Rykten talar om en splittring i Glazer-familjen

   

Uniteds Paul Pogba firar Europa League-segern. GEORGI LICOVSKI/EPA

 

 

 

 

AV: Daniel Dunkley och Iain Dey, The Sunday Times, söndag 6 augusti, 2017:

 

 

En mystisk kinesisk investerare försöker köpa loss en andel i Manchester United och detta sker när det talas alltmer om rykten om en splittring inom Glazer-familjen gällande ägarskapet av klubben.

 

 

Förmedlare som påstår att de agerar för icke namngiven kinesisk miljardär har närmat sig några av klubbens största självständiga aktieägare för att kolla av deras intresse för att eventuellt sälja. Källor säger att pratet ännu inte har resulterat i formella diskussioner om att sälja ett block av aktier, men ett sammanflöde av krafter menar att det bara är en fråga om tid innan en rejäl andel i klubben kommer byta ägare.

 

 

Glazer-familjen äger runt 80% av de ekonomiska intressena i klubben, som är listad på New York-börsen. De sex barnen till den numera avlidna Malcolm Glazer, som 2005 köpte klubben för £790m (9,04 miljarder kr), har skilda åsikter gällande en försäljning av aktierna i klubben. Källor nära familjen säger att det inte finns någon möjlighet att klubben säljs i sin helhet. United anses vara en pokaltillgång av Joel och Avram Glazer, som arbetar som medordföranden. Deras bror Bryan sägs också vilja behålla sin andel. Men Edward, Kevin och Darcie Glazer sägs vara intresserade av att sälja av en del.

 

 

En City-källa sade att runt 8% av klubben erbjöds till försäljning förra veckan av en amerikansk mäklare. Vem ägaren till de aktierna är är ännu oklart.

 

 

Fotbollsklubbar fortsätter att vara attraktiva pokaltillgångar för miljardärer över hela världen - trots de stigande priserna. Kinesiska köpare har köpt flera engelska klubbar. Förra året köpte entreprenören Guochuan Lai West Bromwich Albion, medan Aston Villa togs över av Tony Xia. Konglomeratet Fosun tog över Wolves för £45m (515,3m kr) förra sommaren och investmentföretaget Lander Holdings för diskussioner om att köpa Southampton. Ett Kina-stöttat konsortium har även sammanlänkats med ett köp av Liverpool.

 

 

Trots att Peking har infört strikta kontroller gällande flödet av kapital som lämnar landet, vilket minskat förväntningarna på ytterligare storskaliga investeringar, så säger Kina-experter att många av landets ledande entreprenörer har tillräckligt med pengar undangömda internationellt för att kunna fortsätta göra affärer.

 

 

Malcolm Glazer köpte United i en skuldtyngd affär. Han fäktade senare bort intresse från en grupp superfans som kallades the Red Knights - som tros ha inkluderat magnater från den Wales-födde Silicon Valley-investeraren Mike Moritz till den Genève-baserade hedgefondsgurun Alan Howard.

 

 

Det är nu fem år sedan United listades i New York. Endast en liten andel såldes, vilket drog in ungefär £150m (1,71 miljarder kr) - mycket mindre än man hade hoppats. Efter det att Glazer dog 2014, 85 år gammal, fixade syskonen ytterligare en försäljning som trimmade deras aktieinnehav ännu mer.

 

 

Uniteds aktier har bara stigit marginellt, från $14 (121,68 kr) vid deras debut till $17,10 (148,63 kr) vid fredagens stängning, vilket ger ett marknadsvärde på $2,8 miljarder (24,3 miljarder kr). Aktieägare har klagat på en bristande likviditet, vilket betyder att de inte kan köpa och sälja fritt på den öppna marknaden.

 

 

De har skyllt klubbens sega aktieprisinsats på en bristande handel, trots en period av signifikativ ekonomisk tillväxt. I juni hyllades United som världens mest värdefulla fotbollsklubb av Forbes-magasinet. Kritiker har hela tiden argumenterat för att öppningspriset var alldeles för högt och att aktiepriset, trots klubbens ekonomiska framgångar, alltid skulle komma att vara negativt. Klubben har rapporterat intäkter på £513,6m (5,88 miljarder kr) förra året och ett rörelseresultat på £68,9m (788,9m kr), vilket var rekord.

 

 

 

 

 

 

AV: Rob Dawson, ESPN, fredag 4 augusti, 2017:

 

 

Manchester United-mittfältaren Juan Mata kommer att donera en del av sin lön till välgörenhet och har uppmanat andra fotbollsspelare att göra samma sak.

 

 

Mata har lovat en procent av sin inkomst för att hjälpa gräsrotsfotbollsprojekt runtom i världen.

 

 

Tidigare har den spanska landslagsmannen kallat fotbollsspelares löner "befängda" och "obscena."

 

 

29-åringens annonsering kommer endast en dag efter det att Neymar blev världens dyraste spelare efter att ha flyttat från Barcelona till Paris Saint-Germain i en helt sanslös affär värd €222 miljoner (2,28 miljarder kr).

 

 

Den brasilianska stjärnan ska enligt rapporterna tjäna €600,000 (6,16m kr) i veckan efter skatt.

