The Guardian: Cantona bäst i ligan, men ändå inte? och Darren Ferguson v Jan Mølby

The Guardian kör en "Premier League 25 år"-serie och har utsett Cantona till ligans bästa spelare:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/08/05/11466603-premier-league-25-ar-den-basta-spelaren-eric-cantona/

 

 

Här har vi en skön kommentar under själva artikeln på the Guardians hemsida:

 

 

"Hans [Cantonas] mål vs Newcastle på St James', där vi fullständigt krossade Manchester United hela matchen bara för att få se dem åka hem med en 1-0 vinst, det krossade mitt 11-åriga hjärta.

 

 

Briljant spelare.

 

 

What a bastard!"

 

Och här några rader från själva Guardian-artikeln:

 

 

"Det var oklart hur Cantona skulle passa in i laget; till sist offrade i princip Ferguson sin son för att göra plats åt fransmannen, Darrens svit med starter för United avslutades efter Cantonas ankomst."

 

 

Detta stämmer inte riktigt, för den värdelösa hängpungens sista start för United kom den 7:e oktober, vilket är mer än en månad innan Cantonas första start. Fergie junior sparkades ut ur laget för att han var skitdålig, han var bara en tillfällig lösning p.g.a alla skadorna. Det var Robson som petades för Cantona, för det var den enda ändringen mellan derbyt och Norwich-matchen.

 

 

Dessutom var Robson inte skadad, han spelade samtliga matcher i november det året, han blev helt enkelt petad. Så McClair ersatte honom, det hade inget med Darren Kukost att göra, för han befann sig då sedan länge på sin rätta position, på läktaren.

 

Det bestående minnet av Ferguson junior var väl att han sprang runt en hel del och störde motståndarna till en viss grad. Sedan ska han ju ha lite beröm för överkörningen han delade ut på den danska scouse-galten Jan Mølby, men förutom det så kunde han inte använda sin högerfot och måste vara en av de långsammaste spelarna som dragit på sig United-tröjan.

 

 

Här har ni the Independents rapport från den aktuella matchen (med Mølby-tacklingen):

 

 

 

 

HUGHES KÄNSLA FÖR DET SPEKTAKULÄRA RÄDDADE UNITED

 

 

Manchester United 2

Liverpool 2

 

 

AV: Joe Lovejoy, the Independent, söndag 18 oktober, 1992:

 

 

PRECIS när Liverpool trodde att de hade vänt skutan drev ödet in sina spikar igen, och Mark Hughes slog in en sanslös kvittering på övertid, en övertid som kommit till efter att Jan Mølby ådragit sig en allvarlig vristskada som han fick röntga igår kväll.

 

 

Endast 10 sekunder återstod av en pulserande, svängig match när Hughes andra mål - en typisk språngnick - förde United ur graven och förnekade ett återuppväckt Liverpool vad som skulle ha blivit deras fjärde raka vinst.

 

 

Då han nätade två gånger under de sista 12 minuterna stal Hughes föreställningen från Ian Rush, hans partner i Wales anfall, vars mål precis innan halvtid var hans 287:e för Liverpool, vilket innebar att han då slog klubbens 23-åriga rekord satt av Roger Hunt.

 

 

Det fanns tillräckligt med incidenter och drama för att tillfredsställa de mest krävande i den 33,243 man stora publiken som gav Old Trafford sina första utsålda läktare för säsongen, men det stora samtalsämnet efter matchen var Mølbys skada, och omständigheterna under vilka hans vrist skadades.

 

 

Tacklingen av Darren Ferguson som lämnade dansken liggandes på planen där han vred sig i plågor var inte alls fin och Graeme Souness protesterade för domaren, Keith Hackett, då han korsade sidlinjen efteråt.

 

 

Kanske diplomatiskt indikerade Souness senare att det var vägran att blåsa straff när Ferguson körde över Steve McManaman som hade gjort honom så arg. Han sade att han inte var beredd att kommentera Mølbys olycka innan han sett incidenten på video.

 

 

Innan de förlorade sin erfarna speluppläggare såg det ut som att Liverpool var på väg mot deras första bortavinst i ligan på nio månader. Tre raka segrar mot Apollon Limassol, Sheffield Wednesday och Chesterfield hade återställt både jämvikt och momentum och man såg mycket av deras gamla motståndskraft i försvaret och mycket mer beslutsamhet i spelet i största allmänhet.

