Vårt lag, uttaget i en 4-4-2-formation, har inte plats för Gary Neville eller Frank Lampard men inkluderar inte färre än sju brittiska spelare

   

Från vänster: Rob Jones för Liverpool 1995, Thierry Henry för Arsenal 2002 och Cristiano Ronaldo för Manchester United 2004. Fotografier: Getty Images

 

 

 

 

AV: Simon Burnton, the Guardian, fredag 28 juli, 2017:

 

 

Skarpsynta läsare som har följt den här serien med alla tiders bästa spelare under Premier League-eran kommer snart notera att spelaren vi har deklarerat som den bästa under de senaste 25 åren, konstigt nog, inte är tillräckligt bra för vår kombinerade bästa XI. Vad som följer kommer inte stå i samklang med allas åsikter eller, uppenbarligen, ens med våra egna. Eric Cantona var en fantastisk spelare, den sortens rebelliska geni för de stora matcherna och som vinner individuella pris, men två andra forwards existerar vars involvering man enligt min åsikt inte kan stryka, vilket gör att det inte finns någon plats kvar för Cantona, Luis Suárez, Wayne Rooney, Sergio Agüero eller någon annan ur den stora grupp anfallare som har höjt pulsen och förtrollat oss under de senaste 25 åren.

 

 

Dessutom var något tvunget att göras för att stoppa Manchester Uniteds dominans under de senaste 25 åren från att förvandlas till en de-bästa-under-Sir-Alex-Ferguson-åren uttagning. Totalt spelade 27 av de 30 spelarna som vunnit ligan fyra gånger eller fler under Premier League-eran på Old Trafford under skotten, men endast två av dem - plus två spelare som vann tre titlar där - finns med i vår XI:a. Det kunde definitivt ha funnits med ett par till, eller så kunde ett fantastiskt lag sättas ihop utan någon alls därifrån. Det råder definitivt ingen brist på kandidater i uttagningen.

 

 

Det existerar en mer användbar guide till en spelares inverkan än att bara räkna medaljer, nämligen i form av the PFA Team of the Year. Sedan 1992 har totalt 275 platser i 25 lag gått till 148 spelare, vilket har skapat en A-till-Ö av det inhemska spelets stora namn under de senaste 25 åren, från Adams till Özil. Det kastar upp några intressanta konstigheter: Dennis Bergkamp, som vann tre ligatitlar och spenderade mer än ett årtionde med att dekorera Arsenal med sin makalösa elegans, och Peter Schmeichel, som spenderade nio pokalfyllda Premier League-säsonger i Manchester United, Aston Villa och Manchester City och blev mästare fem gånger, båda togs ut i laget endast en gång var. Om detta var den enda måttstocken på en spelares bidrag till Premier League var deras prestationer inte större än Stig Inge Bjørnebyes, Pascal Chimbondas och Sylvinho, som tillsammans vann tre Ligacuper.

 

 

Agüero, som har gjort 122 mål på 181 Premier League-matcher och vunnit två ligatitlar på sex år, har aldrig kommit med; det har inte heller Gareth Barry, som har spelat fler Premier League-matcher än någon annan på planeten förutom Ryan Giggs (och är bara fyra matcher till ifrån att komma ikapp honom). Bland målvakterna blev Tim Flowers, Shay Given, Joe Hart och David James samtliga uttagna två gånger, men efter Schmeichels uttåg har Manchester United-målvakterna blivit standarduttagningen, med David de Gea utvald fyra gånger, Edwin van der Sar tre gånger och Fabien Barthez en gång. På annat håll är det kanske överraskande att Rooney inte varit med fler gånger än David Batty (tre gånger) och att Dele Alli redan har blivit uttagen lika många gånger som Paul Scholes (två). Att helt enkelt ta ut spelarna på varje position som har varit med flest gånger ger ofta omedelbart ett excellent lag (för ordningens skull, i en 4-4-2-formation redovisar jag den här: De Gea - G Neville, Terry/Vidic, Ferdinand, Cole - Ronaldo/Beckham, Vieira [vald av min kollega Amy Lawrence som ligans bästa värvning], Gerrard, Giggs - Shearer, Henry) men belönar orättvist lång livslängd med prestationer framför ren och skär inverkan. Men det är svårt att argumentera för att någon spelare utanför dessa 148 förtjänar att på allvar övervägas för det här laget.

