involverade forskarna förnekar att influensafokuset till sist och syvende innebar någon större skillnad.

 

 

Nu, när länder debatterar hur man ska bekämpa viruset, säger vissa experter här att läxan från den brittiska erfarenheten kan bli att regeringar och forskare över hela världen måste öka transparensen i deras planerande, så att deras tankar och antaganden är öppna för kritik.

 

 

John Ashton, en kliniker och f d regional director för Public Health England, regeringsmyndigheten som övervakar sjukvården, sade att regeringens rådgivare hade en för smal syn och följde begränsade antaganden. De var alltför "snäva som forskare från några institutioner," sade han. Deras hantering av COVID-19, sade Ashton, visar på behovet av en bredare inställning. "I framtiden behöver vi en mycket bredare grupp med oberoende rådgivare."

 

 

Michael Cates, som efterträdde Stephen Hawking som professor i matematik vid universitetet i Cambridge, leder ett initiativ av the Royal Society, Storbritanniens ledande vetenskapliga organ, där man försöker plocka in modellskapare från andra vetenskapliga områden för att hjälpa till att förstå epidemin.

 

 

"Utan att hittills kritisera någon så är det jätteviktigt, när det står så mycket på spel, att kasta maximalt möjligt ljus på metoderna, antagandena och datan som är inbyggd i vår förståelse för hur den här epidemin kommer utvecklas," sade han till Reuters.

 

 

I ett uttalande till Reuters sade en talesperson för Departementet för hälsa och social omsorg att regeringen levererar "en vetenskapligt ledd aktionsplan" för att hindra utbrottet. "Precis som allmänheten förväntar sig så testar vi regelbundet våra pandemiplaner och det vi lärde oss från tidigare övningar har hjälpt oss att snabbt svara på COVID-19."

 

 

EN LÅG RISK FÖR ALLMÄNHETEN

När nyheten kom från Kina i januari om en ny infektionssjukdom hade Johnson anledningar att tro att hans land var väl förberett. Det hade några av världens bästa forskare och en väl inövad plan för att hantera potentiellt dödliga pandemier. Kanske, säger några forskare med facit i hand, fick planen dem att bli långsamma i omställningen.

 

 

I många år tog statsrådsberedningen - en samling tjänstemän som agerar som premiärministerns direkta arm för att driva regeringen - hotet om pandemier på allvar. I en illustration av deras framsynthet rankade de pandemier som det främsta hotet mot landet, före terrorism och finanskrascher.

 

 

I centrum för planerandet fanns en liten grupp forskare, bland annat Edmunds. Hans forskningsgrupp vid the London School of Hygiene and Tropical Medicine driver ett av de två datamodellcentren för epidemier som till störst del har styrt regeringens politik. Det andra är beläget vid det närliggande Imperial College. Edmunds minns att tidigt vid utbrottet var datan från Kina oklar, under perioden "där kineserna försökte låtsas som att det inte var överförbart mellan människor."

 

 

Edmunds och hans kollega vid Imperial, Neil Ferguson, var en del av en alfabetssoppa av kommittéer som gav råd in till maskineriet i statsrådsberedningen runt premiärministern. Båda var grundare av kommittén för modellering av influensapandemi, känd som SPI-M, som producerade rapporten den 2 mars som varnade om fler än 500,000 döda. Den här kommittén hade träffats tillsammans i nästan 15 år innan det.

 

 

Ferguson har inte svarat på en fråga om att bli intervjuad till den här artikeln.

 

 

Edmunds och Ferguson var också en del av NERVTAG, the New and Emerging Respiratory Virus Threats Advisory Group. Båda var även medlemmar av the Scientific Advisory Group for Emergencies, känd som SAGE, som agerar som rådgivare till regeringen i kristider. SAGE rapporterar direkt till Johnson och regeringens huvudsakliga nödsituationskommitté, COBRA.

 

Först, när NERVTAG träffades den 13 januari, studerade de informationen från Kina om att det "inte fanns några bevis för signifikativ människa till människa överföring" gällande det nya viruset, detta enligt mötesprotokollet. Forskarna var överens om att risken för den brittiska befolkningen var "väldigt låg."

 

 

Bevisen ändrades snart, men det reflekterades inte i den officiella hotnivån. I slutet av januari började forskare i Kina släppa klinisk data. Fallstudier publicerade i den brittiska medicintidskriften The Lancet visade att 17% av de första 99 coronavirusfallen behövde intensivvård. Elva patienter dog. En annan kinesisk studie, i samma magasin, varnade kraftigt för en global spridning och manade på: "Förberedelseplaner och begränsade ingripanden bör göras redo för snabb användning globalt."

 

 

Edmunds minns att "från omkring mitten av januari och framåt var det fullständigt självklart att det här var allvarligt, väldigt allvarligt." Graham Medley, en professor i infektionssjukdomar vid the London School och ordförande i PI-M, höll med. Han sade att kommittén var "tydlig med att det här skulle bli stort från det första mötet." I slutet av januari gick hans kommitté in i "krigstidsläge", sade han när han rapporterade direkt till SAGE.

 

 

Dr Jon Read, en universitetslektor i biostatistik vid the University of Lancaster, även han medlem av SPI-M, sade att i slutet av januari var det tydligt att viruset hade "pandemipotential" och att dödssiffrorna för de äldre var brutala. "Från mitt perspektiv inom den här sortens utformningsgemenskap, är alla medvetna om detta, och vi säger att det här kommer förmodligen bli ganska illa," sade han.

 

 

Men forskarna artikulerade inte deras fruktan särskilt kraftfullt till regeringen, det avslöjar kommittémötenas protokoll.

 

 

Den 21 januari godkände forskarna i NERVTAG höjningen av den brittiska riskvarningen för COVID-19 från "väldigt låg" till "låg". SAGE träffades formellt första gången dagen efter i ett möte gällande coronavirushotet. Samma sak gjorde COBRA, det mötet leddes av Matt Hancock, hälsoministern, som sent i mars själv drabbades av viruset. Efter mötet sade han följande till reportrarna: "Det kliniska rådet är att risken för allmänheten fortfarande är låg."

 

 

Som respons på frågor från Reuters avstod regeringens hälsodepartement från att klargöra hur risknivåerna definieras och vilka aktioner, om några, de leder till. I ett uttalande sade en talesperson följande: "Att höja risknivån i Storbritannien är en bältes- och hängslenåtgärd som tillåter regeringen att planera för alla framtida eventualiteter."

 

 

Två dagar senare satte Kina staden Wuhan, där utbrottet började, i en fullständig nedstängning. Hubei, den kringliggande provinsen, följde sedan efter. Men redan hade 17 passagerarflyg flugit direkt från Wuhan till Storbritannien sedan starten på 2020, och 614 flygplan från resten av Kina, detta enligt FlightRadar24, en flygspårningstjänst. Det betydde att tusentals kineser, vissa av dem potentiella bärare, hade kommit till Storbritannien. Den 5 april sade vetenskapsrådgivaren Ferguson att han beräknade att endast en tredjedel av alla infekterade människor som nått Storbritannien hade upptäckts.