 

 

United introducerade Hank Marvin för publiken innan avsparken och spenderade den efterföljande timmen eller så med att jaga skuggor. Ronny Rosenthal och Don Hutchison sprang mot dem med snabbhet och vände bort motståndare som inte hade förväntat sig en sådan aggressivitet.

 

 

Alex Ferguson sade innan matchen att han trodde att Liverpool skulle spela ett katt-och-råtta spel, med fem i backlinjen. Istället gick de in stenhårt framåt och tog initiativet efter 24 minuter när unga Hutchison gjorde sitt femte mål på sex matcher och så fortsatte det tills Hughes inspirerade Uniteds sena återupplivning.

 

 

Det fanns ett element av tur i Hutchisons skott från 25 yard (= 22,8 meter), som styrdes ner i Peter Schmeichels låga vänsterhörn via Steve Bruces utsträckta ben, men målet var välförtjänt för Liverpool efter en del fint och driftigt spel.

 

 

Uniteds alltmer frenetiska försök att jämna ut matchen strandade mot ett solitt försvar, som arbetade med en effektiv offsidefälla, där Steve Nicol och Torben Piechnik fullt ut rättfärdigade beslutet att utelämna Mark Wright.

 

 

Piechnik, lugn och resolut, blir bara bättre för varje match han spelar då han nu håller på att ställa om till tempot i den engelska fotbollen, och han har till stora delar varit ansvarig för att återställa ordning och reda där tidigare kaos regerade.

 

 

Liverpools andra mål var både historiskt och potentiellt avgörande. Efter att just ha bränt ett inbjudande läge sonade Rosenthal för den missen då han spelade in bollen bakåt från vänster till Rush som kunde bredsida in den och det var, helt otroligt, hans första mål i Premier League. Men mer talande var att det var hans totalt 287:e sedan han anlände till Anfield från Chester för ett årtionde sedan, vilket gjorde att han passerade rekordet som Hunt haft sedan 1969.

 

 

Under en lång tid såg det ut som det målet grusade alla Uniteds möjligheter att komma tillbaka. De hade bara gjort magra 18 mål på deras 20 senaste matcher; två i en halvlek bara måste ha varit bortom deras förmåga? Det hade det förmodligen om inte Liverpool hade förlorat Mølbys stabiliserande inflytande, 10 minuter från slutet. Då hade United precis fått ett litet hopp då Hughes noterat att Bruce Grobbelaar stod ganska långt ut och på volley dragit in Clayton Blackmores chip framåt över målvaktens huvud.

 

 

Hughes och hans lag fick ett lyft av målet och Liverpool tömdes lite på luft då de fick se en nyckelspelare lämna planen på bår. Men då ordinarie speltid var över trodde de flesta på en notabel bortavinst.

 

 

Men de två minuterna som mr Hackett adderade för skadan dikterade andra villkor, Hughes kastade sig fram i sin fulla längd vid närmsta stolpen och begravde Ryan Giggs korta inlägg från vänster i nätmaskorna och säkrade ett oavgjort resultat som målgöraren erkände "kom som en blixt från klar himmel".

 

 

Manchester United: Schmeichel, Parker, Irwin, Bruce, Ferguson, Pallister, Kanchelskis (Blackmore, 66), Ince, McClair, Hughes, Giggs.

 

 

Ej använda avbytare: Phelan, Walsh (mv).

 

 

Liverpool: Grobbelaar, Marsh, Burrows, Nicol, Piechnik, Hutchison, McManaman, Redknapp (Thomas, 72), Rush, Mølby (Tanner, 82), Rosenthal.

 

 

Ej använd avbytare: James (mv).

 

 

Domare: K Hackett (Sheffield).

 

 

 

 

Samma tidning (the Guardian) har dessutom tagit ut det bästa laget under dessa 25 år och där har de Cech istället för Schmeichel och Rob Jones istället för G Neville. Dessutom: Ingen Cantona eller Keane! Ni kan ju själva försöka göra matematiken där, de utser Eric till bästa spelaren i ligan, men han platsar inte i det bästa laget.

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/08/05/11466613-premier-league-25-ar-den-basta-xi-an-fran-petr-cech-till-thierry-henry/

 

 

Jag menar vilken hög med aningslösa runkare. Om vi glömmer resten av idiotin (Rob Jones) så gör borttagningen av Keane omedelbart hela grejen meningslös. Vilka kukhuvuden!

 

 

Sedan slängde de även med en andraelva och där lyckas på något sätt Leighton Baines gå in som vänsterback, istället för Irwin eller Evra. Men då finns väl Keane och Cantona med i andralaget åtminstone? Nej...

