AV: http://therepublikofmancunia.com/, 22 oktober, 2012:

 

 

 

I april förra året kommer du kanske ihåg att vi blev involverade i ett gräl med en journalist på The Guardian, Sachin Nakrani. Vi hade tidigare aldrig hört talas om honom, men uppmärksamheten riktades mot Nakrani efter att ha läst hans respons på FA:s publicering av deras rapport gällande Luis Suarez straff. Det skulle vara en informativ artikel gällande FA:s hantering av Evra/Suarez fallet men Nakrani gjorde sig skyldig till att komma med kommentarer som helt gick emot vad rapporten faktiskt sa. Det blev tydligt att Nakrani var ett Liverpool fan men även om man skriver med partiskhet bör man inte skriva uppenbara lögner.

 

 

Till exempel så argumenterade Nakrani för att det här fallet var "ett bråk som kokade ner till en mans ord mot en annans". Om Nakrani hade läst rapporten hade han sett att motsatsen var sann och t.o.m Suarez försvarsadvokat, Peter McCormick OBE, höll med om det.

 

 

För att citera rapporten: "215. Det accepterades av både Mr Greaney och Mr McCormick i de avslutande inlagorna att detta helt enkelt inte är ett fall med en persons ord mot en annans."

 

 

Så när Nakrani visade upp sitt fula huvud igen i april, och ljög på nytt, var det många röda som inte var imponerade av hans framträdande. Den här gången påstod han att han blivit smädad på Twitter av Manchester United fans för att han hade kritiserat Chelea fans som hånat den tysta minuten för Hillsborough offren.

 

 

Vad som egentligen hade hänt var att Nakrani hade postat en bild på ett Chelsea fan som gjorde den nazistsalut från Liverpools FA-Cupsemifinal mot Chelsea för sex år sedan och påstått att det var från den dagens match. Fans från alla möjliga lag sa till honom att han hade fel och fans från alla möjliga lag (mest United) frågade hur han kunde vara så snabb att fördöma Chelseas rasistiska fans när han inte hade några problem att skriva lögner i en nationell tidning för att försvara Suarez rasism. Det var det hela. När man tittade igenom hans vägg så fanns det inte ett enda United fan som smädat honom för kritiken mot den tysta minuten, vilket han hade påstått.

 

 

Nakrani hade vid den den här tidpunkten ett beslut att fatta. Antingen gå ut och erkänna att han hade hittat på anklagelserna om smädelser eller fortsätta grälet. Tyvärr för honom valde han det sistnämnda. Då han upprepade gånger fick frågan varför han ljög sa Nakrani till oss att han skulle förklara det själv ansikte mot ansikte, men i London. När han välkomnades till Manchester för diskussionen, vägrade han, och blockerade @R_o_M kontot.

 

 

Red Issue kontot återfanns bland United fansen som inte var alltför imponerade av Nakranis uppträdande och de erbjöds samma upplägg. Kom ner till London och diskutera det ansikte mot ansikte.

 

 

I oktober månads utgåva av Red Issue läggs en briljant berättelse fram. Det är deras berättelse men den är riktigt bra. Sitter du bekvämt? Då börjar jag...

 

 

Flera månader passerade sedan grälet i april men nästa gång någon från RI var nere i London förärade de Nakrani ett besök, precis som han hade sagt till dem att göra, för att diskutera lögnerna han hade berättat om United fans.

 

 

"Hans nervositet avslöjade vad som såg misstänksamt mycket ut som ren skräck. Hans läppar darrade och rösten stammade. Nakrani försökte få tag i vad som helst som skulle visa hur det här bara hade varit ett enda stort missförstånd."

 

 

Nakrani gick vidare och sket ner sig själv, sa till receptionisten att ringa polisen och bad säkerhetsvakterna att kasta ut RI-mannen från byggnaden. Han behövde inte säkerhetsmännen för att eskortera honom ut, så han ursäktade sig och gick därifrån. Då han gick längs gatan lämnade Nakrani byggnaden och började skrika efter RI-mannen med en säkerhetsvakt i följetåg efter honom.

 

 

"Vad som hände efter det var rent komediguld. Nakrani stannade på tillräckligt säkert avstånd, pekade på sin kind och skrek, 'KOM IGEN DÅ" SLÅ MIG! SLÅ MIG DIN FEGIS!' Medan säkerhetskillen försökte lugna ner den hysteriska dåren tittade förbipasserande kontorsarbetare ute på lunch förvånat på. 'Du och ditt skitdåliga lilla fanzine - ni står mot de stora pojkarna nu!' fortsatte Nakrani."

 

 

Berättelsen kunde ha slutat där och den skulle ha varit tillräckligt bra. Nakrani skapade ett gräl genom hans lögner och och fick passande nog skämmas rejält. Men otroligt nog så blir berättelsen ännu bättre. Det är en sann gåva.

 

 

När Nakrani återvände till kontoret var han skakad och angelägen om att lösa problemet, enligt någon som har kontakt med RI på The Guardian. Han frågade efter något sätt att kontakta RI på så en journalist lämnade över en e-mejladress till en gammal medarbetare.

 

 

Nästa gång Nakrani och RI grälade på Twitter dök ett annat konto upp, CharlieClitLicker (@charlieclit), som frågade huruvida en gammal medarbetare fortfarande skriver för RI och bad om hans e-mejladress. Som av en otrolig tillfällighet var detta e-mejladressen till den f.d medarbetaren som hade getts till Nakrani. Så konstigt.

 

 

 

 

När man tar sig en titt på @CharlieClits tidslinje visar det sig att det här kontot hade twittrat RI efter London besöket och adresserat RI med namnet som gavs i receptionen under dagen för London besöket. Den enda andra personen inblandad i detta är Nakrani. Vilken tillfällighet, så konstigt.

 

 

Resten av @CharlieClits tidslinje var snusk, där han twittrat oanstädigheter till porrstjärnor och slumpmässiga tjejer.

 

 

 

 

En annan tillfällighet är att de tio normala personerna som @CharlieClit kontot följde också följdes och twittrades till av Nakrani. En av dem hade t.o.m Nakrani och @CharlieClit bredvid varandra på sin lista över "följare", nästan som om de båda följt henne efter varandra. Så underligt.

 

 

Men det konstigaste av allt, en riktigt läskig tillfällighet, är att dagen efter det att utgåvan av Red Issue med berättelsen över ett helt uppslag började säljas togs @CharlieClit kontot bort (tack och lov togs det skärmdumpar som den du ser ovanför som bekräftar att allt inte bara var en dröm). Man måste ju tycka att det är riktigt omtänksamt av vem som nu än ligger bakom det perversa kontot att ta bort det så snart berättelsen började cirkulera på Twitter, då personen uppenbarligen inte ville att folk felaktigt skulle tro att Nakrani på något sätt var kopplad till det. Jag menar, det skulle vara fruktansvärt pinsamt för Nakrani om folk trodde att han var ett sexodjur, eller hur?

 

 

Jag är säker på att han önskar att han i april bara hade gått ut och erkänt att han ljugit, så att inga av dessa förnedrande, men utan samband, olika tillfälligheter någonsin hade funnit sin väg ut till offentligheten. Ah well. Bättre lycka nästa gång, inte sant Sachin?

Fråga: Du har sagt att det här kommer ge dig fler möjligheter nu, fler matcher i och med cuperna men du har en trupp, kanske kommer fler spelare att lämna men ger det här spelare som Schweinsteiger en chans nu för det pratas om att han kommer stanna?

 

 

JM: "Jag har 23 spelare i truppen och i princip lämnar ingen för jag vill inte att någon ska lämna, ingen kommer och 23 spelare är mer än tillräckligt, är mer än tillräckligt och om vi har något slags problem eller någon slags möjlighet har jag några unga spelare i akademin som jag mer än gärna ger en acceleration i deras process och accelererar deras process genom att plocka upp dem då och då så jag tror vi kommer ha en väldigt lugn vecka, inte omgivna av helikoptrar som väntar på att någon ska anlända eller att någon ska lämna, jag är mer än nöjd med truppen jag har och jag upprepar, den här Europa League gruppen är bra för om jag ändrar laget och om jag ger spelare en chans att spela en match mot ett lag utan uttryck, som alla vet att vi kommer vinna bekvämt, t.o.m spelarna kan känna det, det är som en gåva men det är ingen gåva jag vill ha. Fenerbache är CL, Feyenoord är CL, är stora matcher, att spela i Istanbul är stor match, att spela i Rotterdam är stor match så det är bra för vår trupp."

 

 

 

Fråga: Jose, om vi går tillbaka till Schweinsteiger, säger du att han inte kommer spela den här säsongen så om han väljer att stanna i den här klubben kommer han inte spela några matcher?

 

 

JM: "Jag tror det blir väldigt svårt att det ska hända. Jag säger inte att det är omöjligt, jag säger att det är väldigt svårt för vi har ett beslut fullständigt taget gällande Pogba, Herrera, Schneiderlin, Fellaini, Michael Carrick, vi har fem spelare till två positioner, det är väldigt, väldigt svårt att en möjlighet kommer dyka upp."

 

 

 

Fråga: Har han faktiskt pratat med dig om situationen?

 

 

JM: "Ja".

 

 

 

Fråga: Finns det ingen chans att han kan flytta? Det verkar lite konstigt att en erfaren spelare som han bara skulle acceptera att inte få spela, någonstans?

