Nicky Butt, en del av the "Class of '92" och numera chef för Manchester Uniteds akademi, berättar för Henry Winter hur spelet har förändrats

   

Butt vann sex Premier League titlar med United. MARK ROBINSON

 

 

 

 

EXKLUSIVT AV: Henry Winter, chefsfotbollsskribent, the Times, torsdag 8 september, 2016:

 

Marcus Rashfords genombrott i Manchester United är en läglig påminnelse om att klubbens berömda talangproduktion, nu ledd av Nicky Butt, fungerar. Butt kom fram genom systemet med the Class of '92, och som lokal grabb, livslångt fan, f.d spelare och nu chef för Uniteds akademi, känner han stor stolthet i Rashfords utveckling.

 

"Man kunde inte välja en bättre spelare till den här klubben, eller till någon stor klubb, än Marcus," säger Butt. "Han parkerar fortfarande bilen på framsidan, inte på baksidan med alla förstalagsspelarna. Han kommer in, tittar dig i ögonen, pratar med dig, lyssnar, ställer frågor. Han sitter bredvid sina kompisar, äter sin middag med dem när han kan, men måste såklart äta med förstalaget ibland. Om du gav honom £8 miljoner (96m kr) skulle han inte segla iväg.

 

"Marcus kommer få möjligheter i förstalaget för han är så bra. Lee Sharpe var den bästa spelaren i landet, som yngling, men man kunde inte hålla tillbaka Ryan Giggs längre. Här är det Zlatan Ibrahimovic, Wayne Rooney, Anthony Martial eller vem det nu är uppe på topp. Om Marcus fortsätter göra det han gör, med sin snabbhet och rättframhet, är det omöjligt att hålla honom tillbaka.

 

"Han var ingen centerforward som yngling; han utvecklades förmodligen till det mer för att det var en nödvändighet förra säsongen.

 

"Han spelade faktiskt till vänster. Jag anser att hans bästa position är på sidan."

 

Att därifrån kopiera Thierry Henry och skära in? "Ja. Virvlande snabbhet. När Marcus springer mot dig, kan du inte stoppa honom.

 

"Tills han får ordning på sin fysik kommer han finna det väldigt svårt att spela på topp mot några av dessa mittbackar. Det beror på hur managern [José Mourinho] kommer spela om han spelar en Michael Carrick, som kan klämma in bollar till Marcus att springa på, då är det en annan sak, han kan springa in bakom försvaret hela dagen."

 

Butt har diskuterat Rashford med Mourinho. "Det är ganska smickrande att någon av det formatet kommer och pratar med mig," säger han. "Jag pratade om de yngre spelarna, och han var verkligen vänlig. Han sade: 'Jag känner inte de här killarna. Jag har sett dem i reservlagsmatcher då och då, jag kommer ta din åsikt och jag kommer jobba med dig.' Det är fantastiskt."

 

Butt förstår att några av hans elever måste vänta. "Vägen för det kommande året, 18 månader, två år kanske, finns kanske inte där för dem," säger han. "Men, om jag ska vara ärlig," om jag var manager för det laget så skulle jag inte ge dem en väg rakt in för vi måste komma tillbaka till vinnarspåret. Vi behöver Ibrahimovic, [Paul] Pogba, [Henrich] Mchitarjan, [Eric] Bailly och Carrick, spelare som vet hur man vinner, för att ta oss tillbaka till vinnarspåret. Managern är en av de bästa någonsin, han måste få sitt lag att vinna innan han introducerar spelarna. Ynglingar som går in i ett lag som sliter kan dö."

 

Mourinho sålde akademistudenter som Paddy McNair, Tyler Blackett, Donald Love och Will Keane, medan Adnan Januzaj har skickats ut på lån. "De är riktigt bra grabbar och kommer ha bra liv, fina hus men de var inte på nivån för United," säger Butt. "Det sårar mig inte lika mycket som om, låt oss säga, Adnan Januzaj stack och aldrig kom tillbaka. Han har nivån för att spela för United och vinna ligor och Champions Leagues. Kanske har han inte varit lika hängiven, ett fall av för mycket för snabbt, han är en miljonär nu.

 

"Jag skulle definitivt införa tillitsfonder. När vi först skrev på våra kontrakt vid 17 års ålder, minns jag att [ordföranden] Martin Edwards och managern [Alex Ferguson] sade: 'Ni får a grand (ett tusen = 12,000 kr) i veckan, och resten kommer vi att lägga undan.' Resten gavs till en revisor som fortfarande jobbar för oss alla idag. Det var det bästa som någonsin hänt.

 

"Vissa grabbar nuförtiden kommer upp och förväntar sig saker och ting för snabbt - och då får det för snabbt. Det är faktorn av rädsla för att förlora honom till en annan klubb och sedan riskera att förlora en £50 miljonersspelare (599,9m kr). För £4,000 (47,998 kr) extra i veckan.     

"I Manchester United kan vi konkurrera med vem som helst om vi vill. Det har ni sett med Pogba. Det är förstalaget men vi har köpt några unga spelare som har kostat oss mycket pengar. Om vi inte betalar vet vi att City, Chelsea eller t.o.m Everton, som är väldigt aggressiva på marknaden, kommer betala det. Ekonomiskt sett gör de rätt som gör det. Om man får en spelare som Marcus, och han gör vad han gjorde förra året i år, då är han en £50 miljonersspelare (599,9m kr) omedelbart. Det är en investering.

 

"Det är massivt för oss att ha Pogba, rekordtransfern som kommer fram genom vår akademi. Till sist om managern [Ferguson] inte vill sätta in honom [när Pogba initialt slog igenom], betyder det inte att akademin har gjort ett dåligt jobb. Det betyder bara att han inte var rätt för honom vid den tidpunkten."

 

Butt anställdes i februari och jobbar hårt i akademin, adresserar problem som den moderna tidens säkerhetsmedvetande och dess effekt på unga grabbar. "Jag ser spelare i vår akademi som inte kan röra sig," säger han. "Våra killar vet inte hur man faller, rullar runt, och du ska se antalet skador vi har på axlarna. Jag ramlade förmodligen ner från trän 15 gånger och skadade aldrig mig själv. Jag tror inte att min son någonsin har klättrat i ett träd.

 

"Kroppsmekanismer förlorar så mycket när man inte klättrar i trän, inte spelar basket, cricket, rugby. Jag spelade rugby, cricket, fotboll, basket. Det här låter kanske bisarrt men vi har haft in en kille från cirkusen som berättat för grabbarna hur man gör olika cirkustricks för att få igång deras kroppsmekanik. Vi hade även in 'parkour' grabbar som hoppar över byggnader så de fick hålla en kurs.

 

"Titta på Giggs, toppspelare, de flyter bara i sin rörelse, de gör det så enkelt. Titta på det atletiska. Titta på United truppen, de är jättar. Pogba, Carrick, Zlatan, [Morgan] Schneiderlin, [Chris] Smalling, Bailly - atleter.

 

"Jag är en mjukisförälder. Jag låter inte mina ungar gå någonstans. Min dotter är 12, jag tror inte hon skulle kunna gå över en trafikerad väg. Hela livet nu är medelklass: alla ungar har iPads och PlayStations. Sociala medier är ett massivt problem. Vi hade en spelare som lade upp sin adress på Facebook och han fick en knackning på dörren från folk som frågade varför han hade stött på någon flickvän. Vi upprepar var sjätte vecka för dem vad de ska göra och inte göra på sociala medier.

 

"De är inte gatusmarta. Vi letar efter ledare på planen, så när man ligger under, då krigar de tillbaka, någon som [Paul] Scholes som spelade fotboll på gatorna vid 12 års ålder och hängde runt i parken när han var 15. De får mycket gatuvetskap genom det.

 

"Om du är en 19-åring som ska in i Uniteds förstalag, och du inte kan stå upp mot de större proffsen, vara en man, respektera dem men säga åt dem vad du tycker är rätt, då har du inte en chans att överleva. Vi borde sätta dem i reservlaget i fyra eller fem månader, polera diamanten innan förstalaget."

 

Pärlorna från the Class of '92 fortsätter att skina på många olika områden, inklusive deras delägarskap i Salford City. Butt, Giggs, Scholes, Gary och Phil Neville har samarbetat med Rob Draper, den respekterade fotbollsjournalisten, för att skriva en avslöjande bok om klubben.

 

"Varje unge vill komma till Old Trafford eller the Etihad men det är inte alltid möjligt," säger Butt. "Vi vill vara det tredje laget; de kan komma hit, njuta av bra fotboll i en bra miljö för ett rimligt pris." Boken går även igenom hur deras karriärer formades.

 

Butt lärde sig så mycket från att spela bredvid krigare som Bryan Robson i reservlaget. "Om du tar foten av gaspedalen under ett kort ögonblick ser man honom storma fram, ge alla en överkörning. Man fick utskällningar av Bryan Robson, Clayton Blackmore, Dion Dublin, Brian McClair, Micky Phelan, massor av dem. Om det inte var för dem, hade vi inte varit på framsidan av en bok för vi hade förmodligen seglat iväg lite själva, stagnerat i kvicksand och sjunkit.

 

"Sådana personer ger dig utskällningar på planen, ger dig sedan ännu en omgång i halvtid, sedan var det tränaren, Jim Ryan, med ännu mer. Nästa minut flyger dörren upp och Sir Alex Ferguson ger dig en utskällning. Man får det överallt. Det gör att du hela tiden är på tårna."