 

 

Spelaren de med rätta utsåg till ligans bästa under dessa 25 år är dock inte tillräckligt bra för att ta en av fyra anfallsplatser i deras två bästa lag...

 

 

Fyra United-spelare fick plats i förstaelvan, det var väl så många de vågade ta med, sedan började de väl tänka på alla tangentbordskrigare och övriga rövhål som då skulle kasta sig över sina datorer och berätta vilka "köpta United-rövslickare" de är. Det hade egentligen varit bättre om de hade tagit ut en "Förstaelva som exkluderar alla United-spelare eftersom att alla hatar dem". Det hade åtminstone varit ärligt.

 

 

Kineser inne och sniffar runt United

Det har viskats och pratats en del på senare tid om kineser som är intresserade av att köpa upp en bit av United och att några av Glazer-syskonen ska vara beredda att sälja. Så igår (sön 6/8) dök följande rapport upp i affärsdelen i ganska trovärdiga Sunday Times:

 

 

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/08/07/11467069-kinesiska-magnater-intresserade-av-att-gora-en-aktierad-mot-man-united/

 

 

 

Neymar och ljuset i mörkret som heter Juan Mata

I torsdags kväll blev så Neymar klar för Paris Saint-Germain för den nätta och helt rimliga summan €222 miljoner (2,28 miljarder kr). Det har hörts en del upprörda och arga toner gällande den summan. Personligen är det ganska länge sedan jag slutade att på allvar uppröras, vi lever i ett sjukt system där det är para som räknas, så varför det inte skulle gälla fotbollen, det vet jag inte. Sen tycker jag självklart inte att det är sunt, bra eller positivt på något sätt, men det är ju marknadsekonomin och den fria marknaden vi tittar på här. Och skulle man försöka problematisera detta och ställa dessa pengar, för en fotbollsspelare, mot vad de skulle kunna göra för en bredare massa, då skulle man bara få se ännu en vit man i kostym med självgod min berätta att det är marknaden som styr och det ska vi vara glada för. Du är så västerländskt fri, men vad du än gör, lilla gubben/gumman, så kritisera inte den fria marknaden. Du får inte bli bitter och börja gnälla, du måste satsa på dig själv, bygga ditt varumärke, skaffa kontakter och jobba hårdare, så blir allt bra.

 

 

Och skulle någon ha fräckheten att påpeka var dessa pengar (för Neymar) kommer ifrån och hur man behandlar vanligt folk där, ja då jäklar måste du vara kommunist och sådana ska man passa sig för att släppa in i debatten. Visst, de kanske använder slavar, torterar människor, sponsrar IS, stenar folk, piskar och halshugger dem men hej, de har ju olja och får världens ekonomiska hjul att snurra och då får man fan ta lite skit under naglarna. Det är ju inget konstigare än att svenska socialdemokrater, tillsammans med Wallenbergarna, åker till Saudiarabien och säljer militär utrustning.

 

 

Det är många experter som påpekat att oljekukarna från Arabemiraten behöver positiv reklam, för att kunna dränka rapporterna om alla rättslösa arbetare som stryker med i byggandet av fotbolls-VM där nere, och det här är väl ett sådant exempel gissar jag. En son av favelorna som nu ska användas för att legitimera en tillställning som byggs av fattiga människor. Hur mycket den sonen (Neymar) idag kan relatera till kåkstäderna i Brasilien vet jag inte, hans nya lön i PSG: €600,000 (6,16m kr) i veckan, EFTER skatt!

 

 

Men Neymar slog direkt fast att han "aldrig motiverades av pengar" då han flyttade norrut. Självklart inte. Jag menar, vilken fotbollsspelare i sin bästa ålder, på den högsta nivån drömmer inte om att få mäta sina krafter mot giganter som Amiens, Angers, Dijon och Guingamp?

 

 

Har redan sett bilder på ringlande köer utanför PSG:s Megastore i den franska huvudstaden och det är klart, med sådana utlägg så måste ju NÅGON se till att det kommer in kulor också. Och för ovanlighetens skull är det fansen man plundrar. En tröja i shoppen med nummer 10 och Neymar Jr på ryggen gick för €155 (1,593 kr)!