 

 

JM: "Jag kan inte svara åt honom, det är hans liv, det är hans karriär, han har ett kontrakt med Man United, han har en rättighet att ta det beslutet och stanna, så det är inget problem för oss. Men fotboll är gjort av beslut och jag har gjort det i hela min karriär, inte bara jag, alla gör det, och vissa spelare de reagerar på ett annat sätt och har andra sorters beslut. För att vara ärlig, Bastian pratar inte mycket, han gav sitt sista uttalande vilket han är helt fri att göra på ett objektivt och artigt sätt som han gjorde och inga problem alls. Jag trodde efter att jag hade läst några citat från folk i Bayern München, jag trodde att de skulle springa till Manchester för att ta honom tillbaka, men nej, det hände inte. Jag är ganska överraskad att Mr Rummenigge inte är här för att ta tillbaka honom men det är vår trupp, det är vår trupp. Jag älskar Andreas Pereira, jag älskar grabben som en spelare, jag skulle älska att ha honom i min trupp, jag har honom inte, han ska till Granada för att spela och jag har inte Andreas i min trupp, jag gillar Cameron Jackson väldigt mycket, han åker till Wolverhampton för att spela för att jag har Luke Shaw, jag har Marcos Rojo, jag har Daley Blind som vänsterbackar så det här är den sortens beslut alla klubbar tar."

I en exklusiv intervju pratar Manchester United försvararen om den fruktansvärda skadan han åkte på mot PSV Eindhoven för ett år sedan och hur José Mourinho har ändrat hela atmosfären i klubben

   

Luke Shaw på Manchester Uniteds träningsanläggning. "Det är svårt att beskriva hur bra det känns," säger han gällande att vara tillbaka i förstalaget. Fotograf: David Sillitoe för the Guardian

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Guardian, fredag 26 augusti, 2016:

 

Luke Shaw har aldrig varit så glad efter att ha fått en smäll av en lagkamrat. "En riktig tryckare, var det också," minns Shaw då han sträcker sig ner mot delen av sitt högerben där Ashley Young träffade på träning. En elak tackling? "Inte tillräckligt för att ha omkull mig, men man kunde höra smällen mot benskyddet. Det var första gången någon verkligen hade sparkat till mig sedan jag började träna igen och direkt när det hände var Youngys reaktion [händerna upp mot sitt ansikte]: 'Ah, shit.'

 

"Ingen hade velat vara den som gjorde det. Man kunde se att han var riktigt tagen - 'Shit, är du ok?' - men det behövde han inte. Han hade träffat mitt ben och det var lugnt. 'Jag är ok, jag är ok.' Och det var jag. Jag var helt ok. Det var lugnt och jag behövde den sparken."

 

Det närmar sig nu ett år sedan det där ögonblicket - 20:59, 15 september 2015 - under belysningen på Philips Stadion, PSV Eindhoven versus Manchester United, när Shaws ben bröts sönder som en gren. Skriv in orden "10 hemskaste fotbollsskadorna någonsin" på Google och du hittar videon. Den kommer med en varning om att du bör vara över 18 år och den är verkligen inte för den överkänslige med tanke på att Shaws egna minnen slutar med att han sitter på planen och "håller i mitt lår och tittar ner på resten av mitt ben, och det bara hängde där".

 

I en annan era hade en skada av den naturen kunnat krossa en fotbollsspelares karriär och, för Shaw, har det verkligen varit en lång och mödosam vandring för att nå punkten där han är tillbaka i Uniteds lag, spelar med distinktion igen och möjligtvis på väg att återuppta sin karriär med England. Mannen som sitter här idag, lika mycket som hans klubb som helhet, verkar lycklig för första gången på länge. "Det är svårt att beskriva hur bra det känns," är hans första ord när bandaren slås på.

 

Men det finns glimtar av smärta också. Shaw pratar utförligt för första gången om det dubbla benbrottet, hans rehabilitering och hur det senaste året har påverkat hans liv, och det kommer snabbt fram att lidandet var både mentalt och fysiskt. Det är först på senare som han har slutat titta på de olika bilderna men under en tid tittade han ofta tillbaka på vad som hade hänt, och försökte få det att gå ihop.

 

"Jag skyller delvis på mig själv," säger han. "Jag hade sprungit in i deras straffområde och jag borde ha skjutit med min högerfot men jag ville komma på insidan. Jag ville få bollen på min vänsterfot. Och sedan, såklart, tacklingen. Jag vill inte ens tänka på tacklingen, för att vara ärlig. Då tänkte jag: 'Ge honom tveksamhetens fördel, det var faktiskt ingen dålig tackling.' Men desto mer jag har sett den sedan dess, desto mer tänker jag: 'Du vet, det var faktiskt en riktigt dålig tackling.'"

 

 

Luke Shaw får beanding efter tacklingen från PSV:s Héctor Moreno i september förra året. "Det irriterar mig verkligen att de [Uefa] gav honom man-of-the-match priser," säger Shaw. Fotograf: Hoogte/Rex Shutterstock

 

Spelaren det handlar om är Héctor Moreno och även om Shaw inte är sugen på att börja bråka så har hans åsikter definitivt hårdnat med tiden. "För att vara rättvis mot honom så kom han och sa förlåt. Han kom till sjukhuset och jag mötte honom ansikte mot ansikte i mitt rum. Jag var ganska sympatisk då - 'Aah, kolla, du kan komma in, det är lugnt' - men till sist och syvende var det jag som låg där med ett brutet ben, och jag gick igenom så många dåliga tider sedan dess och jag började tänka på det lite mer. Det irriterar mig verkligen att de [Uefa] gav honom man of the match titeln. Några sa att det var en bra tackling, andra sa att det var en dålig tackling. För mig är det en dålig tackling."

 

En kort period funderade han på om han någonsin skulle komma tillbaka. "Jag minns att jag sa att jag inte visste om jag skulle spela igen. Jag tänkte det inte ordentligt, men det gick igenom mitt huvud ett par gånger i början," säger Shaw.

 

"Nu gillar jag inte att titta på videon längre för jag har förmodligen sett den tillräckligt. Men jag kan titta på bilderna. T.o.m nu tänker jag: 'Åh herregud.' Jag har visat några av grabbarna. De gillar dem inte heller och jag kommer ihåg, den kvällen, vände Memphis [Depay] bort sitt huvud för att han inte ville titta.

 

"Jag var i chock, för att vara ärlig. Smärtan kom senare. Jag var bara upprörd för jag visste att jag skulle bli borta så länge. Du har kanske sett bilden där jag har en tår som rinner nerför min kind. De tog mig tillbaka till omklädningsrummet och det var konstigt för i början gjorde det inte så ont som jag trodde att det skulle göra. Jag minns att jag tog fram min telefon, sms:ade min mamma och twittrade alla. Det låter galet, jag vet, men mitt ben var av och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag tänkte: 'Jag måste göra något.'

 

"Sen, den natten, när jag låg på sjukhuset, jag svär till gud att smärtan var något annat. Herregud, det värsta du kan föreställa dig. Min mamma var bredvid mig och jag minns att jag sa till henne: 'De måste göra något för jag kan faktiskt inte fortsätta med den här mängden smärta.' De var tvungna att öppna upp mitt ben och dra ut allt levrat blod. De sövde mig, men det stoppade inte smärtan när jag vaknade upp igen."

 

Shaw försöker att inte vara bitter för det är inte hans natur. En dag, säger han, vill han åka tillbaka till St Anna Ziekenhuis sjukhuset i Geldrop för att träffa alla som behandlade honom. "Jag vill säga tack ordentligt. Jag vill ge dem en present för, titta, [håller upp benet] det är så bra nu. De var de bästa människorna, allt de gjorde för mig och min familj."

 

Han har även bannern kvar - "Get well soon, Luke Shaw" - som PSV fansen höll upp när lagen möttes i returmatchen på Old Trafford och det skulle innebära ett heltidsjobb att svara de tiotusentals människor som skrev till honom. Ross Barkley, som bröt sitt ben på tre ställen vid 16 års ålder, var en av många personer som erbjöd stöd och råd. "Men jag har fått så många meddelanden att jag inte bara kan plocka ut en eller två personer," insisterar Shaw.

 

"Det var så många personer - fans, professionella, f.d spelare - som hörde av sig. Jag hade såklart mycket tid att gå igenom Twitter och det var väldigt trevligt att få så mycket stöd. De första två veckorna var det non-stop. Men jag minns också att någon sa: 'Så länge du vet att det kommer dö undan om några veckor och, efter det, kommer det bara att vara du, som ska fokusera på att komma tillbaka.' Och s blev det också."

 

 

Luke Shaw i aktion, mot Leicester i Community Shield. "Jag känner inte att jag har kommit tillbaka något annorlunda," säger han. Fotograf. John Sibley/Action Images via Reuters.

 

Den långa perioden med rehabilitering var stenhård, en svår erfarenhet. "Jag hade hört andra spelare prata om mörka tider när de försökte komma tillbaka efter allvarliga skador. Jag trodde inte att jag skulle bli så men, ja, det fanns stunder när jag tänkte: 'Jag vill bara inte vara här mer.' Jag kunde knappt gå på sex månader, än mindre spela fotboll. Jag haltade så länge. Jag gick med kryckor - alltså, gick på riktigt - efter ungefär den första månaden för jag trodde det var mycket bättre att lägga min kroppsvikt på och bygga upp styrkan. Men folk har sagt att jag fortfarande haltade, t.o.m efter att jag hade kastat kryckorna.

