Jag vet att vinsten inte gör oss till världens bästa klubblag i fotboll, men...

Jag ska direkt klargöra att jag är helt på det klara med att vinsten i årets Europa League inte gör oss till klubblagens motsvarighet till Brasiliens VM-lag 1970.

 

 

Innan 1997 var UEFA-Cupen (det tidigare namnet på Europa League) en riktigt tuff turnering att vinna och utkämpades ofta av bättre lag än i Europacupen (tidigare namnet på Champions League). Då kunde man få bevittna tre eller fyra lag från Italien, Tyskland, Spanien e.t.c., samt skickliga lag från Östeuropa innan alla deras bästa spelare plockades som russin ur kakor av skitlag som Stoke.

 

 

Det är lite skillnad mot idag, ta bara en titt på de antaget "bästa" lagen som äntrade Europa League från Champions League i februari:

 

Lyon, Ludogorets Razgrad, Borussia Mönchengladbach, Tottenham Hotspur, FC Köpenhamn, Beşiktaş, Rostov och Legia Warszawa.

 

 

Inga lag som sätter fotbollsvärlden i skräck direkt, förutom Spurs och de vek ner sig fullständigt i deras patetiska Europa-uppvisning. Lyon - 4:a i Frankrike; Rostov - 6:a i Ryssland; Mönchengladbach - 9:a i Tyskland. Ren skit samtliga av dem.

 

 

Och hemma i vår egen liga var vi inte ens tillräckligt bra för att ta oss in i topp 4 framför skit som City och Liverpool.

 

 

Sedan går det inte heller att jämföra den här vinsten med segern i Cupvinnarcupen 1991, för då mötte vi ett glödhett Barcelona och att vi besegrade dem i Rotterdam var faktiskt en prestation, det var faktiskt ett av deras tredje eller fjärde bästa lag genom tiderna.

 

 

Men trots allt det ovanstående så var det väldigt skönt att se United lyfta en pokal, veta att vi är klara för nästa säsongs Champions League och det här gör ju såklart inte ont någonstans:

   

 

 

 

Mourinho såg ju dessutom tidigt att vi inte skulle hålla för en full satsning i ligan och cupen, så han valde att lägga alla ägg i en korg och köra all-in i Europa League. Med tanke på hur många spelare vi fortfarande har som aldrig borde ha varit i närheten av en United-tröja så tycker jag det var rätt. Och att se United vinna pokaler är något jag aldrig kommer tröttna på och jag är fullt medveten om att jag kanske låter bortskämd med tanke på vad vi har fått uppleva, jämfört med väldigt många andra fans som kanske ALDRIG under sin livstid får se sitt lag lyfta någon betydelsefull pokal. Men nu är det som sagt var United vi pratar om, och vi ska ju vara med i toppen både nationellt och internationellt och kriga om de tyngsta silverpokalerna. Nu gjorde den här segern i ett soligt Stockholm att vi är med på den stora scenen 2017-18 igen. Det återstår fortfarande ett gigantiskt jobb innan vi kan påstå att vi är tillbaka på allvar i den absoluta gräddan, och det kommer krävas stora aktioner på transfermarknaden i sommar, både med spelare som ska lämna och med spelare som ska komma. Men med Mourinho känns det ändå bra och inte som en fullständig katastrof (vilket var fallet under Moyes och Van Gaalen). Får han bygga truppen som han vill ha den och göra sig av med (en hel del) dödvikt så tror jag på fullaste allvar att vi kan börja klättringen tillbaka mot toppen på allvar, en klättring som väldigt glädjefyllt inleddes i vår fina huvudstad den 24:e maj (Erics födelsedag och allt!) 2017.

 

 

Hur tiderna förändras...

Första gången United mötte Ajax i en tävlingsmatch, i september 1976 i UEFA-Cupen, låg jag fortfarande i min fars pung och skvalpade. United befann sig då mitt i en svit av nio matcher på 26 dagar, men ingen, varken spelare eller manager, klagade på det. Snacka om att det var en helt annan värld då. Men däremot är det lite intressant att även titta tillbaka på likheterna från den säsongen: De Röda avslutade med en sjätteplats i ligan, fick nöja sig med en pokal på Wembley (2-1 vinst mot scouse-svinen i FA-Cupfinalen!) och vi återhämtade oss fortfarande från två katastrofala managers (McGuinness och O'Farrell) efter en skotsk legendar.

