De häftiga protesterna mot behandlingen av Manchester Citys fans i Bournemouth är en påminnelse - hårdhänta poliser och publikvärdar borde få rött kort

   

Manchester Citys Sergio Aguero försöker stå upp för ett fan som sprang ut på planen i Bournemouth. Fotograf: Mercury Press/Rex/Shutterstock

 

 

 

 

AV: Nick Glynn, the Guardian, torsdag 31 augusti, 2017:

 

 

Det är fantastiskt. Ditt fotbollslag nätar, i första minuten, sista minuten, sista minuten av övertiden, när som helst. Det uppstår 30 sekunder av ren extas, sprudlande glädje, man hoppar omkring, kramar folk man aldrig skulle krama någon annanstans. Det ackompanjeras av leenden, skratt, sång.

 

 

För 99,99% av fotbollsfansen kunde inte våld vara längre bort från deras tankar. Mål är sällsynta i fotbollen - jag är ett livslångt Birmingham City-fan, jag vet detta. Det här är inte rugby, eller cricket, eller tennis, där spelare tar poäng med tråkig upprepning. Det här är fotboll, där man kan se en briljant match i 90 minuter utan ett enda mål.

 

 

Jag minns att jag skakade hand med ett Millwall-fan när de besegrade Leicester borta efter ett mål i den 87:e minuten och att jag sade till honom att "det är den bästa känslan i världen". Han var chockad, han förväntade sig att som polisansvarig på matchen skulle jag på något sätt agera emot honom. Årtionden tidigare minns jag att jag räddade en av mina kollegor från Coventry-fållan på the Spion Kop i Leicester, då de försökte stoppa fans från att sjunga George and John's Sky Blue Army, som om att sjunga var något sorts farligt tidsfördriv.

 

 

Det har kommit kraftiga reaktioner gällande behandlingen nyligen av Manchester City-fans (och Sergio Agüero) i Bournemouth förra helgen - efter det att Raheem Sterling gjorde vinstmålet i den 97:e minuten. För att vara helt tydlig så är fotbollsplansinvasioner fel, men det finns en skillnad mellan en sådan invasion och glädjefyllt firande som en kort stund spiller in över den vita linjen och ut på planen - och det är där som lite sunt förnuft behövs.

 

 

Det är alltid intressant att se reaktionerna från publikvärdar och poliser när ett mål görs. Jag ser rädsla, ilska, aggression och ibland panik. För många verkar det som att den överlägsna viljan är att stoppa en helt normal och naturlig mänsklig reaktion på en sällsynt händelse, istället för att ta några steg tillbaka, dra några djupa andetag, hålla sig lugn och observera det hela och ge det en halv minut att lugna ner sig.

 

 

Och folkmassan kommer nästan alltid att lugna ner sig, särskilt när situationen inte förvärras av publikvärdar och poliser som kastar sig in och helt i onödan lägger sig i. När spelare går till sina egna fans för att fira så oroa er inte - det finns ingenting att oroa sig för. Fansen kommer vara tillbaka i säkerhet på sina platser på en minut, och spelarna kommer fortsätta med matchen.

 

 

Reaktionen hos publikvärdar och poliser på målfirande är symptomatiskt för ett större problem med regler och förordningar som reglerar fotbollsfansen, och sättet på vilket myndigheterna behandlar dem som en grupp. Många förordningar gäller bara fotbollsfans och snälla, försök inte påstå att vi alla förtjänar det. Det gör vi inte.

 

 

The Football (Offences) Act 1991 skrevs i de bristfälliga och partiska tiderna efter Hillsborough-katastrofen, när allmänheten lurades av en tabloids lögnaktiga rubriker och uppfattningen som stöttades av dåtidens politiker att alla fotbollsfans var "avskum", kapabla att urinera på döende fans.

 

 

Dessa lögner bevaras i the Football (Offences) Act och den underliggande känslan av ogillande och misstänkliggörande finns kvar i deras användning av polisen och publikvärdar över hela landet. Vi är alla huliganer, långt där inne, tänker man.

