Tottenham-ordföranden, känd som en tuff förhandlare, riskerar ett stort uppror om han inte signifikativt höjer lönerna

Förra året övertygade Daniel Levy, längst ner till höger, Mauricio Pochettino om att skriva på ett nytt kontrakt t.o.m 2021 men några av Tottenhams spelare är inte nöjda med sina avtal. Fotograf: Tottenham Hotspur FC/Tottenham Hotstpur FC via Getty Images; Action Images via Reuters; Getty Images

AV: Daniel Taylor, the Observer, söndag 13 augusti, 2017:

De berättar en story i Manchester United som förmodligen summerar varför den tidigare regimen på Old Trafford hade en policy som gick ut på att aldrig göra affärer med Tottenham Hotspur och Sir Alex Ferguson sade en gång att en höftoperation var trevligare än att försöka hitta en gemensam grund med Daniel Levy när det gällde pengar. Det tar oss tillbaka till Luka Modrics sista säsong på White Hart Lane då Ferguson tipsades om att kroaten var sugen på en flytt till Manchester för att fylla tomrummet efter Paul Scholes pensionering. Under normala omständigheter hade Modric varit den idealiska ersättaren. Men här handlade det inte om normala omständigheter. Ferguson hade aldrig glömt hur det var att ha att göra med Levy i den utdragna transfersagan han refererade till som "Dimitar Berbatov-fortsättningen" och när han tog upp det med David Gill, Uniteds vd, kom de två männen överens om att de helt enkelt inte klarade av ännu en förhandling som involverade Spurs-ordföranden.

När det gäller fotbollsadministratörer är det svårt att komma på någon annan med Levys rykte om sig att driva folk som han förhandlar med till en spontan härdsmälta. Ferguson, för att sätta det i en kontext, såg Modric som en av de bästa passningsspelarna inom fotbollen och nu, fem år senare, tycker han förmodligen likadant. Ändå föredrog han och Gill att se spelaren gå till Real Madrid istället för att återöppna kommunikationslinjen med Spurs. Gill hade varit där tidigare med Levy och för att låna en mening från Billy Wilder: "Jag har träffat många hårdkokta ägg under min tid, men du är 20 minuter."

Inte för att det nödvändigtvis är en jättedålig sak, med tanke på att det inte var länge sedan Levy var ämne för beröm för sättet på vilket han hade lyckats med att kombinera en hälsosam balansräkning med ett lag som potentiellt kunde vinna ligan.

Hans facit tillhör en man som gör en hel del mer rätt än fel. Han viker sig inte för någon och om det är en sak som vi borde veta om honom nu, så är det att han inte uppskattar att en av hans egna spelare försökt backa in honom i ett hörn under de senaste dagarna.

Danny Rose har verkligen gjort ett bra försök och om inget annat så har det gett en insikt i taktiken som den moderna fotbollsspelaren föredrar när han vill ha ett bättre kontrakt någon annanstans och vill skynda på processen. Nyckeln är att läsa mellan raderna och i Roses fall kändes det som starten på ett långvarigt fladdrande med ögonfransarna med Manchester United. Romelu Lukaku gjorde något liknande förra säsongen. Luis Suárez använde samma trick, fast med betydligt mindre subtilitet, när han försökte tvinga sig bort från Liverpool till Barcelona och Philippe Countinho kanske måste överväga en omställning till den taktiken om han vill gå samma väg. Det är känt inom den här affärsverksamheten som att "spela spelet". Coutinho gillar kanske inte idén men tiden rinner iväg och, precis som Steven Gerrard har sagt, så vid det här skeendet handlar det om "vilket sorts krig han är beredd att skapa".

Rose valde kulspruteinställningen och han borde inte vara alltför överraskad att det har gett honom problem hos hans arbetsgivare. Ja, det var en välkommen förändring att läsa en spelarintervju där en pressansvarig inte hade dragit ett rött streck över alla intressanta punkter. Men från klubbens perspektiv har det skapat en avsevärd störning dagen innan deras första match för säsongen och tajmingen var tvivelaktig, minst sagt. Endast p.g.a det kan Rose knappast vara förvånad över att det har kostat honom två veckolöner i klubböter.

Samtidigt ska man komma ihåg att det han sade till the Sun innehöll ett antal obehagliga sanningar och Levy har missbedömt situationen rejält om han inte förutsåg ett scenario där hans spelare, efter att de två senaste säsongerna ha slutat trea och tvåa i ligan, till sist skulle börja ställa den här sortens obekväma frågor.