 

"Jag får fortfarande värk. Det går inte en dag utan att jag inte känner det. Det är 100% bättre men det är normalt, tydligen, att känna det efter en sådan allvarlig skada. Under de första tre eller fyra veckorna när jag började träna utomhus kändes det bra, men sedan började det plötsligt värka. Det gjorde inte ont, men det värkte och värkte och t.o.m innan jag gick ut kunde jag känna det och tänkte: 'Fuck... kommer det någonsin att försvinna?'"

 

Totalt genomfördes fyra operationer, vilket lämnade två tre inch (= 7,62 cm) långa ärr på var sida av vaden. Shaw hade sina kryckor i sex månader och han träffade även en psykolog för att hjälpa till med att få honom i rätt sinnesstämning för att kunna spela igen. "Det mesta av det handlade om hur det påverkade mig," säger han. "Men jag känner inte att jag har kommit tillbaka något annorlunda. Det är svårare för min familj egentligen. Min mamma var redan nervös när hon såg mig spela innan skadan, men det är ännu värre för henne nu. Så fort jag går in i en tackling tar hon tag i den som sitter bredvid henne för hon kan knappt titta. Men jag mår bra. Ett par gånger har jag tänkt, när någon kommer mot mig för att tackla mig, under en tiondels sekund: 'Whoa', men i den senaste matchen tänkte jag inte ens på det."

 

Nu, säger Shaw, handlar det om att ta igen förlorad tid, särskilt då det fortfarande stör honom att han inte fick "visa vad jag verkligen kan göra" under hans första säsong efter att ha köpts från Southampton för två år sedan. "Jag var bara 18. Jag hade kommit in som ny och sen kom allt det där ut under försäsongen," säger han och refererar då till Louis van Gaals offentliga deklaration att hans nyförvärv inte var tillräckligt bra tränad.

 

"Det var mina två första veckor och att vara så ung gjorde det svårt. Jag åkte på en skada, jag fick ingen hel försäsong, sen blev jag borta i fyra veckor.

 

"Många saker. Kanske tog jag det lite lugnt under min ledighet efter VM. Kanske trodde jag inte att det skulle bli så hårt och snabbt som det var. Sakerna som hände, skadorna - det slog till mitt självförtroende lite. Ibland kände jag mig inte rätt för spel."

 

Men det känns som att det var länge sedan nu. Shaw har spelat i båda Uniteds vinster hittills under José Mourinho. Han är en populär spelare i omklädningsrummet och har snabbt inlett jobbet med att återetablera sig som en offensiv vänsterback med stor skicklighet och även om han inte tar någonting för givet så bör ingen bli överraskad om han belönas med en plats i Sam Allardyce första Englandstrupp, som presenteras på söndag. Och även om han inte blir uttagen så är en briljant lovande karriär uppe på spåret igen. "Jag älskar det," säger han gällande att bo i Manchester. "Jag bor med mina bästa vänner från skolan, fyra stycken är vi. Vissa tror kanske att vi alltid festar men det är inget partyhus. Det här är mina bästa vänner - en av dem har jag känt sedan vi var åtta - och de vill se det allra bästa från mig."

 

 

Luke Shaw gillar livet i Manchester. "Jag älskar det. Jag bor med mina bästa vänner från skolan, fyra stycken är vi." Fotograf: Davd Sillitoe för the Guardian.

 

De har en egen kock - "det är mycket bättre så, mycket nyttigare också" - och Shaw har även planer på att göra något som var omöjligt när han opererade på endast ett ben: ta körkort.

 

Mourinho, säger han, har ändrat hela atmosfären inom klubben och beundran är ömsesidig med tanke på att han var managern som, utan framgång, försökte kapa Uniteds initiala £27m (319,9m kr) affär för Shaw och köpa honom till Chelsea istället. "Vi har skämtat lite om det," säger Shaw. "Han är en cool manager. 'Varför kom du inte?' ville han veta. Jag kände bara att jag hade en större möjlighet att få förstalagsfotboll här.

 

"Men nu är jag med honom och jag är väldigt glad att han är här. Det har inte varit de bästa åren men helt plötsligt känns det riktigt bra, riktigt positivt. Vi känner att vi har fått tillbaka den där fear factorn där folk tänker att det här laget kommer bli svårt att besegra. Jag är frisk, jag är lycklig, jag känner fortfarande att jag har mycket mer att ge. Jag vill bara köra på nu."

Anfallarens stötande men gamla tweets tar upp problem som sporten har svårt med, från homofobi till ras till sexism, till priset Burnley kan komma att få betala för brott som begåtts på annat håll

   

Andre Gray var inte glad efter Burnleys EFL Cup förlust borta mot Accrington i onsdags men anfallaren har annat att oroa sig för nu. Fotograf: Ed Sykes/Reuters

 

 

AV: Daniel Taylor, the Guardians sportblogg, lördag 27 augusti, 2016:

 

Den första engelska landslagstruppen under Sam Allardyces ledning presenteras på söndag och oavsett vad du tycker om Andre Gray - huruvida du har bestämt att han har samma personliga charm som huvudlöss, eller om du har en mer sympatisk hållning - så kan vi förmodligen anta att om han någonsin skulle ha en liten, liten chans, eller ses som en möjlig back-up spelare, så har nog ett svart streck temporärt nu dragits över hans namn.

Men det är inte orimligt att tänka sig att Gray till sist kommer bli en del av Allardyce eran om han kan behålla flytet i sin karriär.

Gray var den målfarligaste spelaren i the Championship förra säsongen, han gjorde 24 mål som hjälpte till att ta tillbaka Premier League fotbollen till Burnley. Ytterligare nio kom under försäsongen och målet mot Liverpool förra helgen indikerar att han inte kommer ha alltför svårt att ställa om den till den högre nivån.

Kanske kommer det t.o.m att komma en dag när han och Jamie Vardy spelar i samma landslag och tittar tillbaka på tiden, i april 2012, när de mötte varandra för Luton Town mot Fleetwood Town i the Conference Premier.

Men nu känner du förmodligen till Grays internethistoria och den sortens story som får dig att längta tillbaka till mer oskyldiga dagar när twittrande var något för sparvar, troll bodde i grottor i sagoberättelser och fotbollsklubbar behövde inte oroa sig för skadan som skulle kunna orsakas av spelare med smarta telefoner som, tydligen, var mycket smartare än deras ägare. Eller, som Mick McCarthy en gång uttryckte det, "twits (dumskallar) who tweet".

Det finns ingen poäng med att gå igenom allt innehåll men det mest slående exemplet innehåller en nivå av hashtagshat - "Är det bara jag eller är det bögar överallt? #Brinn #Dö #FårMigAttMåIlla" - som helt klart går bortom det vanliga användandet av onlinesmädelser och tyvärr för Gray så tycker kanske många personer att det inte räcker att gå ut med en schablonursäkt, bekänna att man är en förändrad person och haspla ur sig standardmeningarna som försvarsadvokater använder i domstolen när de försöker få ett reducerat straff till sina klienter.

Även om vi för ett ögonblick ignorerar högaffelshomofobin så framstår Gray som en svår man att omfamna. "Rasande," skriver han. "Sitter fast i trafiken för att någon sorglig svag idiot bestämde sig för att bli överkörd på motorvägen. #IngenSympati." Det finns minnen från skolan ("Min lärare sa till mig att jag var en skithög.. såg henne häromdagen då hon körde en skithög"), en trohetsförklaring till Arsenal ["Jag hatar Theo Walcott") och flera andra skrivelser på 140 tecken som går emot honom innan vi kommer till dem som har fångat FA:s disciplinavdelnings uppmärksamhet.

Det kan t.o.m komma att bli värre för Gray nu när det också visar sig att anklagelselistan, som täcker en åttaveckorsperiod från 9 januari 2012, har förlängts och inkluderar en annan tweet - som inleds med deklarationen "Jag hatar lightys!" - från juli 2014, strax efter det att han hade skrivit på för Brentford från Luton. En "lighty" är slang, ofta betraktat som stötande, för att beskriva en ljushyad person av blandras. Om du tänker tillbaka på Rio Ferdinands disciplinfall efter att han retweetat någon som beskrivit Ashley Cole som en "chokladglass" (vilket betyder svart på utsidan, vit på insidan) är det förmodligen säkert att anta att Gray behöver en bra advokat.

Är det rättvist för Burnley att bestraffas för något som hände förut och var fullständigt utanför deras kontroll? Inte det minsta och det är lätt att förstå varför de relevanta personerna på Turf Moor har svårt att förstå hur FA kan bestraffa tweets från mer än fyra och ett halvt år sedan, det börjar nämligen när Gray spelade i Hinckley United, men titta åt andra hållet när det handlar om kvällen då Vardy hade invändningar mot närvaron av en japansk man på hans lokala casino.

Som förmildrande omständighet finns det även lite bakgrund att betänka i Grays fall och det är kanske synd att han inte erbjöd mer kontext i sitt uttalande där han bad om förlåtelse och påpekade att "tack och lov så är jag inte killen jag var då".