 

 

Mata har inte bara bestämt sig för att ge upp en del av sitt lönepaket till Common Goal, en kollektiv fond som stöttar välgörenhetsorganisationer inom fotbollen, han har även uppmanat sina professionella kollegor att göra samma sak.

 

 

"En av de första läxorna jag lärde mig inom fotbollen är att det krävs ett lag för att vinna en match," sade Mata, som besökte Mumbai innan han återvände till försäsongsträningen som en del av projektet.

 

 

"Vi lever efter det mantrat på planen, men vi ser det sällan i det sociala utrymmet utanför planen, som domineras av individuella initiativ.

 

 

"Genom Common Goal skapar vi ett samarbetssätt för fotbollen att ge tillbaka till samhället. Jag uppmanar mina spelarkollegor att involvera sig. Vad vi försöker göra är att definiera en delad social agenda för fotboll.

 

 

"Common Goals går bortom individuella varumärken och egon för att leverera en större inverkan. Genom att lova att donera kan vi bilda en varaktig anslutning mellan fotbollen som affärsrörelse och fotbollen som ett verktyg för social förändring."

 

 

Mata kommer att ge ungefär £100,000 (1,14m kr) av sin United-lön som en del av projektet.

 

 

Common Goal uppskattar att en procent av hela fotbollsindustrins inkomster skulle innebära ungefär $30 miljarder (260,7 miljarder kr).

 

 

Det är inte första gången Mata har pratat om pengarna inom fotbollen.

 

 

Förra sommaren gav han en intervju med "Salvados" i Spanien där han erkände att dagens fotbollsspelare "lever i en bubbla."

 

 

Han sade: "Fotbollen är väldigt välbetald på den här nivån. Det är som att vi lever i en bubbla. Med respekt för resten av samhället så tjänar vi en befängd summa. Det är outgrundligt.

 

 

"När det gäller fotbollsvärlden tjänar jag en normal lön. Men jämfört med 99,9 procent av Spanien och resten av världen tjänar jag en obscen summa.

 

 

"Barometern vi använder för att mäta våra löner är att jämföra dem med våra lagkamraters löner och vad andra spelare tjänar på annat håll.

 

 

"Jag lever i en bubbla. Det riktiga livet är det livet som mina vänner lever. Mitt liv som fotbollsspelare är inte normalt. Det skrämmer mig ibland när jag tänker på exakt hur beskyddad jag är."

 

Kommer Nemanja Matics ankomst innebära slutet för Marouane Fellaini? Det tål verkligen att tänkas på. CREDIT: GETTY IMAGES

 

 

 

AV: Jonathan Liew, Daily Telegraph, tisdag 1 augusti, 2017:

Fotbollsfans är, precis som koranforskare, tarotläsare och ordboksanvändare, involverade i ett konstant sökande efter mening. Ta bara transfern av Nemanja Matic från Chelsea till Manchester United den här veckan. Finns något för alla där: vad betyder det för Uniteds titelchanser? Vad betyder det för Paul Pogbas chanser att spela längre fram i banan? Vad betyder det för Antonio Contes maktkamp med Chelseas ledning?

Men det finns en aspekt av Matic-flytten som verkar vara mindre omtvistad. Summa summarum betyder allt det här endast en sak för Marouane Fellaini. Ett erbjudande från Galatasaray ligger på bordet; kön av United-fans som är redo att själva, frivilligt, köra dit honom sträcker sig hela vägen från Istanbul och tillbaka till Manchester.

Till detta finns det endast ett möjligt svar: kommer ni någonsin att lära er? Vi har, trots allt, hört den här visan många gånger förut: köpen av Pogba, Ander Herrera, Daley Blind, Morgan Schneiderlin och Bastian Schweinsteiger tolkades alla som dödsstöten för Fellainis United-karriär. Men genom vrede och förlöjliganden, nya managers och nya kvastar, står Fellaini fortfarande där: med armbågarna utfällda, ögonen utbuktade och med bröstet riktat mot himlen saluterandes.

Och ändå misstänker man att även om Fellaini stannar på Old Trafford en hel livstid så kommer vissa United-fans aldrig att vinnas över fullt ut. "Spola ner en förmögenhet toastolen med Fellaini-toaborsten!" sade en berömd skämtreklam i det f.d United-fanzinet Red Issue. Det verkar vara ödesbestämt att Fellaini ska vara en av dessa spelare som permanent har ena foten i dörren och den andra permanent utanför: som en ren tillfällighet är det även en bra reflektion av hans tacklingsstil.

Det finns, tror jag, två huvudorsaker till detta. Den ena är stilistisk. Fellaini passar inte in i någon av våra existerande referenser för hur en fotbollsspelare i världsklass bör vara. Hans rörelser är klumpiga, hans form får många att tycka att det ser pinsamt och obekant ut och hans roll är fortfarande spektakulärt odefinierad. Mittfältsmarodör? Murbräcka i straffområdet? Ytöppnare? Defensivt troll?

Det roar mig alltid när folk pratar om att "ersätta" Fellaini, som om hans unika profil med färdigheter på något sätt vore ersättningsbara. Vem skulle du ersätta honom med? En laboratorieolycka? Någon genetisk cocktail där man blandat Andy Carrolls huvud, Mark Hughes bröst, Carlton Palmers löpstil, Diana Ross förstatouch och Italia 90-maskotens lemmar?