 

 

En del av lagarna som styr fotbollen är skrattretande. Reglerna för planintrång är för breda. Vi vill förhindra planinvasioner, inte kriminalisera och strypa någon som kliver över en linje några cm medan han eller hon firar.

 

 

Att kasta mynt kan göra någon annan blind eller orsaka andra allvarliga skador. Om individerna som kastar mynt kan identifieras välkomnar jag att lagens fulla kraft används. Tekniskt sett, inom lagbestämmelserna för "missilkastande", kan det vara ett brott att kasta tillbaka matchbollen in på planen. Samma sak gäller om man kastar bollen till ungen som desperat vill vara den som kastar tillbaka bollen in på planen. Att bara dricka alkohol så man kan se det från planen är ett brott. Reglerna är föråldrade och skrattretande.

 

 

Nu när Hillsborough-offren och deras familjer till sist är på väg att få se riktig rättvisa och försök till säkert stående till sist är på agendan - äntligen - känns det som att det också är hög tid att se över the Football (Offences) Act och andra relevanta regler och förordningar som gäller fotbollen. Inkonsekvensen gällande hur fotbollen arbetar med poliser och publikvärdar kan inte fortsätta. Det är dags för en oberoende, nationell genomgång.

 

 

När det gäller huvudlåsningar - som supportern på planen i Bournemouth, som Agüero verkade så inställd på att hjälpa, fick genomlida förra helgen - behövs det ingen genomgång eller nya lagar. Paragraf 3 i the Criminal Law Act 1967 klargör att fysiskt ingripande som används av polisen, och alla andra, inklusive publikvärdar på fotbollsmatcher, måste vara rimligt under omständigheterna. Fysiska aktioner måste stå i proportion till hotet man hanterar.

 

 

Huvudlåsningar är inte förbjudna (allt fysiskt agerande kan vara rimligt under rätt omständigheter), men den enda omständigheten som skulle kunna rättfärdiga ett huvudlås är när våldet eller risken som avvärjs är så allvarligt att det skulle rättfärdigas att döda eller orsaka väldigt allvarliga skador på "angriparen".

 

 

Tro inget annat, huvudlåsningar kan döda. Därför är rättfärdigandet av användandet av dem sällsynt. En enkel påminnelse av det faktumet till poliser och fotbollens publikvärdar kan vara tillräckligt för att förhindra en lättundviklig tragedi.

 

 

• Nick Glynn är en pensionerad senior polis. Han är ett expertvittne till polisens användning av våld, och var rådgivare och polisansvarig vid fotbollsmatcher under nästan två årtionden. 

F.d högste Old Trafford-bossen avslöjar första gången fotbollens kändaste par träffades och hur Sean Connery hade den perfekta riposten till Engandsesset Ince

   

Manchester United-legendaren David Beckham och frun Victoria fotograferade i år, var på Old Trafford när de första gången träffades

 

 

 

 

EXKLUSIVT AV: Jordan Davies, the Sun, torsdag 31 augusti, 2017:

 

 

MARTIN EDWARDS har avslöjat berättelsen inifrån gällande hans 22 år som Manchester Uniteds ordförande - i sin nya självbiografi, Red Glory.

 

 

Här förklarar han sin roll i David Beckhams första möte med Spice Girl-Victoria, gången då Sean Connery stal showen från the Guv'nor Paul Ince och hur Neville-bröderna förutspåddes framgångar.. i cricket.

 

 

Gary och Phil Neville är två av de mest berömda bröderna någonsin i brittisk fotboll.

 

 

GARY OCH PHIL NEVILLE

Gary var kapten för ungdomslaget och en ledare på planen men vissa tyckte att Phil var en bättre spelare.

 

 

Båda var även väldigt duktiga cricketspelare och Phil var kapten för Englands U15-landslag. Ray Illingworth, den f.d kaptenen och managern, sade till mig att han var garanterad att spela för Englands landslag.

 

 

PARET BECKHAM

JAG SPELADE FAKTISKT en liten roll då de två blev ett par. Simon Fuller, managern för Spice Girls, ville komma till en match.

