Shanghai Shenhua-fans har börjat fundera på huruvida den argentinska veteranen är värd sin enorma lön efter ett antal kraftlösa uppvisningar

   

Carlos Tevez har bara gjort två mål i den kinesiska Superligan sedan hans flytt i december. Fotograf: VCG/VCG via Getty Images

 

 

 

 

AV: John Duerden, the Observer, söndag 3 september, 2017:

"Mitt kontrakt är väldigt komplext och det är väldigt svårt för mig att återvända [till Boca Juniors]," ska Carlos Tevez enligt rapporterna ha sagt till argentinsk media förra veckan. "Kineserna är inte dumma." Inte dumma, men det finns många i Shanghai Shenhua som funderar på huruvida köpet av forwarden var ett stort misstag och ett slöseri med pengar.

Rapporter som pratar om en veckolön på £634,000 (6,93m kr) som gjorde Tevez till den bäst betalda spelaren i hela världen under dagarna innan Neymar i december förra året kan ha överdrivits, enligt mannen själv, men det råder ingen tvekan om att 33-åringen får ett lönekuvert som är galnare än rusningstrafiken i Shanghai.

Men istället för att få en hjälte som ledde lagets försök att vinna sin första titel sedan 1995 (vinsten 2003 ströks efter fixade resultat och från 1991 till 2008 hade de åtta andraplatser när en missad Hamilton Ricard-straff var skillnaden), så har många av Shenhuas lojala fans gått ut på sociala medier under de senaste två veckorna och uttryckt likgiltighet gällande huruvida Tevez återvände från en resa till Argentina eller inte. Han åkte tillbaka till Buenos Aires tidigt i augusti för att återhämta sig från en skada och återvände till Shanghai just innan månaden slutade.

Shenhua-fansen har gett honom ett smeknamn, en lek med hur hans namn uttalas på kinesiska, som betyder "pojke med väldig hemlängtan". Manchester Citys motsvarigheter förstår vad de menar. 2010 förklarade hans City-lagkamrat Roque Santa Cruz: "Han vill vara bland sitt folk, som finns i Argentina. Man känner sympati för hans familj. Hans syskon och döttrar är där... när man känner att ens hemland kallar hem dig, så kan det sluta med att man ger upp allting för att återvända."

Men det är Shenhua som gör uppoffringar. Den colombianska speluppläggaren Giovanni Moreno har varit en hjälte i klubben i sex säsonger men han knuffades åt sidan tidigt för att ge plats åt argentinarens ankomst. Tevez första tävlingsmatch var en viktig match, men den såg ut att vara ganska bekväm, ett möte på hemmaplan i Asian Champions League-kvalet mot Brisbane Roar. Han var lika kraftlös som laget var obalanserat. Brisbane vann med 2-0. Allt hopp om att kunna koncentrera sig på den inhemska ligan varade inte länge. Trots en 4-0 seger och en bra insats på premiärdagen så blev det bara en poäng på de tre efterföljande matcherna. Insatserna var lika dåliga som resultaten.

Och sen skadade sig Tevez. Utan honom vann Shanghai de två följande matcherna och bjöd på deras bästa insats för säsongen borta mot Changchun. Frågor hade ställts om inte media hade distraherats av synen av Tevez på besök på Shanghais Disneyland med sin familj under samma dag som hans lagkamrater jobbade hårt i nordöst. "Vad är felet med dig?" frågade en rubrik. Om Tevez, med ett tvåårskontrakt, hade spelat bra, då hade det blivit en mindre sak. All eventuell smekmånad slutade där och då.

Så fort han var frisk igen skulle han alltid ha en plats i laget men hans inflytande har varit begränsat. Han har missat hälften av Shenhuas 22 matcher, gjort två mål - ett från straffpunkten - och laget ligger 11:a av 16 klubbar. Tevez förväntades ge laget dynamik, energi och gnistor i offensiven men det har inte hänt.

Han har haft det svårt vid sidan av planen också, med nästan konstanta rykten om att han inte trivs. Tevez påstod att det bara fanns två restauranger i Manchester men ingen kan säga samma sak om Kina kommersiella huvudstad som har en befolkning på 23 miljoner människor. Men spelaren har inte anpassat sig. Lagets manager, Gus Poyet, sade följande i maj: "Språket är komplicerat - men med maten finns det folk som lider lite mer och det hände Tevez. I början åt han nästan ingenting alls." Sydamerikanska klubbkamraterna Fredy Guarín och Moreno försökte så gott de kunde. "Vi hade en barbecue... och vi var tvungna att ta bort den kinesiska maten," tillade Poyet.

Shenhua har varit här förut, även om klubben är mycket bättre skött än den var 2012 när den f.d ägaren, Zhu Jun, plockade in Nicolas Anelka och Didier Drogba. Zhu tjänade sina pengar på onlinespel. Han gav en gång en tränare sparken vars mamma precis hade dött och blev berömd när han tog ut sig själv i en träningsmatch mot Liverpool.

Under dagarna fram till avsparken 2012 satt jag med den nya tränaren, Jean Tigana, i ett sprillans nytt klubbhus på Shenhuas Pudong-träningsanläggning, allt var svart stål, glas och mjuka soffor och låg bara några meter från ungdomsakademibyggnader som höll på att rasa ihop. Tigana hade svårt att formulera sig när konversationen kom till hur det var att jobba med Zhu. Han blev inte kvar länge och samma sak gällde Anelka och Drogba, som Zhu verkade mer intresserad av att använda för att promota sitt nya onlinespel än att plocka poäng på planen. Snart började det strula med deras löner och de åkte hem.

2014 tog Greenland, en annan fastighetsutvecklare som gått in i the Chinese Super League, över och stabiliserade situationen. Klubben slutade fyra förra säsongen, det bästa de klarat av sedan 2010.

Med Tevez förväntade man sig mer. Han har inte varit fruktansvärt dålig, men när han har spelat har han varit en besvikelse. Klubbens fans - några av de mest lojala i Asien - har inte sett någonting som säger att det här är en spelare som är värd pengarna han tjänar. Han må ha överraskat en del då han återvände från Argentina förra veckan men ögonbrynen skulle höjas ännu högre än the Oriental Pearl Tower om han spelar i Shanghai nästa säsong.

 

Nemanja Matic säger att Jose Mourinhos närvaro på Old Trafford spelade en stor roll i hans beslut att flytta till Manchester United.

 

Sky Sports, fredag 18 augusti, 2017:

 

Nemanja Matic säger att Manchester United är den största klubben han har spelat för och att Jose Mourinho var anledningen till att han flyttade dit.

Den serbiska landslagsmannen, ett £40m (407,9m kr) nyförvärv från Chelsea den här sommaren, gjorde sin Premier League-debut för United i deras 4-0 vinst mot West Ham förra söndagen.

Han vann ligatiteln under Mourinho på Stamford Bridge och hoppas nu göra samma sak på Old Traffod.

"Han [Mourinho] var väldigt viktig för mig," sade Matic till Sky Sports inför Uniteds match borta mot Swansea på lördag, live på Sky Sports Premier League.

"Han köpte mig till Chelsea från Benfica och nu när jag bestämde mig för att komma till Manchester var han en anledning att komma hit.