 

 

Kort rapport från Tukholma den 24:e maj

Då jag inte har någon större lust att ge pengar till det genomvidriga UEFA så hade jag aldrig några som helst planer på att ens försöka ansöka om någon biljett till matchen. Dessutom känns det inte riktigt som att den moderna fotbollen och dess "följare" är för mig längre. Jag håller fortfarande Uniteds bortafölje som det bästa på de brittiska öarna och då är det ändå ingenting mot vad det var innan degen började spela någon roll gällande vilka som ska kunna gå på fotboll och inte. Men även det börjar vattnas ur och turistifieras och vid sådana här tillställningar är det ett fullständigt lotteri vilka som får plåtar och vart de hamnar e.t.c Och att behöva punga ut flera hundra (eller tusen) och sedan hamna bredvid någon med en half-n-half-halsduk och selfiestick som förmodligen inte får ut något av matchen, då hen är fullt upptagen med att underrätta omvärlden om sin närvaro då "Man U spelar i Stockholm!", nej det tror jag inte att jag skulle klara. Eller rättare sagt, jag vet att det inte skulle funka och risken för att en situation där det blir tal om misshandel skulle vara överhängande. Jävlar i min låda vad slipskukarna har förstört fotbollen som vi en gång kände den alltså.

 

 

Därför valde jag tidigt ett mycket mer tilltalande alternativ. Som tur är så har jag känningar i Stockholms norra förorter, så onsdagen började hyfsat tidigt på tågstationen i Arboga.

 

 

 

Därifrån bar det av till dukat bord och service i världsklass med kanonsällskap, perfekt musik, klockrent tilltugg och kall Guinness - vad mer kan någon jävel begära?

 

 

 

Sedan reste vi kommunalt (man är väl Röd för fan!) till Solna station och stånkade oss fram mellan påtända holländare och väldruckna engelsmän i värmen. Väl uppe vid arenan (ännu ett rymdskepp av stålbalkar, ritat efter formulär 1A och helt utan själ) styrde vi våra steg in på det monstruösa och genomvidriga Mall of Scandinavia. Först där blev jag lätt illamående och det berodde inte på all svart godisvätska jag druckit som saft tidigare under dagen!

 

 

Trots att O'Learys i denna djävulens byggnad (granne med Friends) hade fräckheten att höja sitt buffépris för att få boka bord där den här kvällen så får jag säga att de levererade. Buffén var, för att vara blygsam, väl tilltagen. Självklart ingick inte Guinness i dryckerna man fick välja till, utan det var något blaskigt hästpiss de slängde ut till pöbeln, men det störde inte alltför mycket, det var ju snart dags för match. Efter vår tidiga ankomst anslöt även två kamrater som kom mer långväga ifrån och de adderade bara till trevlighetsfaktorn där inne.

 

 

Efter att ha bevittnat prisutdelningen och gjort oss kvitt med personalen lämnade vi denna kapitalismens högborg. Utanför arenan var det relativt folktomt redan och inga stökigheter, vilket var skönt då jag var minst sagt väderspänd i buken och eventuella kravaller hade kunna leda till en katastrof av den bruna sorten i mina kallingar. På vägen till O'Learys fick jag förresten syn på en yngre gosse med det kanske mest förkroppsligande av "jag-jag-jag-samhället" i sin näve, en fucking selfiestick! Helt obekymrad gick han och glatt filmade sig själv där inne medan de "vuxna" i hans sällskap tävlade om vem som kunde göra "roligast miner" i bakgrunden. Vart fan är världen på väg?! Det är kanske bra att min kära gamla gammelmorfar inte lever längre. Och sedan, på vägen ut efter matchen, såg jag en gatuförsäljare stå och kränga halsdukar med ena halvan täckt av Ajax och den andra halvan av Man United, spyan var nära, och det berodde INTE på all Guinness och allt hästpiss jag hade hällt i mig!

 

 

Sedan kramade vi om våra kära kamrater, som skulle ta bilen västerut, medan vi övriga i sällskapet begav oss iväg på en liten nattlig promenad, inte helt idealiskt med en välfylld pissblåsa och oroväckande påtryckningar i tarmen, men vad fan, United hade just säkrat ännu en titel som räknas, då får man offra sig lite för konsten. Även om den här bilden inte gör det vackra full rättvisa så ska jag erkänna att utsikten bakåt mot Friends, som speglade sig i Råstasjöns vatten, var briljant.