 

 

 

Målvakt: Petr Cech (Chelsea/Arsenal)

Cech har varit extraordinärt pålitlig och med 149 hållna nollor har han lämnat plan utan att släppa någon boll förbi sig fler gånger än någon annan Premier League-målvakt. Han höll 25 nollor enbart under säsongen 2004-05, när Chelsea hade den mest imponerande defensiva statistiken under de senaste 25 åren. Gianluigi Buffon anser honom vara "den bästa målvakten under den här eran" och José Mourinho deklarerade 2013 att "jag tyckte alltid, även när jag inte var i Chelsea, att vi hade den bästa målvakten i världen i Petr". 2006 fick han en fraktur i skallen efter en kollision med Readings Stephen Hunt, en skada som uppenbarligen även störde hans självförtroende, men mer än ett årtionde senare är han fortfarande förstavalet mellan stolparna för en av nationens toppklubbar.

 

 

Högerback: Rob Jones (Liverpool)

Den 28 september 1991 spelade den då 19-åriga Jones högerback för Crewe mot Gillingham i Division fyra. Helgen efter startade han för Liverpool mot Manchester United i en tv-sänd match på Old Trafford, med uppgiften att markera Ryan Giggs. Fyra månader senare startade han sin första match för England. Hans genombrott gick blixtsnabbt och hans insatser var briljanta. Under de efterföljande säsongerna utsåg Giggs och David Ginola honom till Premier Leagues bäste försvarare; han var anmärkningsvärt säker och outstanding i alla delar av spelet (förutom när det gällde att skjuta). Han var i princip alltid en startspelare för Liverpool under de fyra första Premier League-säsongerna, sedan började hans kropp svika honom. Vid 28 års ålder slutade han spela.

 

 

Mittback: Tony Adams (Arsenal)

Adams var inte bara en inspirerande engelsk mittback, kapten för klubb och landslag, han blev även på många sätt förkroppsligandet av själva Premier League, och förändringarna det tvingade på det inhemska spelet. Då den högsta ligan rebrandades var Adams väletablerad i mitten av Arsenals försvar, med 19 landskamper för England och med fyra av hans fem landslagsmål bakom sig. Han drack även för mycket och tränade för lite men allt det skulle snart ändras. Adams sade nyligen att Arsène Wenger är "i huvudsak inte en tränare" men fransmannens ankomst sammanföll definitivt med förvandlingen av Adams spel och resulterade i ett mål mot Everton 1998 som var ett av de mest glädjande under de senaste 25 åren.

 

 

Mittback: Jaap Stam (Manchester United)

Stam blev den dyraste försvararen i historien när Ferguson spenderade £10,75m (122,03m kr) på honom 1998. Han spelade endast tre säsonger i England men vilka år det var, de resulterade i ett hattrick av ligatitlar och en exempellös Trippel. Han var lång, extraordinärt stark och ändå snabb: enkelt uttryckt så kunde motståndarna inte gå förbi honom, tackla bort honom eller slå honom i luften. Och sedan, plötsligt, var han borta. Det fanns en hälskada och en bok som Ferguson ansåg var lite för ärlig men mest av allt så behövde United pengarna. Stam informerades, på uppfarten till en bensinstation, om att han skulle säljas till Lazio. "Det var ett av misstagen jag begick," erkände Ferguson senare. "Förhoppningsvis har jag inte begått alltför många men det var ett." Det är som BBC:s Mike Ingham uttrycker det: "Utan Jaap Stam skulle Sir Alex fortfarande vara Alex."