 

Han oroar sig för akademisystemet. "Det finns regler införda av FA och Premier League som jag bara skakar på huvudet åt," säger han. "Varje unge under 16 måste spela 50 procent av sina matcher. Så om du har en Rashford i akademin, som gör tre mål varje match, men vi ställs mot Liverpool, våra ärkerivaler, och det står 1-1, 15 minuter kvar och du har en unge på bänken som aldrig kommer spela för förstalaget, då säger reglerna att vi måste ge honom 50 procent av hela säsongens matcher, 45 minuter här, 20 minuter där, annars kan vi bli stämda av hans föräldrar.

 

"Alla letar efter ursäkter i livet. Nittio procent av föräldrarna är bra föräldrar men det finns 10 procent som gång efter annan ringer mig, hela tiden ifrågasätter tränarnas jobb, frågar varför deras son inte spelar. Det gör mig arg. Det finns så mycket pengar i fotbollen att det kan ändra familjens liv; en 17-årig kille kan bära hela vikten av familjen på sina axlar. Det måste finnas en regel om att om du får pengar av en klubb för att din unge ska vara en elev där så låt honom sköta jobbet och utveckla dem som spelare och människor.

 

"Och U23-ligan är skit. Om du inte är med i förstalaget när du är 20, kommer du inte att komma med i förstalaget, så varför då ha upp till 23 år? Du stagnerar bara folk. Tjugoett var tillräckligt illa. Jag skulle verkligen kasta alla pengar på U19-ligan, gå bredvid övriga Europa. Premier League har sitt eget sätt att tjäna pengar på, vilket till sist och syvende är vad det hela handlar om enligt min åsikt." Om rekrytering istället för utveckling? "Ja."

 

 

Butt ger Rashford priset som Uniteds unga spelare och anser att ynglingen inte kunde vara i en bättre klubb för sin utveckling. MATTHEW PETERS/GETTY IMAGES

 

"Den tekniska kvaliteten finns där," understryker Butt. "Det är löjligt. Jag kollar på ungarna och de är flera gånger bättre än vad jag var i deras ålder - tekniskt. Vi har några helt otroliga spelare. Angel Gomes [en 16-årig mittfältare] är en ung talangfull spelare som vi har massivt hopp för."

 

Hans tankar vänder sig sedan mot lördagen, och det mest framemotsedda Manchester derbyt på flera år på Old Trafford. "För mig, och jag är partisk, är United toppen av fotbollen," säger han. "Glöm de tre sista åren. Old Trafford är platsen du går till för att se snabb, offensiv fotboll. Det är ett arbetarklassområde. Folk tjänar sina pengar under veckan, går dit och spenderar sina pengar för att bli underhållna.

 

"Det är hela euforin när man går upp till Old Trafford. This Is The One [av the Stone Roses] sätts på när man går ut genom tunneln. Den har fnaskats upp en hel del men den är fortfarande en gammaldags arena, det är inte långt fram till planen. Det är färgen röd, den Röda Djävulen. Det handlar om att vinna.

 

"De sista åren har varit en uppförsbacke för oss. José kan ändra det. Han är en vinnare. Omedelbart kan man se att han har den där arrogansen för att vinna, den där mentaliteten som säger, 'jag är den bästa och det finns ingen bättre än mig.' Sir Alx hade det. Alla de bästa spelarna, [Eric] Cantona, [Roy] Keane, Robson, alla hade arrogansen att de var bäst. Det är vad United är.

 

"När vi åkte iväg med England fanns det berättelser om att vi åtta spelare satt vid vårt eget bord och det var 'Arroganta United'. Så var det inte. Stevie Gerrard, Robbie Fowler och Sol Campbell kom och satt med oss men vi hade den här tron: 'Vi kommer från den bästa klubben.' Det är inte arrogans, det är en under belägringsmentalitet. Det är vad du får när du går till United: fans, klubb, spelare, tränare alla är i det tillsammans, mot alla andra.

 

"Det har funnits superstjärnor som har kommit till den här klubben och inte klarat av det. Juan Verón dyker upp i huvudet. Verón var den bästa spelaren jag någonsin har sett, förutom Cantona. På träningarna var han som något jag aldrig hade sett. Jag var avstängd mot Everton [2001], han spelade och jag satt där och tänkte: 'Jag kommer aldrig spela för United igen, det är kört för mig, jag måste fixa en flytt.'

 

"Men oavsett hur fantastisk kille Verón än var, och en helt otrolig fotbollsspelare, visste han inte vad det betydde att vara en United spelare. Han kände inte till klubbens känsla. Han kunde inte hantera snabbheten, tempot. Fansen ville inte ha de små rullningarna på marken, de tekniska passningarna med utsidan av foten.

 

"De ville ha blod och åska, ge bollen till Peter Schmeichel, kasta ut den till Giggs, anfall, anfall, anfall. Spelare måste veta om det." Rashford, en av Uniteds egna, vet definitivt om det.

Den f.d Derby anfallaren verkar ha lagt fram ett möte med Nottingham Forests manager 1991 för att diskutera en brittisk rekordtransfer genom en väldigt fantasifull manusförfattare

   

Nottingham Forest managern Brian Clough med rekordnyförvärvet Trevor Frnacis. Fotograf: PA

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Guardian, onsdag 7 september, 2016:

 

 

Nu har du säkert hört storyn som cirkulerat de senaste dagarna om Brian Clough, tydligen helt dyngrak, då han försökte köpa Dean Saunders för Nottingham Forest för vad som skulle ha blivit ett brittiskt transferrekord.

 

 

Det har varit en del schyssta grejor också, om du gillar tanken på att det fanns en tid när de bästa managerna i spelet vägrade dansa efter agenternas pipor. Clough gillade aldrig mellanhänder (Peter Shilton berättar en underbar story om när han tog med sig två av sina rådgivare på en transferförhandling och Clough väntade bakom sin kontorsdörr för att fälla dem med ett squashracket) och var helt klart irriterad på att Saunders, då i Derby County, hade tagit med sig en.

 

 

"Jag står upp," minns Saunders i Talksport. "Jag var lite nervös - det är Brian Clough. 'Unge man, trevligt att se dig.' Han tittar på Kevin, min agent - skakar inte ens hans hand. 'Grabben, kan jag prata med dig, eller måste jag prata med honom för att prata med dig?' Jag sade: 'Du kan prata med mig, Mr Clough.' Han svarade: 'Tack, grabben, för jag gillar inte riktigt att prata om fotboll framför honom - han är en fet ...'"

 

 

Men låt oss börja från början. Den här lilla sketchen, får vi veta, äger rum i Alan Hills hus, Cloughs assistent 1991. Saunders beskriver scenen, med "den bästa trädgården du någonsin har sett", och han väntar i vardagsrummet för att diskutera en potentiell £2,9m (34,9m kr) flytt. Sen till sist, knackningen på dörren. "Grön tröja, vita shorts, vita strumpor, flammiga kinder," räknar Saunders upp. Det är klassiska Cloughie färger redan. "Flammiga kinder!" upprepar en av presentatörerna, med ett ropande skratt.

 

 

Allt börjar bli lite konstigt. "Vi sätter oss ner," sade Saunders, "och han går till andra änden av rummet och sätter sig på stolen med näsan ungefär en inch (= 2,54 cm) från väggen, och stirrar i väggen. Han säger ingenting under ungefär en minut - stirrar bara i väggen." Till sist glider Clough ur sin stol, ner på golvet och ställer sig på knä. "Jag tänker: 'Vad i...'" fortsätter Saunders. "Jag kan inte förstå vad som pågår. Ett brittiskt transferrekord, ska det här föreställa..."

 

 

Clough börjar, sade han, sedan krypa på sina händer och knän till platsen där hans potentiella nyförvärv sitter. "Vid den tidpunkten," och Saunders fäller sin nästa kommentar på samma sätt som någon som medvetet himlar med ögonen, "började jag förstår att han kanske var full" (båda presentatörerna skrattar).

 

 

Dean Saunders ger sin version av ett möte med Brian Clough.

 

 

Det visar sig, kanske till nytta för hans efter-maten-publik (Saunders får £1,000-£2,000 - 12,052 - 24,104 kr - per gång, enligt hans onlinepromoter på www.comedians.co.uk), att Saunders inte bara är en bra och skicklig historieberättare, utan även en spirande impressionist.

 

 

"Han kryper på golvet," säger han. "Han stannar, tittar på mattan och säger: (Clough imitation): 'Hilly, jag gillar din matta, grabben, var fick du den ifrån?'

 

 

'Carpetright.'

 

 

(Clough imitation): 'Vad kostade den?'

 

 

'£12,99 (157 kr) för en square yard (en kvadrat med sidorna 1 yard. 1 yard = 0,9144 meter).'

 

 

(Clough imitation): 'Min Barbara skulle älska den mattan - bra val, Hilly, grabben.'

 

 

Redan nu får man känslan att det här inte är någon ordinär anekdot. Men ändå är det här bara uppvärmningen. "Den håller på jättelänge, den här berättelsen," informerar Saunders oss, "den är helt otroligt rolig." Clough kallar agenten "fatso". Han går ut i trädgården och, enligt Saunders, tar en av blomkrukorna - "den bästa krukan du någonsin har sett med blommor som hänger ut ur den" - och sliter upp hela innehållet för att ge till sitt potentiella nyförvärv. Sedan leder en sak till en annan, Clough börjar använda blommorna som en låtsasmikrofon, övertygar Saunders om att skriva på för honom genom att sjunga Chicago av Frank Sinatra.