 

 

Han tog med sig Victoria och Mel C, så jag eskorterade dem till spelarlogen och det var där Victoria träffade David för första gången.

 

 

BOND OCH THE GUV'NOR

PAUL INCE var den självutnämnda Guv'nor, vilket jag tror att Alex [Ferguson] inte gillade överhuvudtaget.

 

 

Paul Ince delade United-omklädningsrum med många storspelare, som Ryan Giggs och Bryan Robson, men gradvis började han sig själv som the Guv'nor.

 

 

007-skådespelaren Sean Connery hade den perfekta riposten till Paul Ince då han ansåg att han var bossen.

 

 

Vid en försäsongsmatch borta mot Rangers var Sean Connery där. Alla grabbarna ville träffa honom så jag tog med honom in i omklädningsrummet. Han hade hört att Ince kallade sig själv the Guv'nor, så när jag introducerade honom sade Sean till honom: "Jag skulle vilja träffa the Guv'nor... är din fru här idag?"

 

 

TJUVJAKTEN PÅ RYAN GIGGS

ALEX arbetade outtröttligt med att övertyga Ryans föräldrar, särskilt hans mamma, om att det bästa hemmet för honom var Old Trafford istället för Maine Road.

 

 

Han var vår största talang sedan George Best. Alla pratade om Best - och det var samma sak med Ryan. Vi visste att han skulle komma att bli speciell.

 

 

Wales-legendaren Ryan Giggs behövde en del övertygande prat för att välja Old Trafford och blev sedan en av de största spelarna någonsin.

 

 

 

KAPET DENIS IRWIN

DÅ JAG TITTAR TILLBAKA på min tid med Manchester United har jag alltid sagt att mina två bästa köp var Eric Cantona och Peter Schmeichel.

 

 

Men om jag var tvungen att välja en tredje, så skulle Denis Irwin definitivt vara den spelaren.

 

 

Han var ett fantastiskt köp - en enorm del av pokalerna vi gick vidare och vann under 1990-talet.

 

 

Denis Irwin blev en av de mest pålitliga ytterbackarna i Premier Leagues historia.

 

 

Red Glory: Manchester United and Me av Martin Edwards publiceras av Michael O'Mara Books: https://www.amazon.co.uk/Red-Glory-Manchester-United-Me/dp/1782438122

F.d Old Trafford-ordföranden avslöjar i Red Glory: Manchester United and Me att diskussioner fördes med Arsenal-chefen som var "intresserad"

   

Arsene Wenger var en eldig rival till Alex Ferguson - men Manchester United ville även att han skulle bli skottens ersättare.

 

 

 

 

EXKLUSIVT AV: Jordan Davies, the Sun, torsdag 31 augusti, 2017:

 

 

EN NIO ÅR lång pokaltorka, katastrofala transferaffärer och misslyckanden i Europa skulle ha varit svårt att svälja på Old Trafford efter Fergies framgångsrika år.

 

 

Men om Arsene Wengers facit på senare är något att utgå ifrån så hade det kunnat bli Manchester Uniteds öde om de hade lockat till sig fransmannen 2002.

 

 

Den dåvarande ordföranden Martin Edwards ledde den mest storslagna eran i Uniteds historia, med Alex Ferguson som manager.

 

 

Uniteds försök att sno åt sig Wenger från Arsenal avslöjas av den f.d ordföranden Martin Edwards i hans nya självbiografi Red Glory: Manchester United and Me.

 

 

Alex Ferguson hade annonserat att han skulle sluta efter säsongen 2001/02 så United närmade sig the Gunners boss.

 

 

Men Fergie svarade för en dramatisk U-sväng i februari 2002.

 

 

Men Edwards säger att han var tystlåtet säker på att kunna landa Wenger.

 

 

Han avslöjade: "Vårt förstaval var Arsene.

 

 

"Sedan han kom till Arsenal 1996 hade Wenger varit ganska framgångsrik, särskilt under hans första hela säsong som manager då han vann Dubbeln.

 

 

Arsene Wenger känner en stark lojalitet till David Dein, säger Martin Edwards.