 

 

Hur laget formerar sig. Bild: The Guardian

 

 

 

Vänsterback: Ashley Cole (Arsenal/Chelsea)

Det är konstigt, med tanke på Englands problem på vänsterflanken mellan Stuart Pearces pensionering och Coles genombrott, att den stora majoriteten av vänsterbackarna i the PFA Team of the Year sedan 1992 har varit engelska. Ryan Bertrand, Wayne Bridge, Luke Shaw och Alan Wright har varit där; Danny Rose, Graeme Le Saux och Leighton Baines har blivit uttagna två gånger. Cole förtjänar absolut fler än sina fyra uttagningar - efter att så omtalat "nästan ha kraschat [sin] bil" när Arsenal erbjöd honom £55,000 (624,320 kr) i veckan istället för de £60,000 (681,080 kr) som han ville ha kan man bara föreställa sig vad som måste ha hänt när hans kollegor ansåg att Gaël Clichy var en bättre vänsterback. Cole förlorade endast 14,8% av hans 385 Premier League-matcher, var en outstanding landslagsman - om hans insats mot Cristiano Ronaldo i EM 2004 magiskt kunde buteljeras skulle innehållet vara extremt kraftfullt och omedelbart berusande - och han var anmärkningsvärt jämn.

 

 

Högermittfältare: Cristiano Ronaldo (Manchester United)

Real Madrid har bevittnat det mesta av Ronaldos karriär men Manchester United såg garanterat det bästa av den, delen då han förvandlades inför våra ögon från en briljant talangfull, överdrivet tricksande spelare till världens mest fruktade och fokuserade offensiva kraft. Under hans två första säsonger gjorde han bara nio ligamål totalt men han gjorde 17 under sin fjärde - då han utsågs till säsongens spelare av the PFA och the Football Writers' Association - och 31 under sin femte säsong, då han vann guldskon samt de två Årets spelare-priserna. Efter ytterligare 18 fullträffar 2008-09 drog han till Spanien.

 

 

Central mittfältare: Paul Scholes (Manchester United)

2011 sade Xavi minnesvärt till the Guardian att Scholes var "den bästa centrala mittfältaren jag har sett under de senaste 15, 20 åren. Han är spektakulär, han har allt: den sista passningen, mål, han är stark, han blir inte av med bollen, blick." Zinedine Zidane ansåg att han var "tveklöst den bästa mittfältaren i sin generation". Scholes var, precis som många av de största konstnärerna, undervärderad under sin karriär - hans två uttagningar till årets lag sätter honom på samma nivå som Stephen Carr, Bacary Sagna, Shay Given och William Gallas - och trots att han togs ut till 66 landskamper för England fullföljde han endast 26, tre färre än Barry. Kanske berodde det på att hans karriär sammanföll med Steven Gerrards och Frank Lampards, som båda slog honom när det gällde uppmärksamhet, men när det handlade om ren skicklighet slår Scholes förmodligen båda, och de flesta andra också.

 

 

Central mittfältare: Steven Gerrard (Liverpool)

Ferguson, som inte var helt opartisk när det handlar om Liverpool, må ha varit "en av de få som kände att Gerrard inte var en topp-, toppspelare" men berömmet från den f.d mittfältarens lagkamrater visar ganska bra hur aktad han var. Den tvåfaldiga Europamästaren och en gång världsmästaren Fernando Torres deklarerade honom som "den överlägset bästa spelaren jag någonsin spelat med"; Danny Murphy kallade honom "den bästa mittfältaren jag någonsin har sett"; Álvaro Arbeloa tyckte han var "den mest kompletta spelaren jag har spelat med". Gerrard utsågs bara en gång till the PFA Player of the Year men han var med i årets lag rekordmånga gånger, åtta. Ingen annan har klarat av fler än sex. Lampard, den engelsman som han oftast jämförs med, kom med tre gånger. När det gäller långlivad excellens och att visa upp det i alla offensiva och defensiva plikter står Gerrard ensam.