 

 

Efter en bits traskande var vi äntligen i närheten av rinnande vatten och en fullt fungerande toalett, då hade mina kalsonger även fått utstå ett test av den högre graden och var helt redo att hamna i en soppåse. Men slutet gott, allting gott. Jag somnade ovaggat, glad som ett barn ackompanjerad av fasansfulla gasutsläpp i en mycket skön säng. Vilken dag (och kväll och natt) och United, vilken klubb alltså!

 

 

Jag får ju lov att säga att det var en helt komplett dag, kan egentligen inte klaga på något (förutom det jag redan har klagat på) och kan vi få den här killen att flytta till Sverige tycker jag vi ska göra hans födelsedag till en allmän flaggdag:

 

 

 

Men nu ska jag sluta snacka så mycket skit och delge er några artiklar från EL-finalen från engelska skribenter:

 

 

 

The Guardians ordmästare Daniel Taylor förärade Stockholm med sin närvaro och här har ni hans tankar om matchen:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/05/31/11449019-manchester-uniteds-paul-pogba-visade-vagen-i-finalvinsten-i-europa-league-mot-ajax/

 

 

The Guardians spelarbetyg:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/05/31/11449015-europa-league-finalen-ajax-0-2-manchester-united-spelarbetygen/

 

 

En annan seriös journalist som ofta är värd att läsa är The Independents Miguel Delaney. Det här skrev han om Griezmann och United (innan fransmannens deklaration om att han nu inte kan lämna Atlético Madrid i sticket):

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/05/31/11449020-manchester-united-sakra-pa-att-slutfora-antoine-griezmann-affaren-i-slutet-av-juni/

 

 

Ni vet alla vad jag tycker om Wayne Rooney. Han ska nu ha bestämt sig gällande sin framtid och ska nu bara snacka igenom möjligheterna med sin familj. Det känns ju som att det inte kan finnas överdrivet många som är intresserade av honom (och hans lönekrav). Och finns det någon seriös klubb i Europa som vill plocka in honom bör ju den klubbledningen få genomgå någon slags mental kontroll. Men det låter ändå som att han är på väg bort och kanske, till sist, har insett sina begränsningar på den här nivån och bara det är ju värt tio Guinness och en påse ostkrokar.

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/05/31/11449013-wayne-rooney-jag-har-bestamt-mig-gallande-min-framtid-och-har-manga-erbjudanden/

 

 

The Sun med lite bilder från Uniteds flygresa hem från Tukholma, med pokalen i tryggt förvar bland spelarna inne i kabinen:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/05/31/11449010-smile-high-club-manchester-uniteds-europa-league-vinnare-firade-pa-flyget-hem-efter-2-0-vinsten-mot-ajax/

 

 

En kort artikel om Phil "Dumle" Jones dagen efter finalen i Stockholm. Att han felparkerade är väl inte det man bör ta fasta på här, han är ju en mångmiljonär, jag är mer chockad att han lyckades gör allt detta utan att riva någon byggnad, skada sig själv eller någon annan. Men artikeln förtäljer ju inte hur hemfärden gick...

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/05/31/11449002-know-your-plaice-phil-jones-parkerade-pa-dubbla-gula-linjer-da-han-firade-manchester-uniteds-europa-league-vinst-med-fish-and-chips/

 

 

Trots att han inte ens fanns med i matchtruppen så var "journalisterna" intresserade av Ibrahimovićs förehavanden under finalen:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/05/31/11449001-zlats-our-ibra-hur-skadade-manchester-united-stjarnan-zlatan-ibrahimovic-stal-showen-under-sitt-korta-framtradande-vid-europa-league-finalen-i-onsdags/

 

 

Lite halvrolig banner som åkte upp på Friends efter finalen då spelarna var ute och firade på gräsmattan, hade varit lite kul att se Helenas ansikte när hon såg makens jätteleende framför den:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/05/31/11449000-overtygande-argument-zlatan-ibrahimovic-poserar-med-en-banner-som-sager-att-manchester-united-anfallaren-kan-ha-sex-med-en-supporters-fru-om-han-stannar-i-klubben/