Pep Guardiolas behandling av den fortfarande målfarliga anfallaren, som närmar sig Manchester Citys målrekord, har varit mystisk

Sergio Agüero firar ett mål borta mot Watford i maj. Endast Harry Kane gjorde totalt sett fler mål än Manchester City-anfallaren förra säsongen. Fotograf: Richard Heathcote/Getty Images

AV: Daniel Taylor, the Observer, söndag 3 september, 2017:

Ibland är det inte lätt att förstå varför Pep Guardiola ger intryck av att han aldrig är riktigt nöjd med Sergio Agüero, och det är ännu mer förbryllande när vi inte kan vara alltför långt ifrån att få se argentinaren gå in i rekordböckerna som den bästa målskytten i Manchester Citys historia.

I dagsläget lämnar Agüeros 170 mål i deras färger honom sju fullträffar ifrån den högsta totalsiffran och, för att sätta det i sin rätta kontext, så tog det rekordhållaren, Eric Brook, 11 år att nå det antalet, från 1928 till 1939. Agüero har just inlett sin sjunde säsong i Manchester och han är nästan där redan.

T.o.m förra säsongen, då vi vid upprepade tillfällen blev tillsagda att han hade ett dåligt år, var det svårt att följa logiken. Ett dåligt år? Agüero lyckades göra totalt 33 mål i alla de olika turneringarna, fler än någon annan spelare i England förutom Harry Kane. Det var ett sjujäkla dåligt år.

Men det finns inget sätt att komma undan det faktum att samtidigt som Agüero jagar det där målet på 177 fullträffar så måste hans hjärna vara fylld av lite tvekan på sig själv, detta i svallvågorna av klubbens försök att köpa Alexis Sánchez - en uppgradering, i Guardiolas ögon - och frågetecknen det lämnar gällande hans egen position.

Det är inte bara hos City det är så heller. Agüero, som har gjort 33 mål på 82 landskamper för Argentina, spelade inte en enda minut i hans lands 0-0 match mot Uruguay tidigt i fredags morse. T.o.m när hans lag letade efter ett sent vinstmål bestämde sig Argentinas tränare, Jorge Sampaoli, för att han klarade sig utan City-anfallaren.

Men bara det faktum att Agüero ens satt på bänken var faktiskt en positiv utveckling, typ, med tanke på Argentinas matcher i juni mot Brasilien och Singapore. Sampaoli, några veckor in på jobbet, lämnade då Agüero helt utanför truppen och det kan komma som en överraskning för dig hur okontroversiellt det beslutet var. När den argentinska dagliga sporttidningen Olé gjorde en undersökning i mars där de frågade vilka spelare som borde petas, svarade 80,000 läsare: Agüero fick 86% av rösterna.

Agüero går, med andra ord, igenom en svår och utmanade period, både för klubben och landet. De två går hand i hand och det här är anledningen till att ingen bör avfärda det senaste pratet om missnöje i Manchester som antaganden och hörsägen efter Citys försök att plocka in ännu en elitforward.

Å andra sidan så har det varit tydligt under en längre tid att relationen har spänningar och att det går tillbaka i tiden innan försöket att köpa Sánchez. Det finns ingen värme, väldigt lite kemi, inte mycket interaktion. Agüero är inte längre ett obligatoriskt förstaval och det hotar i sin tur att få konsekvenser för hans landslagskarriär. Snacket i Argentina - där de knappast lider någon brist på offensiva spelare - går ut på att ingen bara bör anta att han kommer bli automatiskt uttagen om eller när albiceleste går till VM.

Mitt i all nonsens med publikvärden i Bournemouth förra helgen var den mer relevanta detaljen att Agüero utelämnades från Citys startelva för att ge plats åt Gabriel Jesus (precis som förra säsongen). Agüero stack sedan iväg på landslagsuppdrag och när han återvänder till Manchester kommande vecka kommer det vara i vetskap om att, om Arsenal inte hade grävt ner sina hälar, så är det mycket möjligt att Sánchez skulle ha kunnat tränga undan honom ur laget som möter Liverpool på lördag. Självklart funderar Agüero på vad allt det här betyder. Självklart kommer det dyka upp ögonblick av osäkerhet. Vilken fotbollsspelare i den positionen skulle inte känna så?