 

 

Vänstermittfältare: Ryan Giggs (Manchester United)

Ingen spelare har spelat fler Premier League-matcher än Giggs, 632, ingen har heller skapat fler Premier League-mål än walesarens 167 (näst bäst är Cesc Fabregas med betydligt färre 107). Med tanke på bristen på outstanding specialister ute till vänster - David Ginola är förmodligen nästa man på listan, innan man kommer till Damien Duff, Ashley Young och Stewart Downing - är det svårt att föreställa sig en rimlig alla tiders Premier League XI:a utan honom. "Endast två spelare fick mig att gråta när jag tittade på fotboll," sade den italienska forwarden Alessandro Del Piero minnesvärt. "En var Diego Maradona och den andra var Ryan Giggs."

 

 

Anfallare: Alan Shearer (Blackburn/Newcastle)

Den bästa målskytten under Premier League-eran. Shearer gjorde mål från nära håll, på nick, han satte frisparkar och han nätade med helst sanslösa bomber från 30 yards (27,4 meter). Han registrerade rekordmånga 11 hattricks i Premier League, var divisionens bäste målskytt i tre raka säsonger, mellan 1994 och 1997 och han skapade den kanske tråkigaste och mest omedelbart igenkänningsbara målgesten som mänskligheten känner till. Han har inte gjort det till en vana att skapa rubriker utanför planen - han firade minnesvärt Blackburns titelseger 1995 med att "åka hem och stryka kresot på staketet" - men han blev rutinmässigt uppmärksamhetens fokus på den.

 

 

Anfallare: Thierry Henry (Arsenal)

"Jag är besatt," sade Henry, "vid tanken på att skriva in mig i historien." Han skrev minst sagt in sig i Premier Leagues historia, där han satte 175 ligamål för Arsenal, d.v.s ett mål var 1,47:e match och han förvandlade sig själv till en blandning av spännande snabbhet och teknisk perfektion som var omöjlig att stoppa. Lilian Thuram ansåg att han var "den snabbaste mannen som någonsin knutit en fotbollssko", ett påstående som endast rekreationsfotbollsspelaren Usain Bolt på allvar kan käbbla om. Zidane kallade honom "förmodligen den tekniskt sett med begåvade fotbollsspelaren någonsin", vilket, med lite reflektion, kan vara helt sant. Han var lång, stark, snabb, intelligent och skicklig; i ett bingospel med positiva fotbollsattribut har Henry hela brickan.

 

 

Möjlig andraelva: Schmeichel - G Neville, Terry, Campbell, Baines - Beckham, Lampard, Vieira, Ginola - Le Tissier; Suárez.

I den första i en serie på fem utser vi divisionens bäste spelaren. Cantona var mysteriet som sprängde tveksamheterna i Manchester United, hans ankomst var gnistan som vann den första titeln på 26 år och som ledde till långvariga framgångar under Sir Alex Ferguson

   

Eric Cantona "tog bort ansvaret från Manchester Uniteds spelare", enligt Paul Ince. "Han bara den där auran." Fotograf: Allstar Picture Library / Alamy/Alamy Stock Photo

 

 

 

 

AV: Paul Doyle, the Guardian, måndag 24 juli, 2017:

 

 

Vi kan inte sätta på Tina Turner för vilken gammal hjälte som helst, inte ens för den skickligaste. Och den tuffaste, mest ihärdiga eller målfarligaste spelaren kan gå och vissla för endast en spelare kan hyllas som den absolut bästa och det måste vara den som har gjort mer än någon annan för att forma Premier League-åren. Visa oss en annan spelare som har utstrålat lika mycket inflytande som Eric Cantona och vi kommer visa dig ett påhitt av din fantasi.