"Mourinho var anledningen och det var även klubben, Manchester United, så man behöver inte tänka så mycket på om man ska komma. Mitt beslut fattades väldigt snabbt och väldigt tydligt."

På frågan om United är den största klubben han har spelat för svarade Matic, 29: "Definitivt, alla vet vad Manchester United handlar om.

"När man säger Manchester United är det annorlunda. Även Chelsea är en stor klubb, Benfica är den största klubben i Portugal. Men Manchester är Manchester.

"När jag kom hit den första dagen kunde jag känna att folket i klubben hjälper dig varje dag om du behöver någonting och supportrarna är väldigt viktiga för den här klubben.

"Efter varje träningspass väntar de på oss utanför träningsanläggningen för att ta bilder, att ge en signatur så jag tycker att klubben är en av de största i världen.

"Kanske finns det två eller tre klubbar som liknar United, men Manchester är absolut en av de största klubbarna i världen."

Matic imponerade i sin ligadebut och utsågs till matchens lirare då han spelade bredvid Uniteds rekordköp Paul Pogba på mittfältet.

"Jag har spelat som defensiv mittfältare i många år så jag kommer försöka fortsätta göra mitt jobb så bra jag kan," tillade han.

"Jag kommer göra mitt bästa men när jag har möjligheten att göra något mer eller få framåt, kommer jag att göra det men supportrarna och mina lagkamrater vet att mitt jobb är att ge laget balans, att försvara bra och jag kommer försöka göra samma jobb som jag gjorde förut. Jag tror att jag fortfarande kan bli bättre och det kommer jag såklart att bli.

"Alla har en frihet att göra något bra för laget, ingen kan säga till dig att inte röra dig två meter till vänster eller höger om du kan göra, du måste göra det för att hjälpa laget.

"Om det ger dig resultatet, då är det bra för laget, för klubben och för supportrarna. Om jag har chansen att gå framåt och gör några mål den här säsongen, kommer jag att göra det."

Det var riskabelt av mästarna att hjälpa rivalerna med att lösa ett problem, något Manchester United verkligen försöker undvika, vilket spelare som Wayne Rooney och Gabriel Heinze kan vittna om

   

Nemanja Matic har förstärkt Manchester Uniteds mittfält efter att ha kommit dit från Chelsea för £40m (441,9m kr). Fotograf: McNulty/JMP/REX/Shutterstock

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Observer, söndag 20 augusti, 2017:

 

 

Det var de tecknade serierutorna, publicerad på the Daily Telegraphs hemsida för några år sedan, som demonstrerade uppfattningen då om att mannen som bestämde över Manchester Uniteds transferaffärer var oerhört nära att få ett rykte om sig som någon man kunde köra över.

 

 

Den hade titeln "Manchester United och Transfermarknaden" och publicerades strax efter Ángel Di Marías och Radamel Falcaos ankomster och den visade klubbens exekutiva vice ordförande, Ed Woodward, då han knallade in på en närbutik som hette Gratis och bad att få se den "absolut finaste" chokladen de hade till försäljning innan han lämnade över £80 (884 kr) för en Mars-chokladbit.

 

 

Lite senare återvände han till samma affär och butiksinnehavaren, som kände av ännu mer lättförtjänta pengar, erbjöd honom ett paket vingummin för £100 (1,105 kr). Woodward erbjöd då det "betydligt mer realistiska priset £95 (1,050 kr)" och de började köpslå fram och tillbaka.

 

 

Butiksinnehavaren: "£98 (1,083 kr)." Woodward: "£99 (1,094 kr)." Butiksinnehavaren: "£110 (1,215 kr)." Woodward: "£100 (1,105 kr)." Butiksinnehavaren: "Deal!" Woodward (triumfatoriskt): "Ahh, jag fixade det..."

 

 

Det är lätt att skratta åt det. Men det är inte helt rättvist att porträttera Woodward som en mjukis och om vi tänker oss tillbaka till hans första transferfönster i den här rollen, då fick han egentligen aldrig berömmet han förtjänade för sättet på vilket han stod upp mot Wayne Rooney och hela vägen vägrade att böja sig för vad Chelsea och Roman Abramovitj behövde.

 

 

Du minns kanske att Chelsea hade lagt två bud på Rooney efter José Mourinhos återkomst till Stamford Bridge sommaren 2013. Spelaren gjorde allt han kunde för att få igenom flytten och Mourinho hade fått intrycket att det bara var en fråga om tid. Men Woodward stod på sig. Han drog slutsatsen att det skulle vara extremt svagt att böja sig för spelarmakt. Det var inte en fråga om pengar. Det handlade om självbevarelsedrift, bedöma riskerna och se efter sin egen klubbs rykte. Chelseas £50m (552,3m kr) köp av Fernando Torres från Liverpool sågs inom sporten som ett skifte av dynamiken mellan de två klubbarna. Woodward bestämde sig för att hans position var oåterkallelig och att han inte kunde riskera United att gå samma väg.

 

 

De flesta skulle hålla med om att det var rätt beslut då Rooney, 27 år gammal, fortfarande var kapabel att göra 20 mål per säsong under de tre följande åren. Men det är också rättvist att säga att Woodward befann sig under en rejäl press för att ändra sig. Rooney gick för att träffa honom och klargjorde att han ville gå, men det ändrade ingenting. Och självklart var det det förnuftiga att göra då alternativet, som Chelsea kan få komma att bevittna med Nemanja Matic, riskerar att bli ett scenario där den säljande klubben får se en f.d spelare lyfta Premier League-pokalen i ett annat lags färger.

 

 

Chelsea tyckte uppenbarligen att de kunde ta den risken, med tanke på deras vänligt sinnade reaktion då Mourinho, nu deras f.d manager, identifierade Matic som den ideala bäraren av Uniteds färger och fick reda på att hans f.d klubb inte hade några problem med att göra affärer med hans nuvarande klubb. Matic har passat in direkt i sitt nya lag och omedelbart gett intrycket att hans bidrag till Uniteds säsong kommer bli betydande, och det är lätt att förstå varför det inom sporten finns ett element av mystik gällande varför en klubb med Chelseas ambitioner har varit så medgörliga.

 

 

För att sätta det i en kontext är det kanske bästa stället att börja på en intervju i februari i år där Mourinho fick frågan huruvida det var möjligt i the Premier League för toppklubbarna att köpa spelare från deras ledande rivaler. "Det här är inte Tyskland," påpekade han. I Tyskland börjar Bayern München vinna ligan på sommaren. De går till Borussia Dortmund varje år och köper deras bästa spelare. En dag går de dit och hämtar [Robert] Lewandowski. Nästa år går de dit, Mario Götze. Nästa år, Mats Hummels.

 

 

"Tror du att jag kan gå till Tottenham Hotspur och hämta två Tottenham-spelare och mörda Tottenham? Det kan jag inte. Jag kan inte gå till Arsenal och hämta de två bästa Arsenal-spelarna. Jag kan inte gå till Chelsea och hämta två av spelarna som jag älskar väldigt, väldigt mycket. Den tiden är över. Den tiden där man attackerar din direkta motståndare i landet är över. Man kan inte attackera dina rivaler på det sättet längre."