Den andra anledningen till Fellainis impopularitet är att trots all hans utveckling som spelare, så är Fellaini fortfarande den starkaste och närmaste länken till misären under David Moyes-eran, ett bokmärke till en sida som de flesta United-fansen helst skulle vilja radera från deras sökhistorik. Så i ett lag med galopperande superstjärnor känns Fellaini lite felplacerad, en landsflykting i sin egen klubb, flaskan med konstig utländsk sprit som står oanvänd längst bak i drinkskåpet i flera år och som du varken kan dricka eller kasta ut.

Vad som är sant är att Matics ankomst definitivt är det närmaste United har kommit en början på avvänjningen av den beroendeframkallande mysken från Fellaini-likören. Och låt oss vara ärliga här: Fellaini som en fotbollsspelare är varken förbluffande bra eller förbluffande dålig. Men han är mångsidig, taktiskt disciplinerad, obevekligt fysisk. Och precis som vi fick reda på igen den här veckan, oumbärlig.

"Det är lättare för Galatasaray att få mig än Marouane," snäste Jose Mourinho då han på nytt fick en fråga om Fellainis framtid. "Glöm det. Han är för viktig för mig." Mourinho vet. Och långt där inne vet du det också. Fellaini kommer fortfarande vara där när du och jag sedan länge är borta, jorden har stekts till en slaggklump och Mourinho är en stapplande pensionär som skriver arga brev till Goals on Sunday med grönt bläck. Fellaini är denimjeans. Fellaini är förkylningen. Fellaini är Sloop John B. Du kommer aldrig, aldrig, aldrig, aldrig bli av med honom.

Hur ska historiker förklara ett samhälle som har levt under åtstramningar i sju år men som ändå ler välvilligt åt att en hyfsad högerback går för £50m (579,9m kr)?

   

"Kyle Walker är inte bara inte Lionel Messi eller Cristiano Ronaldo, han är inte ens Stuart Pearce eller Steve Nicol." Fotograf: Adam Davy/PA

 

 

 

AV: Jonathan Wilson, the Guardian, fredag 14 juli, 2017:

Kyle Walker för £50m (579,9m kr). £50m (579,9m kr) för Kyle Walker. Det finns inget sätt att säga det på som inte låter lite, well, konstigt.

Det beror inte på Walker, som troligen var den bästa högerbacken i Premier League förra säsongen. Men ändå: £50m (579,9m kr) för Kyle Walker.

Delvis beror det såklart på den förändrade rollen för en ytterback. Ginaluca Vialli brukade säga att högerbacken undantagslöst var den sämsta spelaren i ett lag, den som blev över när de bra försvararna hade flyttats in i mitten och de tekniskt begåvade spelarna hade flyttats upp på mittfältet. Vänsterbackar, de var vänsterfotade och hade därför ett sällsynthetsvärde, var på något sätt ett annat fall, något exemplifierat på sättet på vilket de första tre storslagna offensiva ytterbackarna spelade till vänster: Nilton Santos, Giacinto Facchetti och Silvio Marzolini.

Det stämmer inte längre. Ytterbacken, även i en fyrbackslinje, har blivit en offensiv närvaro och det betyder att han inte bara måste ha snabbhet, bra kondition och defensiva kvaliteter utan också ha förmågan att kunna gå förbi en gubbe och leverera ett inlägg.

Walker kan allt det - även om det finns vissa i Spurs som anser att Kieran Trippier, som snittade 50% fler inlägg till rätt adress per match förra säsongen än Walker, är en bättre leverantör av bollar. Efter att ha gått miste om Dani Alves, ett högklassigt och billigt alternativ, är Walker ett förståeligt alternativ för City; han har inte vunnit lika mycket och han är, milt uttryckt, inte en lika bra fotbollsspelare, men han har Premier League-erfarenhet. Huruvida han har de tekniska kvaliteterna för att operera i den där inbäddade, defensiva mittfältsrollen som Pep Guardiola ofta kräver från sina ytterbackar är diskutabelt, vilket kanske signalerar att City kommer återvända till en mer ortodox förståelse för ytterbacksrollen, men Walker kommer helt klart bli en tillgång för truppen.

Men det adresserar inte centralpunkten, som är att han kostar £50m (579,9m kr), med potentiellt ännu mer i tilläggsbetalningar. Kanske är det vad marknaden kräver men marknaden börjar alltmer se ut som ett rövhål. Walker är bara den senaste i en serie extraordinära affärer den här sommaren: Romelu Lukaku för £75m (869,9m kr), Alexandre Lacazette för £53m (614,7m kr), Mohamed Salah för £37m (429,1m kr), Jordan Pickford för £30m (347,9m kr). Det är vanligtvis en billig poäng mot fotbollen att påpeka hur många sjukhus eller skolor som skulle kunna finansieras av en spelares veckolön, men helt seriöst, hur ska historiker i framtiden kunna förklara ett samhälle som har släpat sig fram under tyngden av åtstramningar i sju år, men som ändå ler välvilligt åt en hyfsad högerback som går för £50m (579,9m kr)?