Det där ärret som löper diagonalt från hans vänstra öra och hela vägen över hans kind är arvet efter att skurits av en kniv vid ett gatuslagsmål i Wolverhampton, runt julen 2011. De mest stötande tweetsen började komma ett par veckor senare och om Gray verkade vara arg på världen berodde det på att han förmodligen var det också. Grays självbiografi skulle absolut inte vara en genomsnittlig fotbollsberättelse. Han växte upp utan någon pappa och 13 år gammal förlorade han sin farfar, Terry, som hade tagit sin an rollen som fadersfigur. Efter det blev det en berättelse om gäng, våld och den sortens livsstil som de flesta av oss knappt kan begrunda. En del av personerna som han hängde med är idag döda och det var fotbollen, mer än något annat, som hjälpte honom att komma ut på andra sidan. Så ja, kanske är han en bättre människa nu vid 25 års ålder än vad han var när han var 21. Kanske kan vi tro på det han säger och Gray, 2016, är inte den hatfyllda individen han var 2012.

Tyvärr för sporten som helhet är den ett enklare byte för dessa fåtöljkolumnister som gillar att jämra sig över de elastiska principerna i Grays profession jämfört med dem hos folket vi såg tävla i OS. Det går faktiskt åt båda hållen - det finns saker som fotbollen kan lära sig från andra sporter, och vice versa - men Grays tweets, gamla eller inte, går verkligen emot den image som spelet gillar att framställa nuförtiden och det är inte alltid lätt att veta huruvida Robbie Rogers, tidigare i Leeds United, då han kom ut som gay 2013 har förändrat allt lika mycket som många trodde.

Det kändes verkligen inte så då jag nyligen besökte en Premier League klubb och det var dags att dela ut de olika samhällsengagemangen. Då fick vi se skräck i ansiktet på en spelare i truppen - en högprofilerad spelare - när hans namn sattes upp vid en LGBT tillställning. "Jag kan inte göra det," sa han, som om någon just hade bett honom att hoppa bungee från toppen av ett berg. Det kom ett försök att övertala honom - "Det är antidiskriminering, inte pro-homosexualitet" - men han såg skräckslagen ut. Att säga att han frös till is skulle vara en underdrift och trots ett försök till att övertyga honom om att det inte betydde att man skulle klä ut sig till the Village People, så stod det snart klart att det kanske var bättre att välja någon annan för det uppdraget.

Det säger någonting att antalet klagomål till Kick it Out gällande homofobiska smädelser faktiskt har ökat, inte minskat, trefaldigt under de tre senaste säsongerna och du har kanske hört vad som hände förra helgen när Rogers, i spel för LA Galaxy II mot Orange County Blues, påstod att en motståndarspelare upprepade gånger hade kallat honom en queer.

Spelaren? Richard Chaplow, född i Accrington och har tidigare spelat för Burnley, West Brom, Preston North End, Southampton, Millwall och Doncaster Rovers. Chaplow förnekade anklagelsen men erkände att han svurit och blev avstängd i två matcher, om det hade funnits bevis för anklagelserna hade det resulterat i tre matchers avstängning. Allt detta manar till en intressant jämförelse, för samma dag stängdes Hope Solo, USA:s damlandslagsmålvakt, av i sex månader och hennes kontrakt avslutades för att hon hade klagat på Sveriges defensiva taktik i OS och beskrivit dem som ett "gäng fegisar".

För Gray kommer skadan bli dubbel. Inom fotbollen har det alltid varit enklare att få ett dåligt rykte än att bli av med ett och om han faktiskt är en förändrad man kommer det inte bli någon trevlig upplevelse att bli hånad för något han förmodligen sedan länge hade glömt bort. Men först är det troligt att han får en lång avstängning - Gray måste svara på anklagelserna på onsdag kväll - och det skulle inte skada om han under den tiden ansträngde sig för att visa världen att han är ledsen, ställa sig upp framför kamerorna och detaljerat förklara hur han har förändrats och varför vi ska tro på honom. Mycket bättre att göra så än att vara en twit who tweets.

 

 

Wenger och Levys planer går inte ihop

För två klubbar som vill få oss att tro att de har höga ambitioner har det inte varit lätt att förstå rörelserna på transfermarknaden från Arsenal och Tottenham Hotspur under de senaste dagarna.

Till att börja med var det verkligen en egendomlig aktion från Arsène Wenger att, efter att ha klargjort hela sommaren att han inte skulle pressas till att spendera, gå in för Lucas Pérez från Deportivo La Coruña när det här är en anfallare som har funnits på marknaden hela sommaren utan att Arsenal tyckt det var dags att lösa ut hans utköpsklausul på £17m (201,4m kr).

Leicester City var den första klubben att undersöka en potentiell flytt tidigare i somras efter ett tips från Steve Walsh, deras rekryteringschef. Everton trodde att de hade en transfer klar när Walsh senare flyttade till Goodison och Wenger måste kanske förstå anklagelserna om panikköp när, tre veckor in på säsongen, Arsenal plötsligt anfaller affären i ett bakhåll.

Ännu mer förbryllande är det varför Tottenham lämnade det så sent innan de gick in för Wilfried Zaha om de var seriösa gällande att köpa honom från Crystal Palace. Efter ingenting under hela sommaren, var det då vettigt att vänta tills Yannick Bolasie hade slutfört sin flytt till Everton innan de lyfte på luren?

Palace har precis förlorat en av deras bättre offensiva spelare. De kan knappast väcka någon ilska för att de inte vill släppa en till, särskilt med så lite tid kvar att hitta någon ersättare på innan onsdagens deadline.

Och när det gäller erbjudandet på £12m (142,1m kr), trodde verkligen Spurs ordförande, Daniel Levy, på allvar att det skulle säkra affären på dagens uppumpade marknad? Bolasie gick för £25m (296,2m kr) och Zaha, 23 år gammal, är fyra år yngre och därför en mer värdefull tillgång.

Levy gillar att tro att han opererar efter sina egna regler men det får mig att undra huruvida det här är det bästa exemplet hittills på vad han kallar "pragmatisk spelarhandel" nu när klubben har en ny arena att finansiera - eller, för att uttrycka det på ett annat sätt, han försöker göra allt så billigt som möjligt.

Sunderland står i skuld till Allardyce

Inför det första landslagsuppehållet den här säsongen undrar jag om Sunderlands ordförande, Ellis Short, och klubbens medieavdelning kanske kommer att erkänna nu att det var ganska småaktigt och opassande att annonsera att Sam Allardyce hade tagit Englandsjobbet i ett stympat 49 ord långt uttalande som inte lyckönskade honom eller uttryckte någon tacksamhet för bedriften som höll de kvar i Premier League.

När David Moyes senare tog över i Sunderland var det också intressant att se Shorts beröm till den nya managern och det tydliga budskapet att han hellre hade haft honom än Allardyce till att börja med. Moyes, sa han, var "min managermåltavla nummer 1 vid de fem senaste anställningarna, men hans vilja att hedra existerande kontrakt betydde att vi inte kunde ta honom till Sunderland tidigare."

Ett problem bara: Paolo Di Canio fick sparken av Sunderland den 23 september 2013 och ersattes ett par veckor senare av Gus Poyet. Vill Sunderland verkligen få oss att tro att deras toppmåltavla var en man som befann sig tre månader in på ett sexårskontrakt som Manchester Uniteds manager?

AV: Ewan MacKenna, Special för Bleacher Report, onsdag 1 juni, 2016:

 

Gabriel Gomez är arg.

"Jag pratar inte om maffiafolk. Jag känner inga av dessa personer du pratar om... jag pratar inte om droghandel."

Gomez är den f.d colombianska mittfältaren som är bättre känd som "Barrabas". I VM 1994, innan Colombias gruppspelsförlust mot USA, återvände deras spelare från ett möte inför matchen och de möttes av dödshot som sa att de alla skulle bli dödade om Gomez spelade i matchen.

Den dåvarande tränaren Francisco Maturana böjde sig för hoten och sa att han "inte kunde utsätta någon annans liv för fara," enligt the Telegraph. Anfallaren Tino Asprilla tillägger: "Vi visste inte ens varifrån dessa hot kom. Var det drogkartellerna, eller var det p.g.a kriget med gerillan? Vi frågade vem som var ansvarig och det gör vi fortfarande då vi än idag inte har en aning om hur det kom fram."

Under säsongerna fram till den turneringen spelade Gomez för Atletico Nacional och Millonarios, två av lagen som stod på toppen av den inhemska ligan under den så kallade narco-fotbollseran. Det förstnämnda laget finansierades av Pablo Escobar, det sistnämnda av Gonzalo "El Mexicano" Gacha.

   

 

Han vill verkligen inte prata om det.

"Nej, jag träffade dem aldrig, jag låg aldrig med dem, jag hade aldrig någonting med dem... Du frågar om Pablo Escobar, om knarkkungar, och jag vet ingenting... jag vill inte prata om droghandel. Jag vill prata om fotboll."

Hans attityd är lätt att förstå. Gomez är långtifrån ensam om att bygga en mur mellan idag och vad som hände förut.

Juan Jose Bellini, en gång i tiden chef för Colombias fotbollsförbund och f.d director i America de Cali, svarar glatt i telefonen, men hans ton ändras när han inser varför jag har ringt.

Som god vän med Rodriguez Orejuela bröderna som drev America de Cali och Calikartellen, spenderade han sex år i fängelse efter en fällande dom gällande pengatvätt. Han är inte redo att prata om det.

"Nej, nej, jag är för gammal för att minnas den eran. Jag pratar inte om det, jag minns inte." Sen bryts samtalet.

Grävandet fortsätter. Luis "Chonto" Herrera var en försvarsspelare i det colombianska landslaget 1994. Jag frågade honom om Gomez motvillighet att prata.