 

 

Det visade sig att han hade fel, eller åtminstone delvis fel, med tanke på att en av hans favoriter från Chelsea nu utövar sitt inflytande i en röd tröja. Mourinho verkar lika överraskad som någon annan och det kan komma en tid när Chelsea tvingas erkänna att Woodward hade rätt inställning. Varför hjälpa laget som kan komma att stå öga mot öga med dig i kampen om titeln? Varför underlätta för en klubb som aldrig skulle drömma om att vara så generös tillbaka? Och hur mycket kommer transferavgiften på £40m (441,9m kr) att betyda för en man som är så rik som Abramovitj om Matics bidrag till hans nya lag hjälper till att ta ligapokalen tillbaka till Old Trafford?

 

 

Arsenal gjorde sig skyldiga till en ännu mer besinningslös affär när de lät Robin van Persie flytta till Old Trafford 2012 och lämnade då över en spelare som just hade vunnit priset som årets spelare, framröstad av de professionella fotbollsspelarnas förbund. De verkade rätt nöjda med pengarna de fick för spelaren - £22,5m (248,5m kr) initialt - men de var inte lika nöjda med att han gjorde 35 mål följande säsong och Sir Alex Fergusons lag vann ligan med fyra matcher kvar att spela. För det fick Arsenal en påfyllning på £1,5m (16,5m kr). Vem tror du var lyckligast?

 

 

United tog själva en kalkylerad risk när Danny Welbeck gick åt andra hållet under Louis van Gaal-eran. Men Welbeck var inte en aktör med Van Persies intuitiva briljans och det har bara skett ett fåtal gånger - Mickaël Silvestre till Arsenal och Juan Sebastian Verón till Chelsea, som de mest notabla spelarna - att det moderna United har brutit sig loss från deras inställning om att det inte alls går ihop att lösa dina rivalers problem.

 

 

United plockade t.o.m in jurister 2007 för att hindra Gabriel Heinze från att flytta till Liverpool. Heinze hade en skriftlig överenskommelse om att han kunde lämna Old Trafford om en potentiell köpare erbjöd £6m (66,2m kr). Till sist tog han in Liverpools jurister för att agera åt honom, emot sin egen klubb - en sanslös story om politik, rivalitet och juridiskt manövrerande - men det tog honom ingenstans och Phil Chisnall är fortfarande den senaste spelaren, i april 1964, att flytta från den ena av dessa klubbar till den andra, samma vecka som BBC2 hamnade på nationens svartvita tv-apparater för första gången.

 

 

Den kanske konstigaste saken i allt detta är att några av de andra klubbarna med realistiska aspirationer om att kriga om titeln inte alls är lika bestämda gällande vem de gör affärer med. Spurs har, som exempel, regelbundet smärtat deras egna supportar på det sättet och Arsenal har på ett liknande sätt spenderat ett antal år med att hjälpa Manchester-klubbarna att samla ihop titelvinnande lag.

 

 

Men att de regerande mästarna riskerar samma sak går inte ihop på något självklart sätt. Matic hade kanske inte varit någon automatisk startspelare efter Tiémoué Bakayokos ankomst från Monaco men serben har gått rakt in på Uniteds mittfält och vid 29 års ålder är det troligt att han kan stanna där under de kommande fyra åren. Det går emot all logik och den populära teorin, nämligen att Abramovitj tydligen godkände affären efter en personlig förfrågan från spelaren, gör inte det hela något mindre förbryllande. Väldigt schysst av honom, tycker man kanske, men om frågan är huruvida United skulle göra samma sak i gengäld så kan förmodligen Rooney stå för svaret.

 

 

 

Costa tom när det gäller skuld

Det borde inte vara någon stor överraskning, om du har följt mönstret i Diego Costas karriär, att det här inte är första gången han inte inställt sig för tjänstgöring efter en sommar av egen njutning.

 

 

Costa var så ur form när han sen dök upp till försäsongsträningen ett år i Atlético Madrid att en journalist som bevakar klubben, José David Palacio, minns att spelaren försökte komma överens om ett avtal med lokal media. "Han försökte undvika kamerorna så mycket som möjligt och insisterade på att vi inte skulle filma hela hans kropp," säger Palacio.

 

 

Costa hade varit borta under de fyra första träningsdagarna och tvingades att släppa en offentlig ursäkt där han initialt skyllde på sin mammas matlagning. "Det skedde bara ett sammanbrott i kommunikationen. Jag blev av med min spanska mobil och jag visste inte att klubben inte hade mitt brasilianska nummer. Annars hade de kunnat ringa mig på den. Men jag kom tillbaka direkt när de ringde och jag är verkligen ledsen att det här hände. Något verkar gå fel varje år. Det verkar som att problemen letar upp mig."

 

 

Han har rätt. Problemen letar upp honom. Men Costa verkar arbeta under missuppfattningen att det bara är otur och, ur det hänseendet, föreställer man sig att det kommer bli en rejäl lättnad för Chelsea när de till sist får bort en av de mer tröttsamma karaktärerna i spelet från deras lönelista.

 

 

FA:s konstiga utelämnade i Aluko-utredningen

FA:s beslut att publicera advokatens rapport som är relevant för fallet med Eni Aluko och "mutpengarna" gav detaljer om varför det styrande organet inte hade stöttat hennes klagomål på en påstådd rasistisk kommentar och kommit fram till att ingen förseelse skett av Englands damlandslags manager, Mark Sampson.

 

 

Vad det inte adresserade var det väl underbyggda påståendet om att spelaren av blandat ursprung som han ska ha lämnat "bedrövad" under the China Cup 2015 - Sampson ska då ha frågat henne hur många gånger hon hade haft problem med polisen - inte återfanns bland de som förhörts i svallvågorna av Alukos olika klagomål.

 

 

Det känns bisarrt, men det har inte kommit något förnekande från FA. Kan det verkligen vara sant? Kan det verkligen ha kommit en anklagelse av den naturen och en utredning ägde rum utan att man faktiskt pratade med spelaren det gällde?

Medan all uppmärksamhet låg på Escobars kartell manövrerade hans lika hänsynslösa, men inte lika kända rivaler saker och ting bakom scenen

   

Den fruktade drogbaronen Pablo Escobars död skapde ett maktvakuum som Calikartellen var sugen på att fylla.

 

 

 

 

AV: George Harrison, the Sun, fredag 1 september, 2017:

 

 

PABLO Escobars välkända drogkartell från Medellin styrde Colombias undre värld med ett järngrepp, hela vägen fram till den legendariska drogbaronen dödades av polisen 1993.

 

 

Men samtidigt som all uppmärksamhet låg på Escobars kartell agerade hans lika hänsynslösa, men mindre kända

rivaler bakom scenen.

 

 

Calikartellen är ämnet i den tredje säsongen av Netflix drogdrama Narcos.

 

 

Escobar, här i Narcos, spenderade sina sista år med att bekämpa den brutala Calikartellen.

 

 

Kartellcheferna Gilberto och Pacho ställs emot DEA i säsong tre av Narcos.

 

 

Calikartellen, som medverkar väldigt mycket i den kommande tredje säsongen av Narcos, fick ett rykte om sig som ett fruktat kriminellt gäng efter Escobars död.