 

 

Då de såg Kina införa sin nedstängning antog de brittiska forskarna att sådana drastiska aktioner aldrig skulle bli acceptabla i en demokrati som Storbritannien. Bland de som gjorde modeller av utbrottet undersöktes, till en början, aldrig sådana stränga motåtgärder.

 

 

"Vi hade mildare interventioner förberedda," sade Edmunds, för ingen trodde att det skulle bli politiskt acceptabelt "att stänga ner landet." Han tillade: "Vi gjorde ingen modell av det för det verkade inte stå på agendan. Och Imperial (College) tittade inte heller på det." NERVTAG-kommittén höll med och noterade i sina protokoll att tuffa åtgärder kortsiktigt skulle vara meningslöst, detta då de "bara skulle försena utbrottet i Storbritannien, inte förhindra det."

 

 

Den begränsade inställningen speglade Storbritanniens mångåriga strategi för pandemisk influensa. Hälsodepartementet avböjde en begäran från Reuters om en kopia på deras uppdaterade pandemiplan, utan att presentera någon anledning. Men en kopia av 2011 års "UK Influenza Pandemic Preparedness Strategy 2011", som en talesman sade fortfarande var relevant, slog fast att "arbetsantagandet kommer vara att regeringen inte kommer införa några sådana restriktioner. Tonvikten kommer istället ligga på att uppmuntra alla de som har symptom att följa rådet att stanna hemma och undvika att sprida deras sjukdom."

 

 

Enligt en senior politiker i Konservativa partiet, som blev officiellt briefad då krisen började rulla fram, kan den närstående involveringen i responsen till coronaviruset från samma vetenskapliga rådgivare och tjänstemän som tog fram influensaplanen ha skapat en "kognitiv partiskhet."

 

 

"Vi hade i våra tankar att COVID-19 var en otäck influensa som behövde behandlas som en sådan," sade han. "Följden var att det var en sjukdom som inte kunde stoppas och att den i sista hand inte var så dödlig."

 

 

Medan Storbritannien var förberett på att bekämpa influensan hade asiatiska stater som Kina, Hongkong, Singapore och Sydkorea byggt deras pandemiplaner på läxorna de lärde sig när de bekämpade det mer dödliga SARS-utbrottet som startade 2002, sade han. SARS hade en dödlighet på upp till 14%. Som ett resultat, sade han, var dessa länder mer redo att ta till utbredd testning, nedstängning och andra drakoniska åtgärder för att se till att deras medborgare inte spred viruset.

 

 

Forskare involverade i Storbritanniens respons håller inte med om att följningen av regeringens influensaplan grumlade deras tänkande eller påverkade utbrottets riktning. Planen hade ett "rimligt värsta scenario" som var lika förödande som de värsta prognoserna för COVID-19, noterar de.

 

 

Mark Woolhouse, en professor i epidemiologi för infektionssjukdomar vid the University of Edinburgh, och medlem av SPI-M-kommittén, sade att COVID-19 inte uppträdde annorlunda än en förväntad pandemisk influensa - till exempel visade sig skolstängningar vara betydligt mindre effektiva när det handlar om att sakta ner spridningen av coronaviruset. Men brett talat "har regeringen konsekvent varit mottagliga för förändrad fakta."

 

 

I slutet av januari förklarade, enligt åtminstone två personer som pratade med honom, regeringens medicinska chefsrådgivare, Whitty, enskilt för politiker att om viruset kom ut från Kina skulle det med tiden infektera den stora majoriteten av människorna i Storbritannien. Det kunde bara saktas ner, inte stoppas. Den 30 januari höjde regeringen hotnivån till "måttlig" från "låg."

 

 

Landets läkare "anser det vara klokt att våra regeringar trappar upp planerandet och förberedelserna om det blir ett mer utbrett utbrott," sade ett uttalande vid den tiden. Whitty svarade inte på frågor från Reuters till den här artikeln.

 

 

TID FÖR FÖRBEREDELSE

På kvällen den 31 januari satt Boris Johnson framför öppna spisen på 10 Downing Street och berättade följande för nationen i en tv-sänd adressering: "Det här är ögonblicket när gryningen bryter igenom och ridån går upp för en ny akt i vårt storslagna nationella drama."

 

 

Han pratade om att till sist leverera Brexit, eller vad han kallade "den här återerövrade suveräniteten." Fram till det ögonblicket hade Jonsons premiärministerskap enbart handlat om att ro den utmaningen i hamn.

 

 

Med Brexit avklarat hade Johnson chansen att fokusera på andra saker den följande månaden, bl a det framväxande virushotet. Men att lämna EU hade en konsekvens.

 

 

Mellan den 13 februari och 30 mars missade Storbritannien totalt åtta konferenssamtal eller möten gällande coronaviruset mellan EU:s statschefer eller hälsoministrar - möten som Storbritannien fortfarande hade rätt att delta vid. Även om Storbritannien senare närvarade vid möten på lägre nivåer hade de missat en tidsfrist för att delta i ett allmänt inköp av ventilatorer, något de var inbjudna till. Ventilatorer, ytterst viktiga när man behandlar fall med COVID-19, har det uppstått en brist på globalt sett. Johnsons talesman skyllde det på ett administrativt misstag.

 

 

En medarbetare på Downing Street berättade för Reuters att från slutet av januari koncentrerade Johnson alltmer sin uppmärksamhet på coronavirushotet, han fick "väldigt frekventa" uppdateringar åtminstone en gång om dagen från mitten av februari, antingen personligen eller via en daglig instrumentbräda med aktuella fall.

 

 

I den medicinska och vetenskapliga världen fanns en växande oro gällande hotet från viruset mot Storbritannien. En rapport från Exeter University, publicerad den 12 februari, varnade om att ett utbrott i Storbritannien skulle kunna nå sin topp inom fyra månader och, utan begränsning, infektera 45 miljoner människor.

 

 

Det oroade Rahuldeb Sarkar, en konsultläkare inom andningsmedicin och intensivvård i grevskapet Kent, som förutsåg att sängarna på intensivvårdsavdelningarna skulle kunna bli överfulla. Även om sjukdomsöverföringen reducerades till hälften, skrev han i en rapport riktad till läkare och aktuarier i mitten av februari, skulle ett utbrott av coronaviruset i Storbritannien kunna "ha en chans att överväldiga systemet."