 

 

 

"Och medan det är sant att säga att han genomlidit svåra tider sedan dess så ansåg vi då att han var den bästa kandidaten till att ersätta Alex.

 

 

Han var definitivt mitt val nummer ett. Så vi gjorde vårt närmande och Wenger visade upp ett litet intresse, tillräckligt för att vilja träffa Peter Kenyon och mig i hans hus i London för att lyssna på vad vi hade att säga.

 

 

"Faktum är att vi hade ett par möten med honom och ett tag trodde vi att det fanns en möjlighet att han skulle komma till oss.

 

 

"Men jag tror att Wenger kände lojalitet till David Dein.

 

 

"Han stod David väldigt nära och det var orsaken han gav oss till sist till varför han sade nej till United.

 

 

"Han kände att han hade startat något med Arsenal och att hans band till klubben var för stora, han ville inte bryta de banden."

 

 

Sven-Göran Eriksson, då Englands boss, var ännu närmare att komma.

 

 

Svensken kom överens om villkoren med de Röda Djävlarnas chefer innan han såg affären stoppas då Ferguson gjorde sin U-sväng.

 

 

Men Edwards erkänner att han hade reservationer gällande Erikssons vilja att spendera stora pengar.

 

 

Han tillade: "För att vara sanningsenlig var jag inte 100 procent säker på att han var rätt man för jobbet.

 

 

"Ja, han hade haft en del framgångar och han hade ett bra facit, men han hade spenderat mycket för att uppnå framgång. Och han var oprövad i engelsk klubblagsfotboll."

 

 

Men det blev ändå ingenting av det då Fergie ändrade sig och ledde United vidare till ännu mer framgångar.

 

 

Men trots att pokalerna fortsatte att ramla in var det inte alltid helt smidigt bakom scenen.

 

 

Edwards erkänner att han stundtals hade en besvärlig relation med Fergie under sin regeringstid - och där de inte kom överens gällde ofta managerns lön.

 

 

Ett gräl involverade att Fergie hotade att BOJKOTTA utmarschen på Wembley i 1996 års FA-Cupfinal mot Liverpool.

 

 

Edwards skriver: "I slutet av säsongen 1994-95 var Alex fortfarande irriterad på att han fick mindre betalt än George Graham, och trots att vi inte hade vunnit något den säsongen bad han mig om ännu en löneförhöjning.

 

 

Alex Ferguson var missnöjd med lönen från United då de vann 1996 års FA-Cupfinal.

 

 

England ville ersätta Terry Venables med Alex Ferguson, säger Martin Edwards.

 

 

"Saken löstes inte som Alex ville ha det. Under dagarna fram till FA-Cupfinalen 1996 kom frågan om hans lön upp till ytan igen. Jag lämnade förhandlingarna till fotbollsdirectorn Maurice Watkins och ordföranden Roland Smith.

 

 

"Jag fick senare höra att saker och ting hade gått väldigt hett till och Alex, frustrerad över vad som hade erbjudits, hotade med att inte ta på sig managerns traditionella cupfinalsroll att leda ut sitt lag på Wembleys plan.

 

 

"Jag tror inte det fanns någon riktig möjlighet att Alex skulle lämna United gällande sin lönedispyt med oss, men jag tror att FA vädrade blod i vattnet och som ett resultat ville de att Alex skulle ersätta Terry Venables som Englands manager.

 

 

"En skotte som leder England! Inte en chans."

 

 

Trots deras upp- och nedgångar är Edwards helt övertygad om att Fergie inte skulle ha nått framgångarna som han uppnådde utan hans stöttning.

 

 

Den f.d ordföranden spenderade 23 år på toppen av Old Trafford, han startade 1980 och ledde Uniteds tillväxt fram till en global supermakt.

 

 

När han lämnade sin roll 2003 hade de vunnit åtta Premier League-titlar, sex FA-Cuper och Champions League - inklusive den berömda Trippeln 1999 - under hans regeringstid. Och genom ekonomiska manövreringar, som att börsintroducera klubben 1991, var United värt mer än £700 miljoner (7,63 miljarder kr) då han lämnade.