 

 

De är döpta efter den colombianska staden där kartellen är baserad och Calis knarkkungar låg i krig med Escobar under de blodiga åren som ledde fram till slutet på hans regeringstid.

 

 

Till skillnad mot deras skrytsamma Medellinrivaler höll Caligangstrarna sig för sig själva och använde deras låga profil till att skaffa sig ännu mer makt och inflytande i Colombias högsta kretsar.

 

 

Calis kokainbaroner var inte intresserade av att avrätta politiker som kom i vägen för dem - istället vann de över dem med makt och mutade sig fram till hjälpfulla allianser.

 

 

Den här avsiktliga, betänksamma inställningen till organiserad brottslighet gjorde de ännu farligare än Escobars band med högljudda huliganer och torpeder.

 

 

Faktum är att Medellinkartellens rivaler var så fruktade att DEA kallade de Calis KGB, efter den brutala ryska spionorganisationen.

 

 

En av Calikartellens chefer, Gilberto Rodríguez Orejuela, tillsammans med brorsan Miguel, har stora roller i Narcos.

 

 

Gilberto, en av bröderna som ledde kartellen, var en kidnappare och gatukriminell som gjorde en resa uppåt i den undre världens system.

 

 

Miguel, på bilden, och hans bror var några av de mest fruktade männen i Colombia.

 

 

Många colombianer hade hoppats att Escobars död skulle avsluta den våldsamma plågan som Sydamerikas droghandel

utgjorde.

 

 

Men precis som ett ogräs vars rötter inte hade förstörts dök den ondskefulla Calikartellen upp och tog över Escobars egna operation.

 

 

Gänget leddes av en "bolagsstyrelse", ledda av bröderna Gilberto och Miguel Rodríguez Orejuela, f.d kidnappare som blev drogbaroner.

 

 

De andra två medlemmarna av styrelsen var José "Chepe" Santacruz-Londoño, en brutal person som ska ha mördat sin första fru, och den sadistiska torteraren Hélmer "Pacho" Herrera.

 

 

"Chepe", en av kartellens ledare, var en brutal person som sägs ha mördat sin egen fru.

 

 

Calichefen "Pacho" drog på sig ett rykte om att han torterade sina fiender innan han mördade dem.

 

 

Den ökända Pablo Escobar lämnade ett farligt maktvakuum efter sig när han dödades av polisen.

 

 

Vid mitten av 90-talet, bara några år efter det att Medellinkartellen hade kollapsat, hanterade Calikartellen 70 procent av den lukrativa amerikanska kokainhandeln.

 

 

Samtidigt hanterades så mycket som 90 procent av allt kokain i Europa av Calikartellen.

 

 

Hemma i Colombia jobbade telefonoperatörer, taxichaufförer, poliser och politiker i hemlighet för gänget, som avlönade dödspatruller för att mörda prostituerade, homosexuella och hemlösa barn på deras områden.

 

 

Men då DEA hade tolererat kartellen medan de bekämpade Escobar så innebar slutet för Medellinkartellen att Calis kokainbaroner blev den nya prioriteten för amerikanerna.

 

 

I mars 2002 hyllade gråtande sörjande den dödade colombianska romersk-katolska ärkebiskopen som var en eldig kritiker av vänsterextrema gerillor och narkotikahandlare.

 

 

Colombiansk polis och medicinsk personal bär den dödade kroppen tillhörande Calidrogkungen Helmer Herrera.

 

 

Den dödade Calidrogkungen Helmer Herreras kropp ligger på en bår på ett lokalt sjukhus.

 

 

Medlemmar av den chilenska antinarkotikaenheten OS7 inspekterar delar av en sändning på 487 kilo kokain som hittades på en båt i Valparaiso.

 

 

Representanter från rättsväsendet står bakom 1,500 kilo kokain med ett värde på gatan på $250 miljoner (2,14 miljarder kr) vid en presskonferns i New York.

 

 

Ledarna Gilberto och Miguel arresterades till sist och skickades till USA, där de fortfarande avtjänar sina 30-åriga fängelsestraff.

 

 

"Chepe" mötte sitt öde under en skottväxling med polisen 1996, medan "Pacho" dödades av en fängelserival 1997.

 

 

Men även efter det att Calihjärnorna dött fortsatte den blodiga droghandeln att fördärva Colombia, då nya karteller tog Calis plats på samma sätt som Cali tog Medellins.

 

 

Och nu kommer den hemska berättelsen om Calis resning och fall att få liv ännu en gång, i den tredje säsongen av Narcos.

 

 

Polisen annonserar beslaget av 1,200 kg kokain i Colombias näst största stad, rankad som en av de rikaste i hela Latinamerika under Calikartellens glansdagar.

 

 

Colombianska elittrupper patrullerar utanför La Picota-fängelset i Bogota, där Calis kokainkartellschef Gilberto Rodríguez Orejuela satt fängslad.

 

 

En av de högt uppsatta inom Calis drogkartell, Victor Julio Patino Fomeque, står med handbojor på sig mellan två vakter vid en militär polisbas i Bogota.

 

 

Colombianska drogkungen Helmer Herrera lämnar fingeravtryck efter att han gav upp och lämnade över sig till polisen.

 

 

I tv-serien kan man se Calikartellen smyga i Escobars skugga, konstant väntande på att kliva in i luckan lämnad efter den oundvikliga kollapsen av Medellinkartellen.

 

 

I säsong två kommer de in i förgrunden för att strida om makten mot Escobars eget gäng, då tar de även in utstötta personer från Medellinkartellen i sitt gäng.

 

 

Den hänsynslösa rivaliserande kartellen bildar t.o.m en otrolig allians med DEA och militären för att störta Escobars operation.

 

 

Och nu, i dag fredag, drar Netflix-serien igång den tredje säsongen som kommer fokusera helt på DEA:s krig mot det helt nya hotet: en Calikartell med ett monopol på den colombianska droghandeln.

 

 

Colombiansk polis framför den tidigare infarten till Hacienda Nápolés, som ägdes av Pablo Escobar.

 

 

Beväpnade soldater patrullerar murarna vid byggnaden där Pablo Escobar undvek att bli tillfångatagen.

 

 

Den tredje säsongen av Narcos undersöker livet efter Escobar, efter hans död i slutet av säsong 2.

 

 

Nya trailern för säsong 3 av Netflix drogdrama Narcos

* David Moyes Sunderland åkte ur Premier League förra säsongen

 

 

* Skotten säger att han inte skulle ha tagit över om han kände till den ekonomiska situationen

 

 

* Men Moyes anser att hans facit som manager håller lika bra som någon annans

 

 

* "Det var en trupp som inte befann sig på en Premier League-nivå," erkände 54-åringen

   

David Moyes kunde inte hindra Sunderland från att åka ur Premier League förra säsongen.

 

 

 

AV: Matt Lawton, Daily Mail,lördag 2 september, 2017:

 

 

David Moyes erkänner några misstag. I efterhand så skulle han inte riktigt så tidigt under förra säsongen ha påstått att Sunderland skulle få svårt att hänga kvar i Premier League. Och han ångrar verkligen de där kommentarerna till en kvinnlig BBC-reporter. När han bad om ursäkt till Vicki Sparks, så menade han det verkligen.