 

 

Det lämnas till Archie Gemmill, enligt Saunders, att komma med Forests finansiella erbjudande, hindrad av regelbundna avbrott av Clough (konstigt i sig självt när Gemmill bara är förstalagstränare), och när spelaren till sist kommer hem, med många tankar snurrandes i huvudet, får vi dräparen. Saunders finner sin fru innanför dörren, med fingret för sina läppar, hon gör alltså en gest åt honom att vara tyst. "Han sitter i mitt vardagsrum," säger han, "med krukan från trädgården, och armen runt min svärmor. Helt ärligt..."

 

 

Alla inom fotbollen, särskilt från den eran, verkar ha en Clough story men kanske inget som är lika galet som den här - och det säger jag som någon som har skrivit ett par böcker om mannens arbete. Det är också, är jag ganska säker på, första gången jag kan komma ihåg någon som berättar en anekdot på det här sättet när den öppet refererar, som en humorpunkt, till drickandet och alkoholismen som gjorde slut på Clough - en sjukdom, tror jag att vissa personer (bland dem återfinns förmodligen Talksports regelbundna medarbetare Ray Wilkins) kallar det. Och förlåt för att jag är en hemsk glädjedödare - jag är fullt medveten om att jag kommer bli ombedd att skaffa ett sinne för humor, att det är banter (skämt/jargong etc) och LOL - men jag har börjat fundera på huruvida Saunders faktiskt är något av en idiot.

 

 

Jag har förresten min egen story om en full Clough. Ett år eller så efter det att Saunders lämnade Derby (han gick till sist till Liverpool), befann jag mig på mitt första jobb på the Newark Advertiser och Clough var inbjuden för att plantera ett träd för att markera öppningen av ett lokalt konstcenter.

 

 

Den gången var han, för protokollet, klädd i en kostym, inte den gröna tröjan. Men flammiga kinder hade han. Full igen. Inte exakt Clough i sitt ståtligaste utförande, med de där genomträngande ögonen, den oklanderligt fixade frisyren, den friska hyn och all den där dyrbara, egendomliga magin från dagarna då han vann ligatitlar och Europacuper.

 

 

Hursomhelst, trädet. De flesta skulle sätta det i marken, strö på lite jord på rötterna och platta till det med en spade. Inte Clough. Han var nere på knäna, plattade till jorden med sina bara händer och förstörde en snygg kostym. Men ingen skrattade och här kanske jag ska ha fler idiotförklaringar för att jag inte har lagt på en Clough accent under åren och försökt få ut några skratt ur det. Det är bara det att det finns ett tusental berättelser om den här mannen som inte refererar till honom som helt dyngrak. Kom ihåg att han var mannen som en gång sa till en kollega att "Sinatra träffade mig, du vet" - och kalla mig en glädjedödare, humorbefriad, vad du vill, men det här är berättelserna som får mig att skratta. Inte de om hans flammiga kinder eller när han gjorde sig till en drummel då han gled in i alkoholismen, eller när han redan var där. Inte berättelser som jag misstänker har mer toppspinn än en Roger Federer serve.

 

 

Men självklart tillhör jag minoriteten här. Det är tydligen helt ok att gå ut i radio och berätta skämtsamma anekdoter om någons alkoholproblem. Samtidigt hoppas jag att Clough familjen - Nigel, Simon och Elizabeth, och deras egna barn - inte lyssnade. Jag vet redan vad några av spelarna från Cloughs Europacupvinnande lag tycker om det och jag slog även en signal till Hill tidigare den här veckan.

 

 

"Det är ett bra efter-maten-anförande men tyvärr är det mesta av det inte sant," sade han till mig. "Brian var inte full, han kröp inte på sina händer och knän, han satt inte mot väggen med ansiktet, han nämnde inte mattan en enda gång och det var inte med någon blomkruka... det känns bara som att han [Saunders] har dragit den här storyn genom en väldigt fantasifull manusförfattare och att det här är vad de har kommit på."

 

 

Allt ganska besvärligt, är jag säker på att du håller med om. "Brian gillade en drink och vi vet alla att han hade en situation mot slutet men han var inte full överhuvudtaget den dagen," fortsatte Hill. "Han gjorde inte sakerna som har sagts, och jag har inte en aning om varför han [Saunders] skulle säga dem. Brian anlände med Archie Gemmill. 'Hallå, Mr Clough,' sade Saunders. "Grabben, kalla mig Brian,' svarade han. Allt var helt normalt. Han ville helst inte prata med någon agent, det är korrekt, och vi fick reda på att det skulle bli svårt för Saunders var redan överens om en affär med Everton. 'Det kommer inte bli svårt,' sade Brian till honom, 'vi kommer bara erbjuda dig mer pengar än dem.' Sedan gick han ut i trädgården för att lukta på lavendeln.

 

 

"När han hade gått ut sa Saunders till mig att Everton hade erbjudit honom £8,000 (96,418 kr). "I månaden?' frågade jag. 'Nej, i veckan.' Herregud. Jag berättade för Brian och hans reaktion var 'Djävlar anamma, det är mer än vad jag, vår Nigel och Pearcey får tillsammans.' Men först av allt ville han att jag skulle göra något. 'Lukta på den här blomman,' sade han, 'den är underbar.'

 

 

"Efter en halvtimme sade Saunders att han skulle prata igenom det med sin fru och åkte hem. Sedan klockan 21:00 ringde han och sade att Liverpool hade matchat vårt bud och att han hellre ville gå dit för att hans pappa hade spelat för dem. Så det är det hela. Brian var inte full, och det är inte rättvist. Det finns alla möjliga och olika Brian Clough berättelser - jag berättar några själv, men inte nedsättande berättelser, inga sådana här."

 

 

Men ändå är skadan redan skedd. Det är åtta minuter långa klippet - "det roligaste som någonsin har hänt mig inom fotbollen," konkluderar Saunders - har blivit viralt. Det är en internetsensation och the Liverpool Echos rubrik i måndags var: "Hur en full Brian Clough försökte övertyga Dean Saunders om att avböja Howard Kendall." T.o.m the Birmingham Evening Mail hade med det. "Följande anekdot har ingenting med våra klubbar på den här jordbiten att göra," förklarade tidningen. "Men det är mycket möjligt att det är en av de bästa fotbollsberättelserna vi har hört under det senaste kvartsseklet. Eller, beroende på vem du tror på, en av de mer löjliga.

 

 

Clough tog förresten sitt lag till FA Cupfinalen den säsongen, ett av sex Wembley besök på tre år. Han rankade såklart Saunders högt - den f.d spelaren har informerats om att hans berättelse har blivit omstridd och valt att inte kommentera - men för det mesta behövde han inte slå transferrekord för att förbättra sitt lag. Året innan hittade Clough Roy Keane som då spelade för Cobh Ramblers och köpte honom för £47,000 (566,453 kr).

 

 

Såvitt jag vet har Keane aldrig berättat någon story, eller förskönat någon, om Clough, med hans dryckesskadade ansikte, under den där svåra perioden, 1991 till 1993, när förfallet startade. Kanske är det sant, som Keane en gång sade, att spelet är fullt av bluffmakare.

England må ha vunnit Sam Allardyces första match som chef men hans första räd som internationell manager har tveklöst lämnat oss alla lite förvirrade

   

Sam Allardyce och Wayne Rooney diskuterar vem som faktiskt bestämmer under Englands träning förra veckan. Fotograf: Anthony Devlin/AFP/Getty Images

 

 

 

 

AV: Marina Hyde, the Guardians sportblogg, onsdag 7 september, 2016:

 

Har du återhämtat dig från ännu en idiosynkratisk landslagsvecka för det engelska fotbollslandslaget? Precis som vid ett besök från en krävande släkting eller en natt på base speed, så brukar det pågå ett par dagar längre än det borde. Men primärt så karaktäriseras upplevelsen av saker som bara kan hända med England, och som vi alla måste låtsas är normala. Fast de garanterat inte är det.

 

Vi vet åtminstone att det här är ett landslag som sedan länge har underordnat insatser till fördel för teatraliska handlingar. Så på vissa sätt är det inte mer galet än vanligt att Wayne Rooney väljer att hålla en presskonferens där han annonserar sitt tillbakadragande från landslaget två år innan han har schemalagt att det ska bli av. Jag antar att hans folk har sett hur bra en annonsering av din pensionering med mycket tid kvar att jobba på fungerade för Tony Blair och David Cameron, och att de ville ha en del av vad det skördar till deras klient. Jag hade föredragit att få se Rooney göra det som Cameron, komma med annonseringen i en intervju i hemmet i hans välinredda kök - förmodligen samtidigt som han grejade runt med några charkuterivaror - men man tar vad man kan få. Kanske tog han ett paket chips med smak av rökt bacon efter han klivit av scenen.

 

Den större frågan (men bara lite) är huruvida Rooney nu är en oduglig kapten för England eller inte. Helt emot intuitionen verkar svaret vara nej - och det beror helt på hans junior på kontoret, Big Sam. T.o.m när Rooney verkade ge upp sin makt såg det ut som, vilket du lär ha noterat, att hans manager framstod som desperat att få tillmötesgå honom genom att ge upp en betydligt större del av sin makt. I svallvågorna efter Englands sista-minuten-vinst mot Slovakien, som i princip var så tråkig att det var omöjligt att titta, gick Allardyce in och svarade på frågor om Rooneys position med några kommentarer så absurda att jag har läst dem åtminstone 10 gånger och jag är fortfarande övertygad om att han måste ha sagt dem som ett vad med någon.