T.o.m inom fotbollens guldsmyckade bubbla är det här en affär som står ut. Walker är 27. Han har bara gjort fem mål (nu är det kanske ett tecken på att fotbollen till sist har insett att mål inte är allt i en spelares värde, men poängen är att Walker inte bara inte är Lionel Messi eller Cristiano Ronaldo, han är inte ens Stuart Pearce eller Steve Nicol). Han har bara varit med i 27 landskamper för England (han må vara det tydliga förstavalet som högerback nu men för ett år sedan hade inget blivit överdrivet bekymrad om Roy Hodgson hade föredragit Nathaniel Clyne). Men ändå är han nu den dyraste försvararen i historien.

Det känns som att en kollektiv galenskap har fattat sitt grepp om Premier League, som nu kan skryta med den dyraste fembackslinjen i historien: Walker, John Stones, David Luiz, Eliaquim Mangala, Luke Shaw. Delvis är det, såklart, ett resultat av det senaste tv-avtalet, som betyder att samtliga 20 Premier League-klubbar rankas på topp-30-listan i Forbes gällande årsomsättningarna. Och delvis beror det på att för shejkerna, oligarkerna och hedgefondstormännen som äger Premier League-klubbar är £50m (579,9m kr) faktiskt inte så mycket pengar. Den gamla skalan, där en klubbs rikedomar stod i direkt korrelation med biljettförsäljningarna och därför hade en viss grund i fansens vardag, gäller helt enkelt inte längre.

Men pengarna har i alla fall ett visst värde och om förra säsongens fall i statistiken över tittarsiffror blir en ihållande trend, om Sky's nystart av sina sportkanaler är respons på en oro om gällande den ekonomiska framtiden kan några av transferavgifterna som betalats i sommar komma att ses som omöjligt uppblåsta.

Tidigt på 1600-talet nådde handeln med tulpanlökar i Nederländerna exempellösa nivåer, särskilt efter att några plantor infekterades av mosaikviruset, vilket påverkade blombladen. Under flera år, trots varningar från gillen och kyrkan, gick priserna upp och upp, till synes helt utan gränser till en dag i februari 1637 då köpare helt abrupt, kanske p.g.a ett utbrott av böldpest, inte dök upp på en marknad i Haarlem. Bubblan sprack, de skandalösa summorna som betalats för lökarna framstod plötsligt som meningslösa, och hundratals investerare ruinerades över en natt.

Det finns alltid en fara i att ropa på skandal gällande transferavgifter. En del av reaktionerna på att Sunderland bröt £1,000 (11,600 kr) barriären för att köpa Alf Common från Middlesbrough 1905 ser skrattretande ut nu. Fotbollsboomen har överlevt finanskrisen. Kanske är sportens interna ekonomi robust och dessa avgifter meningsfulla. Kanske kommer Haarlem-ögonblicket aldrig att komma. Men å andra sidan, Manchester City har just köpt Kyle Walker för £50m (579,9m kr).

Vårt lag, uttaget i en 4-4-2-formation, har inte plats för Gary Neville eller Frank Lampard men inkluderar inte färre än sju brittiska spelare

   

Från vänster: Rob Jones för Liverpool 1995, Thierry Henry för Arsenal 2002 och Cristiano Ronaldo för Manchester United 2004. Fotografier: Getty Images

 

 

 

 

AV: Simon Burnton, the Guardian, fredag 28 juli, 2017:

 

 

Skarpsynta läsare som har följt den här serien med alla tiders bästa spelare under Premier League-eran kommer snart notera att spelaren vi har deklarerat som den bästa under de senaste 25 åren, konstigt nog, inte är tillräckligt bra för vår kombinerade bästa XI. Vad som följer kommer inte stå i samklang med allas åsikter eller, uppenbarligen, ens med våra egna. Eric Cantona var en fantastisk spelare, den sortens rebelliska geni för de stora matcherna och som vinner individuella pris, men två andra forwards existerar vars involvering man enligt min åsikt inte kan stryka, vilket gör att det inte finns någon plats kvar för Cantona, Luis Suárez, Wayne Rooney, Sergio Agüero eller någon annan ur den stora grupp anfallare som har höjt pulsen och förtrollat oss under de senaste 25 åren.

 

 

Dessutom var något tvunget att göras för att stoppa Manchester Uniteds dominans under de senaste 25 åren från att förvandlas till en de-bästa-under-Sir-Alex-Ferguson-åren uttagning. Totalt spelade 27 av de 30 spelarna som vunnit ligan fyra gånger eller fler under Premier League-eran på Old Trafford under skotten, men endast två av dem - plus två spelare som vann tre titlar där - finns med i vår XI:a. Det kunde definitivt ha funnits med ett par till, eller så kunde ett fantastiskt lag sättas ihop utan någon alls därifrån. Det råder definitivt ingen brist på kandidater i uttagningen.