 

 

Men när han bjuds in att till sist slå tillbaka, när han ges möjligheten att skylla på alla andra än sig själv för en säsong som slutade som en sådan bitter besvikelse, så finns det en anständighet hos Moyes som hindrar honom från att avfyra några kulor. "Till sist och syvende var jag managern som fick de nedflyttade," säger han.

 

 

Det är långt ifrån hela berättelsen, såklart, och i sin första intervju sedan han avgick som Sunderlands manager i maj i år erbjuder han en del insikt i problemen han stötte på. Problem som, avslöjar Moyes utan att säga några namn, inkluderade att vissa spelare fejkade skador för att undvika att bli uttagna.

 

 

Skotten påstår att inte ens den titelvinnande Chelsea-managern Antonio Conte skulle ha klarat av att hålla kvar Sunderland i Premier League.

 

 

"Till sist och syvende var jag managern som fick de nedflyttade," erkänner 54-åringen.

 

 

Han säger även att han inte skulle ha tagit jobbet om han hade känt till klubbens dystra ekonomiska situation. Han är tillräckligt ärlig för att hålla med om att han "borde ha kollat upp det hela bättre innan."

 

 

Men om han hade vetat att Ellis Short hade planer på att sälja klubben och inte kunde ge honom några pengar i januaris transferfönster, så hade han artigt avböjt amerikanens jobberbjudande. Men inte heller här uttrycker Moyes någon riktig ilska mot Short när han säger att han är sympatisk till det faktum att ägaren redan hade pumpat in £300 miljoner (3,3 miljarder kr) av sina egna pengar i klubben och att han nu ville kliva av.

 

 

Det är en av anledningarna till att Moyes valde att inte skicka in sina jurister för att förhandla fram ett avgångsvederlag när han bestämde sig för att sluta. Han kunde ha pekat på försäkringarna han fick innan han tog jobbet; på det faktum att han hade ett fyraårskontrakt. Men av ren "princip" så avgick han bara. "Jag visste att 70 personer hade gjorts överflödiga och jag valde att avgå," säger han.

 

 

"Av den anledningen tyckte jag det var bäst att gå utan någon betalning. De andra personerna var tvungna att lämna klubben."

 

 

Hans reflektioner gällande ett väldigt svårt år, kanske det svåraste han har varit tvungen att genomlida trots hans upplevelser i Manchester United och i Real Sociedad, är lugna och genomtänkta.

 

 

Även om det finns en känsla av frustration när det gäller kritiken han fick för att han så tidigt sa att hans lag var indraget i en nedflyttningskamp.

 

 

Det skedde, trots allt, den 21 augusti.

 

 

"Jag tycker att jag inte borde ha sagt det," säger han. "Men samtidigt vill jag alltid hellre vara ärlig.

 

 

"Vi hade precis förlorat mot Middlesbrough och hade ett par svårigheter med att ta ut laget. När folk frågar mig varför jag sa det, måste de inse att det faktiskt var en direkt fråga på en presskonferens efter matchen. Reaktionen överraskade mig lite för allt jag gjorde var att prata ärligt."

 

 

Helt klart kunde han ha sagt mer. Det fanns rykten om att en viss spelare hade vägrat spela i just den matchen, precis på samma sätt som liknande rykten åter kom upp till ytan runt den sista matchen för säsongen mot Chelsea, då Sunderland redan hade åkt ur.

 

 

"De vägrade inte att spela," säger Moyes om Chelsea-matchen. "Men det fanns spelare som inte spelade. Men jag kan också säga att det fanns spelare vid andra tillfällen på säsongen som inte spelade. Det hade mer med attityd att göra. Jag tänker inte nämna spelarnas namn. Spelare var skadade, eller inte tillgängliga för matchen. Men ingen vägrade."

 

 

Men spelare sade att de var skadade när han kanske trodde att de inte var det. "Ja," svarar han. "Men det fanns andra matcher när spelare, av olika anledningar, inte spelade. Det var mer i början av säsongen. Jag tror du är besviken. Jag tror du sedan börjar tänka att 'det här är fel'. Men folk ser bara vad som händer på lördagen."

 

 

Svåra spelare är enklare att hantera om man har de ekonomiska musklerna att köpa och sälja. Men i Sunderland hade Moyes i princip ingen som helst makt att kunna agera.

 

 

"Det var en tuff säsong," säger han. "Inte vad jag förväntade mig. Och det var en besvikelse för jag kunde inte få resultaten som jag kanske skulle ha fått fram för några år sedan. Men jag tycker att det finns förmildrande omständigheter.

 

 

"Det var en trupp som inte befann sig på en Premier League-nivå. Och en trupp som hade blivit nedslagen ett antal gånger och varit väldigt nära nedflyttning tidigare. Den behövde fräschas upp, men det var inte möjligt p.g.a finanserna vi hade tillgängliga. Jag känner mig inte sviken av Ellis Short för han ville hela tiden ha mig. Han hade varit ute efter mig fyra eller fem gånger.

 

 

"Jag tycker att besvikelsen var att jag inte visste att klubben skulle sättas upp till försäljning. Jag fick reda på det först två eller tre månader in på jobbet, efter vi fått reda på att det inte skulle finnas några pengar tillgängliga i januari.

 

 

"Ellis pratade med mig ett par gånger och sa, 'Kolla, jag har redan satt in £300m (3,3 miljarder kr) av mina egna pengar i det här och det kommer inte att bli några mer pengar'. Men jag visste inte det innan och jag hade inte tagit jobbet om jag hade vetat det.

 

 

"Jag kände inte till alla problem som Sunderland hade - storleken på skulden, spelarna de var skyldiga pengar, jag kände inte till det. Och jag kände inte till detaljerna i några av kontrakten som spelarna hade, när det gällde att kunna lämna o.s.v Men efter att ha sagt det, så var det kanske mitt jobb att kolla upp allt sånt innan, även om det kan vara svårt att övertyga en klubb om att öppna upp sina räkenskaper för dig och säga 'det här är vad vi har'."

 

 

Men nedflyttningen står ändå kvar på hans facit som manager och det utgör ännu en plågsam period i klubben. Men Moyes tilltro på sig själv är oförändrad, precis som hans självförtroende gällande hans metoder. "Jag tycker att Harry Redknapp hade rätt när han sade att Antonio Conte inte hade klarat av att hålla kvar Sunderland förra säsongen," säger han.

 

 

"Titta på Manchester United. Det har krävts några hundra miljoner för att få dem i bra ordning. I Real Sociedad höll vi dem uppe, vi gjorde jobbet vi var tvungna att göra där. Det enda som ser lite osynkroniserat ut är Sunderland. Och det var förmodligen det svåraste att ta. Jag tror att mitt facit att förlora två matcher i rad var minimalt.

 

 

"Jag åkte tillbaka till träningsanläggningen, hittade ett sätt. Men förra året kunde jag inte få det att fungera, och det sänkte mig för att jag förlorade. Det var min första nedflyttning och jag hoppas det är min sista."

 

 

Kontroverserna som omgav hans kommentarer off-camera till Sparks, ett förtäckt hot om att ge henne en "smäll" om hon ställde så svåra frågor till honom igen, adderade bara till hans problem vid en kritisk tidpunkt. "Det var en svår tid och jag ångrar det och jag bad om ursäkt till reportern," säger han. "Hon accepterade ursäkten."