Om du tycker att det är ganska förvirrande, så är du välkommen att gå med i klubben. Agüero var fortfarande den första spelaren Zlatan Ibrahimovic nämnde - förutom sig själv, naturligtvis - när han nyligen ombads att identifiera den bästa anfallaren i Premier League. Ingen har gjort fler mål för City på kortare tid, eller gjort mer för att höja upp klubben till en ny nivå. Han är fortfarande bara 29 år, åldern då många anfallare når sin toppnivå, och det är lätt att förstå om han känner sig sårad när den förra City-managern, Manuel Pellegrini, behandlade honom så annorlunda.

Chilenaren brukade prata om att Agüero var trea på listan över den moderna fotbollens största spelare, undanskuffad endast av Lionel Messi och Cristiano Ronaldo, och även om han då använde lite toppspinn så visste man varför han sa det: för att fluffa upp spelarens ego, spela på det faktum att alla fotbollsspelare, särskilt anfallare, brukar göra bättre ifrån sig när de är höga på självförtroende.

Guardiola har en helt annan inställning och det har varit uppenbart enda sedan han ersatte Pellegrini att den nya managern inte brydde sig särskilt mycket om spelarna han gjorde besvikna var de med störst närvaro och personlighet.

Agüero nätade 11 gånger i hans sex första matcher för katalanen. Det kom absolut komplimanger från Guardiola, men på samma sätt kom det även uppföljningskommentarer som fick dig att haja till. Vilken viktig spelare, kunde Guardiola säga, men några meningar senare kom det något som kändes förbryllande och motsägelsefullt när det aldrig hade hänt tidigare att man fått höra en City-manager, inte ens någon så rättfram som Roberto Mancini, ifrågasätta Agüeros bidrag.

Inte ens när Guardiola bjöds in för att berömma sin spelare uttrycktes det med samma värme som senare i hans lovtal om Jesus eller någon av hans andra nyförvärv. Till att börja med var det inget som man nödvändigtvis funderade på. Senare, efter ett tag, stod det ut som en ömmande tumme.

Är Agüero fortfarande samma spelare? Kanske inte riktigt, men om det har skett en liten försämring är den minimal och managern måste ta en del av skulden, också. Guardiolas krav på att en spelare som gör 30 mål per säsong ändrar sin spelstil utgör kanske en del av en taktisk mästarplan. Men det har även plågat spelarens självförtroende och skapat en situation där Agüero känner sig orättvist baktalad, där han har börjat tycka synd om sig själv och missat några chanser som han vanligtvis hade förväntat sig att sätta dit. Oavsett hur man presenterar det, så är det svårt att tänka på det som bra man-management.

Vart allt detta leder är inte så tydligt men en spelare av hans kaliber skulle ha rätt att överväga en flytt i januari, särskilt om det dyker upp försök att återuppväcka den misslyckade affären för Sánchez. Men tills dess har Agüero verkligen inga större valmöjligheter, detta är dessutom en säsong som slutar med ett VM, förutom att försöka bevisa för sin manager att han har fel.

Han är mer än kapabel att göra det. Men ibland är det lättare sagt än gjort när en spelare, särskilt en stjärnspelare, inte känner sig uppskattad av sin manger och för att vara rättvis mot Agüero är han inte ensam när det gäller att tycka att hans manager borde vara lite mer lättsam mot honom. Jesus har utan tvivel massvis med potential. Men just nu finns det inte många personer i City som skulle hålla med om att brasilianaren är den överlägsna spelaren. Inte än, i alla fall.

