AV: Rob Dawson, ESPN, fredag 4 augusti, 2017:

Manchester United-mittfältaren Juan Mata kommer att donera en del av sin lön till välgörenhet och har uppmanat andra fotbollsspelare att göra samma sak.

Mata har lovat en procent av sin inkomst för att hjälpa gräsrotsfotbollsprojekt runtom i världen.

Tidigare har den spanska landslagsmannen kallat fotbollsspelares löner "befängda" och "obscena."

29-åringens annonsering kommer endast en dag efter det att Neymar blev världens dyraste spelare efter att ha flyttat från Barcelona till Paris Saint-Germain i en helt sanslös affär värd €222 miljoner (2,28 miljarder kr).

Den brasilianska stjärnan ska enligt rapporterna tjäna €600,000 (6,16m kr) i veckan efter skatt.

Mata har inte bara bestämt sig för att ge upp en del av sitt lönepaket till Common Goal, en kollektiv fond som stöttar välgörenhetsorganisationer inom fotbollen, han har även uppmanat sina professionella kollegor att göra samma sak.

"En av de första läxorna jag lärde mig inom fotbollen är att det krävs ett lag för att vinna en match," sade Mata, som besökte Mumbai innan han återvände till försäsongsträningen som en del av projektet.

"Vi lever efter det mantrat på planen, men vi ser det sällan i det sociala utrymmet utanför planen, som domineras av individuella initiativ.

"Genom Common Goal skapar vi ett samarbetssätt för fotbollen att ge tillbaka till samhället. Jag uppmanar mina spelarkollegor att involvera sig. Vad vi försöker göra är att definiera en delad social agenda för fotboll.

"Common Goals går bortom individuella varumärken och egon för att leverera en större inverkan. Genom att lova att donera kan vi bilda en varaktig anslutning mellan fotbollen som affärsrörelse och fotbollen som ett verktyg för social förändring."

Mata kommer att ge ungefär £100,000 (1,14m kr) av sin United-lön som en del av projektet.

Common Goal uppskattar att en procent av hela fotbollsindustrins inkomster skulle innebära ungefär $30 miljarder (260,7 miljarder kr).

Det är inte första gången Mata har pratat om pengarna inom fotbollen.

Förra sommaren gav han en intervju med "Salvados" i Spanien där han erkände att dagens fotbollsspelare "lever i en bubbla."

Han sade: "Fotbollen är väldigt välbetald på den här nivån. Det är som att vi lever i en bubbla. Med respekt för resten av samhället så tjänar vi en befängd summa. Det är outgrundligt.

"När det gäller fotbollsvärlden tjänar jag en normal lön. Men jämfört med 99,9 procent av Spanien och resten av världen tjänar jag en obscen summa.

"Barometern vi använder för att mäta våra löner är att jämföra dem med våra lagkamraters löner och vad andra spelare tjänar på annat håll.

"Jag lever i en bubbla. Det riktiga livet är det livet som mina vänner lever. Mitt liv som fotbollsspelare är inte normalt. Det skrämmer mig ibland när jag tänker på exakt hur beskyddad jag är."

Kommer Nemanja Matics ankomst innebära slutet för Marouane Fellaini? Det tål verkligen att tänkas på. CREDIT: GETTY IMAGES

AV: Jonathan Liew, Daily Telegraph, tisdag 1 augusti, 2017:

Fotbollsfans är, precis som koranforskare, tarotläsare och ordboksanvändare, involverade i ett konstant sökande efter mening. Ta bara transfern av Nemanja Matic från Chelsea till Manchester United den här veckan. Finns något för alla där: vad betyder det för Uniteds titelchanser? Vad betyder det för Paul Pogbas chanser att spela längre fram i banan? Vad betyder det för Antonio Contes maktkamp med Chelseas ledning?

Men det finns en aspekt av Matic-flytten som verkar vara mindre omtvistad. Summa summarum betyder allt det här endast en sak för Marouane Fellaini. Ett erbjudande från Galatasaray ligger på bordet; kön av United-fans som är redo att själva, frivilligt, köra dit honom sträcker sig hela vägen från Istanbul och tillbaka till Manchester.

Till detta finns det endast ett möjligt svar: kommer ni någonsin att lära er? Vi har, trots allt, hört den här visan många gånger förut: köpen av Pogba, Ander Herrera, Daley Blind, Morgan Schneiderlin och Bastian Schweinsteiger tolkades alla som dödsstöten för Fellainis United-karriär. Men genom vrede och förlöjliganden, nya managers och nya kvastar, står Fellaini fortfarande där: med armbågarna utfällda, ögonen utbuktade och med bröstet riktat mot himlen saluterandes.