 

 

Efter att ha läst om dessa astronomiska summor så kan man kanske ursäktas om man antar att Neymar nu är planetens bäst betalda fotbollsspelare. Men då får man tänka om, borta i Kina drar Carlos Tévez in €8m (82,2m kr) mer om året. Värt att notera på listan över världens 10 bäst betalda fotbollsspelare är också att endast fyra spelar i Europa, övriga sex huserar i Kina. Och efter att ha sett Gervinho "spela fotboll" för Arse måste det ändå vara något av ett mysterium att någon vill göra honom till världens nionde bäst betalda fotbollsspelare!

 

 

De 10 bäst betalda fotbollsspelarna i världen:

1. Carlos Tévez, Shanghai Shenhua, Kina, €38m (390,6m kr) per år

2. Neymar, PSG, Frankrike, €30m (308,3m kr)

3. Ezequiel Lavezzi, Hebei China Fortune, Kina, €26,5m (272,4m kr)

4. Oscar, Shanghai SIPG, Kina, €25m (256,9m kr)

5. Lionel Messi, Barcelona, Spanien, €25m (256,9m kr)

6. Cristiano Ronaldo, Real Madrid, Spanien, €23,6m (242,5m kr)

7. Gareth Bale, Real Madrid, Spanien, €20,2m (207,6m kr)

8. Hulk, Shanghai SIPG, Kina, €20m (207,6m kr)

9. Gervinho, Hebei China Fortune, Kina, €18m (185,03m kr)

10. Axel Witsel, Tianjin Quanjian, Kina, €18m (185,03m kr)

 

 

Det finns så många exempel på varför jag får svårare och svårare att inte hata den här sporten nuförtiden, det här är bara en del av det hela. Och innan något ollon av guldstandard, som just lärt sig att flika in "källa på det?" som huvudargument i alla meningsskiljaktigheter, hör av sig och river sig i kålroten varför jag kan hata den moderna fotbollen, så rekommenderar jag att hen läser the Guardians Sagt & Gjort (ofta översatt och utlagt här) kolumn först.

 

 

Här kan ni även se en liten behändig guide över hur transferrekordet har utvecklats från 1893 och framåt (från Marca):

 

 

Willie Groves till Aston Villa från West Bromwich Albion 1893 - 115 euros (1,169 kr)

 

 

Alf Common till Middlesbrough från Sunderland 1905 - 1,150 euros (11,691 kr)

 

 

David Jack till Arsenal från Bolton Wanderers 1928 - 12,523,50 euros (127,310 kr)

 

 

Bernabé Ferreyra till River Plate från Tigre 1932 - 26,450 euros (268,883 kr)

 

 

Enrique Omar Sívori till Juventus från River Plate 1957 - 106,950 euros (1,087m kr)

 

 

Luis Suárez till Inter från Barcelona 1961 - 174,800 euros (1,77m kr)

 

 

Johan Cruyff till Barcelona från Ajax 1973 - 1,060,300 euros (10,77m kr)

 

 

Diego A. Maradona till Napoli från Barcelona 1984 - 5,750,000 euros (58,45m kr)

 

 

Ruud Gullit till Milan från PSV 1987 - 6,900,000 euros (70,14m kr)

 

 

Nazário Ronaldo till Inter från Barcelona 1997 - 22,425,000 euros (227,9m kr)

 

 

Denílson de Oliveira till Real Betis från São Paulo FC 1998 - 24,725,000 euros (251,3m kr)

 

 

Christian Vieri till Inter från Lazio 1999 - 36,800,000 euros (374,1m kr)

 

 

Luís Figo till Real Madrid från Barcelona 2000 - 60,000,000 euros (609,9m kr)

 

 

Zinedine Zidane till Real Madrid från Juventus 2001 - 75,100,000 euros (763,4m kr)

 

 

Cristiano Ronaldo till Real Madrid från Manchester United 2009 - 96,000,000 euros (975,9m kr)

 

 

Paul Pogba till Manchester United från Juventus 2016 - 105,000,000 (1,06 miljarder kr)

 

 

Neymar till PSG från Barcelona 2017 - 222,000,0000 euros (2,25 miljarder kr)

 

 

Jag är inte stormförtjust i välgörenhet, men i den genomvidriga moderna fotbollsvärlden känns det i alla fall som att vi i vår trupp har ett en riktig good guy, någon som åtminstone kan se det sjuka i hela grejen och inte bara tänka jag, jag, jag, jag. Pratar såklart om Juan Mata:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/08/06/11466733-65279-manchester-uniteds-juan-mata-kommer-ge-en-del-av-sin-lon-till-valgorenhet/

 

 

Lugna och fina gott folk, Klopp är fortfarande ett kategori A-rövhål!