 

 

Den 13 februari sade Whitty i en intervju med BBC att ett utbrott i Storbritannien fortfarande var ett "om, inte ett när," Richard Horton, en medicinsk doktor och redaktör på the Lancet, sade att regeringen och den allmänna hälsovården slösade bort en möjlighet den månaden att förbereda karantänrestriktionsåtgärder och ett program för masstestningar samt anskaffa resurser som ventilatorer och personlig skyddsutrustning för expanderad intensivvård.

 

 

I en senare ledare kallade han den förlorade chansen en "nationell skandal" och han vittnade för parlamentet om en missanpassning mellan "den brådskande varningen som kom från frontlinjen i Kina" och den "något alldagliga utvärderingen" av hotet från de vetenskapliga råden till regeringen.

 

 

Efter att ha utvecklat ett test för det nya viruset den 10 januari antog hälsoombuden en centraliserad inställning till dess spridning, initialt tilldelades ett enda offentligt laboratorium i norra London uppgiften att utföra testen. Men enligt senare regeringsuttalanden fanns det ingen bredare plan framtagen för att använda hundratals andra laboratorier över hela landet, både offentliga och privata, som skulle ha kunnat rekryteras.

 

 

Enligt e-mejl och fler än ett dussin forskare som intervjuats av Reuters kom regeringen inte med några förfrågningar till labben gällande assistans med personal eller testutrustning förrän i mitten av mars, när många abrupt fick förfrågningar om att lämna över instrument för extraktion av nukleinsyra, som används vid testningar. En exekutiv person vid the Weatherall Institute of Molecular Medicine vid University of Oxford sade att han skulle ha kunnat genomföra upp till 1,000 test om dagen från februari. Men frågan kom aldrig.

 

 

"Man skulle ha kunnat tro att de skulle riva dörrarna för att få fram så många test som möjligt," sade den exekutive, som pratade med oss mot villkoret om fullständig anonymitet. Den 5 april hade Storbritannien genomfört 195,524 test, i kontrast mot åtminstone 918,000 slutförda en vecka tidigare i Tyskland.

 

 

Det fanns heller ingen effektiv ansträngning för att utöka tillgången på ventilatorer. Hälsodepartementet sade till Reuters i ett uttalande att regeringen började prata med ventilatortillverkare om att anskaffa extraleveranser i februari. Men det var inte förrän den 16 mars, efter det stod klart att tillgången skulle kunna ta slut, som Johnson kom med en vädjan till industrin om att hjälpa till och bygga upp produktionen.

 

 

Charles Bellm, managing director på Intersurgical, en global tillhandahållare av medicinska ventilatorprodukter baserad utanför London, sade att han kontaktats av fler än ett dussin regeringar från hela världen, inklusive Frankrike, Nya Zeeland och Indonesien. Men han hade inte fått någon kontakt från den brittiska regeringen. "Jag finner det något överraskande, jag har pratat med många andra regeringar," sade han.

 

 

Då han bemötte sådan kritik sade Hancock, hälsoministern, att regeringen är på väg att leverera runt ytterligare 10,000 ventilatorer under de kommande veckorna. En anledning till att Storbritannien låg bakom vissa länder när det gäller testning, sade han, var frånvaron av en stor diganosindustri vid epidemins utbrott. "Vi hade inte den storleken."

 

 

GAME OVER

Det var under skolornas terminslov i februari som frontlinjedoktorn Nicky Longley började inse att de tidiga insatserna för att få bukt på sjukdomen troligen var fördömda.

 

 

Under flera veckor hade doktorer och folkhälsoarbetare letat efter människor med influensaliknande symptom som kommit till landet från Kina. Longley, en konsult på infektionssjukdomar vid Londons Hospital for Tropical Diseases, var en del av ett team som bemannade en hjälplinje för offentlig hälsovård för dem med symptom. Planen, sade hon, hade varit att ta varje fall och deras kontakter. Och "till att börja med, såg det ut som det fungerade."

 

 

Men sedan kom de dåliga nyheterna. Först, onsdagen den 19:e februari, kom chocknyheten från Iran om två dödsfall. Sedan, fredagen den 21:a, kom ett dödsfall i Italien och flera fall i regionerna Lombardiet och Veneto. Storbritannien hade närstående länkar till båda länderna. Tusentals britter semestrade i Italien den veckan.

 

 

"Jag tror inte någon egentligen förutsåg vad som hände i Italien," sade Longley. "Och jag tror att i samma minut som alla såg det, tänkte vi: 'Det här är game over nu.'"

 

 

Tills dess sade Longley att alla kände att "det fanns en chans hålla det borta" även om de flesta var skeptiska om det kunde göras långsiktigt. Men efter Iran och Italien stod det klart att inneslutning inte skulle fungera. Kontaktsspårningen fortsatte ett tag till. Men då fallen i London ökade och antalet samtal till hjälplinjen bara växte började prioriteten ändras till klinisk vård av de allvarliga fallen. "Vid en viss tidpunkt måste du fatta ett beslut gällande var du lägger dina ansträngningar som en arbetsstyrka."

 

 

Edmunds noterade att Iran och Italien knappt hade rapporterat något fall innan det. "Och sedan, helt plötsligt hade du registrerade dödsfall." Det fanns en tumregel om att vid det tidiga skedet av ett utbrott fanns det för varje dödsfall 1,000 fall i gemenskapen. "Därför stod det ganska klart att det fanns åtminstone tusentals fall i Italien, förmodligen tiotusentals fall i Italien just då."

 

 

Mitt i de hemska nyheterna från Italien sammankallades forskarna i NERVTAG via telefon den fredagen, den 21:a februari. Men de bestämde sig för att rekommendera att behålla hotnivån på "måttlig," där den hade suttit sedan den 30:e januari. Protokollet ger ingen detaljerad förklaring till beslutet. Edmunds, som hade tekniska svårigheter och inte kunde höras vid mötet, e-mejlade efteråt för att be om att varningen skulle höjas till "hög", det avslöjar protokollet. Men varningsnivån förblev på den lägre positionen. Det är oklart varför.

 

 

"Jag tänkte bara, tycker vi fortfarande att det är milt eller något? Det är det definitivt inte, du vet," sade Edmunds.

 

 

En talesman för regeringens vetenskapliga chefsrådgivare, sir Patrick Vallance, svarade inte direkt på Reuters frågor om hotnivån. På frågan huruvida, med facit i hand, forskarnas inställning var den rätta sade talespersonen i ett uttalande att "SAGE och rådgivare ger råd, medan ministrar och regeringen fattar beslut."

 

 

FLOCKIMMUNITET

Söndagen den 1:a mars spenderade Ferguson, Edmunds och andra rådgivare dagen med NHS offentliga hälsovårdsexperter för att försöka räkna ut hur många sjukhussängar och andra nyckelresurser skulle behövas då utbrottet exploderade. Vid den här tidpunkten visade italiensk data att en tiondel av alla infekterade patienter behövde intensivvård.