"Jag antar att det är för att det var en svår stund. Omgivningen var fruktansvärd för laget. De hotade spelarna, personalen runt laget, tränaren. Vi åkte alla dit så stolta över att få representera Colombia, att få göra vårt bästa för landet och att få göra våra familjer stolta också, och det var en riktigt svår stund för alla.

"I och med enheten i laget kunde vi bara försöka att ta oss igenom den situationen tillsammans och gå vidare. Vi har alla våra egna sätt att hantera den tiden i våra liv på, att hantera vad som hände med laget och landet och oss själva och våra familjer."

Han suckar. "Det är hans sätt. Det här är mitt."

 

Colombias startelva mot USA i VM 1994.

 

Tre olika år. Tre olika ögonblick.

 

Det är den 4 juli, 2014, och solen studsar mot speglarna som utgör fasaden på den nya Estadio Castelao i den norra brasilianska staden Fortaleza.

Där inne är det svårt att bestämma om det är det skrovliga jublet eller den brinnande färgskalan som sliter mest i din uppmärksamhet då en sen James Rodriguez straff bara är ett rent tröstmål då Colombia åker ur VM-kvartsfinalen. Men om det finns en seger i en förlust, då är det här precis det - det är nämligen inte bara det första framträdandet i kvartsfinal, det handlar även om ett land som klättrat från stående nere på knäna när det gäller intern stolthet och externt rykte.

I en turnering definierad av färg och karneval har Colombia, mer än någon annan nation, stått ut som en flaskraket avfyrad över kvällshimlen.

 

Det är den 9 december, 2015, och kvällen har lagt sig över Estadio El Campin i Colombias huvudstad Bogota. En skålformad arena som ses när man går på boulevarden som heter Calle 57, den har renoverats många gånger sedan den öppnades 1938 och den bjuder på det där fantastiska sydamerikanska tricket att vara både betonggrå och ändå dränkt i en färgglad karaktär, samtidigt.

Det har just spelats en tråkig match mellan lokala laget Independiente Santa Fe och argentinska klubben Huracan, men stället gungar snart då en straffläggning resulterar i att en colombiansk klubb vinner Copa Sudamericana (CONMEBOL:s version av Europa League) för första gången.

 

Det är den 19 maj, 2016, och belysningen skär genom mörkret runt det sviktande vidundret som heter El Estadio Atanasio Girardot.

Nu är den en del av ett imponerande och modernt idrottskomplex i Medellin som inkluderar simning, baseball, friidrott och tennisfaciliteter, huvuddelen av arenan gungar då Atletico Nacional bokar sin plats i semifinalerna i Copa Libertadores (CONMEBOL:s version av Champions League).

Underläge med 1-0 mot Rosario Central från den första matchen och de får en tidig straff emot sig men krigar sig tillbaka och gör ett vinstmål fem minuter in på övertiden, detta i en match som innehöll slag, röda kort, karatesparkar, sjukvårdare som jagade domare och en motståndarmanager indragen i rasism med en hemmaspelare.

Men även om det var bortom kontroll så var deras insats snabb, fysiskt överlägsen och tekniskt kontrollerad, passande för ett lag som lämnade gruppspelet med de bästa siffrorna och äntrade slutspelet som det högst seedade laget.

Det är sant att en liten flock svalor aldrig gjort någon sommar, men det har dykt upp tillräckligt många små forsar på senare för att illustrera att colombiansk fotboll är på väg ur sitt vintergrepp.

 

Colombianska spelare firar med James Rodriguez efter hans mål mot Uruguay i VM 2014.

 

Alltför ofta säger vi att sport kan överträffa livet. Det kan den inte. Ibland är det en flykt, och andra gånger är det en influens på det minsta möjliga sättet. Men vanligtvis brukar sporten vara en spegel av livet - och precis som Colombia vet från deras eget förflutna så är det inte alltid positivt.

Men om landets fotboll på 1980- och 1990-talet tjänade som ett sorgligt mikrokosmos av en era där det blev känt för droger, våld och inte mycket annat, så är det nu en välkommen symbol för en nation som sakta men säkert börjar hitta både sin röst och sin plats.

Juan Pablo Angel bevittnade den förvandlingen bättre än de flesta. Född i Medellin och uppvuxen där när det var världens mordhuvudstad. Han vann en nationell titel 1994 innan han flyttade till Argentina, Aston Villa och till sist USA.

"Att åka hem en gång om året efter säsongerna gjorde det lättare att se förändringarna som skedde i staden och landet," säger han. "Särskilt när Alvaro Uribe var president [mellan 2002 och 2010].

"Det var förmodligen då förändringarna ökade farten som mest dramatiskt, och det involverade allt från säkerhet till byggande till nästan varje annan aspekt av landet. Det var lätt att se det. Jag åkte hem och det var fantastiskt att träffas av förändringarna som pågick. Det var massivt, massiva förändringar. Verkligen.

"Det gjorde att man åkte tillbaka till något annat land och spelade med en stolthet som inte alltid fanns där. I Europa och USA är jag säker på att det alltid fanns stereotyper om Colombia och den sortens land vi kom ifrån. Jag lyssnade aldrig på folk som gjorde oss till stereotyper, men man behövde bara titta på nyheterna - allt handlade om droger och den politiska och sociala konflikten vi hade levt i under så många år."

Angel har upplevt hur hans land gick vidare från sitt mörka förflutna, och känslan har varit "speciell."

För inte så länge sedan ansågs Colombia vara en misslyckad stat som producerade ungefär 80 procent av världens kokain. Men där polisen en gång i tiden stoppade motorcyklister som bar hjälm för att det var ett vanligt tillbehör för torpeder, och där liv var så lite värda att man kunde köpa ett mord för så lite som $75 (675 kr), där ser vi idag den tredje största ekonomin i Latinamerika, endast bakom Brasilien och Mexiko.

 

Juan Pablo Angel i aktion för Nacional 1997.

 

Förändringarna är uppenbara i förvandlingen av nationens tre största städer, som, föga överraskande, är hemmen åt de fem framgångsrikaste klubbarna i Colombias fotbollshistoria.

I Bogota, där Millonarios och Santa Fe har delat på 22 titlar, har enorma summor pengar lämnats över till transport, kulturell infrastruktur och återställande av miljön, medan trafikolyckorna har reducerats till hälften och mordfrekvensen fallit med hela 70 procent.

I Medellin, där Nacional har blivit kungar vid 15 tillfällen, har mordfrekvensen sjunkit med 80 procent delvis p.g.a integrationsplanerna för kåkstäderna som existerar på bergssluttningarna, vilka inkluderar ett linbanesystem till en metro under den. Bredvid dessa fysiska förbättringar finns det även sociala och utbildande program.

Samtidigt i Cali, där America och Deportivo har samlat på sig 22 kungakronor, inleddes rivningen av det centrala El Calvario området i juli förra året.

Känt lokalt som La Olla (vilket betyder the pot eller mer precist ett ställe att köpa droger på) eller metedero (väsentligen ett ställe där man kan ta droger och vara med i prostitution), det är en del av ett stort omvandlingsprojekt där de närliggande distrikten San Pascual (ett bostadsområde för underklassen) och Sucre (industriområde) också ska jämnas med marken under de kommande åren för att skapa utrymme åt framtiden.

Det är inte detsamma som att säga att Colombia inte kunde göra bättre ifrån sig, särskilt när det gäller infrastruktur och social jämlikhet, men om de pågående fredsdiskussionerna med rebellgerillan går bra, så kan turismen öka ytterligare och mindre pengar spenderas på försvaret.

"Självklart finns narco-samhället fortfarande där; det är bara betydligt mer dolt," säger den colombianska journalisten Carlos Alleman.

"Tidigare visste du vilka de var och vart de var, men nu vet de bättre hur de ska göra. Och man kan inte låtsas om att det inte finns en stor uppdelning i vårt samhälle heller. Det finns i vår kultur. Det har varit så sen 1800-talet; det har alltid varit likadant.

"De fattiga människorna kommer alltid vara fattiga, för samhället och systemet fungerar så. Det är säkrare att gå runt i städerna nu, och regeringen spenderar mycket pengar på säkerhet, och det finns många promenadställen för turister, men den dolda fattigdomen är enorm. Men det blir bättre och förbättringarna innebär att internationella varumärken kommer till Colombia, vilket är bra för samhället och för ekonomin. Och det är bra för fotbollen."

Gonzalo Medina-Perez, en professor vid universitetet i Antioquia som utförligt har studerat relationen mellan fotboll och droghandeln, håller med. "Genomsynlighet började ändra den fotbollen," säger han.

"De har fått fler aktieägare, fått bättre träning med pengarna som kommer in i landet. Det har gett större ekonomisk stabilitet till lagen. Jag antar att den bästa förklaringen till utvecklingen har varit en tydligare finansiell organisering. Lagar infördes gällande detta av regeringen, vilket tvingade fram bättre kontroll och resultaten har varit bra.

 

"Det har lett till att klubbar organiserats bättre ur ett affärsmässigt perspektiv, fått sponsorer ombord, attraherat fans och sålt biljetter. Och Nacional är det bästa exemplet på hur det fungerade, detta då de stöttas av Ardila Lulle Gruppen, som har enorma resurser tack vare andelar i allt från gas till media till dryckesindustrin."

Som kontrast frågade jag Angel om när han började spela för Nacional 1993 och hur livet var både i laget och i staden för ett kvarts århundrade sedan.