I många (förvirrade) själars tillvaro existerar filmning endast i Man United. Och det finns ett fäste i nordvästra England där man inte sysslar med sådant, där spelar man bara en underhållande, briljant och fin fotboll, helt befriad från fusk och andra vidrigheter. Stället heter såklart Liverpool och jag talar om LFC.

 

 

 

 

De leds dessutom av en för dem helt perfekt clown. Precis som Origi här ovanför så har säsongen inte börjat ens innan de är igång. Här har vi tysken med det brandbombade staketet i käften efter Atlético-matchen:

 

 

"Atlético ville vinna cupen. Det ville vi också, men vi ville även spela fotboll, Atlético ville bara vinna cupen."

 

 

Kommer aldrig glömma hur han föreläste för oss att vi var så elaka och bara lyfte långt mot den storväxte Ibrahimović när vi jagade en kvittering mot dem hemma, så spelar man ju inte fotboll. Inte alltför lång tid efter det jagade de en kvittering mot något sämre lag och tysken slänger upp Joël Matip i anfallet och instruerar laget att: lyfta långt! Ah, de kunde verkligen inte ha en mer passande manager. Får vi se hur länge det dröjer innan han spanar in kamerorna så han är säker på att de fokuserar på honom, så han får visa "hur passionerad han är" och få kommentatorerna att gå i spinn.

 

 

Och absolut, tokfan har redan varit igång och pratat om oss. Mourinho sade tidigare att det kan bli tuffare för Chelsea och scouserna den här säsongen, då de ska spela i Europa (förmodligen, när det gäller LFC) den här säsongen och inte bara kan fokusera på det inhemska spelet.

 

 

Klopp: "Jag är inte intresserad av vad Jose Mourinho säger. Varför skulle jag prata om Manchester United? Jose pratar om oss, ja."

 

 

När han sedan påmindes om hans inte alltför briljanta prestationer i sina senaste cupfinaler smög sig bitterheten fram också: "Förlåt att vi förlorade finalen ja, det stämmer. Vi mötte Sevilla, de [United] mötte Ajax. Det är skillnaden."

 

 

Och på tal om cupfinaler så har han förlorat fem raka:

 

 

Europa League

Capital One Cup

DFB-Pokal

Champions League

DFB-Pokal

   

 

 

 

Matić, Fellaini och dagens fans

Jag vet att det var en träningsmatch och att motståndarna inte kan anses tillhöra den yttersta eliten i europeisk toppfotboll. Men det var ändå fint att se Nemanja Matić omedelbart gå in och göra det han ska göra. Härligt också att han hela tiden vill ha bollen, så fort vi hade den på egen planhalva, och även en bit in på andra sidan, så mötte han, visade sig och gestikulerade att han fanns tillgänglig. Lite skillnad mot exempelvis Smalling och Lingard, som ofta behandlar bollen som ett hett klot som de inte an bli av med tillräckligt snabbt så fort en motståndare närmar sig. Jag är ganska säker på att vi kommer få väldigt stor nytta av serben.

 

 

 

När nyheterna om att Galatasaray ville köpa Fellaini kom fram blev jag alldeles till mig av glädje. Sedan tog Mourinho lite udden av den glädjen med sina ord om att det skulle vara lättare för turkarna att köpa Mourinho, än Fellaini. Och tyvärr ligger det nog en hel del i den här artikeln på ämnet:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/08/06/11466732-tror-du-att-nemanja-matic-innebar-slutet-for-marouane-fellainis-man-utd-karriar-da-far-du-tanka-om/

 

 

Jag vet att jag tjatar om hur mycket jag avskyr den nya supporterkulturen och alla dess sjuka avarter. Men det är samtidigt svårt att tiga likt muren när det bara fortsätter. Förra säsongen dök det upp en far och son (tror att det är förhållandet dem emellan) som innan några United-matcher målade sina överkroppar och ansikten röda och ställde upp håret så det såg ut som röda taggar. Sedan handlade det om att komma med inför så många kameror som möjligt, medan Uniteds old school-fans skämde arslena av sig. Jag hoppas att den lilla pojken snart blir tvångsomhändertagen, det där kan inte vara sunt. Hursomhelst så dök de upp på Aviva i Dublin igen vid Sampdoria-matchen och tyvärr får jag för mig att det är långt ifrån sista gången vi behöver se dem i anslutning till Uniteds matcher...