 

 

Dagen efter tog den modellerande pandemikommittén SPI-M fram sin "konsensusrapport" som varnade för att coronaviruset nu fritt överfördes i Storbritannien. Den torsdagen, den 5 mars, annonserades det första dödsfallet i Storbritannien. Italien, som nådde 827 dödsfall den 11 mars, beordrade en nationell nedstängning. Spanien och Frankrike förberedde sig på att följa efter.

 

 

Johnson höll ut mot stränga åtgärder och sade att han följde råden från regeringens forskare. Den 9 mars hävdade han följande: "Vi gör allt vi kan för att bekämpa det här utbrottet, baserat på de absolut senaste vetenskapliga och medicinska råden."

 

 

Faktum är att regeringens Scientific Advisory Group for Emergencies, SAGE, den dagen hade rekommenderat, utan någon oenighet i deras summering, att Storbritannien skulle avvisa en av Kina inspirerad nedstängning. SAGE bestämde att en "implementering av en delmängd av åtgärder vore idealiskt," enligt ett dokument gällande deras slutsatser. Tuffare åtgärder skulle kunna skapa en "stor andra epidemivåg så fort åtgärderna upphävdes," sade SAGE.

 

 

Den 12 mars kom ett bombnedslag för den brittiska allmänheten. Chris Whitty, chefsdoktorn, annonserade att Storbritannien hade flyttat hotet för brittiska medborgare från "måttligt" till "högt". Och han sade att landet hade flyttat från att försöka hindra sjukdomen till att försöka sakta ner dess spridning. Nya fall skulle inte spåras alls. "Det är inte längre nödvändigt för oss att identifiera varje fall," sade han. Endast sjukhusfall skulle i framtiden testas för viruset. Vad som hade varit en hemlig politik var nu ute i det öppna: bortom en viss gräns skulle försök att fullständigt tillintetgöra viruset stoppas.

 

 

Samma dag satte Johnson sitt skämtsamma jag åt sidan då han höll ett tal på Downing street, flankerad av två Union Jacks samtidigt som han frammanade känslan i Winston Churchills "mörkaste timmen"-adressering. Han varnade: "Jag måste vara ärlig mot er, trots att det är svårt, jag måste vara ärlig mot den brittiska allmänheten - fler familjer, många fler familjer kommer att förlora älskade personer."

 

 

För de flesta britterna kom det som en chock. Flera av tidningarna slog dagen efter upp Johnsons ord på deras förstasidor.

 

 

Vallance, regeringens vetenskaplige chefsrådgivare, som ledde SAGE, sade i en intervju med BBC den 13 mars att planen helt enkelt var att kontrollera infektionens tempo. Regeringen hade, för tillfället, avvisat vad han kallade "iögonfallande åtgärder" som att stoppa massamlingar som fotbollsmatcher eller att stänga skolor. "Målet är att försöka reducera toppen, göra den bredare, inte kväva den fullständigt." De flesta människorna skulle få viruset milt och detta skulle bygga upp "flockimmunitet" vilket, med tiden, skulle stoppa sjukdomens utveckling.

 

 

Men nu gjorde landet uppror. Stora institutioner bestämde sig för att stänga. Efter att spelare började bli infekterade sköt de professionella fotbollsligorna upp deras matcher. Då Johnson fortfarande vägrade att stänga skolor och förbjuda massamlingar summerade the Daily Mirrors rubrik på förstasidan en utbredd känsla då tidningen den 13 mars frågade: "Is It Enough?"

 

 

Katalysatorn för en politisk omkastning kom den 16 mars i och med publiceringen av en rapport av Neil Fergusons team på Imperial College. Den förutspådde att om viruset inte begränsas kan det döda 510,000 människor. T o m med regeringens "begränsningsinställning" skulle det kunna leda till 250,000 dödsfall och avdelningarna på intensivvården skulle överväldigas med åtminstone åtta gånger fler fall än de kan hantera.

 

 

Imperials prognos på mer än en halv miljon dödsfall skiljde sig inte från rapporten från regeringens egen kommitté för pandemimodellering två veckor tidigare. Men den hjälpte till att utlösa en politisk vändning, både i London och i Washington, vilket kulminerade sju dagar senare då Johnson annonserade en fullskalig nedstängning av Storbritannien. Rapporten plågade även den US-amerikanska administrationen till tuffare åtgärder för att sakta ner virusets spridning.

 

 

Ferguson befann sig nu själv i isolering efter att ha fått viruset. Då han vittnade via videolänk till en kommitté i parlamentet förklarade han varför han och andra forskare hade skiftat från att förespråka åtgärden delvis social distansering till varningar om att utan en rigorös nedstängning skulle NHS överväldigas. Anledningen, sade han, fanns i datan som kom ut från Italien som visade att ett stort antal patienter behövde intensivvård.

 

 

"Det var i princip ändringen, uppskattningar av antalet patienter som skulle kräva inkräktande ventilation, mekanisk ventilation, vilket bara görs på intensivvårdsenheter, nästan fördubblades," sade han.

 

 

Edmunds hade en annan förklaring till politikskiftet.

 

 

Vad som tillät Storbritannien att ändra kurs, sade Edmunds, var en nedstängning i Italien som "öppnade upp det politiska utrymmet" tillsammans med ny data. Först kom ett dokument från Edmunds eget team vid London School som undersökte periodiska nedstängningar, skickat till modelleringskommittén den 11 mars och validerat av Edinburgh University. Fergusons reviderade Imperial-forskning följde efter.

 

 

Woolhouse, Edinburgh-professorn, bekräftade sekvensen.

 

 

Edmunds sade att dessa nya studier tillsammans hade demonstrerat att om den brittiska regeringen införde en längre period av tuffare åtgärder, kanske periodiskt avslappnade, så skulle storleken på epidemin väsentligt kunna reduceras.

 

 

Men utan något vaccin eller effektiv behandling kommer det bli svårt att undvika att en betydande del av den brittiska befolkningen kommer infekteras, sade Edmunds. "Tills man får fram ett vaccin finns det ingen chans att ta sig ur det här utan garanterat tiotusentals dödsfall," sade han. "Och förmodligen mer än det."

 

 

Nu ämne för intensiv offentlig granskning fortsätter modelleringsteamen på universiteten över hela Storbritannien att jobba med olika scenarier gällande hur världen kan undgå virusets klor. Enligt Medley, ordföranden för SPI-M, kommittén för pandemimodellering, är det numera ingen som har några tveksamheter, trots alla de initiala reservationerna, gällande att en nedstängning var väsentlig i Storbritannien.

 

 

Medley tillade: "För tillfället vet vi inte vad som kommer hända om sex månader. Allt vi vet är att om vi inte stoppar överföringen nu, kommer sjukvården att kollapsa. Japp, det är det enda vi med säkerhet vet."