Om man sammanställer en ligatabell över hur mycket den här säsongens klubbar i den högsta divisionen har spenderat på transfers under de fem senaste åren blir du kanske överraskad av att finna Tottenham längst ner. Spurs har spenderat £253,9m (2,87 miljarder kr) på nyförvärv under den perioden och fått in £321,4m (3,64 miljarder kr) på banken för spelare de sålt, vilket gör dem till en av endast tre klubbar (med Southampton och Swansea City) som kan visa upp en nettovinst. I genomsnitt är det plus £13,5m (153,1m kr) per säsong.

Om man tittar i tabelltoppen kan man jämföra Spurs siffror med Manchester Citys genomsnittliga nettospenderande på £110m (1,24 miljarder kr) under dessa fem år, följda av Manchester United (£87,4m = 991,3m kr), Arsenal (£47,6m = 539,8m kr), Chelsea (£26,8m = 303,9m kr), Liverpool (£22m = 249,5m kr) och, kanske något överraskande, Crystal Palace (£21,9m = 248,3m kr). Huddersfield Town, som spelar i högsta divisionen för första gången sedan 1972, har ett högre nettospenderande än laget som slutade tvåa i Premier League förra säsongen.

Faktum är att Burton Albion, som hamnade på 20:e plats i the Championship förra säsongen, i genomsnitt har spenderat mer än Spurs. Roses ursäkt var bara PR-parfym. Självklart finns det spelare i Spurs som tycker att klubben kunde göra mer. Självklart funderar de på huruvida det finns större äventyr att utforska på annat håll.

Det kommer heller inte att göra dem lugnare att de är den enda klubben i Englands toppdivision som inleder säsongen utan att ha plockat in en enda ny spelare. De flesta klubbar föredrar att göra sina spelaraffärer så snabbt som möjligt. Men Levy verkar få en konstig kick av att veta att priset kommer ändras om han håller nerverna i styr och väntar och väntar. Därför gör han så många sena affärer. Jon Smiths bok, The Deal, som berättar storyn om hans liv som fotbollsagent, summerar det hela ganska elegant. "Jag minns att Daniel ringde klockan 6:00 på en deadlinedag, full av entusiasm, och frågade: 'Ok, vad ska vi göra idag då?'" Smith genomförde affären som tog Harry Redknapp från Portsmouth till Spurs 2008 men det skiljde £50,000 (567,105 kr) mellan honom och Levy när det gällde provisionen. Levy gick till sist med på att betala de extra pengarna förutsatt att Smith, ett Arsenal-fan, köpte en exekutiv box på White Hart Lane. Det kostade honom £48,000 (544,421 kr).

Det säger definitivt en hel del om Levys tankar då man läser att under de 10 senaste somrarna har Spurs plockat in 44 förstalagsspelare och 20 av dessa affärer har slutförts efter det att säsongen startat. Sjutton har anlänt på deadlinedagen eller under de föregående 48 timmarna och det ser ut som att det kommer bli strategin för Ross Barkley i Everton, också. Det gör inte livet enkelt för managern eller laget som helhet.

Men det otvivelaktigt ännu större problemet är att spelarna just har sett Kyle Walker mer än fördubbla sin lön genom att flytta till Manchester City och de är alltmer medvetna om att, precis som Rose påpekade, så är de underbetalda i jämförelse med andra klubbar i toppändan av ligan, samt flera under den nivån också. Harry Kane är klubbens bäst betalda spelare med £100,000 (1,13m kr) i veckan. Det är helt sanslösa pengar men det skulle vara i den lägre änden av skalan i exempelvis Chelsea eller Manchester United och ungefär en fjärdedel av vad Alexis Sánchez kommer tjäna - £325,000 (3,68m kr) i veckan plus imagerättigheter - om Manchester City kan övertyga Arsenal om att släppa honom. De flesta av de andra Spurs-spelarna, inklusive Rose, Eric Dier och Hugo Lloris befinner sig i £60,000-£75,000 (680,500 kr - 850,660 kr) kategorin. Det är inte Skid Row, men man kan förstå deras poäng när Bournemouth, Stoke City och Crystal Palace kan betala mer.