   

 

 

 

Pep v Mourinho

Ni känner ju alla till dramaturgin när det gäller Guardiola v Mourinho. Den katalanska kuken är professorn, visionären och magikern. Mannen som man med öppen mun bara lyssnar på när han pratar fotboll. Detta medan Mourinho är den elaka, mannen som inte drar sig för något och gärna spelar fult. Förra säsongen fick vi dessutom höra hur den skallige skulle ta Kelechi Iheanacho under sina vingar, ge honom speltid och utveckla honom till en genuin storspelare. Men i den Röda änden av staden skulle Mourinho frysa ut Marcus Rashford, inte ge honom någon chans och sedan sälja honom.

 

 

Därför var det lite underhållande att läsa följande på BBC Sports hemsida i torsdags (3/8):

 

 

Leicester City har köpt anfallaren Kelechi Iheanacho från Manchester City för en avgift som sägs vara £25m (281,1m kr).

 

 

Den 20-åriga nigerianska landslagsmannen, som gjorde 21 mål på 64 matcher efter att ha gjort sin debut för Manchester City 2015, har skrivit på ett femårskontrakt.

 

 

I augusti förra året skrev han på ett nytt kontrakt t.o.m 2021, men han fick sedan se speltiden begränsas efter köpet i januari av den brasilianska forwarden Gabriel Jesus.

 

 

Rooney

I torsdags (3/8) fortsatte Rooney sitt plundringståg i Europa. Det var då dags för returmatchen borta mot slovakiska ligans tredje bästa lag, MFK Ružomberok. De blåa scouserna vann det första mötet på Goodison med 1-0 (Baines). Även här lyckades de vinna med 1-0 (Dominic Calvert-Lewin) och gick därmed vidare till sista kvalrundan med totalt 2-0.

 

 

Efter Rooneys show på hemmaplan skriver The Telegraph följande om scousern efter bortamatchen:

 

 

Koeman kommer hoppas att Rooney snabbt kan gå vidare från den medelmåttiga form som hittills har punkterat hans återkomst till sin pojkklubb. 31-åringen har ännu inte nått några högre höjder sedan hans sommarflytt från Manchester United.

 

 

Men av det här klippet att döma så verkar han i alla fall vara uppe på den nivån han hållit för United under större delen av de senaste sex åren:

https://mobile.twitter.com/OSullivanMUFC/status/893192012626878465/video/1

 

 

På annat håll var det även kval till Champions League och en av matcherna var mötet i Warszawa mellan Legia och Astana. Legia vann med 1-0, men klubben från Kazakstan gick ändå vidare med totalt 3-2.

 

 

Dagen innan matchen var det årsdagen av Warszawa-upproret 1944, något som Legia-fansen uppmärksammade såhär:

 

 

 

 

 

 

Nog fan är Sunderland pissdåliga, men...

... att behöva höra det från en full Darron Gibson, det måste vara ett nytt lågvattenmärke för klubben. Jag minns fortfarande lidandet jag kände av att behöva se Gibson i Uniteds tröja för några år sedan. Tack och lov så har fått lämna oss och hamnat på en mer passande nivå för hans färdigheter på en fotbollsplan.

 

 

Ni som läser min skit regelbundet vet att jag inte har överdrivet mycket kärlek att strössla över Sunderland. Deras "fans" pinsamheter efter att vi hade besegrat dem i nordöst och nyheterna om Citys vändning på övertid gled in glömmer jag inte i första taget. Konstigt nog sågs inga sådana glädjescener på deras läktare förra säsongen, undrar varför. Sedan har de haft fascisten Di Canio som manager och hästansiktet Poyet, som dessutom försvarade sin landsman, praktsvinet Suárez, då han spydde rasistisk skit mot Paddy Evra.

 

 

Så det var lite underhållande att förra veckan se en berusad Gibson berätta om läget i klubben för några fans:

 

 

Guardian, söndag 30 juli, 2017:

 

Sunderland-mittfältaren Darron Gibson har påstått att hans lag är "fucking shit" samt anklagat ett antal av sina lagkamrater för att sakna inställning för klubben.

 

 

Gibson filmades i lördags kväll, efter Sunderlands 5-0 förlust i träningsmatchen hemma mot Celtic, i en konversation med en grupp supportrar. Det verkade som att han pratade påverkad av alkohol och han bad fansen att namnge spelare som inte jobbar tillräckligt hårt och vars attityder skiljde sig från hans egna.