 

 

Har det skadat hans rykte? "Nej, jag tror inte det," säger han. "Alla vet att jag har varit gift i 30 år, jag har en dotter som tidigare spelade fotboll för Preston North End. Jag var fotbollsspelare under en lång, lång tid. Men jag borde ha gjort bättre ifrån mig och jag borde ha pratat bättre."

 

 

När det gäller hans rykte som fotbollsmanager argumenterar han också för att det fortfarande är obefläckat av misslyckandet att hålla kvar Sunderland.

 

     

Moyes tvingades att be om ursäkt efter ett förtäckt hot om att ge BBC-reportern Vicki Sparks en "smäll".

 

 

"Jag tycker att mitt (manager) facit håller lika bra som någon annans," anser 54-åringen.

 

 

"Jag tycker det skulle vara fel," säger han. "Jag tror att min senaste match var nummer 499 som Premier League-manager. Jag har kanske 880 eller 890 som manager totalt. Jag tycker att mitt facit håller lika bra som någon annans."

 

 

Men kanske borde han ha byggt vidare på det genom att följa Rafa Benitez exempel i Newcastle och leda Sunderland tillbaka till Premier League.

 

 

"Jag tittade på vad Newcastle gjorde för att gå tillbaka upp," säger han. "De var de största spenderarna i januarifönstret innan de åkte ur. De spenderade även stort under sommaren för att gå tillbaka upp. Jag hade gått till Ellis med en plan för hur vi skulle gå tillbaka upp om vi åkte ur och det hade en illustration av vad Newcastle hade gjort. Men han sa att han inte kunde finansiera det, han hade inte pengarna.

 

 

"Till sist var mitt beslut att avgå både svårt och lätt. Ellis respons fick mig att bestämma mig samtidigt som det var svårt p.g.a var jag hade kommit ifrån; sättet på vilket jag hade uppfostrats av min pappa - man ger inte upp jobb, man gör inte det."

 

 

Men nu vill han ha ett nytt jobb. "Det finns en känsla av att vilja ställa saker och ting till rätta," säger han. "Jag vill ha den där vinnande känslan igen."

 

 

Sunderland-bossen David Moyes nedslagen efter att hans lag åkt ur Premier League

Everton hemma

Om några timmar sparkar Man United v Everton igång på Old Trafford. Precis som man kunde ha gissat så handlar mycket av tidningarnas uppladdningar inför det mötet om "Rooneys återkomst till Old Trafford". Med tanke på vilka som till stor del befolkar Old Trafford nuförtiden så är jag ganska säker på att han kommer tas emot med applåder och kanske t.o.m stående ovationer. Och nej, det är inte så att jag önskar att han blir utbuad. Sin första tid i United var han briljant och jag hade dessutom förmånen att bo i Manchester då och jag minns att han var en av de stora anledningarna till att man raskade på stegen lite extra till arenan.

 

 

Men sedan har han stadigt gått utför och det har skett under en väldigt lång tid. Jag tycker det blir direkt larvigt när folk säger att ja, de sista 1-2 åren var kanske inte så bra. Nej, det håller jag med om, problemet är bara att vägen utför började så mycket tidigare än så. Och jag är fullt medveten om att han har haft en uppoffrande spelstil och att han fått anpassa sig efter laget och tagit en mer gnuggande roll, men han har också misshandlat sin kropp på andra sätt. Han betalas alltså miljoner i veckan och det som krävs av honom är att se till att sköta sig så pass att han kan leverera godsakerna ute på planen. Det var många år där han inte gjorde det, utan bara kvitterade ut en helt sanslös lön, medan han söp, rökte, var ute och festade sent och åt, för honom, dålig mat.

 

 

Runt tiden för Ronaldos flytt till Real rankades de ganska jämlikt, de sågs som de riktigt stora, tillsammans med några få andra spelare, bakom Messi. Men därifrån gick de sedan ganska olika vägar. Man ska dessutom ha i åtanke att en annan man som man enligt "de riktiga United-fansen" inte får kritisera, Fergie, tidigt tröttnade på honom och ville få bort honom från klubben.

 

 

Men visst, det känns passande att han får lite applåder, men sen hoppas jag att vi går vidare och stöttar United och ser honom som en motståndare.

 

 

I sin kolumn i dagens the Observer skriver Danny Taylor om detta. Det här är en av de första gångerna som jag inte riktigt håller med den briljanta ordsmeden. Med tanke på vad han skrivit tidigare om Rooney så tror jag att vi är på ungefär samma våglängd gällande scousern, men i den här artikeln tycker jag att han utelämnar en del för Rooney ganska besvärande omständigheter. Men som alltid är det intressant och läsvärt, kul att höra om grejen som han, och inte den alltid lika den personalvårdande Fergie, gjorde för tränarstaben:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/09/17/11478622-wayne-rooney-fortjanar-ett-ronaldo-liknande-valkomnande-pa-old-trafford/

 

 

Taylor fortsätter dessutom sin briljanta nedmontering av det patetiska FA och fallet med det engelska damlandslagets manager, Mark Sampson. Läs gärna den också (kommer under artikeln om Rooney). En sak kan man i alla fall vara säker på, om FA kan ställa till det för sig, då vet man att de kommer göra det rejält!

 

 

Pogba

Det var tråkigt att se Pogba linka av planen mot Basel i tisdags. Vid helgens presskonferens slog Mourinho fast att fransmannen kommer missa dagens match och att det sedan handlar om "några matcher" till.

 

 

Under veckan har flera tabloider mumlat om att portugisen är irriterad på Pogba för att han ska ha skött en del av sin fysträning med folk som inte är knutna till klubben, vilket skulle kunna ha en inverkan på skadan. Idag skriver dessutom Duncan Castles, kanske den engelska skribent med bäst ingångar till Mourinho, i The Sunday Times att det kan vara så och att de tidiga rapporterna om 4-6 veckors frånvaro kan vara väldigt optimistiska, och att det istället kan handla om 12 veckor på sidlinjen.

 

 

Det är såklart svårt att uttala sig exakt om hur lång tid en spelare blir borta, Pogba är dessutom ung och vältränad, vilket ofta är en bra utgångspunkt vid rehabilitering, men vi får väl se, här har ni Castles artikel i alla fall:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/09/17/11478620-man-utd-fruktar-att-pogba-blir-borta-i-12-veckor/

 

 

Dagens moderna fotbollsspelare...

Jag försöker att inte falla in i snack om att "det var bättre förr, då var män tuffingar som käkade taggtråd innan de gick ut på planen", men det blir svårare och svårare. Jag säger inte att män måste ses som känslolösa barbarer för att kvalificera sig som beundransvärda, långt därifrån. Men även här ser vi vad dessa sjuka pengar gör med de moderna fotbollsspelarna. Det gäller inte alla, men många. Det är så lätt att känna sig lite snorig inför en tuff bortamatch, och fan, nog gör det lite ont i ringmuskeln när jag fiser. De kvitterar ju ändå ut miljoner i slutet av veckan.

 

 

Men jag ska erkänna att jag först trodde det var något slags Twitter-skämt när rapporterna om Real Madrids Marco Asensio började dyka upp tidigare i veckan. Men så var det alltså inte, det var sant! Försök föreställa er detta scenario med exempelvis Norman Whiteside, Jaap Stam, George Best, Bryan Robson eller Roy Keane. Nej, precis.