 

 

 

 

Rapporterat av Stephen Grey och Andrew MacAskill; Adderad rapportering av Elizabeth Piper i London, Gabriela Baczynska i Bryssel; redigering av Janet McBride.

 

 

Våra Standarer: The Thomson Reuters Trust Principles: https://www.thomsonreuters.com/en/about-us/trust-principles.html

AV: Frankie Boyle, The Overtake (https://theovertake.com/), lördag 4 april, 2020:

 

 

 

2020 började med att Australien stod i brand och en miljard djur dog. Det är nyktert att tänka sig att det kommer bli årets feel-good-story. Minns du vid årets början när Rod Stewart klappade till en säkerhetsvakt och Justin Bieber annonserade att han hade borrelia? Svindlande tider: det kändes helt genuint som att världen var en underbar plats att befinna sig i. För många av er måste det ha varit överraskande att få reda på vad som förväntades av er under en apokalyps. Du undrade alltid huruvida du skulle fly; kliva ner i en försvarsbunker; eller campa i en motorvägsrondell. Visade sig att du får arbeta hemifrån. Du får försöka färdigställa ett kalkylark om liksäckar innan den provisoriska tidsfristen för din egen död.

 

 

Misstag har begåtts i hanteringen av krisen. Som att flagga Buckingham Palace-flaggan på halv stång när drottningen inte är hemma, vilket endast är en annons för inbrottstjuvar. I min lokala park har någon försökt muntra upp folk genom att med kritor skriva "You Got This!" på marken. Det är bokstavligt talat det sista du vill höra under en pandemi. Det har även dykt upp en blandning av pinsamma försök att stärka moralen från kända personer. Om kändisar vill få upp humöret på oss borde de acceptera att det som skulle höja dessa stämningar mest är att få se ett par av dem verkligen bli fullständigt galna och tappa alla koncept.

 

 

Vi har alla utvecklat våra små strategier för att klara oss. Ett enkelt sätt att fullständigt ta bort den starka längtan efter att besöka din familj är helt enkelt att sätta upp juldekorationerna.

 

 

Män i Glasgow har funnit det svårare än de flesta att hålla sig två meter ifrån varandra. Här verkade det som att nyheten om en pandemi fyllde de äldre med energi: gatorna var fulla av folk som normalt sett bara lämnar sina hem för att rösta för fascism. Innan nedstängningen såg det ut som att de gamla människorna i Glasgow, tydligen övertygade om att dränka bostadsmarknaden med billiga stugor, hade bildat en spaningspatrull för att gå ut och hitta coronaviruset. Det var olycksbådande enbart att få syn på en gammal person långt borta: det kändes väldigt mycket som när man ser en antilop i någon naturdokumentär och vet att det inte kommer sluta bra. Jag är säker på att vi alla känner fatalister från den äldre generationen som säger saker som, "Om jag får det, så får jag det. Det är ingen idé att försöka undvika det." En del av dessa människor överlevde blitzbombningarna och var antagligen galna då också. Medan alla låg hukade nere i skyddsrummen och lyssnade på hur Luftwaffe passerade där uppe i himlen, befann sig din morfar troligen uppe på taket och testade julbelysningen.

 

 

Vad har vi hittills lärt oss? Well, kanske är det bäst att inte rösta på människor som tänker på er som en "flock". Regeringens respons på krisen påminner mig, mer än någonting annat, om den där delen i Apocalypse Now när Kurtz frågar "Är mina metoder osunda?" och Willard svarar "Jag ser ingen metodik överhuvudtaget, sir". Under de tidiga briefingarna lade sig Boris Johnson till med ett bekymrat ansikte, för att visa att han är en seriös person. Tyvärr är ansiktet han lägger sig till med när han försöker se ut som en seriös person det ansikte en faktisk seriös person lägger sig till med när hen är förvirrad. På många sätt är det så att om hela kabinettet skulle dödas av ett virus precis efter deras valseger, så skulle det i princip vara slutet på Världarnas krig. Den utsedde överlevaren, Dominic Raab, som så fort han blir ombedd att läsa upp ett pressmeddelande ögonblickligen verkar utveckla vartenda symptom på sjukdomen, ser ut som själva mannen som ska leda oss rätt över vulkanens mun.

 

 

Premiärministern har skrivit till vartenda hushåll i Storbritannien. När det brevet landar på dörrmattan kommer jag inte vara den enda som kommer plocka upp det med ett par biljardköer, som en deltagare i en japansk spelshow. Jag antar att dessa brev skickas direkt från Whitehall - nollpunkten för vår nations totala misslyckande att följa reglerna för social distansering. Istället för att posta breven är jag förvånad att Johnson inte tagit på sig att personligen hosta sina smutsiga nyheter genom våra brevinkast. Han skickade även ett sms till varenda mobiltelefon i Storbritannien. För en handfull barn i Storbritannien blev det den första kontakten de haft med deras pappa. Jag misstänker att Johnsons bäbis kommer vara utmattad när den kommer ut. Detta efter att ha spenderat månader med att undvika hans kuk precis som en trollkarls medhjälpare duckar för svärd i en låda.

 

 

Vi kommer snart att återgå till full sysselsättning. Detta eftersom regeringens brist på planering innebär att alla som testas negativt kan spendera 10 timmar långa skift med att blåsa in i munnarna på de infekterade som en mänsklig respirator. Vi ser utställningscenter i London, Manchester, Birmingham och Glasgow förvandlas till tillfälliga sjukhus och bårhus. Det har faktiskt en viss logik: om du någonsin har varit och tittat på något band i ett av dessa center så vet du att det är en av de mest sterila platserna i hela Storbritannien. För många som inte får något telefonsamtal tillbaka från Tesco väntar ett sommarjobb med att lägga lik i säckar, och vid slutet av skiftet får du hosta upp sex quid (74 kr) för en snålt tilltagen pint med avslagen Carlsberg serverad i ett plastglas. Vi borde kunna erbjuda NHS-personalen och patienterna en viss nivå av värdighet i dessa oroliga tider. Det är tillräckligt stressande att bli informerad om att du ska behandlas med en ventilator, vi bör inte addera till den stressen genom att låta informationen komma från en doktor iklädd en Spindelmannendräkt och boxningshandskar

 

 

Toby Young undrade om det fanns någon ekonomi i att bevara de äldre och svagas liv, och han visade åtminstone en viss ärlighet genom att politiskt sälla sig till ett dödligt virus. Det finns fortfarande ett frågetecken gällande huruvida något virus skulle vilja bli associerat med Toby Young, och när jag skriver detta har både Ebola och AIDS försökt distansera sig själva från hans kommentarer. När Toby Young dyker upp på min tv kan jag inte vara den enda personen i landet som oavsiktligt hostar mot rutan. Självklart är denna skurkaktige knäskål så hatad av alla i landet att han är den ende mannen som inte sett sin livsstil förändras sedan social distansering introducerades. Nu, när folk korsar gatan när de ser honom, kan han åtminstone låtsas att det görs av en mer optimistisk anledning. Toby Young har alltid förkroppsligat motsägelser, även om det helt enkelt handlar om att han är intresserad av eugenik samtidigt som han ser ut som ett misslyckat foster. I det här fallet måste man fundera på hur han kan vara emot att förstöra ekonomin till fördel för folk som har ett eller två år kvar att leva, samtidigt som han fortfarande stöttar Brexit.