 

"Wayne spelade där han ville spela," förklarade Allardyce, och lät som om han pratade om vår egna, något mer överlägsna version av Paolo Maldini. "Jag tycker att han har mycket mer erfarenhet av internationell fotboll än vad jag har som en internationell manager," fortsatte Big Sam, då han lät betydligt mer som Smaller Sam. "Så, när han använder sin erfarenhet och spelar som en lagmedlem, är det inte upp till mig att säga vart han ska spela."

 

Nu är du kanske en av dessa personer som lockas av att svara på det här genom att kackla "det är exakt vad du ska gå in och säga, din löjliga nolla". Du är kanske t.o.m en av dessa personer som önskar att ifrågasätta Allardyces insisterande på att Rooney "var briljant och kontrollerade mittfältet", kanske p.g.a att han inte var det och att han inte gjorde det. I så fall uppmuntras du starkt att slappna av, och acceptera möjligheten att Englands äventyr i irrelevans konstant utvecklas. Alla med oturen att vara en regelbunden läsare av den här kolumnen vet att positionen Englands kapten allmänt ses som likartad med en regementesget.

 

När betydligt mer framgångsrika länder är nöjda med att helt enkelt ge kaptensbandet till den äldsta spelaren på planen, finns det få mer talande förskjutningsaktiviteter än den engelska besattheten med vem som bär det. Men det är intressant att se att Allardyce verkar blanda ihop saker och ting på irrelevansfronten. Hans Rooney kommentar hintar om att jobbet som Englands manager numera till stor del är ceremoniell, där besluten om vem som spelar var överlåtna till seniorspelarna. Kanske kommer, precis som de olika regementsmaskotarna, Sams arbetsbeskrivning till sist att sjunka ner till att inte ställa till det på paradplatsen.

 

Andra utvecklingar som bara kan beskrivas som "en typisk Englands aktion"? Well, viktiga hjärnskrynklarförändringar annonserades, och utförligt skedde det också. England har bytt terapeuter. Laget har inte längre Steve Peters tjänster att tillgå, idrottspsykologen som plockades in av Roy Hodgson under de två tidigare internationella turneringarna. Faktum är att Steve mycket väl själv fortfarande kan befinna sig i någon slags terapi efter den där insatsen mot Island. Englands nya huvuddoktor är faktiskt en hel firma av idrottspsykologer - Lane 4, det kommersiella företaget tillhörande f.d simmästaren Adrian Moorhouse. "Det här är ett företag med många aspekter i sitt skåp," förklarade Allardyce dunkelt. Allt som återstod var att han skulle stryka under den psykologiska slitningen det innebär att spela för England: "Som mänskliga varelser, när vi blir kritiserade, då blir vi sårade. Det blir vi verkligen." En kommentar som påminde mig ganska mycket om Stephen Frys försvar av skådespelare som blev upprörda på uppmärksamheten från den gräsliga pressen: "De gråter, vet du. De gråter faktiskt."

 

Till sist erbjöd den nya FA-ordföranden Greg Clarke sina tankar gällande den gamla ordförandens monument: den faktiska klocka som Greg Dyke hade installerat på St George's Park som räknar ner till dagen - timmen - när England vinner VM 2022. Tänk på det som the Greg Stone. Hans efterträdare Clarke deklarerade visset: "De här sakerna är ett skämt", innan han omintetgjorde den fina realismen och spekulerade om att Rooney kanske kan komma att ändra sig gällande sin förutbestämda pensionering och fortsätta spela för England även efter VM 2018.

 

Så där har du det. Bara ännu en vecka i den engelska organisationen, som skildes från normaliteten för ett tag sedan. Så hädanefter får du jobba på principen att alltihop är hemligt manusskrivet av Premier League, med det specifika målet att få folk att längta efter en återkomst av dess relativt sunda förnuft.

Utdrag från nya boken Class of 92: Out of our League - Our Journey Back to the Heart of the Game. Av Nicky Butt, Phil Neville, Gary Neville, Ryan Giggs och Paul Scholes. Publicerad av BBC Books den 8 september, inbunden £20 (241 kr).

 

Scholes;

Jag finner inte elitfotboll lika intressant att titta på längre, särskilt i England. Man hör folk säga att engelsk fotboll är den bästa fotbollen som finns. Jag tycker att Spanien är den överlägset bästa ligan. Tyskland har bättre lag. I Italien är förmodligen styrkan på bredden inte fantastisk. De pratar om att Italien är en dålig liga men jag tror inte att folk från England tittar på det. De säger att den är tråkig. Inte en chans. Juventus lag skulle besegra vilket lag som helst i den här ligan. De kom upp till Manchester City och slog dem lätt. Men vi har den här synen på den italienska ligan att den är kass. De försöker bara försvara. Inte en chans.

Den spanska ligan är överlägset bäst om du utgår från de europeiska turneringarna. I kvartsfinalerna i Champions League och Europa League 2015-16 hade de sex av de 16 lagen. Nästan hälften. Premier League hade bara två.

Det måste ske ett rejält kliv uppåt i kvalitet i England. Förutom Sergio Agüero, Kevin De Bruyne och David Silva, har vi inte de bästa spelarna. Alla de bästa spelarna är i andra länder.

De bästa spelarna är i Spanien eller i Bayern München och Juventus. Vi sammanlänkas med stora spelare - Gareth Bale är en toppspelare - men vi får dem inte nu. Inte nu längre. Man ser aldrig en Lionel Messi komma över hit, man ser aldrig en Neymar i Premier League.

Jag tycker förmodligen bättre om att titta på Salford. Jag vet inte om det beror lika mycket på att jag inte gillar krånglet med att ta sig till matchen, åka in, sitta i trafiken. När jag åker till Salford parkerar jag bakom målet och kliver ur min bil. Men jag får genuint mer nöje t.o.m av att titta på min sons lag, Royter Town. Det är som ett lag med män, men han är 16. Han började spela några matcher för dem förra säsongen. Jag åkte och tittade en gång, det blev 5-4. Det är bara underhållning.

Det finns några bra spelare, riktigt bra spelare, men det är inte alltid det bästa gällande kvalitet. I Premier League under de två senaste åren, har jag verkligen sett en match med hög kvalitet? En match där jag tänkte: "Wow!" Det är svårt att komma på någon.

Sen tänker jag på matcher utomlands som jag har sett: Real Madrid-Barcelona, Bayern München-Borussia Dortmund, riktiga fotbollsmatcher. Jag kan inte föreställa mig att Real Madrid spelare, Barcelona spelare, tittar på våra matcher och blir lika uppspelta som vi är när vi ser en Real Madrid-Barcelona match eller en Bayern-Dortmund match eller Juventus-Roma, något sådant. För 10 år sedan, förutom Real Madrid, tycker jag inte att Bayern München var särskilt speciella. Juventus var bra, missförstå mig inte, men jag tycker att engelska lag förmodligen var lika bra som dem.

Allt handlar om pengar och sponsorkontrakt i England nuförtiden istället för fotboll, istället för underhållning. Och jag tycker inte det enbart gäller topplagen heller. Jag tycker det går hela vägen ner genom ligan. Jag vet att det finns press på managers, men spelstilen blir så negativ för att managers är rädda för att förlora sina jobb. Om man förlorar tre eller fyra matcher på raken hamnar du självklart under press och du får sparken och det får dem att tänka: "Ok, behöver vi resultat eller behöver vi hitta en sätt att spela på som underhåller folk?" Det är värdelöst. Det förstör engelsk fotboll.

Jag skulle förmodligen få sparken efter fem matcher om jag var manager, eller hur? Jag vet verkligen inte om jag någonsin kommer bli manager. Jag har gjort min Uefa B-licens. Jag har inte gjort A-licensen.

Jag kommer att göra den. Men jag funderar bara på om det är värt det? Jag har inte fått några större erbjudanden. Jag fick ett erbjudande från Oldham för ett par år sedan. Men man måste börja någonstans; om man får sitt tränarmärke börjar man med ett ungdomslag, gör något först, och om man gillar det så tar man det vidare därifrån, antar jag. Jag har inte gjort det tillräckligt mycket för att gilla det eller inte gilla det egentligen. Jag tror att om jag verkligen går in i det så skulle jag kunna gilla det. Men jag skulle inte vara någon som skulle oroa mig för att bli av med jobbet för att inte ha spelat på rätt sätt. Men jag antar att man aldrig vet säkert. Men om du gör det på sättet du tycker att det borde göras p, om folk betalar för att titta, då vill jag underhålla.

Pengarna är det viktigaste nuförtiden inom fotbollen för att ägare, majoriteten av dem, är bara intresserade av att tjäna pengar till deras fotbollsklubb. De bryr sig inte om vad de ser på lördagseftermiddagen ute på planen. De är bara affärsmän, medan man i Barcelona har en balans mellan affärer och fotboll.

Självklart måste de tjäna pengar för klubbens skull, men det är en klubb som är ett kooperativ ägt av fansen, inte av en affärsman eller en grupp individer. Så de vill att det ska fungera, men att tjäna så mycket pengar som de bara kan är inte deras primära mål. Det är underhållning. Vinna Champions League, vinna de bästa priserna. Det är därför de har de bästa spelarna. Och varför klubbar som deras är de bästa lagen.