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/09/13/11477771-marco-asensio-kommer-missa-real-madrids-oppningsmatch-i-champions-league-pga-en-infektion-efter-att-ha-rakat-sina-ben/

Everton-anfallaren gjorde sig stundtals impopulär hos Manchester United-fansen men medan andra storheter i klubben har fått sina synder snabbt förlåtna, verkar hans dröja kvar längre

   

Wayne Rooney pratar med Cristiano Ronaldo efter att Real Madrid slog ut Manchester United ur Champions League 2013 vid portugisens återkomst till Old Trafford. Fotograf: Back Page Images/Rex/Shutterstock

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Observer, söndag 17 september, 2017:

 

 

Det är konstigt i fotbollen, en industri där de superrika ofta ger intrycket att pengar är det som räknas och att t.o.m de mest ekonomiskt starka klubbarna ibland gör sig skyldiga till att ha suddiga prioriteringar när det gäller att kunna spara några pund bakom scenen.

 

 

Under lyckligare tider i Manchester United, när Sir Alex Ferguson och hans lag girigt kammade hem alla dessa pokaler, visste du då att Englands största klubb valde att inte göra några extramedaljer till hans tränare? Det ändrades när Ken Ramsden tog över efter Ken Merrett som klubbsekreterare 2007 men, fram tills dess, fick tränarna några hundra pund (£100 = 1,146 kr) som en bonus istället för en silverbit som hade känts ovärderlig. Varje medalj kostade runt £1,000 (11,460 kr) - småsmulor för en klubb av Uniteds ställning - men det var helt enkelt för mycket och Fergusons personal fick klara sig utan.

 

 

Tony Coton, tidigare klubbens målvaktstränare, berättar om detta i sin självbiografi, There to Be Shot at, och minns det som den "grejen man verkligen kunde beklaga" under sin tid på Old Trafford. Coton var där under två Champions League-vinster, FA-Cupen två gånger, Ligacupen, Interkontinentalcupen, tre Community Shields och sex Premier League-titlar. Fotografierna och minnena kommer finnas där för evigt men det är inte samma sak, påpekar han, som att faktiskt ha en medalj att värdesätta.

 

 

En kväll snackade Wayne Rooney med Coton och Mike Phelan, förstalagstränaren - "Ännu en till samlingen, eller hur, grabbar?" - då spelarna och tränarstaben var ute och firade titeln 2007. "När vi berättade för honom om Mr Merretts medaljpolicy blev han upprörd," minns Coton. "Han kunde inte fatta att en klubb som Manchester United kunde vara så småaktiga när det kom till att dela med sig av framgångarna."

 

 

När alla berörda personer kom tillbaka efter sommarsemestern, på försäsongens allra första dag, låg det identiska paket och väntade på Coton och Phelan på deras skrivbord på träningsanläggningen. Inget konstigt med det. Varje dag anlände leveranser till Carrington från sponsorer och sportklädestillverkare med erbjudande och gratisgrejor och alla möjliga andra förmåner. Men de här lådorna var extra tunga. Inuti låg det en kopia i äkta silver av Premier League-pokalen, bredvid en notering om att de, för försäkringsändamål, var värda £5,000 (57,299 kr). Allt detta tack vare Wayne Rooney.

 

 

Det är en fantastisk berättelse. Rooney hade precis vunnit sin första mästerskapsmedalj. Han var 21 år då och oavsett vad du tycker om honom så säger det en hel del om honom att det var en spelare i hans ålder - inte Ferguson, en manager som frekvent skröt om sättet på vilket han såg efter sin tränarstab; inte David Gill, eller någon annan director - som bestämde sig för att göra något åt det. "Vi blev chockade," skriver Coton. "De är helt fantastiskt vackra pjäser. Men för mig är inte deras riktiga värde mätt i monetära termer. Det är det faktum att de fixades av Wayne som gör de så dyrbara."

 

 

Det här är förresten inget lovtal till Rooney. Inte alla av oss tror på det romantiska PR-spinneriet gällande hans anledningar för att flytta tillbaka till Everton och hans professionella liv har stundtals varit en komplicerad historia utan att ens betänka bakgrundsscenen till hans återkomst till Old Trafford idag, med ett framträdande i Stockports tingsrätt inbokad morgonen efter, åtalad för rattfylleri.

 

 

Samtidigt så slår den där berättelsen från Cotons memoarer, en av sportårets mer underhållande självbiografier, an en ton vid en tid då Rooney - ofta karaktäriserad som självcentrerad och pengaorienterad under sina år i Manchester - förbereder sig för sitt första framträdande mot sin gamla klubb och vi väntar på att få se hur han kommer bli mottagen.

 

 

Varmt, är det mest troliga svaret. Old Trafford är generellt sett ganska bra på att välkomna tillbaka f.d spelare och det skulle vara ganska absurt om det skulle ändras för en man som, i termer av rena prestationer, har mer på hyllan än någon av de tre männen - Sir Bobby Charlton, Denis Law och George Best - som förevigats i och med the Holy Trinity-statyn på Sir Matt Busby Way. Rooney går in i bortalagets omklädningsrum som Uniteds bästa målskytt genom tiderna. Rummen i hemmet där han förvarar alla sina pokaler och medaljer är uppdelade på två våningar för att få plats med den stora samlingen. Självklart kommer de jubla åt honom.

 

 

Samtidigt är det svårt att föreställa sig att Rooney får det konungsvälkomnande som Cristiano Ronaldo, till exempel, fick uppleva när han kom tillbaka med Real Madrid 2013. Vilket kanske känns konstigt med tanke på att Rooney var i klubben längre och vann betydligt mer. Men alla kommer inte vara uppe på benen för att välkomna honom tillbaka och det råder ingen tvekan om att Old Trafford aldrig kände samma värme mot Rooney efter hans försök att skära sig loss från klubben.

 

 

Flörtandet med Manchester City och Chelsea togs som en förolämpning och Uniteds supportrar var alldeles för kaxiga under de åren - Old Trafford var då den sortens plats som författaren Graham Turner kanske skulle ha refererat till i The North Country när han klagade på Mancunians för "löjligt självgratulerande" - för att stå ut med att en av stjärnspelarna hade blicken riktad åt ett annat håll. Särskilt, om vi ska vara ärliga, när spelarens accent var mer Jimmy Corkhill än Les Battersby.

 

 

Men José Mourinho har rätt när han säger att spelaren förtjänar publikens hyllningar nu när han kommer tillbaka i Evertons färger. De goda tiderna på Old Trafford uppväger mer än väl de dåliga och det känns ibland orättvist - kanske ett resultat av att spelarens nedgång sammanföll med Twitter-eran och oavbruten granskning - att Rooney verkar bli bedömd på ett sätt som inte gäller andra.