 

 

Nu känns som en bra tid att fundera på vad Labour finns till för. Sedan valet verkar det som att de är ett sätt för the Houses of Parlimament att spara pengar genom att inte behöva installera värme: i princip fungerar de som köttelement. Jag säger inte att the Labours ledarval pågick för länge, men den mänskliga civilisationen slutade mitt i det. Keir Starmer verkar ses som "valbar" av Labour-medlemmar, till stor del för att han ser ut som någon som spelade en premiärminister i en gammal Spice Girls-video. Han kommer säkerligen utgöra ett starkt motstånd mot satir: han är svår att skämta om, på samma sätt som det är svårt att skriva skämt om brunt omslagspapper, eller den frusna tundran. Han kommer finna det svårt att ha någon tidig inverkan. Det ändlösa internvalet kommer att råna honom på allt nyhetens behag värde; och när pandemin är över kommer Boris att ha reducerat politikens vokabulär till detsamma som hos en fotbollskommentator på Channel 5 som spenderat en vecka i en semesterstuga med låga dörrar.

 

 

Jag hade den där stressdrömmen igår natt: den där jag frivilligt gick med i kampen mot viruset ansikte mot ansikte. Men halvvägs in drar städerskan ut kontakten till krympstrålen så hon kan använda sin Henry Hoover (dammsugare), och jag lämnas till att leva i en luddfylld tändsticksask där jag får bada i en fingerborg och åka till jobbet på en galopperande mus. Kanske är utsikten att möta ditt slut i en epidemi annorlunda när du så omfattande har fuckat upp ditt eget liv: en del av mig tycker att om jag dör nu, då kan jag kalla den här saken oavgjord.

 

 

Men hela den här krisen väcker en del intressanta frågor: om vi alla är överens om att vi inte kan ha ett sjukvårdssystem där de svagaste människorna i samhället dör, hur kommer det då sig att vi tolererar det som ekonomiskt system? Vi ser artiklar om folk som har bunkrat handsprit för att sedan sälja det dyrt, men de är människorna som systemet vi lever i stödjer, och det är vad spekulation är. Hur finner vi i en väg ut ur detta inom vårt nuvarande system? Mediciner måste utvecklas i den offentliga sektorn: Big Pharma (läkemedelsindustrin) har inget intresse av att avveckla sig själv genom att skapa ett universellt vaccin och spenderar mer på reklam än forskning.

 

 

Faktum är att du måste fundera på om viruset skiljer sig så väldigt mycket från extraktiv kapitalism. Det tvångsrekvirerar tillverkningselementen i dess värdar, får dem att göra saker åt det; dödar ganska många, men inte tillräckligt för att stoppa dess spridning. Det finns inget normalt för oss att gå tillbaka till. Folk som sover på gatorna var inte normalt; barn som lever i fattigdom var inte normalt; inte heller var användandet av våra skattepengar till att bomba människorna i Jemen normalt. Att använda andra människors liv för att hamstra objekt var inte normalt, hela grejen var absurd. Regeringar är för tillfället upptagna med att hälla ut pengar för att stötta upp existerande orättvisor, och få ordning på affärsverksamheter som gjort deras aktieägare rika. Världens värsta människor tror att alla kommer komma ut ur det här om några månader och villigt gå tillbaka till ett sorts bedövande slaveri. Nu är det definitivt dags att börja föreställa sig någonting bättre.

 

 

 

Frankie Boyle 4:e april 2020

 

NHS Nightingale-sjukhuset har byggts i Londons ExCeL Centre: källor säger att hyran ligger på £2m-£3m (24,7m kr - 37,1m kr) i månaden. GLYN KIRK

 

 

 

 

EXKLUSIVT AV: Oliver Shah, Sabah Meddings, Gabriel Pogrund och Caroline Wheeler, The Sunday Times, söndag 5 april, 2020:

 

 

Ägarna till the ExCeL centre i östra London debiterar the NHS flera miljoner pund i hyra för att använda det som ett temporärt sjukhus för coronaviruspatienter.

 

 

The ExCeL, ägt av the Abu Dhabi National Exhibitions Company (Adnec), debiterar sjukvården £2m-£3m (24,7m kr - 37,1m kr) i månaden, detta enligt branschkällor.

 

 

The Nightingale Hospital London, det första av flera planerade temporära faciliteter, öppnades av hälsoministern, Matt Hancock, i fredags. Det kan ta emot upp till 4,000 patienter på 80 avdelningar. Satt i full kapacitet skulle det vara ett av de största sjukhusen i hela världen.

 

 

ExCeL:s beslut att ta ut hyra står i stark kontrast mot the NEC i Birmingham, ägt av den amerikanska privatkapitaljätten Blackstone, som tillhandahåller platsen gratis och sade att de kommer ställa "hela NEC-faciliteten till NHS förfogande så länge de behöver det."

 

 

Andra temporära sjukhus ska öppnas i Manchester, Glasgow och Harrogate.

 

 

Skuggministern för sjukvårdsdepartementet, Jonathan Ashworth, beskrev avtalet som "en absolut skandal". Han sade: "Personal och patienter kommer känna avsky mot the ExCeL centres miljardärägare. De borde vara beredda att erbjuda faciliteterna gratis."

 

 

En del catering-och städpersonal anställda av tjänstegruppen för catering Compass vid the ExCeL har permitterats under regeringens stödsystem för arbetare. Compass sade: "Vi är stolta över våra kollegor som tillhandahåller catering på Nightingale-sjukhuset vid ExCeL London, men vi förstår att vissa väljer att inte göra det, och de har permitterats i linje med arrangemanget som regeringen tagit fram."

 

 

Då hon refererade till hyresbetalningarna och permitteringarna av personalen sade Lola McEvoy från fackföreningen GMB att det "helt enkelt är fel att regeringen kan betala kronprinsar för att hantera en brådskande offentlig sjukvårdskris medan framtiden för lågavlönade outsourceade arbetare är osäker."

 

 

The ExCeL öppnade 2000 och 2008 köptes det av Adnec, som leds av Mohamed Juma Al Shamisi, och ägs av Abu Dhabi, vars emir heter shejk Khalifa bin Zayed Al Nahyan.