Och ändå misstänker man att även om Fellaini stannar på Old Trafford en hel livstid så kommer vissa United-fans aldrig att vinnas över fullt ut. "Spola ner en förmögenhet toastolen med Fellaini-toaborsten!" sade en berömd skämtreklam i det f.d United-fanzinet Red Issue. Det verkar vara ödesbestämt att Fellaini ska vara en av dessa spelare som permanent har ena foten i dörren och den andra permanent utanför: som en ren tillfällighet är det även en bra reflektion av hans tacklingsstil.

Det finns, tror jag, två huvudorsaker till detta. Den ena är stilistisk. Fellaini passar inte in i någon av våra existerande referenser för hur en fotbollsspelare i världsklass bör vara. Hans rörelser är klumpiga, hans form får många att tycka att det ser pinsamt och obekant ut och hans roll är fortfarande spektakulärt odefinierad. Mittfältsmarodör? Murbräcka i straffområdet? Ytöppnare? Defensivt troll?

Det roar mig alltid när folk pratar om att "ersätta" Fellaini, som om hans unika profil med färdigheter på något sätt vore ersättningsbara. Vem skulle du ersätta honom med? En laboratorieolycka? Någon genetisk cocktail där man blandat Andy Carrolls huvud, Mark Hughes bröst, Carlton Palmers löpstil, Diana Ross förstatouch och Italia 90-maskotens lemmar?

Den andra anledningen till Fellainis impopularitet är att trots all hans utveckling som spelare, så är Fellaini fortfarande den starkaste och närmaste länken till misären under David Moyes-eran, ett bokmärke till en sida som de flesta United-fansen helst skulle vilja radera från deras sökhistorik. Så i ett lag med galopperande superstjärnor känns Fellaini lite felplacerad, en landsflykting i sin egen klubb, flaskan med konstig utländsk sprit som står oanvänd längst bak i drinkskåpet i flera år och som du varken kan dricka eller kasta ut.

Vad som är sant är att Matics ankomst definitivt är det närmaste United har kommit en början på avvänjningen av den beroendeframkallande mysken från Fellaini-likören. Och låt oss vara ärliga här: Fellaini som en fotbollsspelare är varken förbluffande bra eller förbluffande dålig. Men han är mångsidig, taktiskt disciplinerad, obevekligt fysisk. Och precis som vi fick reda på igen den här veckan, oumbärlig.

"Det är lättare för Galatasaray att få mig än Marouane," snäste Jose Mourinho då han på nytt fick en fråga om Fellainis framtid. "Glöm det. Han är för viktig för mig." Mourinho vet. Och långt där inne vet du det också. Fellaini kommer fortfarande vara där när du och jag sedan länge är borta, jorden har stekts till en slaggklump och Mourinho är en stapplande pensionär som skriver arga brev till Goals on Sunday med grönt bläck. Fellaini är denimjeans. Fellaini är förkylningen. Fellaini är Sloop John B. Du kommer aldrig, aldrig, aldrig, aldrig bli av med honom.

Hur ska historiker förklara ett samhälle som har levt under åtstramningar i sju år men som ändå ler välvilligt åt att en hyfsad högerback går för £50m (579,9m kr)?

"Kyle Walker är inte bara inte Lionel Messi eller Cristiano Ronaldo, han är inte ens Stuart Pearce eller Steve Nicol." Fotograf: Adam Davy/PA

AV: Jonathan Wilson, the Guardian, fredag 14 juli, 2017:

Kyle Walker för £50m (579,9m kr). £50m (579,9m kr) för Kyle Walker. Det finns inget sätt att säga det på som inte låter lite, well, konstigt.

Det beror inte på Walker, som troligen var den bästa högerbacken i Premier League förra säsongen. Men ändå: £50m (579,9m kr) för Kyle Walker.

Delvis beror det såklart på den förändrade rollen för en ytterback. Ginaluca Vialli brukade säga att högerbacken undantagslöst var den sämsta spelaren i ett lag, den som blev över när de bra försvararna hade flyttats in i mitten och de tekniskt begåvade spelarna hade flyttats upp på mittfältet. Vänsterbackar, de var vänsterfotade och hade därför ett sällsynthetsvärde, var på något sätt ett annat fall, något exemplifierat på sättet på vilket de första tre storslagna offensiva ytterbackarna spelade till vänster: Nilton Santos, Giacinto Facchetti och Silvio Marzolini.

Det stämmer inte längre. Ytterbacken, även i en fyrbackslinje, har blivit en offensiv närvaro och det betyder att han inte bara måste ha snabbhet, bra kondition och defensiva kvaliteter utan också ha förmågan att kunna gå förbi en gubbe och leverera ett inlägg.