 

 

Det existerar en mer användbar guide till en spelares inverkan än att bara räkna medaljer, nämligen i form av the PFA Team of the Year. Sedan 1992 har totalt 275 platser i 25 lag gått till 148 spelare, vilket har skapat en A-till-Ö av det inhemska spelets stora namn under de senaste 25 åren, från Adams till Özil. Det kastar upp några intressanta konstigheter: Dennis Bergkamp, som vann tre ligatitlar och spenderade mer än ett årtionde med att dekorera Arsenal med sin makalösa elegans, och Peter Schmeichel, som spenderade nio pokalfyllda Premier League-säsonger i Manchester United, Aston Villa och Manchester City och blev mästare fem gånger, båda togs ut i laget endast en gång var. Om detta var den enda måttstocken på en spelares bidrag till Premier League var deras prestationer inte större än Stig Inge Bjørnebyes, Pascal Chimbondas och Sylvinho, som tillsammans vann tre Ligacuper.

 

 

Agüero, som har gjort 122 mål på 181 Premier League-matcher och vunnit två ligatitlar på sex år, har aldrig kommit med; det har inte heller Gareth Barry, som har spelat fler Premier League-matcher än någon annan på planeten förutom Ryan Giggs (och är bara fyra matcher till ifrån att komma ikapp honom). Bland målvakterna blev Tim Flowers, Shay Given, Joe Hart och David James samtliga uttagna två gånger, men efter Schmeichels uttåg har Manchester United-målvakterna blivit standarduttagningen, med David de Gea utvald fyra gånger, Edwin van der Sar tre gånger och Fabien Barthez en gång. På annat håll är det kanske överraskande att Rooney inte varit med fler gånger än David Batty (tre gånger) och att Dele Alli redan har blivit uttagen lika många gånger som Paul Scholes (två). Att helt enkelt ta ut spelarna på varje position som har varit med flest gånger ger ofta omedelbart ett excellent lag (för ordningens skull, i en 4-4-2-formation redovisar jag den här: De Gea - G Neville, Terry/Vidic, Ferdinand, Cole - Ronaldo/Beckham, Vieira [vald av min kollega Amy Lawrence som ligans bästa värvning], Gerrard, Giggs - Shearer, Henry) men belönar orättvist lång livslängd med prestationer framför ren och skär inverkan. Men det är svårt att argumentera för att någon spelare utanför dessa 148 förtjänar att på allvar övervägas för det här laget.

 

 

 

Målvakt: Petr Cech (Chelsea/Arsenal)

Cech har varit extraordinärt pålitlig och med 149 hållna nollor har han lämnat plan utan att släppa någon boll förbi sig fler gånger än någon annan Premier League-målvakt. Han höll 25 nollor enbart under säsongen 2004-05, när Chelsea hade den mest imponerande defensiva statistiken under de senaste 25 åren. Gianluigi Buffon anser honom vara "den bästa målvakten under den här eran" och José Mourinho deklarerade 2013 att "jag tyckte alltid, även när jag inte var i Chelsea, att vi hade den bästa målvakten i världen i Petr". 2006 fick han en fraktur i skallen efter en kollision med Readings Stephen Hunt, en skada som uppenbarligen även störde hans självförtroende, men mer än ett årtionde senare är han fortfarande förstavalet mellan stolparna för en av nationens toppklubbar.

 

 

Högerback: Rob Jones (Liverpool)

Den 28 september 1991 spelade den då 19-åriga Jones högerback för Crewe mot Gillingham i Division fyra. Helgen efter startade han för Liverpool mot Manchester United i en tv-sänd match på Old Trafford, med uppgiften att markera Ryan Giggs. Fyra månader senare startade han sin första match för England. Hans genombrott gick blixtsnabbt och hans insatser var briljanta. Under de efterföljande säsongerna utsåg Giggs och David Ginola honom till Premier Leagues bäste försvarare; han var anmärkningsvärt säker och outstanding i alla delar av spelet (förutom när det gällde att skjuta). Han var i princip alltid en startspelare för Liverpool under de fyra första Premier League-säsongerna, sedan började hans kropp svika honom. Vid 28 års ålder slutade han spela.

 

 

Mittback: Tony Adams (Arsenal)

Adams var inte bara en inspirerande engelsk mittback, kapten för klubb och landslag, han blev även på många sätt förkroppsligandet av själva Premier League, och förändringarna det tvingade på det inhemska spelet. Då den högsta ligan rebrandades var Adams väletablerad i mitten av Arsenals försvar, med 19 landskamper för England och med fyra av hans fem landslagsmål bakom sig. Han drack även för mycket och tränade för lite men allt det skulle snart ändras. Adams sade nyligen att Arsène Wenger är "i huvudsak inte en tränare" men fransmannens ankomst sammanföll definitivt med förvandlingen av Adams spel och resulterade i ett mål mot Everton 1998 som var ett av de mest glädjande under de senaste 25 åren.

 

 

Mittback: Jaap Stam (Manchester United)

Stam blev den dyraste försvararen i historien när Ferguson spenderade £10,75m (122,03m kr) på honom 1998. Han spelade endast tre säsonger i England men vilka år det var, de resulterade i ett hattrick av ligatitlar och en exempellös Trippel. Han var lång, extraordinärt stark och ändå snabb: enkelt uttryckt så kunde motståndarna inte gå förbi honom, tackla bort honom eller slå honom i luften. Och sedan, plötsligt, var han borta. Det fanns en hälskada och en bok som Ferguson ansåg var lite för ärlig men mest av allt så behövde United pengarna. Stam informerades, på uppfarten till en bensinstation, om att han skulle säljas till Lazio. "Det var ett av misstagen jag begick," erkände Ferguson senare. "Förhoppningsvis har jag inte begått alltför många men det var ett." Det är som BBC:s Mike Ingham uttrycker det: "Utan Jaap Stam skulle Sir Alex fortfarande vara Alex."

