Efter en vinst i Prag kritiserade Joachim Löw och hans spelare starkt supportrarnas stötande agerande. Varför uttalar sig inte Gareth Southgate och co när Englands fans uppträder illa?

Tysklands spelare försöker avstyra närmandet av en supporter på planen efter deras vinst mot Tjeckien i Prag. Fotograf: Michal Cizek/AFP/Getty Images

AV: Daniel Taylor, the Observer, söndag 10 september, 2017:

Det var en rejäl insats av Joachim Löw, Tysklands landslagsmanager, efter de förödande bevisen under landslagsuppehållet på att det fortfarande finns några grottmänniskor bland hans lags supportrar som verkar helt inställda på att visa upp mänskliga bevis på Einsteins teori om att det inte finns några gränser för mänsklig dumhet.

Löw hade just sett sitt lag vinna med 2-1 mot Tjeckien i Prag, vilket gjorde att de behåller sitt fläckfria facit i sin VM-kvalgrupp, men när han anlände till sin presskonferens, med ett helt åskoväder i ansiktet, fick frågorna om hans lags insats vänta. "Jag är varken upprörd eller ledsen," inledde han. "Jag är full av raseri, det förklarar mina känslor bättre. Jag är riktigt, riktigt arg på det här - att några så kallade fans har använt scenen för en landskamp i fotboll, och scenen för fotboll, för att lägga skam över vårt land med deras pinsamma uppträdande och framträdande. Vi vill inte ha dessa anarkister. Vi är inte deras landslag och de är inte våra fans. Deras uppträdande var det allra lägsta av det lägsta och fullständigt avskyvärt."

Det är inte vanligt att höra en manager prata såhär, men då ska vi också komma ihåg att det här inte var vanliga omständigheter. En sektion av Tysklands supportrar störde den tysta minuten, hånade en av sina egna spelare, Timo Werner, och följde upp den traditionella läktarsången "Sieg" (seger) mot slutet av matchen med ett "Heil". Det var vidrigt och vid slutsignalen hände något som folket som följer die Mannschaft berättar för mig att de aldrig har sett förut. Tysklands spelare vägrade att gå till bortasektionen. De vinkade inte, de applåderade inte, de visade noll uppskattning. Det var en koreograferad protest, en offentlig förkastning och ett tydligt, utmanade budskap om att de inte ville sammankopplas med detta.

För den aktionen förtjänar spelarna våra applåder och särskilt Mats Hummels, som lagkapten, som styrde sina lagkamrater av planen och väldigt tydligt klargjorde att det var dags att sätta ner foten. "Läktarsångerna var en katastrof," sade Hummels senare. "De började under den tysta minuten, vilket visar vilken sorts människor det är vi pratar om. Timo Werner förolämpades och förlöjligades. Sedan började fansen skrika den skiten. Vi distanserar oss själva fullständigt från det och vill inte ha någonting med det att göra. Och det är därför vi inte gick [till dem]."

Bravo, men vad synd att Englands spelare inte hade det i sig att göra samma sak som svar på den där urusla kvällen i Dortmund för sex månader sedan och frånvaron av respekt för deras värdar från hörnet på Westfalenstadion som var dekorerad med St George-flaggor.

Den händelsen behövde också en stark röst, för i princip hela den kvällens soundtrack handlade om andra världskriget och den enda riktiga koreografin kom i form av de utsträckta armarna, som skapade en flotta av låtsatsstridsplan, under de olika versionerna av Ten German Bombers, en sjöngs i hela 15 minuter, och hur "the RAF från England sköt ner dem".

Tyvärr kom det inget starkt svar på det. Gareth Southgates kommentarer var, uppriktigt sagt, inte i närheten av att vara tillräckliga och låt oss inte lura oss själva här: det dök inte ens upp som en tanke i spelarnas hjärnor att de skulle kunna vara i en position där de kan få till en förändring och stoppa det från att hända igen. Den moderna fotbollsspelaren för England är helt enkelt inte skapad på det sättet. Du kommer aldrig hitta någon som pratar på det sättet som Hummels gjorde. Och det är mer än synd.