 

 

The ExCeL centre sköts av Jeremy Rees, tidigare med i the Earls Court & Olympia Group, och i dess styrelse sitter Lord King av Bridgewater, den f d Tory-försvarsministern. De gjorde en bruttovinst på £37,4m (463,6m kr) 2019 och hade inkomster på £94,4m (1,17 miljarder kr).

 

 

Avtalet om att använda the ExCeL till det första av flera Nightingale-sjukhus annonserades den 24 mars. En källa nära the NHS sade att de varit "desperata" att säkra en stor plats i London då sjukhusen blev överfulla med coronaviruspatienter. "Om man vill få fram det avtalet, har man inte mycket tid på sig att förhandla," sade han.

 

 

Rees sade att the ExCeL centre "inte på något vis kommer tjäna pengar på NHS Nightingale". Han sade: "Som en ansvarstagande affärsverksamhet är ExCeL London stolta över att dra sitt strå till stacken i den nationella ansträngningen att besegra coronaviruset och svara på den största nationella nödsituationen landet har mött under en generation.

 

 

"Vårt fokus ligger enbart på att ge NHS och dess underbara personal allt stöd de behöver för att skydda människor och liv."

 

 

The ExCeL avstod från att förklara deras definition av profit, hade inga kommentarer gällande hyresbetalningarna och sade att "avtalet mellan ExCeL och NHS är en konfidentiell sak". En talesman för ExCel tillade: "Jag skulle vilja understryka att ExCel inte debiterar NHS kommersiella priser och gör på inget sätt någon vinst från NHS Nightingale."

 

 

NHS sade att de "gör allt för att rädda så många liv som möjligt, och vi är tacksamma för all hjälp vi får, från allmänheten, välgörenhetsorganisationer och företag".

Medan premiärministern är på övervåningen med feber tävlar ministrar, statstjänstemän och NHS om vilka som kan skylla mest på andra

   

ILLUSTRATION AV TONY BELL

 

 

 

 

AV: Tim Shipman, politisk redaktör, The Sunday Times, söndag 5 april, 2020:

 

 

Byggnadsarbetet vid Nightingale-sjukhuset, juvelen i kronan på regeringens stapplande respons på coronaviruspandemin, kom nästan till ett vibrerande stopp i torsdags morse. Det var en Whitehall-fars som blottlägger kaoset och förvirringen som har slagit sitt grepp om regeringen.

 

 

The Construction Leadership Council (CLC), ett gemensamt industri- och regeringsorgan, hade släppt vägledning för social distansering på byggarbetsplatser. Om arbetarna inte kunde vara åtminstone 6ft (= 182,8 cm) ifrån varandra, stod det, "skulle arbetet inte utföras". Byggnadsfirmor översvämmade rådet - och åtminstone ett statsråd - med varningar om att de skulle tvingas lägga ner verktygen på varenda byggarbetsplats i hela landet, "inklusive det vid the Nightingale". Vägledningen drogs snabbt tillbaka.

 

 

Enligt affärsdepartementet var förvirringen resultatet av en oenighet inom the CLC. Men Nadhim Zahawi, byggnadsministern, och seniora personer i the Cabinet Office (motsvarar ungefär den svenska statsrådsberedningen) var involverade i att lösa problemet. "De beordrades att dra tillbaka det," sade en branschinsider. "Det var totalt kaos och BEIS [affärsdepartementet] borde ha ett bättre grepp om saker och ting."

 

Nedläggningen av arbetet vid det nya fältsjukhuset vid the ExCel centre i området Docklands i London skulle ha inneburit ett bakslag för regeringen. Deras trovärdighet är redan skadad efter de värsta rubrikerna från Boris Johnsons premiärministerskap gällande misslyckandet med att få fram virustest till NHS-personalen eller ge dem den nödvändiga skyddsutrustningen (PPE = personal protective equipment). Det är precis som en politisk rådgivare förtvivlat sade i torsdags: "Det finns en total frånvaro av politik eller en plan."

 

 

Under tre dagar förvärrades situationen efter ett antal defensiva insatser av statsråden, inklusive affärsministern, Alok Sharma (beskriven av en Tory-medhjälpare som "en slagman som inte tar några poäng"); bostadsministern, Robert Jenrick (omdöpt till "Robert Generic" av ovänliga kollegor); utrikesministern, Dominic Raab ("Storbritanniens Dan Quayle", enligt en holländsk kommentator); och Michael Gove, minister för statsrådsberedningen.

 

Matt Hancock, hälsominister, nu tillbaka efter en veckas självisolering, hjälpte till att stabilisera fartyget med en samlad insats på presskonferensen vid Nummer 10 i torsdags eftermiddag. Han tecknade konturerna av en fempunktsplan för att höja antalet test till 100,000 i veckan den här månaden.

 

 

Men hans framträdande attraherade ilska från statsrådskollegor och Nr 10, där medhjälpare sa att hälsoministern inte gett tillräckligt med beröm till dem som arbetat för fullt med den här planen i hans frånvaro. "Det finns inte mycket kärlek till Matt Handjob här," sade en representant på Nr 10.

 

En representant från Whitehall (regeringskvarteren i London) sade: "Tanken är att vi ska rädda liv på offren för coronaviruset men i regeringen försöker alla döda alla andra."

 

Downing Street är irriterade på Hancocks egoistiska försök att samla pluspoäng och misslyckande med att uppfylla offentliga löften; hälsodepartementet är å sin sin sida vansinniga på både NHS och Public Health England för misslyckanden på frontlinjen; Hancock är även i strid med Gove, vars departement har retat upp finansdepartementet då de lagt sig i planer för arbetsmarknaden; statsrådsberedningen anklagas av affärsdepartementet för att lägga sig i saker de inte har med att göra.

 

 

Ministrar och deras politiska medhjälpare befinner sig i ett dödläge med sir Mark Sedwill, statsrådssekreteraren, gällande statsförvaltningens beredskap för krisen. Och borta vid horisonten kan man skymta en filosofisk oenighet mellan finansdepartementet och hälsoministrarna gällande hur och när man ska upphäva nedstängningen. Alla ser sig om över axeln inför en offentlig utredning gällande deras ansträngningar för att hålla nationen säker.

 

Den allvarligaste sprickan ligger mellan sjukvårdsetablissemanget och politikerna, som inte kan beordra NHS-bossarna att göra någonting sedan Lansley-reformerna gav sjukvården operativt oberoende för nästan ett årtionde sedan. Sir Simon Stevens, vd för NHS England, stämplades som "ett megalomaniskt, detaljstyrande kontrollfreak" av en senior person tidigare den här helgen. Han får skulden för att ha misslyckats med att få ett grepp om PPE-tillförseln, för att han vägrar låta privata labb utföra testningsarbete (ett beslut som ändrades förra veckan) och för ett system som vid upprepade tillfällen har gett felaktig och överoptimistisk information gällande utvecklingen till ministrarna.