Men den hårda verkligheten för Agüero är att om det inte vore för att Jesus bröt ett mellanfotsben i Bournemouth i februari så är det mer än troligt att den yngre mannen hade avslutat säsongen som lagets anfallare nummer ett. Sánchez sågs av City som ännu en central anfallare. Jesus, redan etablerad som en av Guardiolas favoriter, har samma roll och, som mest, finns det plats för endast två spelare i den positionen. Agüero, som troligen snart blir Citys främsta målskytt genom tiderna, skulle kunna förlåtas om han funderar på vart han ska få plats.

* Citizen: Betyder "medborgare" på engelska, men är även smeknamnet på någon som tillhör Manchester City.

Hazarding (vågad) gissning om Kylians framtidsutsikter

Mitt i alla transferaffärer under den gångna veckan, vad ska vi säga om Chelseas överraskande värvning - utan någon större konkurrens från motståndare på toppnivån, misstänker jag - av en 22-årig mittfältare från Ujpest i den ungerska ligan?

Efternamnet känner ni kanske igen: Kylian Hazard, som tidigare spelat för Vita Stjärnan Bryssel och Zulte Waregem i Belgien, som nu har adderats till Chelseas utvecklingstrupp trots att man vanligtvis skulle förvänta sig att någon i den åldern skulle finnas med i managerns planer för förstalaget.

Allt är kanske frid och fröjd, men det lämnar en något obekväm fråga gällande huruvida Chelsea ens hade brytt sig om honom om han inte var Eden Hazards yngre bror och ingen bör bli förvånad om nyförvärvet gör exakt lika många framträdanden som Thorgan Hazard, en annan brorsa, lyckades med under hans tre år på Stamford Bridges lönelista. Det antalet var noll.

Någon annan som misstänker att Chelsea gör allt de kan för att se till så att Eden inte får några tankar på att lämna? Jag är även säker på att klubben håller koll på 14-åriga Ethan, den yngsta Hazard-brorsan, som för tillfället hittas i akademin hos AFC Tubize, strax söder om Bryssel, och säkert med en framtida flytt till SW6 som väntar på honom. Men det får mig att fundera på vad de yngre spelarna i utvecklingstruppen, nämligen de som är där av de riktiga anledningarna, tycker om det hela.

Synd att Roy inte var tillräckligt sugen på FC

Det är svårt att inte beundra den skamlösa fräckheten hos FC United of Manchester - utbrytningsklubben som grundades efter Glazer-familjens övertagande av Manchester United - under de där jordbävningsdagarna 2005 när Roy Keane hade tröskat sönder sina lagkamrater i MUTV, spektakulärt hamnat i onåd hos Old Trafford-ledningen och plötsligt var arbetslös.

Storyn berättas i en ny bok, Red Rebels, av klubbens grundare, John-Paul O'Neill, och där kommer det fram att Keanes första erbjudande om en alternativ anställning kom i form av en gammaldags knackning på dörren och en inbjudan om att bli en del av den nya rörelsen.

Det var värt ett försök och du blir kanske överraskad, men Keane reagerade inte alltför illa på att två FC-representanter promenerade upp på hans infart för att fråga om han ville komma till den nystartade klubben i den andra divisionen i the North West Counties Football League. Keane tog ett nummer och lovade att tänka på det - "Skulle jag vara tvungen att göra allt managern säger till mig?" - innan han till sist bestämde sig för att Skottlands Premier League med Celtic kanske skulle hålla en något bättre standard (infoga ditt eget skämt här).

Det var synd. Keane hade passat in perfekt i idén om punkfotboll och att klättra uppåt på den engelska fotbollens stege (FC är nu endast två stopp ifrån the Football League). Det hade även varit ett rent nöje att se reaktionen från Sir Alex Ferguson - en man som hela tiden verkade häpnadsväckande paranoid gällande FC:s framgångar - när han tog emot den nyheten. Bara en gissning, men jag tvivlar på att han skulle ha tagit emot det väl.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...