Det enda motargumentet är att Eden Arena, med en kapacitet på 21,000, i Prag är en mycket mindre arena än Westfalenstadion, vilket får det som hände att kännas ännu mer påträngande och bedrövligt, och uppträdandet var på en annan, mer ondskefull nivå än bakgrunden till matchen mellan Tyskland och England.

Kanske är det sant. Rapporter i Tyskland säger att de 100 eller så bråkmakarna tillhörde Dynamo Dresden och ett antal andra klubbar från f.d Östtyskland, där högerextremism sägs vara mer framträdande än i andra delar av landet. De flesta var klädda i svart och siktade in sig på deras eget fotbollsförbund med sånger om "scheisse, DFB" under vad som skulle vara en tyst minut. Rudolf Kocek, president för det tjeckoslovakiska fotbollsförbundet när de vann EM 1976, var en av personerna som värdnationen ville komma ihåg. Rudolf Bat'a, organisationens f.d generalsekreterare, var en annan; precis som Lenka Civinova, som var på semester i Egypten i somras när en terrorist slog till mot två hotell på stranden. Civinova, 36, det tjeckiska fotbollsförbundets revisor, återfanns bland de sju turisterna som knivhöggs till döds. Och två av de döda kom faktiskt från Tyskland.

Det är inte lätt att förstå varför någon skulle vilja skrika under en sådan tyst minut, men glöm inte bort vad som hände när England höll en tyst minut mot Brasilien 2013 för att hedra de som dog i flygtragedin i München, 20-årsdagen av Bobby Moores död och de 238 offren vid en nattklubbsbrand i Santa Maria. Kanske minns du England-Wales matchen 2004 och vad som hände efter en förfrågan av myndigheterna om en tyst minut för Ken Bigley, efter nyheten dagen innan om att terrorister mördat honom i Irak.

Skillnaden vid dessa händelser är att det är väldigt sällsynt att någon som är involverad med England - managern, kaptenen, någon av spelarna - någonsin vågar kritisera deras egna supportrar, inte ens när de är förtjänta av kritik, och det är en skam att de aldrig funnit sin röst när Löw, Hummels och deras kollegor har visat att det är möjligt att sätta ner foten och i den processen ändra berättelsens gång.

FA höll en mediabriefing tre månader efter Dortmund-matchen för att gå igenom vad som hade hänt men ingen från Englands organisation var beredd att säga något offentligt, trots att det då stod klart att det var mer än bara några ölindränkta, stötande läktarsånger. Bilderna på Englands sektion visar folk som gör nazisthälsningar och skära-av-dig-halsen-gester. En körmedlem kunde ses hålla sitt finger över läppen för att se ut som Hitler, medan han gestikulerade om att han skulle knivhugga de tyska fansen. Allt detta fick mig att tänka på en Philadelphia Inquirer-kolumnist efter att USA hade tilldelats VM 1994. "Vilket är det första ordet du tänker på när jag säger: 'Brittiskt soccer-fan'?" frågade han. "Det var 'djurisk', eller hur? Inget mer att tillägga."

Det är en fin mening men om sanningen ska fram så finns det många människor som åker utomlands för att se England spela och njuter av deras äventyr utan att hänge sig åt tidsresesånger, 90 minuters främlingshat eller spelad patriotism om konflikter från en annan fas av historien.

Men ändå var det väldigt lätt att hitta grabbar som gick igenom "No Surrender" i köerna på Wembley Way efter Englands senaste match och när det gäller nästa års VM har det varit intressant att höra från de relevanta myndigheterna om några av supportrarna som kommer åka till Ryssland och varför det är bäst att de skärper till sig, med tanke på vad som kan vänta på dem där.