 

 

Han var även mannen som tog Fergie till Manchester 1986 och betalade då endast £600,000 (6,54m kr) i kompensation för att ta skotten från Aberdeen.

 

 

Men trots Fergusons briljans på sidlinjen menar Edwards att den legendariska bossen har en hel del att tacka honom för. Han sade: "En av mina största styrkor som ordförande och vd var att jag var en bra delegerare.

 

 

Jaap Stam visade sig bli ett superbt köp när United förstärkte sitt försvar 1998.

 

 

"Jag anställde folk som jag trodde var rätt för jobbet och lät de göra sina grejor och jag lade mig inte i.

 

 

"Det bästa exemplet på det var Fergie. Jag försökte så mycket jag kunde att ge honom verktygen för jobbet.

 

 

"Under den första tiden hade Alex och jag en väldigt nära relation.

 

 

"Efter att klubben börsintroducerades 1991 var jag tvungen att avsätta mer tid med klubbens affärer, så jag drogs bort och var inte lika nära Alex.

 

 

"Men jag var alltid stöttande av vad han försökte göra, särskilt med ungdomarna och lagbygget, att köpa spelare och betala de högre lönerna som vi till sist var tvungna att acceptera.

 

 

"Jag tycker att sättet på vilket jag stöttade Alex visas i resultaten och pokalerna vi samlade på oss genom åren.

 

 

"Jag missunnar inte Alex några av applåderna han fick - han förtjänade varenda en av dem. Men oavsett hur viktig hans roll som manager var, så var Alex en del av ett tydligt definierat system som hjälpte till att göra hans framgångar möjliga.

 

 

Dwight Yorke bildade ett superbt anfallspar med Andy Cole från 1998.

 

 

"1998, när klubben inte vann någonting, tror jag inte att någon annan klubb vid den tiden skulle ha köpt Jaap Stam och Dwight Yorke för totalt £23m (250,8m kr).

 

 

"När saker och ting blev tuffa och vår dominans i det inhemska spelet såg ut att glida iväg hade vi medlen och resurserna för att lösa det.

 

 

"Om vi inte hade gjort det hade vi aldrig vunnit Trippeln, oavsett hur bra managern än var."

 

 

EDWARDS OM ATT SPENDERA

ANKLAGELSEN har alltid sagt att United sålde ut sig och blev överdrivet kommersialiserat - men alla klubbar gjorde samma sak.

 

 

Medan jag drev United hade vi aldrig någon god fe som Chelsea, där en rik individ tar över, kastar pengar omkring sig och ändrar deras fotbollsöde.

 

 

Allt genererades från oss själva genom en bra förvaltning.

 

 

CANTONAS KONTRAKT

ERIC anlände till mitt kontor och jag förklarade att om vi förlorade ligan så kunde det sluta med att han fick mindre - men om vi vann den skulle han få mer.

 

 

Jag frågade: "Så under de tre kommande åren Eric, hur många gånger kommer vi att vinna ligan?"

 

 

Omedelbart sade han: "Tre gånger", det var så säker han var.

 

   

Eric Cantona var alltid säker på Man Uniteds titelchanser.

 

 

DET UTEBLIVNA KÖPET AV ZIDANE

JAG KAN fullt ut förstå Alexs argument då för att inte ta Zidane. Alex kunde inte veta att Eric skulle sluta. Det är väldigt likt Lineker-situationen under Ron Atkinsons tid... men Zidane i Uniteds röda tröja är en av de största vad-som-kunde-ha-blivit-händelserna under min regeringstid i klubben.

 

 

Man United missade chansen att köpa Zinedine Zidane.

 

 

EDWARDS OM... VERON

JAG VAR väldigt besviken när vi köpte Juan Sebastian Veron 2001.

 

 

Vi hade vunnit ligan och vi hade Nicky Butt hos reserverna. Jag kände, 'Varför spendera £28 miljoner (305,4m kr) på en spelare som kostar £5m (54,5m kr) om året i lön?'

 

 

Vi bröt lönestrukturen på en spelare. Jag tyckte inte det var nödvändigt.