Rashford är en spelare med ovanliga gåvor som har vuxit ur U21-landslaget utan att spela för dem en enda gång och han borde vara i Slovakien för VM-kvalmatchen

   

Marcus Rashford var en av de få spelarna för England som imponerade mot Island i sommarens EM-turnering men Sam Allardyce har lämnat honom i U21-truppen. Fotograf: Michael Regan - The FA/The FA via Getty Images

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Guardians sportblogg, lördag 3 september, 2016:

 

Det är roligt ibland hur allting blir. Den 27 januari i år åkte Manchester Uniteds U18-lag till Manchester City med 10 raka förluster i ryggen, deras värsta form sedan laget etablerades 1932. De förlorade med 2-0, men det kunde ha blivit med mer. Laget låg sist i the North Division i U18:s Premier League, utan en vinst på fyra månader, och det är rättvist att säga att det inte fanns alltför mycket att bli uppspelt av från pojken i Uniteds anfall med finnar i pannan och tandställning i munnen. "Han var chockerande," var en dom.

 

Efter det vet vi alla vad som hände när Marcus Rashford lyftes upp till förstalaget några veckor senare och skadorna han har orsakat motståndarförsvaren sedan dess. Rashfords inhopp borta mot Hull City förra lördagen kändes som en återkomst för det gamla United, då när den mest upphetsande synen på en fotbollsplan var att se Sir Alex Fergusons lag jaga en match, och när Premier League börjar om igen kan det vara så att Manchester Citys förstalag fruktar honom mycket mer än vad deras akademilag gjorde tidigare. Martín Demichelis startade aldrig mer någon match för City efter att ha mött Rashford i det senaste Manchester-derbyt. Demichelis tappade Rashford vid det avgörande målet och byttes ut åtta minuter in i den andra halvleken för att bespara hon fler förnedringar. Rashford hade gjort honom "nervös", sade Manuel Pellegrini om en VM-finalist och fyrfaldig Bundesliga-vinnare, med 50 landskamper för Argentina.

 

När Rashford kan ha den effekten på motståndare känns det verkligen konstigt, minst sagt, att Sam Allardyce inte hoppas på ett stänk av det stjärnstoffet i sin första match som manager för England och det känns som slöseri, mer än något annat, att spelaren istället kommer gå ut på the Weston Homes Community Stadium, Colchester Uniteds hem, på tisdag för ett U21-uppdrag mot Norge.

 

Allardyce tvivel gällande spelarens brist på starter i förstalaget skulle vara enklare att förstå, kanske, om han hade uttryckt dem 20 matcher in på den nya säsongen, istället för efter två, som var antalet när U21-truppen presenterades. Det känns inte rätt att beslutet fattades så tidigt och för en sådan erfaren manager är det inte lätt att förstå varför Allardyce inte väntade tills Hull matchen för att se om den kunde kasta fram några ledtrådar. Om han hade gjort det, hade han blivit påmind om att det här är en spelare med ovanliga gåvor - en spelare som har vuxit ur U21-landslaget utan att faktiskt spela en enda match för dem.

 

Men det understryker det potentiella problemet för Rashford den här säsongen nu när Zlatan Ibrahimovic utgör pilspetsen i Uniteds anfall och oundvikligt har det vänt tillbaka en strålkastare på José Mourinhos upplevda ovilja att lita på unga, hemmafostrade spelare.

 

Kanske av en bra anledning också, om vi minns Mourinhos introduktionspresskonferens på Old Trafford och försöket till en illusion - klassisk José - då han tog fram ett papper med 55 namn på för att nagla fast "lögnen" om att han aldrig tagit fram akademispelare, men vid en närmare inspektion kom det fram att listan inkluderade Arjen Robben, Mario Balotelli, Mikel John Obi och andra spelare.

 

Robben, för att sätta det i ett sammanhang, hade spelat 10 landskamper för Holland, fler än 100 matcher i Eredivisie, vunnit ligan med PSV Eindhoven, vunnit priset som årets unga spelare i sitt land och glänst i EM 2004 innan han gick till Chelsea för £12m (145,3m kr), 20 år gammal.

 

Några andra på Mourinhos lista hade gjort sina debuter på annat håll och för de som skulle stå på listan hade endast 11 stycken spelat 90 minuter eller mer under hans ledning. Tio hade spelat färre än 10 minuter. Tre hade dykt upp i en enda minut och ett gammalt citat, inte för första gången när det gäller Mourinho, dök upp i huvudet från Valéry Giscard d'Estaing, Frankrikes f.d president. "Jacques Chirac," sade han, "kunde ha sin mun full av sylt, hans läppar kunde droppa av det, hans fingrar vara täckta av det, burken kan stå öppen framför honom. Och när du frågar honom om han är en syltätare, kommer han säga: 'Jag äta sylt? Aldrig.'"

 

För att vara rättvis mot Mourinho har han förmodligen rätt att någon gång påpeka att Louis van Gaal gav förstalagsdebuter till 14 spelare från Uniteds akademi och när det skulle avgöras kunde inte det rädda honom från att få sparken. Ren fakta säger att under Mourinhos tre månader på Old Trafford har 13 av klubbens utexaminerade spelare från akademin redan lämnat för andra klubbar. Åtta med permanenta kontrakt. Fem har gått ut på lån och det skulle inte bli någon enorm chock om det här blir säsongen som bryter den sanslösa sviten matcher, för tillfället står den på 3,790, där United haft med åtminstone en hemmafostrad spelare i sitt lag, eller på bänken, i varje match sedan 1937.

 

Tyvärr för United så är inte produktionsbandet på Old Trafford vad det en gång var när det gäller kvalitet, istället för kvantitet, vilket Nicky Butt erkände häromdagen, i sin nya roll som chef för akademin. En klubb som en gång i tiden var stolt över sig själv som de mest fruktsamma uppfostrarna av ung talang i engelsk fotboll har nu "glidit ur kurs lite".

 

Ed Woodward, Uniteds exekutiva vice ordförande, beordrade en "genomgripande översyn" förra säsongen och det väcker ett minne av en konversation på Old Trafford under slutet av Van Gaals tid och avslöjandet inifrån omklädningsrummet om att några av seniorspelarna inte precis var imponerade av nästa generation. Rashford var undantaget - den enda spelaren de var entusiastiska inför - och oavsett hur kort det än var så var han också den enda i Englands färger som kom undan med anseendet i behåll från den där ökända kvällen mot Island i EM i somras när Wayne Rooney kunde ses treva med bollen, Raheem Sterlings självförtroende såg trasigt ut och L'Equipe gav Joe Hart, Gary Cahill och Harry Kane (och Roy Hodgson också för den delen) tre av 10 i deras spelarbetyg. Rashford må ha varit på planen i endast fem minuter men under den tiden tog han bollen förbi en försvarare tre gånger - fler dribblingar än någon annan hade lyckats med under hela kvällen.

 

Därför är det synd att Allardyce hellre håller honom tillbaka och det börjar bli något av ett återkommande tema om vi tänker oss tillbaka till hur Rashford, ett par månader innan EM i somras, inte ens kom in i U21 för att Gareth Southgate ville "ta bort hettan" från en spelare som hade gjort fem mål på sina första åtta matcher för United. "Det var lite tidigt för honom, exponeringsmässigt," förklarade Southgate. Andra anser kanske att någon som helt fritt gör mål i Premier League, inklusive vinstmålet i Manchester-derbyt helgen innan, inte skulle ha blivit alltför orolig av att möta Schweiz U21-landslag på Thuns hemmaplan, inför 2,589 åskådare.

 

Ett mått av försiktighet måste tillämpas, såklart, men inte för mycket när Rashford är äldre än vad Michael Owen var vid VM 1998 och vad Rooney var i EM 2004, och har nätat i sina första matcher för Van Gaal, Hodgson och Mourinho. Allardyce kan mycket väl bli nästa man på den listan, men just nu är det ljusaste hoppet i engelsk fotboll på väg till Colchester och det är svårt att inte känna att det kan vara England, inte United, som gör sig skyldiga till att underanvända honom.

 

 

 

Agüero blir ett argument för tv-domare

Om man utgår från de positiva vibbarna från Italiens vänskapsmatch mot Frankrike, den första landskampen någonsin som experimenterar med en videodomare, så är tiden helt klart på ingång där teknologi introduceras ordentlig, med en extra domare ansluten i en van utanför arenan (som inte bara kommer bringa klarhet i olika beslut utan även, tveklöst, leda till framtida läktarsånger som "Who's the bastard in the van?").

 

Tveklöst kommer idén att polarisera åsikter när den vanliga inställningen är att om man stoppar matcher för att titta på video kommer det störa flytet och - det ska erkännas att det inte är det mest storslagna argumentet - ganska många av oss gillar faktiskt ett litet nedslag av kontrovers och ser domarmisstag som en del av det roliga.

 

Det är absolut lätt att ha tvivel om du tänker tillbaka på tacklingen på Luke Shaw, då han spelade för Manchester United mot PSV Eindhoven i september förra året, som bröt hans ben på två ställen och analysen från några av domarna som nu jobbar inom media. Howard Webbs dom var att PSV-spelaren, Héctor Moreno, hade delat ut en hård men rättvis tackling. Graham Poll argumenterade för att det skulle vara rött kort och Mark Halsey gick ännu längre, han sa att det var en "fruktansvärd tackling" och "helt förbryllande" att den italienska domaren, Nicola Rizzoli, inte agerade. Alla hade de sett de olika kameravinklarna; det faktum att de inte kunde komma överens visar bara potentialen för problem.

 

De tveksamma bland oss skulle kunna reflektera över Sergio Agüeros smäll mot Winston Reid förra helgen när en videodomare förmodligen hade kunnat klargöra vad som hände och ett rött kort kunde ha tilldelats Manchester City anfallaren.