Walker kan allt det - även om det finns vissa i Spurs som anser att Kieran Trippier, som snittade 50% fler inlägg till rätt adress per match förra säsongen än Walker, är en bättre leverantör av bollar. Efter att ha gått miste om Dani Alves, ett högklassigt och billigt alternativ, är Walker ett förståeligt alternativ för City; han har inte vunnit lika mycket och han är, milt uttryckt, inte en lika bra fotbollsspelare, men han har Premier League-erfarenhet. Huruvida han har de tekniska kvaliteterna för att operera i den där inbäddade, defensiva mittfältsrollen som Pep Guardiola ofta kräver från sina ytterbackar är diskutabelt, vilket kanske signalerar att City kommer återvända till en mer ortodox förståelse för ytterbacksrollen, men Walker kommer helt klart bli en tillgång för truppen.

Men det adresserar inte centralpunkten, som är att han kostar £50m (579,9m kr), med potentiellt ännu mer i tilläggsbetalningar. Kanske är det vad marknaden kräver men marknaden börjar alltmer se ut som ett rövhål. Walker är bara den senaste i en serie extraordinära affärer den här sommaren: Romelu Lukaku för £75m (869,9m kr), Alexandre Lacazette för £53m (614,7m kr), Mohamed Salah för £37m (429,1m kr), Jordan Pickford för £30m (347,9m kr). Det är vanligtvis en billig poäng mot fotbollen att påpeka hur många sjukhus eller skolor som skulle kunna finansieras av en spelares veckolön, men helt seriöst, hur ska historiker i framtiden kunna förklara ett samhälle som har släpat sig fram under tyngden av åtstramningar i sju år, men som ändå ler välvilligt åt en hyfsad högerback som går för £50m (579,9m kr)?

T.o.m inom fotbollens guldsmyckade bubbla är det här en affär som står ut. Walker är 27. Han har bara gjort fem mål (nu är det kanske ett tecken på att fotbollen till sist har insett att mål inte är allt i en spelares värde, men poängen är att Walker inte bara inte är Lionel Messi eller Cristiano Ronaldo, han är inte ens Stuart Pearce eller Steve Nicol). Han har bara varit med i 27 landskamper för England (han må vara det tydliga förstavalet som högerback nu men för ett år sedan hade inget blivit överdrivet bekymrad om Roy Hodgson hade föredragit Nathaniel Clyne). Men ändå är han nu den dyraste försvararen i historien.

Det känns som att en kollektiv galenskap har fattat sitt grepp om Premier League, som nu kan skryta med den dyraste fembackslinjen i historien: Walker, John Stones, David Luiz, Eliaquim Mangala, Luke Shaw. Delvis är det, såklart, ett resultat av det senaste tv-avtalet, som betyder att samtliga 20 Premier League-klubbar rankas på topp-30-listan i Forbes gällande årsomsättningarna. Och delvis beror det på att för shejkerna, oligarkerna och hedgefondstormännen som äger Premier League-klubbar är £50m (579,9m kr) faktiskt inte så mycket pengar. Den gamla skalan, där en klubbs rikedomar stod i direkt korrelation med biljettförsäljningarna och därför hade en viss grund i fansens vardag, gäller helt enkelt inte längre.

Men pengarna har i alla fall ett visst värde och om förra säsongens fall i statistiken över tittarsiffror blir en ihållande trend, om Sky's nystart av sina sportkanaler är respons på en oro om gällande den ekonomiska framtiden kan några av transferavgifterna som betalats i sommar komma att ses som omöjligt uppblåsta.

Tidigt på 1600-talet nådde handeln med tulpanlökar i Nederländerna exempellösa nivåer, särskilt efter att några plantor infekterades av mosaikviruset, vilket påverkade blombladen. Under flera år, trots varningar från gillen och kyrkan, gick priserna upp och upp, till synes helt utan gränser till en dag i februari 1637 då köpare helt abrupt, kanske p.g.a ett utbrott av böldpest, inte dök upp på en marknad i Haarlem. Bubblan sprack, de skandalösa summorna som betalats för lökarna framstod plötsligt som meningslösa, och hundratals investerare ruinerades över en natt.

Det finns alltid en fara i att ropa på skandal gällande transferavgifter. En del av reaktionerna på att Sunderland bröt £1,000 (11,600 kr) barriären för att köpa Alf Common från Middlesbrough 1905 ser skrattretande ut nu. Fotbollsboomen har överlevt finanskrisen. Kanske är sportens interna ekonomi robust och dessa avgifter meningsfulla. Kanske kommer Haarlem-ögonblicket aldrig att komma. Men å andra sidan, Manchester City har just köpt Kyle Walker för £50m (579,9m kr).