 

 

Hur laget formerar sig. Bild: The Guardian

 

 

 

Vänsterback: Ashley Cole (Arsenal/Chelsea)

Det är konstigt, med tanke på Englands problem på vänsterflanken mellan Stuart Pearces pensionering och Coles genombrott, att den stora majoriteten av vänsterbackarna i the PFA Team of the Year sedan 1992 har varit engelska. Ryan Bertrand, Wayne Bridge, Luke Shaw och Alan Wright har varit där; Danny Rose, Graeme Le Saux och Leighton Baines har blivit uttagna två gånger. Cole förtjänar absolut fler än sina fyra uttagningar - efter att så omtalat "nästan ha kraschat [sin] bil" när Arsenal erbjöd honom £55,000 (624,320 kr) i veckan istället för de £60,000 (681,080 kr) som han ville ha kan man bara föreställa sig vad som måste ha hänt när hans kollegor ansåg att Gaël Clichy var en bättre vänsterback. Cole förlorade endast 14,8% av hans 385 Premier League-matcher, var en outstanding landslagsman - om hans insats mot Cristiano Ronaldo i EM 2004 magiskt kunde buteljeras skulle innehållet vara extremt kraftfullt och omedelbart berusande - och han var anmärkningsvärt jämn.

 

 

Högermittfältare: Cristiano Ronaldo (Manchester United)

Real Madrid har bevittnat det mesta av Ronaldos karriär men Manchester United såg garanterat det bästa av den, delen då han förvandlades inför våra ögon från en briljant talangfull, överdrivet tricksande spelare till världens mest fruktade och fokuserade offensiva kraft. Under hans två första säsonger gjorde han bara nio ligamål totalt men han gjorde 17 under sin fjärde - då han utsågs till säsongens spelare av the PFA och the Football Writers' Association - och 31 under sin femte säsong, då han vann guldskon samt de två Årets spelare-priserna. Efter ytterligare 18 fullträffar 2008-09 drog han till Spanien.

 

 

Central mittfältare: Paul Scholes (Manchester United)

2011 sade Xavi minnesvärt till the Guardian att Scholes var "den bästa centrala mittfältaren jag har sett under de senaste 15, 20 åren. Han är spektakulär, han har allt: den sista passningen, mål, han är stark, han blir inte av med bollen, blick." Zinedine Zidane ansåg att han var "tveklöst den bästa mittfältaren i sin generation". Scholes var, precis som många av de största konstnärerna, undervärderad under sin karriär - hans två uttagningar till årets lag sätter honom på samma nivå som Stephen Carr, Bacary Sagna, Shay Given och William Gallas - och trots att han togs ut till 66 landskamper för England fullföljde han endast 26, tre färre än Barry. Kanske berodde det på att hans karriär sammanföll med Steven Gerrards och Frank Lampards, som båda slog honom när det gällde uppmärksamhet, men när det handlade om ren skicklighet slår Scholes förmodligen båda, och de flesta andra också.

 

 

Central mittfältare: Steven Gerrard (Liverpool)

Ferguson, som inte var helt opartisk när det handlar om Liverpool, må ha varit "en av de få som kände att Gerrard inte var en topp-, toppspelare" men berömmet från den f.d mittfältarens lagkamrater visar ganska bra hur aktad han var. Den tvåfaldiga Europamästaren och en gång världsmästaren Fernando Torres deklarerade honom som "den överlägset bästa spelaren jag någonsin spelat med"; Danny Murphy kallade honom "den bästa mittfältaren jag någonsin har sett"; Álvaro Arbeloa tyckte han var "den mest kompletta spelaren jag har spelat med". Gerrard utsågs bara en gång till the PFA Player of the Year men han var med i årets lag rekordmånga gånger, åtta. Ingen annan har klarat av fler än sex. Lampard, den engelsman som han oftast jämförs med, kom med tre gånger. När det gäller långlivad excellens och att visa upp det i alla offensiva och defensiva plikter står Gerrard ensam.

 

 

Vänstermittfältare: Ryan Giggs (Manchester United)

Ingen spelare har spelat fler Premier League-matcher än Giggs, 632, ingen har heller skapat fler Premier League-mål än walesarens 167 (näst bäst är Cesc Fabregas med betydligt färre 107). Med tanke på bristen på outstanding specialister ute till vänster - David Ginola är förmodligen nästa man på listan, innan man kommer till Damien Duff, Ashley Young och Stewart Downing - är det svårt att föreställa sig en rimlig alla tiders Premier League XI:a utan honom. "Endast två spelare fick mig att gråta när jag tittade på fotboll," sade den italienska forwarden Alessandro Del Piero minnesvärt. "En var Diego Maradona och den andra var Ryan Giggs."