 

Agüero kommer missa Citys kommande tre matcher då FA agerat retroaktivt men, precis som Pep Guardiola sade, kommer det ändå bli 11 versus 11 i samtliga dessa matcher. West Ham var de verkliga förlorarna med tanke på att armbågen delades ut i delen av matchen efter Michail Antonios mål hade reducerat ställningen till 2-1, med en kvart kvar att spela och då hemmalaget började se otåliga ut.

 

Ingen kan veta vad som hade kunnat hända om Agüero blivit utvisad men West Hams chanser att hitta en kvittering, istället för att åka på ett tredje baklängesmål, skulle helt klart ha förbättrats av att spela med en man mer. Det är den riktiga orättvisan i Agüero sagan förutom insinuationen, där Citys spelare protesterade för att spelaren skulle vara oskyldig, att det måste ha varit spelad smärta som lade Reid på marken.

 

 

 

Poyet kommer säkert hitta ett nytt hem

Det var en fin mening av ironi från Michael Owen - och låt oss ge honom tvivlets förmån och anta att det var avsiktligt - i hans analys av Jürgen Klopps transferaffärer i Liverpool. "Jag gillar sättet på vilket Klopp städar ut spelare han inte behöver," deklarerade Owen på Twitter, samtidigt som han kanske använde sina minnen från Newcastle United, Manchester United och Stoke City. "Inget krångel. Finns inget värre än att ha seniora proffs som flyter omkring och inte bidrar."

 

Tyvärr fanns det inte bara lättsinne på deadlinedagen och oavsett hur säkra Tottenham än må vara om att kunna plocka fram Moussa Sissokos EM 2016-form, istället för hans motsvarighet i Newcastle, reflekterar det inte bra på £30m (363,4m kr) nyförvärvet om påståendena som kommit från Merseyside stämmer om att han inte ens svarade när Ronald Koeman ringde och förklarade varför han inte skulle flytta till Everton, trots allt.

 

Mario Balotellis uttåg från Liverpool, utskickad genom bakdörren på Anfield på fri transfer till Nice, är deprimerande på ett annat sätt och på tal om bortslösad talang säger det förmodligen allt om Ravel Morrisons trasiga rykte då en spelare med hans enastående talang inte kunde hitta någon köpare i Englands två toppdivisioner.

 

På ett annat tema var det sorgligt att se Diego Poyet skära av sina band med West Ham, även om det snabbt har stått klart att det finns många klubbar som är villiga att erbjuda honom en väg tillbaka. Det är bara två år sedan Poyet, då 19, vann priset som årets spelare i Charlton Athletic och visade upp den sortens eleganta bollbehandling att det blev något av en kupp för West Ham när de plockad in honom som Bosman-fall den sommaren.

 

Han har tappat sitt momentum sedan dess men det finns åtminstone hopp. Folket i West Ham talar alla med beundran om honom och FA var extremt angelägna att få Poyet att styra in sig mot England innan hans beslut att spela för Uruguays U20-landslag förra året. Han är fortfarande ung och det finns gott om tid för all den där potentialen att blomstra.

Också den här veckan: Infantino om girighet; Kafka om Villa; och vad ättiksgurka kan lära oss

   

Fotograf: Alessandro Di Marco/EPA

 

AV: David Hills, the Observer, söndag 4 september, 2016:

 

Veckans flytt

Joe Hart - till Torino för deras "ödmjukhet... jag gillar det. Det är så jag vill vara," två månader efter att hans nya Nike Pro Genius Self-Talk ft Joe Hart reklam (https://www.youtube.com/watch?v=JOr62kSK2K0) hade premiär efter full tid i matchen England 1 Island 2. Hans meddelande i reklamen: "Jag kan stoppa vad som helst, jag kommer dominera mitt område. Den enda personen som kan besegra mig är jag själv."

 

Andra fönsterhöjdpunkter

1) Valencias Paco Alcácer, juli: "För några år sen drömde jag aldrig om att jag skulle vara i Valencia, än mindre att vara kapten. Nu vill jag vinna pokaler för den här klubben, det skulle vara bomben. När jag sätter på mig den här tröjan känner jag hur det pirrar, stoltheten." Augusti: Går till Barça.

 

2) Augusti 2015: Islam Slimani skriver på ett nytt kontrakt med Sporting Lissabon. "Det är det bästa beslutet jag någonsin har tagit. När jag hör tusentals Sporting fans ropa mitt namn känner jag det, för mig, och för min familj. Det här är klubben som skapade mig." Augusti 2016: Ber om en transfer, går till Leicester.

 

3) Napoli anfallaren Gonzalo Higuaín, maj: "Jag känner mig bara så älskad i Napoli. Jag känner det mer än i någon annan klubb." Juli: Går till Juve.

 

• Följer också sitt hjärta - Moussa Sissoko, 2013: "När jag var en liten grabb fick Arsenal mig att drömma." 2014: "Arsenal var alltid mina favoriter. Jag älskade alltid klubben, jag älskar fortfarande den klubben. Det är många rykten, men jag har en agent som tar hand om sånt." Juni 2016: "Som jag ofta sagt, när jag var ung var Arsenal klubben i mitt hjärta. Det vackra Arsenal. Vi får se." Augusti: Går till Spurs.

 

• Mest subtil: Leicesters Riyad Mahrez, 16 augusti, binder upp sin framtid. Men: "Det finns två eller tre klubbar i världen som, om de kommer efter mig, så får det dig definitivt att tänka, om ni förstår vad jag försöker säga..."

 

• Plus: bäst timing - En pressrelease från Football Foundation, släppt med sju timmar kvar av deadlinedagen då spenderandet passerade £1 miljard (12,03 miljarder kr), som avslöjar att £28,3m (340,3m kr) gått till gräsrötterna de senaste sex månaderna. "Premier League klubbar investerar i hjärtat av de lokala samhällena."

 

Andra nyheter: veckans reformator

Gianni Infantino - kallar sin nya Fifa-löneuppgörelse bevis på hans framväxande antigirighetskultur. Infantino sade att hans reducerade grundlön på £1,15m (13,83m kr) plus bonusar, bil, hus och £1,542 (18,545 kr) för omkostnader i månaden "reflekterar mer än något ord kan reflektera min starka vilja att få ett slut på beteendet som, tidigare, har lett till missbruk."

• Också från förra månaden: Infantino säger tack till "alla de som samarbetade med utredningen för att se till så att sanningen segrade" efter det att Fifa:s etiska kommitté friade honom från anklagelserna gällande missbruk av privatflygplan och omkostnader. Fifa sade att två anställda som enligt rapporter har agerat visselblåsare i fallet "nu har lämnat oss, p.g.a omstrukturering".

 

Manager nytt: tuff vecka för

Bulgarien: Nya Botev Plovdiv tränaren, Nikolaj Mitov, avgick två timmar efter att han fått jobbet efter att 30 fans smädat honom vid träningsanläggningen. Botev ägaren Rumen Chandarov: "I allmänhet i livet respekterar jag andras åsikter, t.o.m de största idioterna. Men jag kan inte respektera det här."

 

Mest oberäknelig

Italien, 1 augusti: Gennaro Gattuso avgår som manager för Pisa p.g.a "allvarliga och obevekliga problem. Det här beslutet är oåterkalleligt." 1 september: Återkallar det.

(Gattusos tidigare bästa omprövning: September 2014 vid en OFI Kreta presskonferens där han skrek åt grekiska journalister på engelska: "Inget lämna. Lämna vad? Lämna vad? Det är för enkelt för mig lämna. Nej, jag stanna här." 26 oktober: Lämnar. 27 oktober: Kommer tillbaka: "Jag är älskad här. Hur kan jag lämna?" 30 december: Lämnar igen.)

Gennaro Gattuso: "Inget lämna".

 

 

 

Bästa nykomling

Nya Villa ägaren @Dr_TonyXias topp två bästa budskap under försäsongen: 1) "Det var p.g.a otålighet som de stöttes bort från paradiset; det är p.g.a slöhet som de inte återvänder - Kafka." Och 2) ett löfte att lyssna på fansen: "Citat från Mao: Vi måste ha tilltro till massorna."

 

Bästa metafor

Rumänien: Botosani managern Leo Grozavu, tog med sig en burk ättiksgurka till en presskonferens förra månaden för att framföra en poäng. "Titta på mina ättiksgurkor. Det är såhär jag beskriver tillståndet i rumänsk fotboll. Vi är mindre ättiksgurkor, andra är större ättiksgurkor. Det är dags att vara realistisk."

 

 

Mest ångerfull

Universidad de Chile tränaren Sebastián Beccacece - riskerar avstängning för att ha sparkat ner ett kylskåp vid sidan av planen under ett utbrott. Representanter fördömde "en explosiv akt mot en elektrisk apparat". Beccacene: "Jag vill be om ursäkt för det här massiva felet från min sida. Jag har varit riktigt dum."

 

Mest målande

Brasilien: Corinthians directorn Eduardo Ferreira fick frågan varför klubben städat ut 20 truppspelare på åtta månader. "Se det så här. När man har ont i magen, då är svaret ofta snabb diarré, hög volym, istället för att låta det hänga kvar i dagar, i veckor, i åratal. Vi känner oss bättre av det."

 

Känner sig nöjd

Sverige: Division 3-laget Norrby IF försvararen Medi Dresevic reflekterar över när han fick sitt andra gula kort efter att ha firat sitt hat-trick genom att springa och sätta sig på en stol på läktaren och applådera sig själv. "Det har totalt sett varit positivt. Tränaren var missnöjd och gav mig böter, men jag visste att jag skulle bli en hit på internet."