 

 

Rebrandingen av den engelska fotbollens First Division till the Premier League sammanföll med gryningen för Manchester Uniteds kejserliga tid. Innan det hade de blivit mästare sju gånger på 89 år; efter det har de vunnit 13 av 25 tillgängliga titlar. Det är fullt möjligt att följare av Manchesters röda lag fortfarande skulle (vara betydligt färre till antalet och) minnas tillbaka till den svartvita eran om det inte varit för Cantona, mysteriet som sprängde tveksamheterna.

 

 

När Cantona flyttade från Leeds United till Old Trafford i november 1992 var det enda som var säkert att det var chockerande. Inte ens Sir Alex Ferguson kunde förstå sin tur när Uniteds chansartade förfrågan om att köpa fransmannen inte resulterade i att Leeds-managern Howard Wilkinson drämde på luren. Cantona hade gått till Leeds så sent som i februari 1991 men var redan en idol för de Elland Road-trogna. Hans elegans och viljestyrka hjälpte Yorkshire-klubben att hålla undan Manchester United och vinna den sista titeln innan introduceringen av the Premier League och han gjorde sedan det första hattricket i den nya toppdivisionen då Leeds körde över Tottenham Hotspur med 5-0 bara ett par veckor efter hans tre mål i Charity Shield-segern mot Liverpool.

 

 

Men Wilkinson, som hade agerat beslutsamt då han plockade in Cantona medan Sheffield Wednesday tvekade, var inte övertygad om att spelet kunde byggas runt en spelare som han såg som ett wild card. Wilkinson är den senaste engelska managern att vinna titeln men måste också bli ihågkommen för hans oavsiktliga bidrag till Fergusons överlevnad och förvandlingen av Leeds ärkerivaler till Premier Leagues dominanta kraft. Leeds fick £1,2m (13,6m kr) för Cantona-affären, och en obehaglig känsla som kanske aldrig riktigt kommer att läka.

 

 

Eric Cantona lämnar domstolen efter att framgångsrikt ha överklagat ett fängelsestraff efter att ha attackerat ett Crystal Palace-fan. Fotograf: Gerald Penny/AFP/Getty Images

 

 

Men transfern handlade mest om Fergusons magkänsla. Det fanns, för att vara rättvis mot Wilkinson, goda grunder för att tro att Cantonas ankomst till Old Trafford skulle ha kunnat fungera på ett annat sätt och destabiliserat Fergusons lag. Spelaren hade mer bagage än en resande cirkus och hans sejourer i olika klubbar brukade vara korta och spektakulära innan de slutade med att någon fick ansiktet fullt av vaniljpaj. T.o.m några United-spelare var bekymrade och Lee Sharpe summerade det hela då han sade: "Ja, ok, killen är en fullständig galning."

 

 

Men Ferguson, under hård press att leverera titeln under sitt sjunde år som chef, såg inte på det på samma sätt. "Jag är inte intresserad av allt skvaller... vi måste alla komma ihåg att han är en verkligt begåvad spelare."

 

 

United låg åtta när Cantona strövade in och de hade svårt att göra mål. Dion Dublin, anfallaren som hade köpts sommaren innan, var borta p.g.a ett brutet ben och United kunde inte övertyga Sheffield Wednesday om att sälja David Hirst. Det var oklart hur Cantona skulle passa in i laget; till sist offrade i princip Ferguson sin son för att göra plats åt fransmannen, Darrens svit med starter för United avslutades efter Cantonas ankomst, samtidigt som Bryan Robson var skadad och Brian McClair fick sjunka ner på mittfältet så att nykomlingen kunde spela på topp med Mark Hughes.

 

 

I Cantonas första start besegrade United ligaledarna Norwich City med 1-0. Han nätade i samtliga sina fyra efterföljande matcher, inklusive i en 4-1 vinst mot Tottenham. Men det var en passning mot Spurs som demonstrerade hans mest dyrbara bidrag till United: hans chip med utsidan av högerfoten till Denis Irwin som gjorde Uniteds andra mål kapslade in hur han befriade sina lagkamrater från ångesten som hade tyngt dem, han inspirerade de med sin övertygelse om att tillsammans kunde de bli storslagna.