 

 

Anfallare: Alan Shearer (Blackburn/Newcastle)

Den bästa målskytten under Premier League-eran. Shearer gjorde mål från nära håll, på nick, han satte frisparkar och han nätade med helst sanslösa bomber från 30 yards (27,4 meter). Han registrerade rekordmånga 11 hattricks i Premier League, var divisionens bäste målskytt i tre raka säsonger, mellan 1994 och 1997 och han skapade den kanske tråkigaste och mest omedelbart igenkänningsbara målgesten som mänskligheten känner till. Han har inte gjort det till en vana att skapa rubriker utanför planen - han firade minnesvärt Blackburns titelseger 1995 med att "åka hem och stryka kresot på staketet" - men han blev rutinmässigt uppmärksamhetens fokus på den.

 

 

Anfallare: Thierry Henry (Arsenal)

"Jag är besatt," sade Henry, "vid tanken på att skriva in mig i historien." Han skrev minst sagt in sig i Premier Leagues historia, där han satte 175 ligamål för Arsenal, d.v.s ett mål var 1,47:e match och han förvandlade sig själv till en blandning av spännande snabbhet och teknisk perfektion som var omöjlig att stoppa. Lilian Thuram ansåg att han var "den snabbaste mannen som någonsin knutit en fotbollssko", ett påstående som endast rekreationsfotbollsspelaren Usain Bolt på allvar kan käbbla om. Zidane kallade honom "förmodligen den tekniskt sett med begåvade fotbollsspelaren någonsin", vilket, med lite reflektion, kan vara helt sant. Han var lång, stark, snabb, intelligent och skicklig; i ett bingospel med positiva fotbollsattribut har Henry hela brickan.

 

 

Möjlig andraelva: Schmeichel - G Neville, Terry, Campbell, Baines - Beckham, Lampard, Vieira, Ginola - Le Tissier; Suárez.

I den första i en serie på fem utser vi divisionens bäste spelaren. Cantona var mysteriet som sprängde tveksamheterna i Manchester United, hans ankomst var gnistan som vann den första titeln på 26 år och som ledde till långvariga framgångar under Sir Alex Ferguson

   

Eric Cantona "tog bort ansvaret från Manchester Uniteds spelare", enligt Paul Ince. "Han bara den där auran." Fotograf: Allstar Picture Library / Alamy/Alamy Stock Photo

 

 

 

 

AV: Paul Doyle, the Guardian, måndag 24 juli, 2017:

 

 

Vi kan inte sätta på Tina Turner för vilken gammal hjälte som helst, inte ens för den skickligaste. Och den tuffaste, mest ihärdiga eller målfarligaste spelaren kan gå och vissla för endast en spelare kan hyllas som den absolut bästa och det måste vara den som har gjort mer än någon annan för att forma Premier League-åren. Visa oss en annan spelare som har utstrålat lika mycket inflytande som Eric Cantona och vi kommer visa dig ett påhitt av din fantasi.

 

 

Rebrandingen av den engelska fotbollens First Division till the Premier League sammanföll med gryningen för Manchester Uniteds kejserliga tid. Innan det hade de blivit mästare sju gånger på 89 år; efter det har de vunnit 13 av 25 tillgängliga titlar. Det är fullt möjligt att följare av Manchesters röda lag fortfarande skulle (vara betydligt färre till antalet och) minnas tillbaka till den svartvita eran om det inte varit för Cantona, mysteriet som sprängde tveksamheterna.

 

 

När Cantona flyttade från Leeds United till Old Trafford i november 1992 var det enda som var säkert att det var chockerande. Inte ens Sir Alex Ferguson kunde förstå sin tur när Uniteds chansartade förfrågan om att köpa fransmannen inte resulterade i att Leeds-managern Howard Wilkinson drämde på luren. Cantona hade gått till Leeds så sent som i februari 1991 men var redan en idol för de Elland Road-trogna. Hans elegans och viljestyrka hjälpte Yorkshire-klubben att hålla undan Manchester United och vinna den sista titeln innan introduceringen av the Premier League och han gjorde sedan det första hattricket i den nya toppdivisionen då Leeds körde över Tottenham Hotspur med 5-0 bara ett par veckor efter hans tre mål i Charity Shield-segern mot Liverpool.

 

 

Men Wilkinson, som hade agerat beslutsamt då han plockade in Cantona medan Sheffield Wednesday tvekade, var inte övertygad om att spelet kunde byggas runt en spelare som han såg som ett wild card. Wilkinson är den senaste engelska managern att vinna titeln men måste också bli ihågkommen för hans oavsiktliga bidrag till Fergusons överlevnad och förvandlingen av Leeds ärkerivaler till Premier Leagues dominanta kraft. Leeds fick £1,2m (13,6m kr) för Cantona-affären, och en obehaglig känsla som kanske aldrig riktigt kommer att läka.

 

 

Eric Cantona lämnar domstolen efter att framgångsrikt ha överklagat ett fängelsestraff efter att ha attackerat ett Crystal Palace-fan. Fotograf: Gerald Penny/AFP/Getty Images

 

 

Men transfern handlade mest om Fergusons magkänsla. Det fanns, för att vara rättvis mot Wilkinson, goda grunder för att tro att Cantonas ankomst till Old Trafford skulle ha kunnat fungera på ett annat sätt och destabiliserat Fergusons lag. Spelaren hade mer bagage än en resande cirkus och hans sejourer i olika klubbar brukade vara korta och spektakulära innan de slutade med att någon fick ansiktet fullt av vaniljpaj. T.o.m några United-spelare var bekymrade och Lee Sharpe summerade det hela då han sade: "Ja, ok, killen är en fullständig galning."