Medi Dresevic blir en hit på internet

 

 

Och: mest missförstådd

Brasilien: Miss Bumbum vinnaren 2015 Suzy Cortez - vädjar till Lionel Messi att avblocka henne på Instagram efter att enligt rapporter ha "översvämmat honom med selfies". "Jag tycker att blockeringen av mig bara var hans fru som överdrev det hela. Vilken överreaktion."

Anastasija Kvitko, 22, menar att det bara är en fråga om tid innan hennes bakdel besegrar KK:s

   

Modellen har flyttat till staterna för att ta sig an the Kardashians rakt av.

 

 

 

 

AV: Will Stewart, the Sun, fredag 2 september, 2016:

 

 

DEN ryska "Kim Kardashian" har flyttat till Los Angeles i ett försök att utmana den amerikanska stjärnan.

 

Anastasija Kvitko, 22, menar att det bara är en fråga om tid innan hennes bakdel besegrar hennes mentors.

 

Östersjömodellen förklarar sin framgång med att ha trotsat ett påbud om att gå ner i vikt och hon insisterar på att hon aldrig lagt sig under kniven, ett påstående som diskuterats hett i hennes hemland.

 

Tjejen kommer från den bistra örlogsstaden Kaliningrad har även börjat prata ner sin megakända 35-åriga US-amerikanska rival, detta då hon sagt att Kim ligger "långt efter" när det handlar om vackra bakdelar.

 

"Jag gillar Kim Kardashian men jag gillar inte riktigt att bli jämförd med henne - hon ligger långt efter mig," sade Anastasija, som nu nått fyra miljoner följare på Instagram.

 

"Min kropp är sportig, mina höftmuskler är tränade, min bakdel är den vackraste, och jag har inte gjort några plastikoperationer i mitt ansikte.

 

"Och hon - alla vet vad hon gjorde med sin rumpa.

 

"Nu växer min popularitet galet snabbt, så det är en fråga om tid innan jag kommer bli igenkänd oftare än Kim."

 

 

Anastasija sade att hon avböjde rådet från en modellagentur om att gå ner i vikt och efter det har hon inte tittat bakåt.

   

Anastasija säger att hennes idoler är tjejer med brasilianska kroppstyper som Kim Kardashian, Beyonce och Nicki Minaj.

   

Anastasija har precis nått 4 miljoner följare på Instagram, en ökning från 2,6 miljoner i april, medan Kim har 81,4 miljoner.

   

Anastasija planerar att gå rumpa mot rumpa med realitystjärnan Kim Kardashian.

 

Anastasija sade att hon avböjde rådet från en modellagentur om att gå ner i vikt och efter det har hon inte tittat bakåt.

 

"Mina idoler är tjejer med brasilianska kroppstyper - Kim Kardashian, Beyonce, (och) Nicki Minaj," sade hon i rysk media.

 

"Jag gillar att se byst och rumpa, jag gillar inte översmala tjejer.

 

"Men man måste vara försiktig med amerikanska tjejer.

 

"De genomgår ofta operationer och häller i fett i deras rumpor, som tas från andra delar av deras kroppar. Och min kropp är naturlig.

 

"Jag har bara genomgått en operation - när min blindtarm togs bort.

 

"Jag är neutral gällande plastikoperationer, men o någon känner sig gladare med en ny byst eller näsa, varför inte??

 

 

Anastasija Kvitko har omtalats som "den ryska Kim Kardashian"

 

"När jag var barn höll jag på mycket med friidrott, och nu försöker jag bara hålla mig i form och går till gymmet fyra gånger i veckan.

 

"Jag äter inte kött eller kyckling, jag undviker snabbmat och väljer en nyttig diet.

 

"Det är inte svårt att hitta organiska mataffärer i USA. Och jag använder inte photoshop.

 

"Det är vad som gör mig annorlunda mot många andra Instagram kändisar och skönheter.

 

"Jag fortsätter att posta fullängdsfoton så att mina fans kan se att jag ser ut exakt som på mina foton."

 

Men hemma i Ryssland har en ledande hemsida på plastikoperationer, Tecrussia.ru, utmanat hennes påstående om att hennes kropp är helt naturlig.

 

"Om man jämför Anastasija fotografier från några år tillbaka med vad man ser nu, kan man dra andra slutsatser.

 

"Hon gillar inte att bli jämförd med Kim, men det är rumpan som gjorde Kim populär och det är exakt samma sak som drar uppmärksamhet till Anastasija.

 

"Vi är tveksamma inför tjejens uttalande om att hon uppnått det endast med hjälp av fysisk träning: på gymmet kan man bara förbättra musklerna, ändra formen på din rumpa men du kan inte dramatiskt öka dess storlek."

 

 

Anastasija förnekar att hon någonsin genomgått operationer för att uppnå sitt distinkta utseende.

 

 

Östersjöskönheten förklarar sin figur med hårt jobb på gymmet fyra gånger i veckan.

 

Nyligen tagna bilder visar att "den övre kurvan på Anastasijas rumpa har blivit väldigt distinkt.

 

"En sådan kurva är typisk för latinamerikanska eller afrikanska kvinnor men inte för slaviska kvinnor, och vi kan inte se något liknande på Anastasijas tidigare bilder.

 

"Den synliga kurvan kommer vanligtvis som ett resultat av att sätta in stora implantat 'skinklyftning'.

 

"Förutom det så, för att få till en sådan kurva, måste man ta bort allt eventuellt fett från baksidan.

 

"Kardashian gjorde det, precis som fotomodellen Coco Austin.

 

"Om Kvitko fick samma resultat med aktivt gymtränande och en bra diet... hade storleken på hennes rumpa gått tillsammans med annat fett från hennes midja.

 

"Vår slutsats är den här: hon kan inte ha gjort det utan hjälp av en kirurg."

 

Patriotiskt tillade sidan: "Om vi lämnar plastikoperationer åt sidan så med hjälp av sportaktiviteter ser vår modell mycket mer vältränad ut och att vara i mer harmoni än Kim."

 

Anastasija har just nått 4 miljoner följare på Instagram, en ökning från 2,6 miljoner i april, medan Kim står på 81,4 miljoner.

 

Tidigare har ryskan förklarat sin popularitet.

 

"Jag tror det beror på mina feminina former," sade hon.

 

 

Hennes vitala statistik listas enligt följande: byst 95 cm, midja 63 cm, höfter 105 cm.

   

Då hon diskuterade plastikkirurgi sade hon: "Jag anser mig själv vara perfekt, och därför vill jag inte ändra någonting."

 

Hennes första modellagentur i Ryssland uppmanade henne att gå ner i vikt, men det gjorde hon inte.

 

"När jag var 17 år gammal noterades jag av den berömda modefotografen Anvar Norov, och efter det fortsatte jag vara en modell och fortsatte på den här vägen," sade hon.

 

"Plus att fotografer själva skrev till mig, erbjöd sig att fotografera mig, tittade på min outstanding hy."

 

Hon är redo för mer kändisskap i Kim Kardashians svallvågor, sade hon.

 

"Ja, självklart, då jag får många erbjudanden från reklamagenturer här och i USA så är en sådan stor popularitet inte långt borta," sade hon i en nyligen genomförd intervju.

 

Hennes vitala statistik listas enligt följande: byst 95 cm, midja 63 cm, höfter 105 cm.

 

"Jag kommer inte att ändra någonting, för jag är för att vara naturlig. Men jag ser inte negativt på plastikoperationer.

 

 

En rysk hemsida har påstått att Anastasija har opererat sig då hennes fysik "inte är typisk" för slaviska tjejer.

   

Den kurviga ryskan förväntar sig att ta USA med storm och passera hennes rumprival Kim Kardashian.

 

"Om en person verkligen har tillkortakommanden, då kan de söka sig till plastikkirurgin, om det verkligen gör dem lyckligare.

 

"Jag anser att jag själv är perfekt, och därför vill jag inte ändra någonting."

 

Hon sade: "Jag anser att i en modern kvinna, ska allt vara perfekt.

 

"Hon måste vara högt värderad och snygg och hon måste se efter sin hälsa och sitt utseende, samt hennes inre världar."

 

På frågan om hennes kroppsform innebär några hälsoproblem för henne, sade hon: "Eftersom jag är galen i sport tränar jag min rygg och hela min kropp, så det är inga problem om man stärker musklerna.

 

"Och, jag sover på magen, folk skriver ofta till mig i kommentarer, hur sover hon på magen med sådana bröst, men det är lätt, det är vad jag gör."

Brev som setts av MEE visar att Amnesty och HRW begärt att stadsledningen och Abu Dhabi ägda Manchester City ska ta upp frågan om rättigheternas "svarta hål"

   

Manchester City managern Pep Guardiola framför den Abu Dhabi ägda klubbens City of Manchester Stadium (AFP)

 

 

 

 

AV: Jamie Merrill, http://www.middleeasteye.net/, lördag 13 augusti, 2016, senast uppdaterad: tisdag 16 augusti, 2016:

 

 

Manchesters politiska ledare och dess motsvarigheter inom fotbollen måste använda deras närstående kommersiella band med Förenade Arabemiraten för att enträget uppmana gulfstaten att sluta med tortyr, avskaffa det moderna slaveriet och befria fängslade aktivister, detta säger två ledande välgörenhetsorganisationer för mänskliga rättigheter.