 

 

"Han hade bara den där auran," sade Paul Ince. "Han tog bort ansvaret från oss. Det var som om han sa: 'Jag heter Eric, och jag är här för att vinna titeln åt er."

 

 

Eric Cantona och hans Manchester United-lagkamrater firar med Premier League-pokalen 1996. Fotograf: Colorsport/Rex/Shutterstock

 

 

United gick fram och vann deras första titel sedan 1967 md 10 poängs marginal. Sedan köpte de Roy Keane för att ge Cantona en ännu mer solid plattform från vilken han kunde prestera. De vann ligan igen med Cantona som deras bästa målskytt, trots att han missade fem matcher p.g.a avstängning. Han gjorde även två mål i FA-Cupfinalvinsten mot Chelsa och utsågs till årets spelare av PFA. Och han underpresterade i Europa, vilket bara etablerade ännu en återkommande trend för Premier League-lag.

 

 

Cantonas inverkan i nästa säsongs titelrace var sensationellt på ett annat sätt. United jagade uppkomlingarna i toppen av tabellen, Blackburn Rovers, när en röd dimma sänkte sig över Cantona och han hoppade in i publiken på Selhurst Park för att utdela gaturättvisa. Senare, i en mer formell procedur, bestraffade FA honom med en åtta månader lång avstängning. Nerver infekterade ett United-lag som saknade deras stoltserande ledare och de lät Blackburn krypa över linjen för titeln.

 

 

När Cantona återvände från sin avstängning, mot Liverpool i oktober, tog han tillbaka säkerheten. Han spelade fram till ett mål och gjorde det andra i 2-2 matchen mot dem. Och när han återvände till Selhurst Park för första gången sedan hans kung-fu-lektion gjorde han två mål i en United-seger. Hans temperament må ha varit skört men hans mentalitet var att erövra. Under den andra halvan av säsongen 1995-96 vann United fem matcher med 1-0, Cantona var målskytten i samtliga dessa. Han krävde en stor scen att uppträda på. Efter att titeln var säkrad slutförde han Dubbeln genom att sätta vinstmålet i FA-Cupfinalen mot Liverpool.

 

 

Det var ingen överraskning när Cantona, efter att ha fått armbandet att lägga till sin gururoll, ledde United till titeln 1996-97, den fjärde under hans fem år i klubben. Men hans nästa steg var en chock. En vecka efter att ha lyft sin senaste krona annonserade Cantona, 30, att han skulle lägga av med fotbollen genast. Ingen hade förutspått det. Men hans arbete var färdigt. Han hade bevisat att han och United kunde vara mästare över deras eget öde.

 

 

Utmanarna

Starka argument kan framföras för tre andra Manchester United-spelare. Peter Schmeichel är fortfarande den bästa målvakten Premier League har skådat och en av väldigt få världsklasspelare under den perioden som spenderade samtliga sina bästa år i en engelsk klubb. Roy Keane är en annan. Cristiano Ronaldos bästa år kom i Real Madrid men under några säsonger var han oåtkomlig i Premier League. Arsenas Thierry Henry var makalös under ännu längre tid innan han flyttade till Barcelona och vann Champions League. Yaya Tourés bästa år, som konstrast, kom efter det att han lämnat Camp Nou; i Manchester City blev han en unikt dominant offensiv mittfältare. På olika sätt höjde Keane, Ronaldo, Henry och Touré sina lag och gladde fotbollsälskares hjärtan.

 

 

• Den här artikeln ändrades den 24 juli. Eric Cantonas första match vid hans återkomst från avstängningen slutade oavgjort, inte med en vinst, mot Liverpool.