Englands bråkmakare brukar fortfarande bära samma uniform som var moderiktig på läktarna för 25 år sedan - Stone Island, Burberry, Adidas-tennisskor (fler Gaseller än i viltreservatet Masai Mara) - men det är ett annat slags bråk nuförtiden. De gamla kategori c-huliganerna är borta, till största delen, och i deras ställe har det kommit en ny samling yngre supportrar, mestadels 19 till 25 år, som inte är så farliga men som tar igen det genom att ha antagit en mentalitet där allt är acceptabelt och nästan kan jämföras med en svensexehelg, där de tar stolthet från att uppträda dåligt och se resor med England som lite eskapism. När FA:s reseklubb e-mejlade sina medlemmar efter matchen mot Tyskland kom ett antal svar tillbaka som sade till FA att sluta vara glädjedödare och argumenterade för att det här uppträdandet var exakt så de ville ha det.

Den svåra delen är att bryta den sortens mentalitet och kanske missade Southgate och hans spelare en chans när alternativet, som deras motsvarighet i Tyskland har visat, hade varit att vända dem ryggen och förneka personerna som fortfarande förväxlar landslagsfotbollsmatcher med gamla medeltida turneringar.

Det betyder inte automatiskt att när Tyskland går ut på framtida utflykter så kommer demagogerna och dumhuvudena att hålla sig borta eller komma med nya sångböcker. Men åtminstone så har managern och spelarna hos världsmästarna insett att den här sortens beteende påverkar även dem, och att det är bättre att konfrontera det istället för att sitta på sina händer och bestämma sig för att det är någon annans problem. Det måste räknas som något och enbart av den anledningen är det lockande att tro att deras engelska motsvarigheter skulle kunna lära sig en sak eller två.

Wengers tankar om Mbappé är suddiga

Som ett regelbundet urverk har Arsène Wenger pratat om ännu en elitfotbollsspelare som han skulle ha velat få till Arsenal, men som av en anledning eller någon annan har bestämt sig för att det finns bättre äventyr att hämta någon annanstans.

Det är en rejäl lista nu. Jag kommer ihåg att jag för ett tag sedan satte ihop en hela XI:a av The Ones Who Got Away och över tid känns det faktiskt som om en hel liga skulle kunna sättas upp av spelarna Wenger säger skulle ha kunnat bära Arsenals färger.

Den här gången är det Kylian Mbappé. "Han var nära." sade Wenger, då han refererar till ett försök att köpa spelaren från Monaco förra året. Arsenal hade, sade han, försökt igen i somras men underhållande nog hade inte insatserna räckt den gången heller och Mbappé flyttade till Paris Saint-Germain, initialt på lån i en säsong, med möjligheten att köpa honom för £166m (1,9 miljarder kr) nästa sommar.

T.o.m om vi åsidosätter det faktum att Wenger brukade plocka in dessa spelare långt innan resten hade upptäckt dem, är det svårt att inte tro att han har en suddig bild av hur världens bästa fotbollsspelare - för att inte tala om dem som har försökt lämna the Emirates - ser på det moderna Arsenal.

"Jag tror att för 90% av spelarna beror deras karriärer på var de väljer att gå," sade Wenger. "Men för 10% av spelarna kan de välja vart de vill och de kommer få en fantastisk karriär. Han [Mbappé] finns bland de 10%. Han kan stänga sina ögon och välja 'Jag går dit, jag går dit' - Madrid, Arsenal, Manchester United - och han kommer få en fantastisk karriär."

Och han har delvis rätt. Olyckligtvis för Wenger är inte särskilt ofta som en spelare i dessa omständigheter väljer en klubb som inte har vunnit ligan på 13 år, inte kan erbjuda Champions League-fotboll och som betalar endast en bråkdel av vad de kan få på annat håll.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...

Även om fler och fler nu faktiskt inser vad det är Israel håller på med så är det fortfarande en lång väg kvar att vandra. Tidigt i morse (fre 19/4) kom rapporter om att Israel beskjutit mål inne i Iran: http://beansontoast.bloggplatsen.se/2024/04/...

Amerikanska tjänstemän har bekräftat att Israel har utfört en militär operation mot Iran, medan statlig media rapporterar att luftvärnet är aktiverat nära staden Isfahan   AV: Jonathan Yerushalmy, The Guardian live, fredag 19 april, 2024, 06:04 (...