 

 

"Vi är fucking shit," sade han innan han fick frågan huruvida det störde honom. "Självklart [störs] jag. Jag vill inte vara skit. Det finns för många personer i klubben som inte bryr sig ett skit."

 

 

På frågan om vilka han refererade till svarade han: "Berätta för mig ni", och sedan verkade han anse att Lamine Koné, Jeremain Lens och Wahbi Khazri inte tar i tillräckligt mycket för Sunderland, som åkte ner i the Championship förra säsongen efter att ha slutat sist i Premier League.

 

 

Gibson svarade, "Precis, det är en," när Konés namn togs upp inför honom; när Lens och Khazri nämndes svarade han: "Nästa" vid båda tillfällena.

 

 

När en supporter sade till Gibson att det inte nödvändigtvis representerar den mest övertygande inställningen om man dricker efter en tung förlust sade han: "Ok, jag är kanske full här men jag vill fortfarande spela för Sunderland. Men resten av dem vill fucking inte det, resten av dem vill inte det."

 

 

City, balans, transferutlägg och den alltid lika avskyvärde Samir Nasri

Jag läste någonstans att Citys nya målvakt Ederson hade briljerat mot West Ham. Jag såg självklart inte matchen själv, men jag såg fanskapets debut mot oss, och det var inte något som övertygade. De bittra har dessutom pungat ut skapliga summor på nya ytterbackar och det jag vet om dem är att de inte är några giganter defensivt. Både Mendy och Walker har ju sina förtjänster i offensiven och deras befintliga mittbackar, Stones, Otamendi och Kompany injagar väl inte direkt fruktan i motståndarlaget. Jag ska absolut inte utge mig för att vara någon expert på de bittra, men de känns lite taskigt balanserade, skakiga och ibland rent pinsamma hemåt, men riktigt giftiga framåt. Skulle de sedan få in Sánchez så har de en rent brutal offensiv att välja ifrån. Men sen får vi inte glömma kukhuvudet från Katalonien på bänken, kommer vi få se hans totala kollaps den här säsongen? Tecknen fanns där redan förra säsongen.

 

 

Tydligen är rekordet för transferutlägg under en sommar €257m (2,64 miljarder kr) och sattes av Real Madrid sommaren 2009, då de plockade in: Xabi Alonso, Karim Benzema, Kaká och Cristiano Ronaldo.

 

 

Nu behövs det väl bara ett lite dyrare köp till av PSG för att slå det, efter att ha hostat upp €222m (2,28 miljarder kr) för Neymar. Men inte heller City ligger så långt efter och kommer chilenaren har de slagit rekordet. Hittills har de i sommar pungat ut £202m (2,31 miljarder kr) för Mendy, Danilo, Walker, Ederson och Silva.

 

 

T.o.m the Guardian höjde på ögonbrynen när de bittra blå pissade ut £50m (572,5m kr) för Kyle Walker:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/08/06/11466730-kyle-walker-for-50m-579-9m-kr-kollektiv-galenskap-har-greppet-om-premier-league/

 

 

På tal om de bittra så sitter de ju även på en riktig spyhög i sin trupp, en spelare som var på väg till oss och som Fergie verkligen ville ha, men då City klev in och visade intresse ska han ha sagt att han hellre var en storfräsare i en liten damm, istället för bara en i mängden i storklubben United. Jag pratar såklart om den alltid lika avskyvärde Samir Nasri. Detta från den 24:e juli i år:

 

 

Samir Nasri har blivit en utböling i Manchester City-truppen under deras försäsongsturné i USA efter att några av hans lagkamrater nonchalerat honom p.g.a hans arrogans.

 

 

City är så desperata att göra sig av med Nasri, som spenderade förra säsongen på lån i Sevilla, att de har sänkt prislappen på 30-åringen från £21 miljoner (240,4m kr) till £10 miljoner (114,5m kr).

 

 

Pep Guardiola, Citys huvudtränare, har 11 seniormittfältare i sin trupp och han gillar Phil Foden, den 17-åriga talangen som spelade bra i 2-0 förlusten mot Manchester United i Houston förra veckan. Men trots att Guardiola vill få bort honom från klubben fanns Nasri med i truppen som reste till USA-turnén.

 

 

Det beslutet kom som en överraskning bland några av Nasris lagkamrater, som inte var säkra på varför Guardiola plockade med fransmannen på turnén trots att han helt klart inte finns med i hans planer för förstalaget.