Vad säger allt detta oss? Först och främst, vilket vi redan borde veta: att Spurs har slagits dramatiskt ovanför sin viktklass under Mauricio Pocchettinos ledning. Argentinaren har visat att det är möjligt att ta sig an de superrika men Levy måste helt klart ta en lång och hård funderare på att signifikativt öka klubbens lönekostnader om han inte vill riskera ett mer utbrett uppror. Något måste göras för oavsett vad du tycker om spelarnas motiv - huruvida du håller med om deras klagomål eller tycker att det är girighet, avundsjuka, kalla det vad du vill - så är det bara ett stenhårt faktum att Pochettinos män tjänar en bråkdel av vad de skulle kunna tjäna på annat håll. Levy borde ha vetat att det här skulle hända och nu när det till sist har kommit ifatt honom skulle det vara ännu ett misstag att anta att det här är ett problem som involverar endast en spelare.

Rose är helt enkelt den som vågade höja huvudet ovanför ytan men Levy är så oförsonlig i sina ekonomiska affärer att ingen bör bli överraskad om han väljer att inte göra något åt det. Det här är verkligen nyckelpunkten. Accepterar Spurs att de har betalat för låga löner till sina spelare och försöker ställa det till rätta? Och har de råd att inte göra det, med tanke på missnöjet som det oundvikligt skulle skapa bakom scenen?

Allt som med säkerhet kan sägas är att det är ett uruselt sätt att inleda klubbens första säsong utanför White Hart Lane på och ännu ett år där de ska försöka avsluta motståndarnas sånger som driver med det faktum att de "vann ligan i svartvitt".

Deras första match är mot Newcastle borta idag och kanske är det här ett bra tillfälle att minnas hur Desmond Hackett, plommonstopsutrustad sportskribent under höjdaråren för the Daily Express, elegant skrev inför en säsong under Bill Nicholson-eran, med detta som första mening: "Spurs, en gång i tiden obestridd tupp i norra London och hela England och Europa, famlar fortfarande efter försvunna framgångar." Det var den 15 augusti 1970. Samma sak skulle kunna sägas nu, nästan ett halvt sekel senare, och då de startar säsongen såhär blir det allt svårare att föreställa sig att det här kan bli året då allt ändras.

Konstigt när FA gladeligen betalar Aluko utan att hon spelar

Det här börjar utveckla sig till en svår säsong för the Football Association med tanke på antalet domstolsfall som redan är igång, samtidigt som en utredning äger rum för att få reda på om det skett någon institutionell mörkläggning i skandalen med sexuella övergrepp, och det skulle kännas bra att kunna tro att vi kanske kan lita på det styrande organet istället för att ha den permanenta känslan av att deras högsta prioritet är att skydda sitt eget rykte.

Tyvärr är det inte alltid enkelt att ge det relevanta folket tvivlets fördel och jag noterar att spinndoktorerna har varit upptagna med att väva deras komplicerade mönster igen nu när det har kommit fram att Eni Aluko fick en mystisk morot på £40,000 (453,680 kr) innan sommarens EM bara hon skrev på ett sekretessavtal om att inte diskutera ett åtta sidor långt klagomål hon hade lämnat in mot Englands damlandslags manager, Mark Sampson, och några av hans hjälptränare.

Alukos klagomål pekade på påstådd mobbning och trakasserier och det vore helt resonabelt, antar man kanske, att tänka på den här betalningen som en muta. Så är det inte, enligt FA. Det var bara för att "undvika störningar" innan mästerskapet, inte ett trick för att "undvika avslöjanden". Det låter fortfarande misstänksamt mycket som en muta i mina öron. Och förutom det, sedan när har det blivit normal praxis för FA att erbjuda kontanta incitament för att se till så att missnöjda spelare håller tyst inför stora matcher?

Alukos fall ledde till en intern granskning och en förment oberoende utredning - om du vill tro på att en utredning bemyndigad av FA korrekt kan beskrivas som oberoende - och ingen stöttade hennes klagomål, istället kom de fram till att det inte fanns någon grund för disciplinära åtgärder.

Men en helt otillfredsställande berättelse tar en annan twist med den tillagda informationen om att FA även belönade Aluko med ett £20,000 (226,840 kr) kontrakt trots att hon sade att hon inte skulle spela "under hans [Sampsons] ledning".

Ekonomiskt sett har folket som driver sporten varit väldigt inställda på att hålla henne tyst. Hela grejen känns väldigt skum. Och om det inte finns något att dölja, vad hindrar då FA från att stiga fram och plocka bort den här munkorgen nu när turneringen är slut?