"Det finns fortfarande problem idag men inte i närheten av hur det var förut," säger han. "Vi har fortfarande drogproblem, men inte som på 80-talet för landet har vuxit upp och förändrats på ett positivt sätt från de gamla dagarna. Fotbollen har också följt med. Men på den tiden, det är som att tänka på en annan värld, det var topperioden för kartellerna att vara med i fotbollen, och sporten var inte bortstött från situationen i landet.

"Det var våld, det var droger, det var mycket politiska och ekonomiska problem. Men det som vi ser, det blir en del av vår livsscen. Vi lär oss hur man lever med det, och det var en del av det normala, vardagsrutin och en del av det vi var tvungna att göra. Det är inte detsamma som att säga att vi inte var oroliga för våra familjer och vänner, men vi blev vana vid våldet och dessa omständigheter och det faktum att vi regelbundet exponerades för mycket fara.

"Men vilket annat val hade vi än att hantera det kaoset?"

Det är svårt att veta exakt när narco-fotbollen slutade.

Sent in på 1990-talet var ett stående skämt i Cali att gatorna var säkrast när America spelade eftersom alla gangsters då befann sig inne på arenan. Precis som all den bästa humorn hade den ett starkt korn av sanning i sig.

 

 

Så sent som 1997 gjorde klubbens f.d ytter, Anthony De Avila, ett mål som hjälpte Colombia att kvalificera sig till VM och han firade genom att springa till tv-kamerorna och tillägna sitt mål till Rodriguez Orejuela bröderna, de fängslade baronerna från stadens ökända kartell och männen som ägde laget bakom scenen.

Strax efter det höll klubben en tyst minut innan en match för att hedra brödernas nyligen avlidna mamma.

Först 2013 togs laget bort från USA:s finansdepartements så kallade "Clintonlista." US-amerikanska företag hade förbjudits att göra affärer med laget som bestraffning för deras del i droghandeln, vilket gjorde att de hamnade i ekonomiska svårigheter.

Än idag försöker de dra tillbaka den förlorade tiden då de trånar i den andra divisionen.

Men det har varit långt ifrån bara America eller Cali. Under det där VM-kvalet till VM 1998 sändes en match mot Venezuela samtidigt som polisen i Bogota väntade på att befria en kidnappad affärsman. De väntade på att ett mål skulle göras så de kunde gå in mitt i kaoset från målfirandet.

Enligt W Radio (via Colombia Reports) så funderade Millonarios, på andra sidan huvudstaden, 2012 på att ge tillbaka de två titlarna de hade vunnit under en era när knarkkungen Rodriguez Gacha låg bakom deras offensiv.

 

Miguel Rodriguez Orejuela anländer till Bogotas flygplats efter arresteringen av honom 1995.

Vart narco-fotbollen började är ännu svårare att uttyda. Precis som alla andra saker i Colombia är så många strängar sammanflätade att det kan vara omöjligt att reda ut.

Landets professionella liga började i omvälvningen av Colombia 1948, och blomstrade på 80-talet som en mer modern anarki införd av narco-fotbollen.

"Den första regeringen på 1980-talet var liberalen Julio Cesar Turbay Ayalas," säger professor Medina-Perez, som säger att "i deras ekonomiska politik införde [regeringen] en mekanism med vilken de tillät en sorts legalisering av vissa illegala aktiviteter som knarksmuggling.

"Det var inkörsporten för droghandlare som började visa deras ekonomiska styrka och använda den på olika områden. Det inkluderade industri, handel, finanser och, såklart, fotboll. Men när man pratar om narco-fotboll i Colombia, nämner alla Pablo Escobar, men han är inte den enda eller ens den viktigaste."

En version säger att inledningen på narco-fotbollen dök upp när en grupp marijuanasmugglare i Santa Marta investerade i Union Magdalena, Carlos Valderramas första klubb. Det hela leddes av Eduardo Enrique Davila, som så tidigt som 1973 identifierades av myndigheterna som mannen bakom stora transporter marijuana till Italien, Puerto Rico och USA. Men om dessa investeringar var små så går det inte att säga detsamma om det som följde under 1980-talet.

Independiente Medellin styrdes av gangstrarna Hector Mesa och Pablo Correa Ramos. Santa Fe fick sina skulder avbetalda av Fernando Carrillo när han blev ordförande, men i maj 1981 åtalades han och hans Inverca Group för involvering i kokaintransporter till Florida. Efter det togs klubben över av droghandlarna Silvio och Phanor Arizabaleta-Arzayus, vars bror dog 1983 efter en explosion i ett kokainprocessande laboratorium.

Och sen har vi de Stora Tre.

Rodriguez Orejuela bröderna i Cali samlade snabbt ihop ett av de bästa lagen kontinenten någonsin hade sett, de förlorade Libertadores finalen 1985, 1986 och 1987.

Fram till dess hade det varit en begränsad klubb, men med sin nyfunna rikedom plockade de in spelare av väldigt hög kaliber, som Paraguays Roberto Cabanas, peruanen Julio Uribe och Ricardo Gareca från Argentina.

Berättelsen gör även gällande att Miguel Rodriguez Orejuela en gång träffade en ung Diego Maradona 1979 och han hade mer att erbjuda än bara ett gratis mål mat. Han bad argentinaren att spela de återstående sex månaderna av säsongen för hans klubb för $3 miljoner (26,9m kr), och affären blev inte av enbart p.g.a ett kontrakt redan var klart med Barcelona, detta enligt boken El Hijo del Ajedrecista, via El Mundo.

I Bogota var Gacha huvudmisstänkt i mordet på Millonarios ägare. Två år efter att ha tagit över laget själv var de mästare, två säsonger i rad 1987 och 1988.

Men ett år senare blev ingen mästare i Colombia, då ligan inte spelades efter mordet på Alvaro Ortega, som hade dömt en match i Medellin mellan Deportivo och America. Enligt the Chicago Tribune ringde någon efteråt anonymt till en journalist och sa "vi och våra beskyddare förlorade mycket pengar p.g.a att resultatet i Deportivo Medellin-America matchen inte var hederligt," och därför hade lönnmordet beordrats.

 

En belöning erbjuds för Medellins drogkartells ledare Pablo Escobar och Gonzalo Rodriguez, visat i colombiansk tv 1989.

"Alla kommer ihåg att Nacional vann Libertadores det året, men få pratar om det," säger Carlos Alleman. "Det är en stor skam för vår nation."

Så mycket att innan klubblags-VM 1989 deklarerade AC Milan ägaren Silvio Berlusconi att hans lag "skulle kriga mot Nacional för att besegra den smutsiga delen av världen," enligt Doentes por Futebol.

"Nacional var Escobars lag, såklart," säger "Chonto" Herrera. "Jag spelade där i 10 år, och det är känt att han investerade bakom scenen. Men Pablo, jag träffade honom aldrig, nej. Men alla visste att han var en person som var passionerad gällande fotboll.

"Det var inte bara de lagen, han älskade spelet fotboll. Han hade matcher på sin ranch, han byggde planer i de fattigare områdena och gav ungar en plats att leka på, och många bra spelare lärde sig spelet på det sättet, på de planerna som han finansierade."

Med Escobar fanns det alltid två sidor. En man som mördade många? En terrorist som sprängde ett Avianca plan? Hjälte för de fattiga som byggde 1,000 hem för familjer som hade tvingats bo på en sophög, bland annat?

"Vad som hände i narco-handeln hände i andra länder också," säger Ivan Pereira, en brasiliansk arkitekt som har spenderat en livstid med att undersöka och gräva ner sig i colombiansk fotbollshistoria och dess sociala länkar. "Men i Colombia, gick det till en annan nivå. Skillnaden mot andra länder var att de flesta ville ha pengar; i Colombia ville de bli kändisar, rockstjärnor.

"De började dyka upp i tv, en i Calikartellen byggde ett femstjärnigt hotell på den karibiska ön San Andres. De krävde uppmärksamhet, och fotbollen var ett sätt att ge dem det på. De använde fotbollen för att bli accepterade, som Ryssland och deras oligarker. Det köper acceptans och inflytande. Och med acceptans menar jag högt upp i samhället. Självklart var fotbollen fantastisk för att tvätta pengar också."

I december 1989, efter att ha tagit Gachas son, släppte polisen honom och förföljde honom då han stack till sin pappa. El Tiempo rapporterade att de som stod nära incidenten trodde, efter att ha hört granatexplosioner, att han hade hållit en granat mot sitt huvud och begått självmord, men polisen annonserade senare att Millonarios ägare faktiskt hade skjutits från av deras helikoptrar.

Sex månader senare återfanns fyra av klubbens spelare i en ung och hemmabaserad trupp som nådde andra rundan i VM.

I december 1993 spårade colombianska styrkor fram Pablo Escobar i ett medelklassdistrikt i Medellin. Efter det att eldgivning inleddes for han upp på taken på några närliggande hus för att ta sig ner på en bakgata, men då sköts han i kroppen och dödades till sist med en kula i huvudet.

Han begravdes med en Nacional flagga över sin kista, och sex månader senare var sex spelare från hans klubb med i truppen som åkte till VM som en av favoriterna och Pele tippade att de skulle gå hela vägen. Men en Nacional spelare saknades - målvakten Rene Higuita petades för att ha brutit mot landets anti-kidnappningslagar då han hamnade i en incident som involverade Escobar och pengatvättaren Carlos Molina som innebar en kidnappning av den sistnämndes dotter och leverans av en lösensumma.