 

En källa på sjukvårdsdepartementet sade: "NHS England och Public Health England var motvilliga till att släppa deras makt till privata labb. Stevens har denna fullständigt ologiska rädsla för att någon annan ska få något att säga till om gällande vad som händer i the NHS."

 

 

Den personliga skyddsutrustningen har blivit "föråldrad på lagret," tillade källan. "Den borde ha kollats och uppdaterats som en del av motståndsplaneringen. Vi kontaktades av tillverkare som sade, 'jag kan göra test, jag kan göra PPE.' Allt detta lades in i maskinen, men maskinen är inte vår; den tillhör Public Health England och NHS England."

 

 

Samtidigt befinner sig Sedwill och andra kollegor i skottlinjen gällande snabbheten i deras respons. "Statstjänsten gillar inte att göra saker den normalt sett inte gör," sade en politisk medhjälpare. "De levererar i takt med strukturerna som de har förberett. De är inte bra på att försöka göra saker och ting annorlunda."

 

Misstro gällande tjänstemännens förmåga att agera snabbt har lett till att sjukvårdsdepartementet anställt omkring 75 personer till projektledning från de "fem stora" firmorna för offentliga angelägenheter, inklusive Deloitte, för att leverera testregimen och expandera sjukhuskapaciteten.

 

 

Sedwill har kritiserats för att ha försökt pusha igenom regler där varenda specialrådgivare skulle bli tvungen att fylla i ett formulär innan de lämnar sina hem - sett som ett försök att frysa dem ute från beslutsfattandet.

 

 

Men ansvaret stannar hos ministrarna. "Om representanterna misslyckas är ministrarnas jobb att få ett grepp om situationen och pressa systemet så att det fungerar," sade en representant vid Whitehall.

 

Enligt hans kollegor är Hancock en optimist och har varit väldigt redo att tro på försäkringarna från the NHS. "Matt har sett coronaviruset som sin scen och hans ledarskapsmöjlighet. Han har lovat för mycket och inte kunnat leverera," sade en av dem. En annan sade att om han misslyckas med att leverera löftet om 100,000 tester, "då borde han avgå".

 

 

Hancock har flera gånger rykt ihop med Gove, som enligt uppgifter ska ha "förödmjukat" honom i en diskussion med statsrådskommittén gällande ventilatorerna. "Michael kände till detaljerna och det gjorde inte Matt," sade en källa.

 

Goves statsråd irriterade finansdepartementet i onsdags när de, spontant, skickade över en plan på att outsourcea grupper som Capita och Mitie för att dra igång en hemsida där alla företag som permitterar personal skulle kunna göra reklam för dem och deras färdigheter för andra företag som kanske kunde vara intresserade. Planen dödades av Tim Leunig, en senior rådgivare till Rishi Sunak, finansministern, men andra medarbetare kallade det "onödigt", sade

källor på finansdepartementet.

 

 

Leunig anklagas för att ha en "ideologisk inställning" gällande reformer, vilket betydde att affärsverksamheterna var tvungna att avfärdas för ett kommersiellt lån innan det kunde få regeringens stöd. Sunak ändrade det förra veckan då det stod klart att bankerna inte lånade ut pengarna. "Leunig är en fara," sade en Tory.

 

Ministrar på finansdepartementet har privat börjat prata om de ekonomiska och hälsosamma farorna av en lång nedstängning, vilket placerar de på kollisionskurs med Hancocks team. Det kan komma att ta veckor innan forskarna vet om människor som har viruset blir långsiktigt immuna, vilket skulle ge dem ett certifikat eller armband så de kan återvända till jobbet.

 

 

"Ministrar informeras om att man kommer behöva fortsätta med social distansering till åtminstone september," sade en representant i Whitehall. Men en källa på finansdepartementet sade: "Det finns ekonomiska följder av en lång nedstängning, men det finns även effekter på den mentala hälsan. Vi behöver även tänka på hälsoföljderna av att vi skjuter upp undersökningar och behandlingar av andra tillstånd som cancer. En djup lågkonjunktur skulle också orsaka hälsoeffekter."

 

 

Priti Patel, inrikesministern, har hållit samtal med polischefer och cheferna för underrättelsetjänsterna. Men det enda försöket av inrikesdepartementet att skapa vågor var en briefing om att Patel ville stänga gränserna för flyg från platser där viruset verkligen brett ut sig.

 

Då det förväntas att miljontals människor kommer bli arbetslösa är affärsdepartementet rädda för ännu större jobbförluster nästa år. En källa som känner till diskussionerna sade: "Perioden från oktober 2020 till juni 2021 skulle kunna bli ett bål för jobb. Affärerna kommer att öppna igen och regeringens stöd kommer dras tillbaka. Dessa affärer kommer bara att gå in i väggen. Vid den här tidpunkten nästa år tittar vi på en 30% reducering av tjänstesektorn. Många människor kommer sätta sig på cykeln igen och cykeln kommer bara att ramla."

 

 

Ministrar som inte befinner sig i stormens öga börjar bli irriterade på att deras jobb måste hållas tillbaka under krisen. Deltagarna i ett möte, lett av Raab, som skulle handla om att plocka hem den miljonen britter som är strandade utomlands, kände förvirring när närmare 30 av de 90 minuterna togs upp av Liz Truss prat om handel.

 

 

Till sist och syvende vilar de stora besluten på Johnson och hans kraftigt reducerade team på Downing Street. Tre personer i hans kommunikationspersonal jobbade hemifrån förra veckan, minst en av dem hade coronavirussymptom. Johnson själv har varit isolerad hela veckan och hans hälsa är sämre än någon i regeringen har erkänt. "Han hostar och snörvlar sig igenom dessa videokonferenser," sade en deltagare. "Han ser förskräcklig ut."

 

 

I fredags erkände Nr 10 till sist att premiärministern har hög feber, detta som en förklaring på varför han inte kommer lämna isoleringen efter sju dagar som planen först var.

 

 

Trots det fina stödet från väljarna har parlamentsledamöter börjat uttrycka bekymmer gällande hans insatser. "När skiten träffar fläkten har vi fått höra att den här killen är Churchill," sade en senior backbencher (parlamentsledamot som sitter i de bakre bänkraderna i parlamentet, icke-minister). "Nu skulle vara ett bra tillfälle att börja visa det."

 

 

Johnson har redan fattat ett stort beslut den här veckan, detta då han gick med på att släppa 4,000 fångar som inte anses utgöra någon stor risk för samhället eller som är nära slutet på sina respektive straff. Det var en aktion som lämnade både Patel och Robert Buckland, lordkanslern, "obekväma".

 

 

Besluten som premiärministern kommer bli tvungen att ta härnäst kommer vara mer än obekväma. "Beslut och misstag har alltid ett pris," sade en rådgivare. "I det här fallet är priset människoliv."