 

 

Än idag är Ronaldos namn fortfarande en del av sångboken vid Uniteds matcher, som en hyllning till de där åren när han förvandlades från en tunn grabb med tandställning till en av världens elitfotbollsspelare. Ronaldo bländade stundtals Old Trafford. Men han spenderade även ett år till 18 månader med att önska att han inte var där. Hans uppträdande var stundtals skrämmande och det finns fortfarande många av oss som minns den förlamande upplevelsen då han dök upp - klädd från topp till tå i vitt och såg, helt ärligt, ut som om han hade sett för många avsnitt av Miami Vice - för att störa en presskonferens där överlevarna från flygkatastrofen i München på dess 50-årsdag berättade om minnena därifrån.

 

 

En efter en hade dessa män dykt upp för att tala med stor värdighet och självklara känslor om tragedin som formade deras liv. Efter dem var det Rooneys tur att ge ett modernt perspektiv och även om det inte var hans specialistämne så hade han spenderat kvällen innan med att läsa på om det och hanterade frågorna med betydligt mer elegans och vältalighet än vissa kanske föreställer sig. Då dök Ronaldo upp vid dörren, knackade med knogarna mot fönstret och visslade otåligt, på ett sätt som en bonde kanske skulle ropa hem en fårhund på. Han ville ha skjuts hem och knackade på sin klocka och brydde sig inte om vilka som såg det. Det var ett förskräckligt litet framträdande.

 

 

Men till sist och syvende hyllas Ronaldo på Old Trafford p.g.a alla gånger han fick publiken att skynda på sina steg på deras väg till arenan. Best är ihågkommen för uppspeltheten han skänkte folks liv istället för de förlorade nätterna, den övergivna professionalismen och det faktum att han först lämnade United vid 26 års ålder. Det är Laws mål som hyllas på Old Trafford; ingen minns riktigt tiden då han transferlistades efter att ha hotat att lämna om han inte fick mer pengar. Och kanske med tiden så kommer Rooney att bli ihågkommen endast för det han uppnådde istället för allt annat som har en förmåga att fastna på honom.

 

 

 

Förbryllande att FA väljer samma person till den tredje Sampson-undersökningen

Vilken uppseendeväckande serie händelser som två separata utredningar gällande Mark Sampson-affären har avslöjat som bristfälliga, i bästa fall, och the Football Association tycker att den rätta personen att återutreda Englands damlandslags manager är advokaten vars arbete har tilldragit sig så mycket kritik.

 

 

Om FA ville reparera sin skadade trovärdighet hade den bästa aktionen såklart varit att plocka in någon ny och acceptera att nästa utredning inte bara måste titta på Sampsons påstådda beteende utan även undersöka vad som artigt skulle kunna beskrivas som flera stora hål, eller kratrar, i processen.

 

 

Istället fortsätter det styrande organet att korkat blinka när det gäller en story som involverar rasismanklagelser, mutpengar och nu det högst tveksamma beslutet att behålla Katharine Newton i fallet trots att hon är advokaten som inte intervjuade Drew Spencer eller någon av de andra spelarna som kanske hörde vad Sampson ska ha sagt vid the China Cup 2015.

 

 

Allt detta känns djupt otillfredsställande och poängen här är att det här inte längre bara är en berättelse om Sampsons påstådda kommentarer till Spence och, separat, Eni Aluko. Det går mycket högre inom FA och den nya processen bara måste gå till botten med vad som hände högre upp i kedjan. Hur kunde, på något sätt, de relevanta personerna tycka att den första utredningen var tillfredsställande? Försökte FA på allvar framställa det som att de inte kände till Spences identitet (svar: ja)? Och varför har det kommit så mycket motstånd bland de så kallade bevakarna av sporten när det gäller att göra något åt det tills Spence klev fram och frågade - visst, hon använde kanske inte exakt dessa ord - vad i helvete de höll på med?

 

 

Sampson, som förnekar alla anklagelserna och säger att Spence och Aluko hittat på det, har beskrivit den tre månader långa oberoende utredningen som en "otroligt grundlig process". Men sanningen är den att det har den inte varit. Newton kommer träffa Spence kommande vecka och efter det behöver man genomföra intervjuer med alla relevanta spelare från the China Cup. Börja med dem som var i rummet när de påstådda kommentarerna fälldes - Jill Scott, Jo Potter och Izzy Christiansen - och gå vidare därifrån. Det är exakt vad som borde ha hänt från allra första början.

 

 

Men det skulle ändå bara vara halva jobbet. Det krävs mer - en utredning av utredningarna - för utan en sådan kan du dra dina egna slutsatser gällande vad the Professional Footballers' Association menade när de beskrev den initiala genomgången (den involverade inte Newton) som "ingen genuin sökning efter sanningen" och "hyckleri som inte var utformat för att fastslå sanningen utan med intentionen att beskydda Mark Sampson".

 

 

Dan Ashworth, FA:s tekniske director, kan komma att bli kallad när den utvalda kommittén för kultur, sport och media försöker slå fast den sanna berättelsen. Jag har fått höra att Newton kanske också kommer kallas in och det är lätt att förstå varför Gordon Taylor och Herman Ouseley, ordförandena för the PFA respektive Kick it Out, har indikerat att hon borde plockas bort från processen.

 

 

Tyvärr verkar det inte ha inneburit någon skillnad överhuvudtaget. The FA - organisationen vars ordförande, Greg Clarke, utlovar transparens och sedan drar ner persiennerna - har sina fingrar i öronen, fabriksinställningen i kristider, och är tillbaka i sin favoritposition där de inte svarar till någon.

 

Skadebakslag: Paul Pogba kan komma att bli borta från spel till december.

SIMON STACPOOLE

 

 

AV: Duncan Castles, the Sunday Times, söndag 17 september, 2017:

Manchester United fruktar att de kan komma att få klara sig utan Paul Pogba i upp till tre månader som ett resultat av skadan i baksidan av låret som mittfältaren åkte på tidigare i veckan. Old Trafford-specialister tror att den franska landslagsmannen kan komma att behöva så mycket som 12 veckors rehabilitering, en återhämtningsperiod som skulle innebära att han missar fem Champions League-matcher plus Premier League-mötena med Liverpool, Tottenham, Chelsea, Arsenal och Manchester City.

Pogba skadade sig i baksidan av låret i vänsterbenet då han tappade balansen i den första halvleken i tisdagens 3-0 vinst mot Basel. Den initiala MRI-röntgen indikerar en avslitning av tredje graden och möjligen skador på senorna. Ytterligare medicinska undersökningar förväntas bekräfta en frånvaroperiod på "sex veckor eller kanske 12". Uniteds tränarstab kommer vara besviken på att förlora Pogba, som Jose Mourinho beskrev som en spelare "som kan ändra lagets öde" under en intervju nyligen med Sunday Times.

Vad som förvärrar den känslan av besvikelse är en analys om att Pogbas skada var ett resultat av privat fysisk träning utförd utanför klubbens uppsikt. Det är ovanligt att en fotbollsspelare åker på en allvarlig skada i baksidan av låret när han ramlar, det är betydligt vanligare att det händer när han sprintar."Skadan är riktigt allvarlig," sade en United-källa. "Det är inte normalt för en spelare som respekterar vårt träningsprogram."

Pogba - som kom till United från Juventus 2016 för det dåvarande världsrekordet för transferavgifter på £89,3m (1,02 miljarder kr) - jobbade med en grupp USA-baserade personliga tränare i somras. Det sägs att 24-åringen vill återvända till dem för behandling och rehabilitering.