Tonen var satt för vad som skulle följa.

 

Andres Escobar på bild vid VM 1994.

"Det var massvis med spel på att vi skulle vinna VM, och vi tog oss inte ur gruppen," minns Herrera. "Och efter att ha förlorat var alla så arga på oss, situationen var rörig, hemsk. Andres [Escobar, Nacional försvararen som gjorde självmålet mot USA som fick laget utslaget] bestämde sig för att gå ut och äta middag med sina vänner mitt i allt det. Han mötte folk som började säga saker till honom utanför en klubb..."

Efter det att Escobars vänner lämnat scenen konfronterade han dessa personer, men deras livvakt sköt honom sex gånger medan han sa, "Gol, gol, gol, gol, gol, gol," som Sports Illustrated rapporterade.

Ett år efter den incidenten hittades Gilberto Rodriguez Orejuela av polisen då han gömde sig i ett hemligt rum i sitt hem, medan Miguel Rodriguez Orejuela togs då han försökte äntra ett dolt rum i badrummet i sin lägenhet. Båda avtjänar nu 30 år i USA.

"T.o.m. innan de togs var narco-fotbollen framme vid slutet för mig. Det kom i och med Andres Escobars död," konkluderar professor Medina-Perez. "Jag intervjuade många personer och undersökte en hel del, och det är verkligen svårt att tro att det var mycket narco-pengar inom fotbollen efter det.

"Andres satt på en bar och drack. Killarna som dödade honom skickade ingen för att döda honom; det eskalerade bara. De var sammanlänkade med drogpengar, de var i maffian, men det var isolerat, separerat från vad som hände i drogvärlden. För mig mötte han tyvärr sitt öde den kvällen."

Det gjorde även colombiansk fotboll. Efter galenskaperna på 1980-talet hade allt kommit ifatt dem.

Mitt i allt våld hände den konstigaste saken en dag i Colombia. 1993, på ett campus på Nationaluniversitetet i Bogota, protesterade en grupp studenter mot en professor när han plötsligt drog ner sina byxor och började moona mot dem.

Vid den tidpunkten var Antanas Mockus en filosof och matematiker som hade spelat en roll i skrivandet av den nya nationella konstitutionen 1991 som gav städer mer självständighet. "Innovativt beteende kan vara användbart när man får slut på ord," sa han om incidenten, men han tvingades ändå att avgå, enligt the New York Times.

Men 1995 hade han blivit borgmästare i huvudstaden efter att ha vunnit vad många påstod var proteströster under en kampanj där han vägrade att debattera eller vara med i tv för att promota sig själv.

"Han intog tronen och för honom gick det inte ihop att bygga byggnader förrän människor insåg hur man lever i ett samhälle," säger Pereira. "Så han startade massvis av aktioner för att lära dem att leva normalt."

Dessa aktioner inkluderade att duscha i en reklam för att lära folk mer om vattenbesparing, han strövade omkring i spandex och en cape och kallade sig själv "Supermedborgare," han fick grälande grannar att veva med röda kort istället för vapen mot varandra och han ersatte trafikpoliserna vid rödljusen med mimartister.

 

Antanas Mockus

 

På något sätt påverkade det Colombia som var i desperat behov av just det. Så pass mycket att mitt i en förnyelse av konst och kultur fick han 63,000 invånare att frivilligt gå med på en 10-procentig skattehöjning.

Strax efter det lyftes cykel- och promenadkulturen fram, tillsammans med byggandet av bredare vägar och nationalparker.

Det fungerade så bra i Bogota att Medellin gjorde samma sak under ledning av Sergio Fajardo, som väckte liv i slummen där genom att öppna parker och bibliotek, byggde fantastiska museum och ritade om hela staden. 2013 vann staden toppriset i the NGO Urban Land Institute som den mest innovativa staden i världen.

"Det gav en bättre bild av Colombia för världen," säger Medina-Perez, "vilket i sin tur medförde en sedan länge förlorad nationalism och stolthet."

När fotbollen försökte följa efter fungerade det initialt inte. Som värd för 2001 års Copa America togs de initialt bort från den äran p.g.a säkerhetsbekymmer, och när de åter sattes in drog sig Kanada ur, följt av Argentina, som sa att de hade mottagit dödshot.

"Ett år senare kvalificerade sig inte ens Colombia till VM," noterar Pereira. "De visste att de var tvungna att ändra hur de såg på spelet. En av de första sakerna de gjorde var att ändra kalendern så den följde fotbollen i Europa, med säsongsstart i augusti och sedan en fortsättning därifrån.

"De fick mer investeringar. De reducerade antalet klubbar i den första divisionen för att koncentrera talangen och höja standarden. Massor av klubbar började investera i ungdomsakademier. Så de var inte med i VM-turneringarna på 2000-talet, nej, men de byggde upp sig själva för den här framtiden du börjar se nu."

"Det är därför fotbollen är stark, väldigt konkurrenskraftig, vi har spelare över hela världen, och standarden är bra igen," säger "Chonto" Herrera.

"Colombia har alltid haft talang, och det kommer för alltid vara fallet," fortsätter Angel. "Vi har den här särskilda förmågan att skapa talangfulla fotbollsspelare, och den här generationen lär sig från misstagen som tidigare generationer begick. När det gäller klubbarnas ägarskap så är en del av klubbarna nu ägda av privata ägare och företag, och det ger mycket mer stabilitet.

"Så det handlar mer om att lära sig och förstå att det här är en underhållningsindustri, och den måste behandlas som en sådan."

Angel pekar på det mest notabla exemplet i form av Nacional, som har ökat sina publiksiffror och dramatiskt förbättrat säkerheten på deras arena. "Vad som händer med den här klubben är extraordinärt," säger han.

"Samma sak gäller för hur vi producerar spelare. Gatufotbollen spelas fortfarande i de fattiga områdena. Men klubbarna håller även med planer för barnen, och de spelar i en kontrollerad miljö. Klubbar ger dem det och tar hand om dem, försöker förvandla de unga spelarna och deras liv och få dem att bli bra människor för samhället.

"Om de genom att göra det har förmågan att producera ett visst antal spelare som kan tjäna deras lag, så är det fantastiskt. Men det första syftet är att förvandla dessa barns liv och göra landet bättre."

Inget av detta är detsamma som att säga att colombiansk fotboll eller deras samhälle är i närheten av att vara perfekt. Enligt InSight Crime så "från 2009 till juli 2013 dödades uppskattningsvis 7,000 människor i Medellins maffiakrig," medan fred i det här området endast har skett p.g.a en vapenvila mellan rivaliserande gäng. Kokainproduktionen fortsätter att växa; så sent som i maj hittade polisen 8,8 ton kokain i deras största beslag i deras historia.

Samtidigt har Pablo Escobar äntrat popkulturen. Enligt Huffington Post tjänar hans son numera pengar på att sälja kläder med Escobar på - inklusive "t-shirts som har en bild på Escobars arresteringsdokument samt hans faders ansikte." Han har även träffat sonen till den mördade presidentkandidaten Luis Carlos Galan i ett avgörande ögonblick när det gäller att gå vidare från vad som tidigare har hänt.

Fotbollen har också sina problem, endast tre hemmabaserade spelare kom med i den colombianska truppen till VM 2014. Men även om det visar hur den inhemska ligan har stapplat i sin förmåga att behålla nationens bästa, är det också ett tecken på kvaliteten i deras spelarproduktion att många köps upp av toppklubbarna i Europa.

Än en gång, sida vid sida, är fotbollen en spegel av samhället - men den här gången försöker de båda att bygga åt rätt håll.

 

Colombianska fans vid deras VM-kvalmatch till VM 2018 mot Ecudaor.

Gabriel Gomez lyfter på sin telefonlur, och den här gången är han inte arg. Den här gången skrattar han i andra änden.

"Du igen," säger han.

"Jag hade bara ett par frågor till," säger jag till honom.

"Våldet var för mycket då," förklarar han. "Men nu är allting mycket bättre, industrin är mycket bättre, landet är friskare, saker och ting är lugnare. Det är många turister här nu. De får se Colombias skönhet, som har en fantastisk landsbygd, samtidigt som städerna är underbara.

"Allting fungerar bättre; ekonomin är bättre. Gerillan och narco-handeln lämnade alla illa tilltygade, och det tog tid att ta sig igenom det, men nu är det i allmänhet lugnare och vi går vidare."

"Så hur känner du idag?" frågar jag honom.

"Efter allt vi har gått igenom och tagit oss hit... stolthet. Hur skulle vi inte kunna känna det?"

 

Delar av den här artikeln dök först upp i the Irish Examiner.

* Jese Rodriguez skrev på för PSG i en flytt för £21m (246,3m kr) i måndags

 

* Den f.d Real Madrid ynglingen har ännu inte fullbordat sin potential

 

* Men utanför planen är han redan en stor stjärna inom flera olika områden

 

* Han visar upp sina tatueringar på Instagram, och har släppt en musikvideo

 

* Flickvännen Aurah Ruiz stal föreställningen vid anfallarens presentation hos PSG

   

F.d Real Madrid anfallaren Jese Rodriguez håller upp sin tröja bredvid flickvännen Aurah Ruiz.

 

 

 

 

AV: Jonny Singer för MailOnline, tisdag 9 augusti, 2016:

 

 

Det finns inte många fotbollsspelare som kan dyka upp och skriva på för en av världens största klubbar och posera för officiella klubbfoton med sin flickvän innan han gjort det med sin nya manager.