 

 

Det sägs att ett antal av Nasris lagkamrater har irriterat sig på hans arrogans och nonchalanta attityd på och runt lagets hotell, samt hans brist på inställning vid träningspassen under inledningen av turnén.

Rykten talar om en splittring i Glazer-familjen

   

Uniteds Paul Pogba firar Europa League-segern. GEORGI LICOVSKI/EPA

 

 

 

 

AV: Daniel Dunkley och Iain Dey, The Sunday Times, söndag 6 augusti, 2017:

 

 

En mystisk kinesisk investerare försöker köpa loss en andel i Manchester United och detta sker när det talas alltmer om rykten om en splittring inom Glazer-familjen gällande ägarskapet av klubben.

 

 

Förmedlare som påstår att de agerar för icke namngiven kinesisk miljardär har närmat sig några av klubbens största självständiga aktieägare för att kolla av deras intresse för att eventuellt sälja. Källor säger att pratet ännu inte har resulterat i formella diskussioner om att sälja ett block av aktier, men ett sammanflöde av krafter menar att det bara är en fråga om tid innan en rejäl andel i klubben kommer byta ägare.

 

 

Glazer-familjen äger runt 80% av de ekonomiska intressena i klubben, som är listad på New York-börsen. De sex barnen till den numera avlidna Malcolm Glazer, som 2005 köpte klubben för £790m (9,04 miljarder kr), har skilda åsikter gällande en försäljning av aktierna i klubben. Källor nära familjen säger att det inte finns någon möjlighet att klubben säljs i sin helhet. United anses vara en pokaltillgång av Joel och Avram Glazer, som arbetar som medordföranden. Deras bror Bryan sägs också vilja behålla sin andel. Men Edward, Kevin och Darcie Glazer sägs vara intresserade av att sälja av en del.

 

 

En City-källa sade att runt 8% av klubben erbjöds till försäljning förra veckan av en amerikansk mäklare. Vem ägaren till de aktierna är är ännu oklart.

 

 

Fotbollsklubbar fortsätter att vara attraktiva pokaltillgångar för miljardärer över hela världen - trots de stigande priserna. Kinesiska köpare har köpt flera engelska klubbar. Förra året köpte entreprenören Guochuan Lai West Bromwich Albion, medan Aston Villa togs över av Tony Xia. Konglomeratet Fosun tog över Wolves för £45m (515,3m kr) förra sommaren och investmentföretaget Lander Holdings för diskussioner om att köpa Southampton. Ett Kina-stöttat konsortium har även sammanlänkats med ett köp av Liverpool.

 

 

Trots att Peking har infört strikta kontroller gällande flödet av kapital som lämnar landet, vilket minskat förväntningarna på ytterligare storskaliga investeringar, så säger Kina-experter att många av landets ledande entreprenörer har tillräckligt med pengar undangömda internationellt för att kunna fortsätta göra affärer.

 

 

Malcolm Glazer köpte United i en skuldtyngd affär. Han fäktade senare bort intresse från en grupp superfans som kallades the Red Knights - som tros ha inkluderat magnater från den Wales-födde Silicon Valley-investeraren Mike Moritz till den Genève-baserade hedgefondsgurun Alan Howard.

 

 

Det är nu fem år sedan United listades i New York. Endast en liten andel såldes, vilket drog in ungefär £150m (1,71 miljarder kr) - mycket mindre än man hade hoppats. Efter det att Glazer dog 2014, 85 år gammal, fixade syskonen ytterligare en försäljning som trimmade deras aktieinnehav ännu mer.

 

 

Uniteds aktier har bara stigit marginellt, från $14 (121,68 kr) vid deras debut till $17,10 (148,63 kr) vid fredagens stängning, vilket ger ett marknadsvärde på $2,8 miljarder (24,3 miljarder kr). Aktieägare har klagat på en bristande likviditet, vilket betyder att de inte kan köpa och sälja fritt på den öppna marknaden.

 

 

De har skyllt klubbens sega aktieprisinsats på en bristande handel, trots en period av signifikativ ekonomisk tillväxt. I juni hyllades United som världens mest värdefulla fotbollsklubb av Forbes-magasinet. Kritiker har hela tiden argumenterat för att öppningspriset var alldeles för högt och att aktiepriset, trots klubbens ekonomiska framgångar, alltid skulle komma att vara negativt. Klubben har rapporterat intäkter på £513,6m (5,88 miljarder kr) förra året och ett rörelseresultat på £68,9m (788,9m kr), vilket var rekord.