 

 

I två brev, som exklusivt har setts av Middle East Eye, har Human Rights Watch och Amnesty International använt den kommande 197-årsdagen för Peterloo-massakern till att få demonstranter att ropa på politiska reformer i Storbritannien och kräva att Manchesters stadsledning och Manchester City Football Club använder sina länkar i den oljerika gulfstaten till att uppmana deras ledare att respektera de mänskliga rättigheterna.

 

 

Manchester har blivit ett nyckelnav för Förenade Arabemiraten när det gäller investeringar i Storbritannien efter det att Mansour bin Zayed Al Nahyan, landets vice statsminister, köpte Manchester City 2008 genom the Abu Dhabi United Group (ADUG).

 

 

Sedan 2008 har Mansour investerat mer än £1 miljard (12,12 miljarder kr) för att vända på klubbens förutsättningar, samtidigt som Manchesters stadsledning har gått in i ett samriskföretag för £1,3 miljarder (15,75 miljarder kr) med ett företag som kontrolleras av ADUG för att rusta upp de fattigare östra delarna av staden, med upp emot 6,000 nya hem.

 

 

Båda organisationerna skryter öppet om dessa täta kommersiella länkar med Förenade Arabemiraten, en federation bestående av sju emirat, dominerat av det oljerika Abu Dhabi. Men Förenade Arabemiraten har stämplats som ett "svart hål" av kampanjarbetare för mänskliga rättigheter, som säger att användandet av tortyr av myndigheterna är "systematiskt".

 

 

I de två separata breven till stadsledare och ordföranden i Manchester City Football Club understryker kampanjgrupperna Manchesters arv när det gäller respekt för mänskliga rättigheter, men säger också att detta inte bör "besudlas" av okritiska relationer med Förenade Arabemiraten.

 

 

"Relationer som involverar stadsledningen och Förenade Arabemiraten bör inte och behöver inte komma till en kostnad av ett övergivande av värdena som Manchester stolt förkunnar som en del av sitt arv," säger brevet till Richard Leese, ledare för Manchesters fullmäktige, och Howard Bernstein, fullmäktiges vd.

 

 

Det här brevet till de två stadsledarna går vidare och uppmanar Förenade Arabemiraten att utreda anklagelser om tortyr, att släppa in FN:s specialgrupp för tortyrfrågor i landet, att avskaffa lagar som möjliggör fysiska straff mot kvinnor, avstå från att godtyckligt deportera arbetare som kräver sin rätt att strejka och att släppa försvarare av de mänskliga rättigheterna fria, inklusive Muhammed al-Roken, en jurist som dömts till 10 års fängelse för att ha uttryckt oliktänkande.

 

 

Brevet säger: "Förenade Arabemiraten är för tillfället en plats där människor riskerar sin frihet genom att göra sina röster hörda och genom att tala ut, inklusive uttalanden mot brott mot de mänskliga rättigheterna. Det är ett land där moderna former av slaveri fortfarande kan blomstra p.g.a deras ledares vägran att anta och genomdriva lagar, där lagarna och politiken gör kvinnor - medborgare i Förenade Arabemiraten precis som utländska medborgare - väldigt sårbara för fysiska och sexuella övergrepp, och där människor som kritiserar sina ledare eller uttrycker en vilja endast för de mest blygsamma demokratiska reformerna stämplas som terrorister, får utstå orättvisa rättegångar och döms till långa fängelsestraff."

 

 

Brevet uppmanar Leese och Bernstein att ta "enkla och principfasta steg" för att stötta tortyroffer i Förenade Arabemiraten och använda kommersiella band för att se till att relationer med seniora personer i landet inte "besudlar" Manchesters rykte som en stad med en historia om att "stå upp" för flera firade historiska kamper i Storbritannien, kamper som är utspridda från antislavrörelsen till Suffragetternas kampanj för kvinnors rättighet att rösta och pro-demokratiska demonstrationer.

 

 

Breven, skrivna tidigare i år, kommer offentliggöras under 197-årsdagen av Peterloo-massakern i staden på tisdag. Vid massakern stormade militära ryttare från ett lokalt kavalleriregemente rakt in bland kampanjarbetare som jobbade för reformer på St Peter's Field, de lämnade 15 döda efter sig.

 

 

Händelsen var avgörande för friheterna som Manchester avnjuter idag och ledde till grundandet av the Manchester Guardian 1821, vilken i sin tur blev den moderna Guardian tidningen.

 

 

Nicholas McGeehan, gulfresearcher på Human Rights Watch, som jobbade med breven, sa följande till MEE: "Manchesters medborgarledare firar stadens stolta historia av att stå upp för fundamentala rättigheter, vilket självklart ställer några obekväma frågor gällande deras relation med en Förenade Arabemiraten regering som trampar ner på alla dessa rättigheter idag.

 

 

"Poängen vi har framför till ledningen, och till andra inflytelserika personer i Manchester, är att de kan respektera stadens traditioner genom att uppmana Förenade Arabemiraten att införa grundläggande reformer, och att släppa Muhammed al-Roken på årsdagen av Peterloo-massakern skulle vara ett fantastiskt sätt att börja på."

 

 

Förra året avslöjade the Guardian att regeringsministrarna i Whitehall hade skapat en specialenhet, med kodnamnet Projekt Falcon, för att ge Förenade Arabemiraten privilegierad tillgång till Storbritanniens politiska elit och de främsta markköpsaffärerna.

 

 

The Guardian hade tidigare rapporterat hur Förenade Arabemiraten hotat med blockera vapenaffärer värda flera miljarder pund med Storbritannien om inte den dåvarande premiärministern, David Cameron, agerade mot Muslimska brödraskapet efter de tog makten i Egypten.

 

 

Då Projekt Falcon etablerades var den f.d premiärministern Tony Blair fredssändebud i Mellanöstern och agerade för Förenade Arabemiraten. Whitehall tvingades lägga sig i när ett av Londons toppuniversitet orsakade en "kris" genom att ifrågasätta en $77,5m (712,3 miöjoner kr) donation av Förenade Arabemiraten. Donationen till det världsberömda Great Ormond Street Hospital till ett center för sällsynta sjukdomar var en gåva från Sheikha Fatima Bint Mubarak, mamma till kronprinsen.

 

 

Men precis innan annonseringen av centret 2014 uttryckte kommittén som accepterar gåvor på University College London, som övervakar forskningen på Great Ormond Street, bekymmer gällande pengarna.

 

 

Affären gick till sist igenom, precis som fastighetsaffären i Manchester, trots klagomål på att en rapport som angav detaljerna för det kommersiella arrangemanget hölls hemlig.

 

 

Adam Prince, en talesman för Manchester Shield, en lokal påtryckningsgrupp som jobbar för en bättre byggd miljö i staden, berättade för MEE att affären var ett "stort problem" som saknar "transparens" och lämpliga nivåer på prisvärda bostäder.

 

 

Enligt dokument hos Companies House (en brittisk statlig myndighet som har hand om bolagsregistrering i England, Wales, Skottland och Nordirland) kontrolleras det hela av ett offshorebolag, Loom Holdings, vilket tvingar fram frågor gällande varför staden Manchester har gått in i en affär med en firma som är baserad offshore. Loom Holdings kontrolleras i sin tur av ADUG, riskkapitalgruppen som ägs av Mansour, bror med Abu Dhabis styrande kronprins och ägare av Manchester City Football Club.

 

 

I brevet till Premier League klubben ber Human Rights Watch och Amnesty International om ett möte med klubbens ordförande för att ta upp bekymmer gällande mänskliga rättigheter. Grupperna säger att de inte fick något svar.

 

 

Klubben svarade heller inte på upprepade förfrågningar om en kommentar från MEE.

 

 

Kritiker har länge argumenterat för att ägarskapet av Premier League klubben har låtit Abu Dhabi "konstruera en PR-image av en progressiv gulfstat, som avleder uppmärksamheten från vad som egentligen pågår i landet".

 

 

Klubben förväntas på nytt utmana om topptitlarna den här säsongen, och klubben sparkar igång sin nya säsong på lördag med Pep Guardiola, den f.d Barcelona tränaren som anses vara en av världens bästa managers, som chef för första gången.

 

 

Amnesty Internationals brittiska befrämjare Kieran Aldred sade: "Förenade Arabemiraten har djupa fickor men ett oroväckande dåligt facit när det gäller mänskliga rättigheter. Många Mancunians uppskattar vad emiratets pengar har gjort för Manchester, men de kommer även vara extremt bekymmersamma gällande att yttrandefriheten trycks ner och antalet orättvisa rättegångar och tortyrfall som har skett i Förenade Arabemiraten.

 

 

"Det här är en riktig möjlighet för Manchesters stadsledning och alla andra organ i Manchester med kommersiella relationer med Förenade Arabemiraten att använda deras betydande inflytande med emiratets myndigheter och ta upp frågan om mänskliga rättigheter och visa att de bryr sig om dessa problem."

 

 

En talesman för Manchesters stadsledning sa att de inte kunde kommentera då Leese och Bernstein båda var "borta".

 

 

Men på gatan i staden finns det ett tydligt bekymmer kring det hela. "Många av Manchesters ledare talade vid 'Pray for Orlando' vakorna i staden, men LGBQT-minoriteter riskerar fängelse och t.o.m dödsstraff i Förenade Arabemiraten," sade Prince.

 

 

"På samma sätt finns det frågetecken kring kvinnors rättigheter och brutaliteten i bestraffningarna i strafflagen, som går emot Manchesters policy om jämställdhet och mänskliga rättigheter. Det känns för mig som att dessa bekymmer måste tas på allvar i en ledning som stödjer jämställdhetsetiken över allt annat."