 

 

Men då ska vi komma ihåg att det inte finns många fotbollsspelare som Jese Rodriguez.

 

För även om han mest är känd som en birollsspelare för Real Madrid, en av de få som gått hela vägen genom deras

akademi men aldrig tillräckligt bra för att ta en ordinarie plats i förstalaget, så finns det så mycket mer runt 23-åringen än det.

 

 

Ruiz fotograferades på planen med sin pojkvän då hon dök upp med honom i hans nya klubb.

 

 

Jese lämnade Real Madrid för Ligue 1 mästarna Paris Saint-Germain för ungefär £21m (246,3m kr).

 

 

Förutom att vara en ansedd anfallare har Jese även spelat in en rapvideo med namnet 'Yo Sabia'.

 

 

Musikvideon, i vilken Jese rappar, har setts mer än sex miljoner gånger.

 

 

 

 

 

 

 

 

Ruiz är väldigt aktiv på Instagram och postar ofta bilder med sin pojkvän Jese.

 

 

TV-personligheten har nyligen dokumenterat deras semester på Maldiverna.

 

 

På planen är Jeses facit hyfsat. Han har gjort 13 La Liga mål på 63 framträdanden och återhämtade sig från en allvarlig skada så han kunde vara med i förra säsongens Champions League vinnande trupp.

 

 

Det var andra gången han fick lägga sina händer på den största pokalen i klubbfotbollen och det adderade till hans medaljsamling där han vunnit La Liga, Copa del Rey, UEFA:s Supercup och Klubblags-VM.

 

 

Men hans bidrag till dessa prestationer var begränsade. Han är en anfallare, men har bara mäktat med ett mål totalt under de två Champions League triumferna - det andra målet i en 2-0 vinst mot Roma förra säsongen, det kom fyra minuter från full tid.

 

     

Den tatuerade anfallaren postar selfies på Instagram som visar upp hans fotboll och livsstil.

 

 

Efter att ha kommit fram via ungdomslagen i Real Madrid har Jese lämnat efter nio år i klubben.

 

 

Han har haft svårt att få speltid i förstalaget i ett lag som kan skryta med spelare som Cristiano Ronaldo.

 

 

Trots att han bara gjort 18 mål i karriären för Real har han vunnit flera tunga pokaler.

 

 

 

 

Säsongen då han var en del av den ligavinnande truppen spelade han bara nio minuter. Han är 23 år gammal, men trots att han har imponerat på ungdomsnivå har han aldrig spelat någon match för A-landslaget - trots att Spanien saknar anfallare.

 

 

Men det har visat sig att han är en mångsidig och hårt arbetande forward och han är väldigt populär bland Real Madrid fansen och hans lagkamrater.

 

 

Sergio Ramos kom med en särskild hyllning till honom på Instagram i måndags då han skrev: "9 år av engagemang och krigande för klubbmärket. En förebild för många. Jag önskar dig allt det bästa på det här nya äventyret, kompis. Du förtjänar det!"

 

 

Ruiz postar regelbundet selfies på paret tillsammans på hennes Instagram konto.

 

 

Den nya PSG-anfallaren postade den här bilden online på paret tillsammans med bildtexten "oemotståndlig kärlek."

 

 

 

Vid ett tillfälle tippades han t.o.m som en framtida Ballon d'Or vinnare, efter att ha slagit sig in i förstalaget 2013 - och trots att han inte riktigt nått de högsta höjderna igen efter det så har den potentialen övertygat PSG om att hosta upp £21m (246,3m kr) för honom.

 

 

Men om han inte riktigt har visat vad han kan ute på planen än så är han något av en sensation vid sidan av den.

 

 

Så sent som förra månaden släppte han en musikvideo till sin rapsingel, 'Yo Sabia', under sitt alias Jey M - en låt som först spelades in för ett år sedan. I videon finns Jese själv med och han bär en tung guldkedja, i den återfinns även flera lättklädda kvinnor och ett par bilar som ser väldigt dyra ut.

 

 

Under de fyra veckorna som gått sedan den släpptes digitalt har videon setts över sex miljoner gånger på Youtube.

 

 

Sen har vi hans Instagramkonto som problemfritt växlar mellan bilder på Jese då han spelar fotboll, poserar med sin flickvän Aurah Ruiz och då han visar upp sina senaste tatueringar.

 

 

Den senaste tatueringsbilden - ackompanjerad av bildtexten 'Vi fortsätter med bläcket!' - visar en staty föreställande en gud från sydöstra Asien, som sammanbinds med en morrande tiger över hans rygg, flera citat och namnen på familjemedlemmar på hans händer och armar.

 

 

Den spanska anfallaren kan inte bara skryta med en hel del bläck på sin egen kropp, för ett par månader sedan postade han en video där han själv testar nålen, detta då han ritade in sitt nummer 20 på sin tatuerares arm.

 

 

Trots att han bara gjort ett Champions League mål har Jese vunnit pokalen två gånger.

 

 

 

 

 

Anfallaren visar upp en tigertatuering på sin rygg, en av flera stora bitar kroppskonst.

 

 

Om Jeses Instagram är en fröjd för ögat är hans flickväns konto mer av en insikt i deras liv tillsammans.

 

 

Ruiz, en tv-personlighet som stal showen från fotbollsspelaren med sitt glamourösa framträdande vid presentationen av honom på Parc des Princes, postar regelbundet bilder på paret tillsammans.

 

 

Nyligen postade bilder visar de två på semester på Maldiverna då de leker med delfiner och poserar för selfies.

 

 

Det kan kännas som lite distraherande för en anfallare som ännu inte har etablerat sig själv som en stjärna. Han kommer behöva fokusera sina ansträngningar på planen om han ska lyckas i PSG, där han i princip anländer som en direkt ersättare för Zlatan Ibrahimovic.

 

 

Men oavsett om han når höjderna som många en gång trodde att han skulle göra eller inte så kan ni vara säkra på att han kommer ta underhållning till Paris.

 

 

Hans senaste tatuering visar en staty föreställande en gud från sydöstra Asien över hans rygg.

 

 

Jese och Ruiz poserar för ett foto medan de kysser varandra på semester på Maldiverna i somras. 

* Juventus anfallaren Simone Zaza har skrivit på för West Ham, initialt ett år på lån

 

* Italienska landslagsmannens flickvän har ett enormt följe på social medier

 

* Chiara Biasi använde sina Instagram och Twitter konton för att uppmärksamma parets ankomst

   

Den trumpna bilden Chiara Biasi, med Simone Zaza, taggade med meddelandet 'bråka inte med oss'.

 

 

 

 

AV: Paul McNamara, MailOnline, söndag 28 augusti, 2016:

 

 

Medan Simone Zaza markerade sin låneflytt till West Ham genom att uttrycka sin övertygelse om att lyckas i sin nya klubb, valde den italienska landslagsmannens flickvän att gå in på främre foten med sin offentliga deklaration vid ankomsten till London.

 

 

Ackompanjerade av en spelat trumpen bild på paret tillsammans på Twitter och Instagram postade Chiara Biasi meddelandet, 'bråka inte med oss'.

 

 

Som självutnämnd livsstilsbloggare är Biasi en flitig användare av sociala medier där hon regelbundet postar foton på sig själv till underhållning för hennes horder av fans.

 

 

Glamourösa Biasi har gjort sig själv populär i sitt hemland genom hennes livsstilsbloggande.

 

 

Biasi postar frekvent på sociala medier vilket kan förklara hennes mer än en miljon följare.

 

 

Biasi stod upp för sin pojkvän när hans straffmiss i sommarens EM attraherade troll på social medier.

 

 

Hennes 92,100 Twitter följare får verkligen hennes andra hälfts följare, 33,100 personer, att framstå som lite.

 

 

Och det är en liknande story på fotodelarsidan Instagram. Medan Zazas bilder ses direkt av en publik på 761,000 personer, har Biasis rikliga postande vunnit henne 1,1 miljoner följare.

 

 

F.d Sampdoria anfallaren Zaza har kommit till West Ham på ett ettårskontrakt på lån, men det har potential att förvandlas till en permanent flytt för £17 miljoner (202,7m kr) från Juventus.

 

 

Bild5

 

 

 

Paret publicerade det här fotot på väg till London, där Zaza har kommit överens om en affär med West Ham.

 

 

Biasi har sett till att hon har ett foto med vilket hon kan komma ihåg att hon såg Italien möta Spanien i EM i somras.

 

 

Men hon hade inte behövt bry sig om det, då flera kameror zoomade in på henne då hon var på väg till sin plats.

 

 

Zazas kontrakt på the London Stadium kommer bli permanent om han spelar ett visst antal matcher.

 

 

Han har spenderat endast ett år med Juve, gjort åtta mål på 24 framträdanden och vunnit den italienska titeln med Turin jätten.

 

 

Zaza spelade även för sitt land i sommarens E, men 25-åringens turnering slutade på ett miserabelt sätt. Han sköt sin straff över målet då Italien förlorade straffläggningen i kvartsfinalen mot Tyskland och sedan fick han, vilket är oundvikligt, ställa sig vid skampålen på sociala medier.

 

 

Spelaren flickvän, ett år äldre än honom, ryckte omedelbart ut till hans försvar - och tog sig an trollen som siktade in sig på Zaza medan hon ändå var igång.

 

 

Därför känns det som att det finns lite substans i orden hon använde för att annonsera sig själv på London scenen.