 

 

Men Ferguson, under hård press att leverera titeln under sitt sjunde år som chef, såg inte på det på samma sätt. "Jag är inte intresserad av allt skvaller... vi måste alla komma ihåg att han är en verkligt begåvad spelare."

 

 

United låg åtta när Cantona strövade in och de hade svårt att göra mål. Dion Dublin, anfallaren som hade köpts sommaren innan, var borta p.g.a ett brutet ben och United kunde inte övertyga Sheffield Wednesday om att sälja David Hirst. Det var oklart hur Cantona skulle passa in i laget; till sist offrade i princip Ferguson sin son för att göra plats åt fransmannen, Darrens svit med starter för United avslutades efter Cantonas ankomst, samtidigt som Bryan Robson var skadad och Brian McClair fick sjunka ner på mittfältet så att nykomlingen kunde spela på topp med Mark Hughes.

 

 

I Cantonas första start besegrade United ligaledarna Norwich City med 1-0. Han nätade i samtliga sina fyra efterföljande matcher, inklusive i en 4-1 vinst mot Tottenham. Men det var en passning mot Spurs som demonstrerade hans mest dyrbara bidrag till United: hans chip med utsidan av högerfoten till Denis Irwin som gjorde Uniteds andra mål kapslade in hur han befriade sina lagkamrater från ångesten som hade tyngt dem, han inspirerade de med sin övertygelse om att tillsammans kunde de bli storslagna.

 

 

"Han hade bara den där auran," sade Paul Ince. "Han tog bort ansvaret från oss. Det var som om han sa: 'Jag heter Eric, och jag är här för att vinna titeln åt er."

 

 

Eric Cantona och hans Manchester United-lagkamrater firar med Premier League-pokalen 1996. Fotograf: Colorsport/Rex/Shutterstock

 

 

United gick fram och vann deras första titel sedan 1967 md 10 poängs marginal. Sedan köpte de Roy Keane för att ge Cantona en ännu mer solid plattform från vilken han kunde prestera. De vann ligan igen med Cantona som deras bästa målskytt, trots att han missade fem matcher p.g.a avstängning. Han gjorde även två mål i FA-Cupfinalvinsten mot Chelsa och utsågs till årets spelare av PFA. Och han underpresterade i Europa, vilket bara etablerade ännu en återkommande trend för Premier League-lag.

 

 

Cantonas inverkan i nästa säsongs titelrace var sensationellt på ett annat sätt. United jagade uppkomlingarna i toppen av tabellen, Blackburn Rovers, när en röd dimma sänkte sig över Cantona och han hoppade in i publiken på Selhurst Park för att utdela gaturättvisa. Senare, i en mer formell procedur, bestraffade FA honom med en åtta månader lång avstängning. Nerver infekterade ett United-lag som saknade deras stoltserande ledare och de lät Blackburn krypa över linjen för titeln.

 

 

När Cantona återvände från sin avstängning, mot Liverpool i oktober, tog han tillbaka säkerheten. Han spelade fram till ett mål och gjorde det andra i 2-2 matchen mot dem. Och när han återvände till Selhurst Park för första gången sedan hans kung-fu-lektion gjorde han två mål i en United-seger. Hans temperament må ha varit skört men hans mentalitet var att erövra. Under den andra halvan av säsongen 1995-96 vann United fem matcher med 1-0, Cantona var målskytten i samtliga dessa. Han krävde en stor scen att uppträda på. Efter att titeln var säkrad slutförde han Dubbeln genom att sätta vinstmålet i FA-Cupfinalen mot Liverpool.

 

 

Det var ingen överraskning när Cantona, efter att ha fått armbandet att lägga till sin gururoll, ledde United till titeln 1996-97, den fjärde under hans fem år i klubben. Men hans nästa steg var en chock. En vecka efter att ha lyft sin senaste krona annonserade Cantona, 30, att han skulle lägga av med fotbollen genast. Ingen hade förutspått det. Men hans arbete var färdigt. Han hade bevisat att han och United kunde vara mästare över deras eget öde.

 

 

Utmanarna

Starka argument kan framföras för tre andra Manchester United-spelare. Peter Schmeichel är fortfarande den bästa målvakten Premier League har skådat och en av väldigt få världsklasspelare under den perioden som spenderade samtliga sina bästa år i en engelsk klubb. Roy Keane är en annan. Cristiano Ronaldos bästa år kom i Real Madrid men under några säsonger var han oåtkomlig i Premier League. Arsenas Thierry Henry var makalös under ännu längre tid innan han flyttade till Barcelona och vann Champions League. Yaya Tourés bästa år, som konstrast, kom efter det att han lämnat Camp Nou; i Manchester City blev han en unikt dominant offensiv mittfältare. På olika sätt höjde Keane, Ronaldo, Henry och Touré sina lag och gladde fotbollsälskares hjärtan.

 

 

• Den här artikeln ändrades den 24 juli. Eric Cantonas första match vid hans återkomst från avstängningen slutade oavgjort, inte med en vinst, mot Liverpool.