AV: Gabriele Marcotti, europeisk fotbollskorrespondent, The Times, måndag 14 augusti, 2017:

Efter att ha spenderat £199 miljoner (2,21 miljarder kr) på Neymar jagar Paris Saint-Germain Kylian Mbappé för en liknande summa och kommer troligen att stå för det hårdaste testet av Uefa:s Financial Fair Play-regler (FFP) hittills.

Ett av problemen med FFP, som begränsar förlusterna en klubb kan bära upp, är alldeles för många personer inte verkar förstå hur det fungerar. Helt avgörande är att de inte får grepp om två aspekter av FFP.

Det ena är att man inte kan säga att PSG har brutit mot FFP av den enkla anledningen att det inte finns en chans att det kunde ha hänt - inte än i alla fall. FFP tittar på ekonomiska vinster och förluster under en treårsperiod. Neymar (och Mbappé, om han köps) faller in i säsongen 2017-18, som precis har börjat. Det tidigaste vi kan få veta huruvida Uefa anser att ett brott har skett är hösten 2018, då PSG kommer bedömas för 2015-16, 2016-17 och 2017-18.

Det är föga troligt att PSG kommer hitta tillräckligt nya och legitima intäktsströmmar från nu och slutet på säsongen. Massor av pie-in-the-sky* nonsens har spytts ut gällande hur tröjförsäljning och Qatari-relaterade lösningar kan få det att lyckas. T.o.m en superstjärna som Neymar, med tanke på hur royalties och klädesavtal fungerar, kommer bara flytta nålen med några miljoner när det gäller det förstnämnda. När det gäller det sista undersöker Uefa relaterade parttransaktioner - d.v.s sponsoravtal från qatariska företag eller enheter associerade med klubbägarna - för ett "skäligt marknadsvärde". Det finns inget stort utrymme för att förfalska räkenskaperna där.

Men vi kommer inte kunna dra någon definitiv slutsats åt något håll förrän räkenskapsperioden 2017-18 är över.

Det andra har att göra med hur FFP fungerar och adresserar huruvida PSG kommer komma undan med det ordspråksartade "en smäll på handen". 2014 kom det fram att PSG (och Manchester City) hade brutit mot FFP och åkte på böter, spenderarrestriktioner och begränsningar av truppregistreringar. Vad många glömmer är att den bestraffningen inte delades ut av Uefa:s Club Financial Control Body (CFCB), vars jobb det är att patrullera och se till att FFP efterlevs. Istället var det ett "förlikningsavtal" - i princip en uppgörelse - framförhandlad av PSG och Uefa, ledd av Gianni Infantino, som nu är Fifa:s president och som då var Uefa:s generalsekreterare.

Genom att gå med på förlikningen undvek PSG att fallet skickades till CFCB:s domslutskammare, som är sammansatt av oberoende domare. Det är här de cyniska kommer dra slutsatsen att Uefa helt enkelt kommer släppa undan PSG ganska lättvindigt, precis som de gjorde 2014. Men det finns en viktig skillnad. Alla påverkade klubbar, vilket betyder alla klubbar i någon europeisk turnering, har rätt att gå emot uppgörelsen. Och om det händer går det vidare till domslutskammaren. 2014 klagade ingen mot sanktionerna som ålades PSG. Om PSG har begått ett brott den här gången finns det all anledning att tro att Barcelona och andra klubbar kommer gå emot en eventuell uppgörelse och tvinga fallet att gå vidare till domslutskammaren.

Om det händer och de visar sig att PSG har begått ett brott finns det goda skäl att tro att de kommer bestraffas hårt, mest p.g.a att de då har brutit mot reglerna igen. Då kan sanktionen bli tuffare än böter och spenderarrestriktioner och komma att innebära ett transferförbud och utkastning ur Champions League.

Aleksander Ceferin, Uefa:s president, har hintat om knep som lönetak och lyxskatter för att jämna ut maktförhållandena. Uefa och the European Clubs Association (som är väldigt anpassad för de större klubbarna) är 50/50-partners i ett nytt företag som kommer att styra Champions League-rättigheterna. Det betyder att spelets traditionella kungligheter - inklusive Barcelona och andra med ett horn i sidan till PSG - i princip är Uefa:s affärspartners.

Allt detta pekar på att om PSG misslyckas med att komma upp med en trovärdig förklaring till hur de har råd med Neymar kommer Uefa att bestraffa dem. Om de inte gör det, kommer det att bli riktigt tufft för dem.

* Pie-in-the-sky: Något som du hoppas ska hända, men som det är föga troligt att det faktiskt gör.